Boktips: I huvudet på en mamma

Härom veckan skrev jag om att jag var på en bokafton, som rörde två olika böcker, med temat ”Mamma förr och nu”.

Men kan väl lugnt säga att jag ”skrev ner” Hanne Kjöller och hennes, som jag upplevde det, föraktfulla och ironiska uttalanden om arbetarklassen.

Precis så upplevde jag det med flera uttalanden som Hanne gjorde.

Jag skrev också då att jag ändå skulle läsa boken, trots att kände mig rätt upprörd över hennes samtal under bokaftonen och trots att Hanne väldigt klart deklarerar redan i början av boken att den vänder sig till ”vällyckade” medelklasskvinnor i omvärldens ögon och som hon beskrev det så kan jag inte säga att jag kan räkna mig själv till en av dessa. Jag ska också erkänna att jag läste boken med väldigt kritiska ögon. Men. Och det här är viktigt. Jag blev väldigt glatt överraskad när jag läste boken.

Flera av de saker Hanne tar upp och kritiserar är sådant som jag själv har funderat över. Boken vänder sig visserligen i första hand till medelklassmammor som bildat familj under väldigt välordnade förhållanden, men jag kan säga att jag tror att de flesta mammor, oavsett samhällsklass, kan ta till sig många saker ur hennes bok; I huvudet på en mamma.

Vissa antydningar till klassförakt kan man skönja, men inte mer än att man då kan bortse från dessa. På något ställe finns till och med ett ”försvar” av arbetarklassen, när Hanne skriver:

”Det som kanske förvånar mest är att det är just de med de flesta och största resurserna som tycks mest missnöjda. De som har intellektuella möjligheter att identifiera och motarbeta ”kvinnofällan”.

(En liten parentes kan jag då göra på att ”intellektuell” för mig inte har något att göra med status och resurser.) Vidare skriver Hanne:

”Jag har ett förflutet inom vården och sällan eller aldrig hörde jag där en undersköterska, eller en ensamstående mamma med små ekonomiska ramar, klaga över ersättningsnivån i föräldraförsäkringen. Detta trots att de rimligtvis borde ha det betydligt svårare att få både tillvaron och ekonomin att gå runt med 80 procent i ersättning av en från början låg lön.”

Men om jag nu försöker att lämna detta med klasstillhörighet något så när, vilket var förvånansvärt lätt att göra med Hanne ´s bok, så tycker jag att den har många bra och handfasta råd och en rad exempel som visar på att man kan handskas med sin föräldraroll på många olika sätt.

I boken tar Hanne upp många varnande exempel ur boken ”Bitterfittan” av Maria Sveland. Den boken var en verklig besvikelse för mig. Visserligen tycker jag att den tog upp en del viktiga tankar runt jämställdhet, men boken var så extremt bitter. Jag skrev, när jag läste ut den:

”Men mer tycker jag att den saknar livsglädje och framtidshopp. På så sätt lever boken upp till sitt namn. Bitterfittan. För den är verkligen svart och bitter. Jag måste säga att lite moloken och deppad blir man av att läsa/lyssna på den här boken.”

I en av mina kommentarer sades det att Hanne ´s bok skulle vara ett svar på Bitterfittans bok och efter att ha läst ut dem båda, så kan jag verkligen tänka mig det!

Jag gillar positivism. Jag, precis som de flesta människor, kan säkert beklaga oss en hel del mellan varven, men i det stora hela så tror jag att jag är en väldigt positiv människa och framför allt att jag väljer att se positivt på både mina barn och min mammaroll.

Att få barn är ju verkligen helt fantastiskt!! Det är en gåva som inte går att jämföra med något på jorden! Visst är det tungt att springa mellan jobb, tvättkorgar, dammsugaren, vardag, matkassar så cykeln nästan faller omkull och som ibland faktiskt gör det. Att ständigt säga nej till läger, nya skor och pengar till badet till barnen och själv bära samma redan ärvda vinterkappa tre vintrar i rad, för att det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Jag förnekar inte det. Men inget. Jag säger INGET av det slår ut glädjen, kärleken, den där varma känslan inombords när man ligger i soffan och känner doften av sitt nybadade barn. Eller när man vaknar av att ens lilla barn har drömt en mardröm och kommer tassande in till en mitt i natten och kryper ner under täcket för att känna mammas trygghet.

Eller stoltheten när tonårsdottern ringer från skolan och berättar att hon fått godkänt på ett prov i ett ämne hon har väldigt svårt för. Eller de gånger man ligger i sin säng och det går upp för en vilken fantastiskt lycklig och lyckad människa man är som fått just de barn man har fått och att det de ger en bara av att finnas till, uppväger alla överfulla tvättkorgar och alla dammråttor i världen!

För det är ju så att inget, inget kan mäta sig med ens barn. Men jag tror också att det finns många, många mammor runt om i Sverige som glömmer bort att uppskatta det man faktiskt har. Som går vilse bland alla dessa dammråttor, obekväma arbetstider och tvätthögar. Som glömmer bort att lyfta blicken och se annat än hålen i strumporna eller hur dammråttorna hopar sig. Som glömmer att lyfta blicken och se att solen faktiskt skiner vissa dagar. Som glömmer att titta sitt barn i ögonen och känna den där känslan av värme och kärlek som man bara kan uppleva när man ser på sitt barn.

I Hanne ´s bok tar hon upp många exempel på gånger när vi föräldrar gör det väldigt svårt för oss, när vi skulle kunna göra det så himla mycket lättare. När vi ser alla glas som halvtomma i stället för halvfulla. Kanske är det sant som Hanne skriver att det är medelklasskvinnor som oftare gnäller och klagar fast de egentligen skulle kunna ha det rätt bra. Det är i och för sig inte min upplevelse. Jag kan nog uppleva att vi alla kan ha det där gnället ibland, för att vi måste släppa ut det för att kunna gå vidare, men sedan finns det de som glömmer bort att släppa och gå vidare och som i stället fortsätter med bara gnällandet. Jag har aldrig relaterat det till samhällsklass tidigare och bland mina bekanta.

Andra exempel som Hanne skriver om i sin bok, är till exempel att från början ha en planering som rustar våra barn för den där bekanta ”världen utanför” som inte är lika överseende med våra barns bortskämda eller osjälvständiga handlingar, som vi som mammor är. Så här skriver Hanne i ett avsnitt i sin bok:

”För en tid sedan träffade jag David Eberhard, psykiatriker och författare till den skarpsynta I trygghetsnarkomanernas land. Han berättade om en radiointervju och om hur programledaren invänt mot hans resonemang och sagt något i stil med att föräldrars huvuduppgift väl ändå var att ge sina barn kärlek. Nej, hade David Eberhard sagt. Det är att göra den självständiga. Det finns förstås ingen motsättning. även vi som vill stimulera våra barn att växa av utmaningar snarare än att undvika dem, älskar förstås våra ungar. Kärlek kan inte vara att skona barnen från de besvikelser som onekligen hör livet till, utan att rusta dem för det liv de förr eller senare måste klara själva.”

Ã…terkommande i Hanne ´s bok är också det gamla välkända uttrycket: ”It takes a willage to raise a child” Det krävs en by för att fostra ett barn. Jag ska inte gå in på alla exempel som Hanne ger på detta, men där kan jag verkligen hålla med henne. Jag tror, som henne, att det är väldigt negativt sett ur barnets perspektiv att binda upp sina barn/sitt barn för hårt runt dig som mamma. Ett barn har behov av att lära sig skapa relationer till andra människor omkring såsom de andra familjemedlemmarna, släktingar, dagispersonal, andra barn, vänner till familjen etc.

Dessutom ger det dig som mamma också utrymme att skapa egna intressen eller helt enkelt få inspiration från andra saker i livet än bara själva föräldraskapet. Det här behovet kan ju jag, som ensamstående känna större behov av än när jag har levt med en partner. (Alltså behovet av egentid tror jag ökar när man lever ensam än i en parrelation, då det vid dessa tillfällen bör finnas utrymme för egentid i alla fall.)

Jag håller inte med Hanne i allt. Till exempel har hon lite svårt att förstå mammor som Nina Björk och Linda Skugge och andra kvinnor som i dagisdebatten känner att ”det gör ont i magen att lämna ett gråtande barn på dagis.” Hanne kallar det för att man då skulle ha en ”Grandios självbild och se moderskapet som en upphöjd Gudom som ens telingar aldrig kan få nog av.”

Här måste jag upprepa Hanne ´s egna ord att det krävs ingen motsättning. Bara för att man känner sympati, för dåligt samvete och ont i magen av att lämna ett gråtande barn på dagis, så är det ju inte så att vi inte tror att barnet ska klara sig utan oss. Att barnet inte skulle bli väl omhändertaget utan vår omsorg. Det är ju det som gör att vi faktiskt ÄNDÃ… lämnar det gråtande barnet på dagis. Inte springer tillbaka. Inte skiter i dagis, tar barnet under armen och springer hem igen. Trots att det faktiskt gör ont i magen!

Handfasta råd skrev jag om. De finns det gott av i Hanne ´s bok och det gillar jag. Nu är mina egna ”småbarnsår” över och jag känner väl att är det något jag lyckats bra med i min barnuppfostran (oj, här berömmer jag mig själv, haha) så är det att lära mina barn att anpassa sig. Idag kan jag tydligt se hur mina barn verkligen kan somna överallt, äter det mesta, har lätt att umgås med olika typer av människor och är både sociala och artiga när det behövs. etc.

För mig har det varit väldigt viktigt!

Med Hanne ´s handfasta råd kan man ju läsa igenom och faktiskt ta till sig de som passar en och hoppa över de som man inte känner passar en själv.

Här kommer ett exempel på ett av hennes handfasta råd:

Om du vill göra det svårt för dig:

Inrätta rutiner som gör det svårt att umgås med andra människor. Se till att mattider liksom läggtider är absoluta. Detsamma gäller matvanor. Förvänta er att alla ska anpassa sig efter er, även familjer som liksom ni själva har barn och kanske egna lika fasta rutiner.

Om du i stället vill göra det lätt:

Skaffa er gärna rutiner, men se till att de är så pass böjliga att ni kan umgås med vänner som äter klockan sex även om ni är vana vid att äta en timme tidigare. Se till att barnet lär sig äta åtminstone något av det som bjuds. Fundera över hur det kommer sig att många barn äter mer allsidigt när föräldrarna inte är med (som på dagis till exempel). Beror det på barnet eller föräldrarna?”

Dessa exempel kommer då som ett avslut på ett kapitel där Hanne tagit exempel på situationer ur livet, när det varit svårt för vissa familjer att anpassa sig till andra o.s.v.

Det finns många fler exempel där jag håller med Hanne. Och många fler exempel där jag inte håller med henne.

Men sammantaget vill jag faktiskt rekommendera hennes bok för jag tror att det blir ganska många tankeväckande exempel för många människor. Särskilt vill jag rekommendera den till just mammor, oavsett samhällsklass, som känner sig negativ till mammarollen och har ”svårt att lyfta blicken”.

Så här efter att ha varit med på dels bokaftonen med Hanne och nu även läst boken och en hel del krönikor och artiklar med henne, så kan jag sammanfatta det med att det var synd att Hanne gav ett så pass trångsynt och fördömande intryck, att många krönikor och artiklar är skrivna om rätt mycket skit, när hon faktiskt hade så vettiga saker att förmedla. Också.

Tro det eller ej, men jag ger lätt boken hela fyra Tonårsmorsor av fem, vilket ni som följer min blogg, vet att det är oerhört generöst:

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Fler boktips och inspiration om böcker kan du få på Boktipset!

Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,