Tio år som bloggare

Idag, den 8:e juni 2015 är det på dagen 10 år sedan jag började blogga. 10 års bloggande är en väldigt lång tid. Jag tror jag avverkat nästan varje ämne som går att blogga om. Eller nej, men väldigt många i alla fall. Sammanlagt har jag skrivit 5 132 blogginlägg. Utslaget på 10 år, skulle det bli 513, 2 blogginlägg per år och det i sin tur skulle bli i genomsnitt 1.4 blogginlägg per dag. Eftersom jag nu har bloggat lite mer oregelbundet de senaste åren, så innebär det väldigt många blogginlägg så länge jag var väldigt aktiv.

CIMG0123Den största enskilda blogghändelsen var så klart när jag 2009 vann Stora Bloggpriset i kategori Vardag för 2008. Det var förstås jätteroligt och väldigt oväntat. Jag hade ju hållit på att blogga i några år då och fick många utmärkelser och vann olika bloggtävlingar och uppmärksammades på olika sätt, men jag hade inte väntat mig att vinna Sveriges då största bloggpris och i den kategori som flest personer bloggade i. Vardag. Det var verkligen jätteroligt. Det spreds lite som en löpeld det där. Det var inte då som min blogg hade allra flest läsare, det var det inte, även om många tror det, men ja, jag hade förstås många läsare. Det blev en liten mediestorm. Tidningar gjorde ”hemma-hos-reportage” och när det var olika lokala frågor som rörde Uppsala då (som jag ju bodde i då) så ringde olika tidningar upp och frågade vad jag tyckte. På min dåvarande arbetsplats pratades det en del om mitt bloggande, både på ont och på gott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På stan blev jag och barnen igenkända och många kom fram och pratade med oss och frågade frågor och bad om autografer. Det var en rätt märklig känsla. I samma veva började min äldsta dotter göra sig ett namn inom dansen och hon började också blogga och därigenom var det många som följde båda våra bloggar. Jag trivdes rätt bra med uppmärksamheten. Inte så att jag jagade den, men jag trivdes med att stå lite i rampljuset, det måste jag erkänna. Jag har ju alltid känt att jag har något att säga, något jag vill lyfta fram och jag har aldrig varit blyg för offentligheten. Det ledde ju också till att jag började jobba som radiokåsör under några år och det var ju också en rolig och ny utmaning för mig.

Men så hände något. Jag minns att någon sa till mig, faktiskt redan på bloggalan när jag fick priset, att det funnits andra bloggare som vunnit priser och att de tappade sugen att blogga efter att de vunnit. Just det hände inte mig, men något liknande. Jag ville dels inte längre blogga på samma sätt. Jag hade ju bloggat ganska ”ytligt” och med mycket humor och ironi, men jag började känna mig för ytlig. Jag är inte en särskilt ytlig person och det kändes som om en felaktig bild av mig kom fram. Nog för att jag var den personen som lyftes fram. Också. Men inte bara. Faktum är att det var en ganska liten del av mig.

Sedan började många ifrågasätta saker jag skrev. Eller försöka ”smutsa ned” saker som inte var smutsiga. Då var det inte lika roligt längre. Nej, det blev på en nivå där jag kände att jag var tvungen att försvara min personlighet, mina beslut, mitt föräldraskap och ja, en massa annat. Så jag började helt enkelt att tappa lusten. Eller nej, det är inte riktigt sant. jag tappade inte lusten för bloggandet, men jag ville inte längre ha samma fokus. Jag hade ju haft en anonym blogg på sidan om under flera år också och där hade jag ofta tonat ned saker för att jag inte ville hamna i blickfånget eller få uppmärksamhet. Nu började jag använda samma strategi i den här bloggen. Jag tonade ned saker, försökte att få rubriker att inte dra till sig så mycket uppmärksamhet och så vidare.

De senaste tre åren har mitt bloggande varit relativt sparsamt, även om jag bloggat till och från hela tiden. För tre år sedan drog jag igång en webbtidning. Den som idag heter Afropé, men som då hette thegambia.nu. Det blev något helt annat än att blogga och framför allt kunde jag skriva och utveckla mitt skrivande utan att ha fokuset på mig. Det var så himla skönt! I början var kanske inte tidningen världens bästa, men jag måste säga att jag är mycket nöjd med hur den har utvecklats genom åren. Där är det verkligen inte bara mitt jobb som räknats, utan vi är flera och några få drivande som lägger oändligt mycket tid på webbtidningen.

Jag har nog insett att entreprenörskapet är starkt inom mig. Jag vill dra igång saker, starta upp och kämpa på, steg för steg. Jag har alltid så enormt mycket idéer som jag gärna skulle vilja utveckla. Många av idéerna är det nog bra att de fallit i glömska, men tyvärr har jag huvudet fullt av gamla idéer som jag aldrig kunnat släppa, bara av den anledningen att det inte funnits ekonomi att genomföra idéerna. Jag tycker det är ganska synd, för många är faktiskt riktigt bra. Afropé är en sådan sak. Nu finns det inte en massa pengar att göra allt jag vill, i alla fall inte för stunden, men jag tycker vi har jobbat fram ett helt fantastiskt bra koncept med i princip inga medel alls, förutom vår tid, engagemang och intresse. Men engagemang, envishet, intresse är undervärderat tycker jag. Just med dessa egenskaper kan man komma väldigt långt och av någon anledning tycks jag komma långt med många av de projekt jag drar igång. Jag är övertygad om att det handlar om just engagemang. Jag går gärna in i saker med hela mitt hjärta och all min tid.

Tillägg:

I april i år (2015) blev jag nominerad i Maishagalan som en av tre entreprenörer. För mitt grundande av webbtidningen Afropé, får jag förmoda. Om nomineringen kan du läsa HÄR! Prisutdelningen till vinnarna gick av stapeln förra helgen och nej, jag vann inte, men jag är både glad, stolt och hedrad över att ha nominerats och det är alltid roligt att få ett erkännande för något man arbetat hårt med under en lång tid. De som vann var helt fantastiska personer och HÄR kan du läsa mer om dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi får se vad som händer de kommande 10 åren. Jag lovar inte att jag kommer fortsätta i 10 år till, men jag lovar heller inte att jag kommer att sluta innan nästa 10 år passerat… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Rösta på Kulturbloggen

Kulturbloggen är nominerad och med och tävlar om att få åka till Spanien och vara med på MTV-galan. Jag röstar på Kulturbloggen. Vem röstar du på? Klicka HÄR för att rösta!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stora Bloggpriset nästa år

Det gäller att vara ute i tid! Nu kan du vara med och påverka vilka kategorier som ska vara med i Stora Bloggpriset nästa år.

Jag vet att det inte kan vara hur många kategorier som helst, men nog skulle jag bli glad om jag såg en kategori för ”barn och familj” och en kategori ”humor” sedan borde det också finnas en kategori för ”livshistorier” som kunde ge plats åt bloggar som Vendettanbettan och Ludmilla. Det finns ju enormt många bloggar under dessa kategorier, som är svårplacerade i några andra kategorier. Men jag misstänker att man då tycker att det blir lite för ”personligt” och för många kvinnor som kan bli nominerade, men jag tycker ändå det passar, eftersom det är bloggar som många vill läsa och jag tycker att det är väldigt läsvärda bloggar, sedan får folk säga vad de vill!!

P.S. Ni har väl inte glömt vem som vann Stora Bloggpriset i kategori vardag i år? Haha… Jag var bara tvungen att skriva det, det vore ju en total katastrof om någon skulle ha lyckats missa det. (Med tanke på hur jag har tjatat om det.  😉 ) Jag tänker leva på det ett tag till, det är ju ändå bara drygt en månad sedan… 😀 D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Nu är det kört…

…för nu är omröstningen avslutad och vi kan bara vänta och se. Det ska bli spännande att se om det är de man har tippat som vinner sina kategorier eller om det är några andra? På måndag får vi resultaten på Bloggalan och nu återstår bara att hitta någon trasa att ta på sig…

Till er som har röstat på mig: TACK så mycket för varje röst ni har givit. De betyder mycket för mig, oavsett hur det går, för det är skönt att veta att det finns någon som tror på en, någon som läser det jag skriver och som visar sin uppskattning för det.

Nu känns det som jag kan skriva lite mer ”fritt” igen. Jag har knappt vågat skriva vissa saker den gångna veckan, av rädsla för att det ska se ut som ”röstfiske”. Haha… Nåja, nu känner jag att jag har fria händer igen och inget som mentalt bakbinder mig!

Dessutom är jag på bättringsvägen, efter att ha legat och vilat, tagit ett varmt bad och tagit det lugnt.

(Detta inlägg tog bara några minuter att skriva, medan det på förmiddagen tog flera timmar, eftersom jag var tvungen att springa och spy, lägga mig och vila på soffan och kom av mig hela tiden! 🙂 )

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intervju med Aminata.se

För ett tag sedan skrev jag om att jag var i behov av någon som kan hjälpa mig med kodning och annat tekniskt på min blogg, då jag har noll koll på allt bakom kulisserna. Jag fick några erbjudanden av några personer som jag alla tackar för erbjudandet. Till slut valde jag i alla fall Aminata. Det föll sig ganska naturligt, inte minst för att vi delar en hel del intressen, både vad gäller musik, Afrika, religion och även politik. Vi har säkert inte samma åsikter i allt, men jag tror mig ha sett att vi delar många huvudståndpunkter i dessa delar och därför blev jag naturligtvis intresserad av ett samarbete.

Här kommer därför en intervju med Aminata, så får ni också lite koll på vem hon är:

Du har ju en egen sida: aminata.se Vad handlar din blogg om?

Från början bloggande jag enbart om artister som gjorde spelningar här i Sverige – artister från framför allt Västafrika. Då skrev jag för artistbolaget Kinti productions. Men så för ganska exakt två år sen hände det saker i västafrikanska Guinea, som många av mina vänner och artistkompisar kommer ifrån. Många människor dog i stora våldsamma demonstrationer mot regeringen. Det kändes omöjligt att inte börja blogga om det. Och det var då jag startade en egen bloggsida. När jag väl hade kommit igång med skrivandet blev det fler och fler inlägg, också om vardagsliv och samhällsfrågor. Det finns mycket att säga om Svenska relationer till Afrika. Och om Afrika. Så nu är min blogg en salig blandning av personliga texter, nyheter med anknytning till Afrika, presentationer av artister, tips om konserter, debatt om hur vi använder olika ord, länkar till låttexter och videoklipp och lite annat.

Tror du att du lyckas hålla ordning på min blogg (http://fatou.se) eller verkar det mest vara ett enda stort virrvarr av det du hittills sett bakom kulisserna?

Jag tycker att du har en jättefin blogg. Det finns några småsaker
som man kan förändra tekniskt kanske, men framför allt hoppas jag kunna
leva upp till förtroendet!!!

Berätta lite om dig själv.

Jag är en fyrabarnsmamma precis som du. Min äldsta är 23 och den yngsta 5 år. Jag är gift med en man från Västafrika och bor i en ghettoklassad Stockholmsförort där en minoritet av invånarna är etniska svenskar. Och jag har släktingar på nästan alla kontinenter. Min pappa kom från en internationell familj, han var själv uppvuxen i Sydostasien och hamnade i Sverige under andra världskriget. Men varje sommar, från det att jag och mina syskon var små, tillbringade vi med pappa på Gotland. Utan tv, med böcker, spel, långa middagar, utflykter och kompisar som största nöje. Så om jag ska nämna de platser i världen som jag bär med mig starkast i mitt hjärta, så är det framför allt Gotland, sedan Guinea och Senegal och Danmark, i nämnd ordning. Jag har både jobbanknytning och familjeanknytning till de här ställena och många minnen förknippade med dem.

Sedan jag var 16 och började arbeta har jag jobbat med en massa olika saker. Allt ifrån städning, fiske, byggnadssnickeri, lantarbete och konsthantverk till journalistik, layout och webbproduktion. Jag har också brutit upp flera gånger från till synes stabila livssituationer och ändrat riktning, som när jag lämnade journalistiken, flyttade till Stockholm och började arbeta med musik och scenproduktion för ungefär tolv år sen. Och nu senast när jag bestämde mig för att börja läsa på juristlinjen. Jag gör alltså saker och ting i annorlunda ordning, som en kompis sa. Ska man inte plugga först och skaffa sig en karriär och SEN gifta sig och skaffa barn? Och får man verkligen som jag vara muslim om man är en modern kvinna? Men det bekymrar jag mig inte så mycket om. Jag har gjort allt så som det passar mig, inte så som det passar någon annan. En del tycker jag är konstig. Men jag är ju bara som jag är. En summa av alla de små händelser som ledde till att jag föddes och blev den jag är. En liten virvel i livets stora ström.

Du skriver mycket om Afrikanska musiker, i synnerhet om västafrikanska musiker. Men vem är din favorit?

Jag letar hela tiden efter ny musik, så jag lyssnar jämt på olika sorters låtar. Mest från franskspråkiga länder. Mina största favoriter är alla de unga, fantastiskt kreativa artisterna som experimenterar och blandar stilar. Och jag tycker allra bäst om de som har ett samhällsengagemang, och de som gör sin egen grej som de verkligen tror på. En artist som är värd att nämna i det sammanhanget är hiphop-pionjären i Senegal, Didier Awadi, han har ett politiskt engagemang som är intressant och han hjälper fram yngre musiker. Intressanta är också grupperna kring Foniké, ett ungdomsgäng från Guinea som gör streetmusik och videor. Foniké har producerat en hiphopfilm som fick väldigt mycket uppmärksamhet i Paris för ett tag sedan och deras medlemmar gör mycket nytt material hela tiden.
Vackraste nu levande Västafrikanska rösterna, de har nog Salif Keita och Oumou Sangaré, i konkurrens med guineas store artist Sekouba Bambino och Senegalesiske Youssou N’Dour. Men jag lyssnar inte så mycket på dem just nu.
På iPoden rullar i dagsläget mest följande: Paret Sousou och Maher Cissokos platta Adouna – ett intressant svenskt skivsläpp 2008; En ung nigeriansk tjej som kallar sig Asa och är nominerad till 2009 års Kora Awards (länk till Myspace: http://www.myspace.com/asaofficial); Daby Touré från Mauretanien; Bil Aka Kora (Burkina Faso); Minyeshu (Etiopien); Ardeì (en belgisk grupp); Zap Mama (Kongo/Frankrike); Massor av musik i stilen Decalé Coupé, från Elfenbenskusten, exempelvis med Magic System; Alioune Mbaye Nder (Senegal); Och Tiken Jah Fakoly (Burkina Faso/Elfenbenskusten), som gör reggae och är otroligt populär i Västafrika för sina frispråkiga texter. Plus en massa demos från en massa olika nya grupper.
Du får följa min blogg – det finns massor av länkar där och jag kommer att presentera fler favoriter under våren!

Vad vill du uppnå med ditt bloggande?

Jag vet inte riktigt. Jag skriver för att det är kul eller intressant. Jag tipsar om artister jag och mina kompisar gillar. Och jag skriver om det som händer i Västafrika för att många av de som är intresserade av nyheter därifrån inte kan franska och saknar det materialet i svenska media. Jag experimenterar med nya webbverktyg också som är länkade till bloggen, en videosamling via vodpod.com, två flöden via Delicious.com där jag delar med mig av intressanta länkar på nätet och ett Twitter-flöde med nyheter i korthet. Och jag tänker att om något av det jag skriver kan ge någon en aha-upplevelse, ge dem något i form av tips om en artist de aldrig har hört eller en bok de aldrig har läst men som de känner sig sugna på efter att ha läst min blogg, då är ju det väldigt kul. Och framför allt tycker jag det har varit roligt med debattinläggen på bloggen om hur vi använder ord – hittills har det varit en väldigt intressant debatt med många inlägg.

Till sist: finns det någon eller några sidor på nätet som du särskilt vill rekommendera?

Kolla gärna in Kora Awards sida (http://www.koraawards.org). Efter många års törnrosasömn så arrangeras snart den här stora prisutdelningen igen 2009. Det tycker jag är på tiden. På hemsidan kan man se alla de artister som nominerats till de olika priserna och det säger något om vad som är aktuellt just nu i afrikansk musik.

En annan sajt som är otroligt intressant är TED. http://www.ted.com. Där kan man se inspirerande videofilmade föreläsningar med några av världens främsta forskare och nytänkare. Sök på ordet Africa för att hitta det som handlar direkt om Afrika på olika sätt. Den fraktalforskande matematikern Ron Eglash till exempel som hälsade folk i Mali med orden ”hej jag är professor kan jag få sitta på ert tak” och har visat att den Afrikanska förhistoriska matematiken var oerhört avancerad (http://www.ted.com/index.php/talks/ron_eglash_on_african_fractals.html).

Tack Aminata för intervjun och för att du vill hålla ett öga på min sida. (Du har redan hunnit ge mig ovärderlig hjälp! TACK!)

Påminnelse: Om du vill rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR!
(Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress
längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post
under en veckas tid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Mäns våld mot kvinnor

Jag har tidigare bloggat om boken Mia-Sanningen om Gömda. Boken som väckt ramaskri i media och i bloggvärlden. Jag har skrivit om detta ämne i följande två bloggar, utan att gå in närmare i sakfrågorna:

Sent om sider vaknade även de större medierna, såsom Aftonbladet och Expressen upp i denna debatt och började skriva. Debatten har dock urartat vid ett flertal tillfällen på nätet, kanske framför allt i bloggen som författaren till boken Mia-Sanningen om Gömda, Monika Antonsson har.

theWitch har i sin blogg skrivit en del om hur debatten just lyckas urarta vid ett flertal tillfällen. Eftersom jag har i flera delar samma åsikter i denna fråga, så tycker jag också att hennes sammanfattning om denna gömda-historia är målande och välskriven. Slutligen tycker jag också att hon har sammanfattat en bra länksamling för hela denna debatt, där man kan bilda sig en egen uppfattning. Den kan du läsa HÄR!

Tyvärr tror jag dock inte att denna debatt gagnar de som huvudhistorien fick världen att rikta sina blickar mot. Några som väldigt väl behöver uppmärksamhet, nämligen de kvinnor som är utsatta för våld, förtryck och hot i nära relationer. Jag tycker dock inte att man ska ”skjuta budbäraren”. D.v.s. om Monika Antonssons bok stämmer, vilket jag tycker hon har debatterat väl för och lagt fram tillräckligt med sakliga bevis, för att jag i alla fall ska tro på huvuddelarna i hennes kritik. Däremot så tycker jag att debatten vid flera tillfällen har urartat på författaren Monika Antonssons blogg, särskilt bland kommentarerna. En del av kritiken har jag också sett som allt annat än saklig eller ens relevant.

Men i huvuddelarna så anser jag ändå, efter att ha läst och sett Liza Marklund ´s uttalanden och Monika Antonsson ´s uttalanden. Där måste jag säga att Monika varit väldigt saklig och kunnat lägga fram sina åsikter och sammanfattning av boken väl.

Hur som helst så är det trista i denna historia att många fick upp ögonen för kvinnor utsatta för våld i det här landet, tack vara boken Gömda. Rädslan finns nu förstås för många kvinnor som lever just i det gömda, det vill säga med olika typer av skyddade personuppgifter.

Ska det nu bli svårare för dessa kvinnor att bli trodda av myndigheter och andra i deras omgivning? Ska det nu bli ännu svårare än det redan är, att få hjälp och stöd från samhället? Den hjälp och det stöd som redan nu är så svårt att få.

I bloggvärlden är vi många som känner till Vendettanbettan och hennes bakgrund. Vi är många som läst hennes historia, samtidigt som kalla kårar har runnit längs våra ryggrader. Hennes direkta sätt, hennes ord utan krusiduller.Ursäkta uttrycket, men ibland närjag läst hennes historia har det känts som att få en kniv i magen.

Jag tror dock, att de flesta av oss människor är fullt medvetna om att det lever en massa kvinnor och barn i skräck för sina banemän. Jag tror de flesta av oss inser att det finns en massa kvinnor som verkligen berättart hela sin sanning, som beskriver den rädsla de faktiskt känner, även om vi också inser att det finns en och annan som ”skarvar”.

Det är klart att det inte är vanligt att kvinnor väljer att leva på flykt, för att hämnas en före detta make eller för att de vill ha personlig uppmärksamhet. Men de finns. Det finns kvinnor som är beredda att gå genom eld och vatten med osanning och nu tänker jag inte på de personer som kretsar kring boken gömda, utan jag menar att generellt så finns det kvinnor som pekar ut män oskyldigt för både de ena och de andra brotten, för att det på något sätt gagnar dem själva.

På samma sätt som jag känner förakt mot män som utsätter kvinnor för våld, så känner jag förakt mot de kvinnor som faktiskt ljuger för att det ska gagna dem själva, i vårdnadstvister, för hämnd eller av andra orsaker. Jag föraktar dem inte bara för vad de utsätter dessa män för, utan för att de underminerar trovärdigheten hos de kvinnor som faktiskt blir utsatta. Det gör det svårare för kvinnor att bli trodda i de fall som de blivit utsatta för våld i olika former.

Mäns våld mot kvinnor ska aldrig accepteras. Däremot så tror jag att det för alla parters skull är viktigt att ta bort tabustämpeln i dessa fall och diskutera och debattera tills tungorna, tangenterna och pennorna blir trötta. Dels för att kvinnor som faktiskt blir utsatta ska våga söka hjälp, för att de ska våga anmäla och för att de ska våga visa sin verklighet innan det är för sent.

Många kvinnor i Sverige i dag blir misshandlade till döds. Sedan finns det alltså allt för många som klarat sig med nöd och näppe men som lider allvarliga men av fysiska eller psykiska skador efter ett våldsdåd. HÄR (pdf-länk, rekommenderas!!) kan du läsa en utförligare text om mäns våld mot kvinnor.

Ett annat skäl till att det är viktigt att tala öppet om detta med mäns väld mot kvinnor är att de män som faktiskt utövar våldet och inser att de behöver hjälp också ska kunna söka den.

I denna veckas nummer av Uppsalatidningen finns ett intressant reportage med Mansmottagningens Hans Ã…berg, som jag var på en föreläsning med i fjol, tror jag det var. För att våga komma vidare och söka hjälp för sina problem, så är det naturligtvis viktigt att inte tabubelägga ämnet, för då gör vi både kvinnor, män och barn en björntjänst.

Att växa upp med våld i hemmet sätter naturligtvis sina spår. För dessa barns skull är det oerhört viktigt att antingen mamma eller pappa söker hjälp. Ju tidigare, desto bättre.

Inget våld är acceptabelt, förstås, men som Hans Ã…berg nämner i reportaget: ”Mäns våld mot kvinnor är farligare och får värre konsekvenser än kvinnors våld”.

Med detta inte sagt att något annat våld, varken mot kvinnor, män eller barn, av kvinnor, män eller barn är acceptabelt!

Två relaterade, klickbara länkar:

Varje människa borde få känna sig trygg i sitt eget hem, eller som Tracy Chapman sjunger: ”Why is a woman still not safe, when shes in her home?”

Eller denna, som handlar om just kvinnomisshandel i nära relation, texten till videon kan du finna HÄR!

Om du vill rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post under en veckas tid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu kan du rösta

Idag har omröstningen i stora bloggpriset påbörjat. Nu kan vem som helst gå in och rösta med sin mailadress. Man klickar helt enkelt i en nominerad i varje kategori (man måste inte rösta i alla kategorier) och sedan skriver man i sitt namn och mailadress längst ner. Tydligen kan man rösta en gång per dag med sin mailadress.

Jag blir förstås jätteglad om någon vill rösta på mig. Inte för att jag har någon föreställning om att vinna, men det skulle helt enkelt vara kul att få några röster!

Klicka HÄR för att rösta!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Jantelagen och Stora Bloggpriset

Som jag skrev i föregående inlägg så är jag nominerad till stora bloggpriset i kategorin Vardag tillsammans med följande fyra bloggare:

Detta gör mig inte bara glad och sprallig, men jag är också stolt över att min blogg och och det arbete jag faktiskt lagt ner på den, uppmärksammas. Mina små ynkliga åsikter räknas någonstans hos några personer. Naturligtvis ska jag inte sticka under stolen med att den här bloggen har blivit ett av mina allra största intressen, eftersom jag själv har fått ut väldigt mycket av att skriva i den. Först och främst vill jag tacka alla er bloggare som har nominerat min blogg. Jag anser att just kategorin vardag är den kategori med störst konkurrens.

Det finns så oerhört många bra bloggar i Sverige som passar in under den kategorin, så jag känner mig verkligen hedrad över den här utnämningen. Jag har fortfarande svårt att tro och förstå att jag verkligen har fått denna nominering!

Mymlan är en annan av de bloggare som blivit nominerad i denna kategori. Jag läser hennes inlägg om Jante och tänker ”hon är allt lite tokig den där Mymlan, som tror att hon inte har en chans att vinna hela kategorin”. Hon är min favorit av de alternativ som finns att välja på. Annat är det med mig. Jag har liksom ingen chans. Jag skriver förvisso om en massa ”viktiga” ämnen, men i grunden bygger min blogg på lättsamhet, vardag och enkelhet och förstås allra mest; mina egna intressen. Jag skriver bara om ämnen som intresserar mig och som jag vill dela med mig av. ”Inte ska väl jag…” tänker jag. Jag är absolut inte förmer än någon annan. Jag kan ingenting som ingen annan kan bättre, som Mymlan också är inne på i sitt inlägg…

Jo, kanske en enda sak då. Jag är bäst på att vara JAG, Jag är bäst på att vara Fatou. DET blir det svårt att ta ifrån mig i alla fall. Men för övrigt. Jag skriver ju bara en blogg, om det som finns i mitt hjärta och mitt huvud för stunden. Ibland är det ytliga inlägg, ibland musikaliska, ibland avhandlar jag en del samhällsfrågor och ibland är de fyllda av sorg. Precis så som jag vill ha min blogg.

Men att någon annan skulle… att min blogg, mina skrivna ord faktiskt skulle betyda något för någon annan, det kan jag inte riktigt ta på allvar… ”Inte ska väl jag…”

Jag tror inte att jag är bättre än någon annan, jag tror inte att någon bryr sig om mig, jag tror inte att jag är någon… Jag vet bara att Jante har satt sig på min axel och han liksom VÄGRAR att kliva av. Bloggfrossa skriver också att han inte har en chans i vår kategori. Du ser, han inser liksom inte att har man kommit så långt, så handlar det mest om slumpen sedan. Vilka som röstar och vilken blogg de kanske känner till innan, eller vilken blogg de faller för just då…

Jag inser att Jante sitter där på var och en av våra axlar och skriker i våra öron: ”Du ska inte tro att du är någon!!” Och vi sitter här och lyssnar med våra öron på helspänn och bara VET att vi inte har en chans att vinna, men vi sitter här och myser över att vi i blev nominerade och nöjer oss väldigt gott med det.

Men jag tycker faktiskt att både den där tokiga Mymlan och den där lika tokiga Bloggfrossan, de får ju ändå se till att knuffa ner Jante från axeln och fatta att de har superstor chans att vinna båda två. Egentligen är det ju bara Tonårsmorsa som inte har en sportslig chans… (men jag är jätteglad och nöjd med nomineringen ändå!!) 😀

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Yippie!! Jag är nominerad!!

Så säger säkert alla, men jag MENAR verkligen att det kunde jag ALDRIG tro!! Jag är en av fem nominerade i STORA BLOGGPRISET i kategori vardag! Jag är verkligen SÃ… GLAD för det!! De andra nominerade är jättebra bloggar, särskilt Mymlan, som jag hoppas ska vinna, så även om jag är chanslös till någon vinst så är jag oerhört glad över min nominering!! Det här är ju bloggvärldens Oscar.

Jag är OERHÖRT tacksam!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Nominera läsvärda bloggar

Jag blev så glad när jag såg att Soulsister nominerat min blogg.
Tack snälla! Nu är det min tur och här är reglerna:
1. The winner can put the logo on her blog.
2. Link the person you received your award from.
3. Nominate at least 7 other blogs.
4. Put links of those blogs on yours.
5. Leave a message on the blogs of the girls you’ve nominated

Mina nominerade är (utan inbördes ordning)

black_ocean

Mindy

Evas svammel

Ramona

Tina

Love or Hate

Browny

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,