Allt var inte bättre förr…

öppna arkivet svtNej, allt var verkligen inte bättre förr. Jag skulle till och med vilja påstå att det mesta har blivit bättre och då tänker jag samhällsfrågor, kvinnofrågor, barnperspektiv, ja helt enkelt de flesta stora frågor, även om det är mycket vi tappat ”på vägen” också in i vårt moderna samhälle.

Något som kanske inte var bättre förr är tv-programmen, men oj, vilken nostalgi-kick det är att titta på dem igen!!

SVT har öppnat sina arkiv och HÄR kan du hitta en massa gamla godingar. SÖK gärna själv lite av det som hittills lagts upp i arkivet. Eller tipsa om program som du vill se:

”Vi fortsätter fylla på arkivet med fler SVT-program sända före den 30 juni 2005.
Vad vill du se här? Tipsa oss gärna på oppetarkiv@svt.se

Ibland är Internet helt fantastiskt!!

De har förstås en uppdaterad och livlig facebooksida också. Och en blogg.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

När små barn blir stora

Jag har haft besök i helgen. Av min kompis och hennes son och tillika min gudson, vars förlossning jag var med på. Han har växt och blivit stora killen nu, snart fyra år!!

Man glömmer så snabbt. Jag upptäckte i helgen att jag verkligen glömt hur det är att ha små barn. Då Mabou snart fyller 11 år, känns det som helt nyss han var en liten, liten kille som lyssnade till namnet ”Spiderman”, men i själva verket var det ett bra tag sedan. mabou-pa-mcÄven om jag alltid har ansett att varje ålder har sin charm och även om jag alltid tyckt att barn i olika åldrar, har särskilda fördelar, så ska jag inte sticka under stolen med att jag tycker det är väldigt skönt att barnen börjar bli så stora. Det har säkert att göra med att jag blev mamma vid nyss fyllda 18 år och på det viset varit väldigt upptagen med småbarn i så många år att jag till slut fylls av en mättnadskänsla.

dscn0657Jag tycker om att träffa mina tre bröders barn, tycker om att träffa mina kompisar som fått barn senare i livet än mig och deras barn, men i sanningens namn är jag ganska mätt på att ha små barn på heltid. Små doser är härliga doser, men sen vill jag ha tillbaka mina vuxna och halvstora barn. 🙂

017 (2)Mitt äldsta barn (Binta) fyller 24 år om bara en månad, mellandottern (Jai) fyller 22 i år, extradottern (Hareg) fyller 21 och yngsta dottern (Isatou) fyller 20 i år. När jag var i deras åldrar hade jag redan flera barn och hela mitt liv var uppfyllt av just små barn. När jag var lika gammal som min äldsta dotter är nu, så hade jag tre barn på 6, 4 och 2 år. När jag var lika gammal som mellandottern (Jai) hade jag också redan tre barn, då på 4 år, 2 år och nyfödd.

105När jag ser mina egna barn har jag svårt att förstå att jag hade så många barn vid så ung ålder. Det gör mig stolt och förvånad att inse hur ung jag var. Jag tycker ju förstås att mina egna barn knappt är vuxna ännu… 😉

bintaojai

IMG_5711När jag tänker tillbaka på alla år så kan jag se alla bråk, all kärlek, all omsorg, alla konflikter, alla ostädade rum, alla tvättstugetider jag bokat. Jag kan se alla middagar svepa förbi med köttbullar, makaroner, tacos och inte minst alla pannkakor som stekts. Förmaningar om att sitta ned och äta maten, alla legobitar jag trampat in i fötterna med höga skrik som följd. Jag kan se alla promenader till dagis med barn i överfulla vagnar, pulkor eller hur vi nu tog oss fram. Jag ser överfyllda matkassar som släpades, syskonbråk som skulle avstyras, myskvällar med popcorn och familjeprogram. Jag ser framför mig alla sagor som har lästs, alla febersjuka pannor som har baddats och alla läxböcker som vi tragglat oss igenom och jag ser de nybakade sconesen med ost framför mina ögon.

IMG_9384Jag ser födelsedagstårtor som bakas, galonisar som kissats ned, hår som flätas och jag känner knubbiga små armar runt min hals som vill kramas. Även om jag blir nostalgisk och varm i hjärtat så kan jag ändå säga att det är skönt ändå att den tiden är över nu och att det är nya tider, nya problem och nya drömmar och längtan som eftersträvas.

Heder till alla föräldrar och i synnerhet alla ensamstående föräldrar som nästan alltid orkar, som nästan alltid kämpar och som nästan alltid lyckas se till sina barns bästa och få vardagen att fungera!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

The flyttning from Hell

Jag har flera år försökt byta boende. Jag har bott i samma stad de senaste 25 åren, i samma bostadsområde de senaste 16 åren och i samma radhus de senaste 11 åren. Detta trots att jag är en ganska ombytlig person som tycker om att prova nya saker och förnya mig. De första fyra åren älskade jag mitt radhus. Efter att ha levt trångbodda i flera år, var det som en dröm att flytta in i radhuset med alla barnen. Barn och ungdomar har kommit och gått i mitt radhus och folk som tillfälligt eller för en längre tid har behövt boende har alla varit välkomna under mitt tak.

Jag har uppfostrat mina barn och ett gäng andra ungar, bott med ett helt gäng hundar, sköldpaddor och fiskar. Grillat på somrarna och gjort Afrikanska grytor på vintrarna. Jag har älskat och gråtit, skrattat så tårarna runnit och alltid välkomnat mina vänner till mitt enkla hem.

Men, som sagt, de senaste åren har jag vantrivts. Jag har varit trött på lägenheten, bostadsområdet och de allra senaste åren har jag inte velat bo kvar. När de äldsta flickorna började flytta ut för ett antal år sedan så har jag också haft svårt att betala den höga hyran eller ens motivera att jag har ett boende med så hög hyra. Med EN inkomst och en HÖG hyra är det svårt att få slantarna att räcka till för annat som jag och barnen behövt.

Den senaste tiden har det blivit allt mer ohållbart och till slut var jag tvungen att lämna mitt hem. Efter elva år. Jag fann ett tillfälligt boende, som jag valde att flytta till. Min plan är att inte stanna i Uppsala på sikt, men just nu blir jag kvar här ett tag till. Isatou tar studenten till våren och sedan får vi se var det bär av. Jag har mina planer, mina drömmar och mina förhoppningar som jag tänker kämpa för och vi får se hur långt de tar mig.

När jag städade ur lägenheten kände jag ändå en enorm sorg. Så många minnen som svävade runt i mitt huvud och mitt medvetande.

Som när jag skulle föda Mabou och höll på att fläta flickornas hår (vi hade planerat ett Gambianskt dop när barnet var 1 vecka, så jag ville göra flickorna fina i håret innan det var dags.) Jai som är mest håröm var sist ut och när värkarna satte igång flätade jag hennes hår som besatt. Jag ringde Mabou ´s pappa som var och arbetade i Gävle och min mamma som bor i Stockholm och medan jag väntade på dem så satt Jai och grät oavbrutet: ”Mamma! Du får inte åka och föda barn förrän du är klar med mitt hår…” Och jag flätade som besatt. Aldrig har jag flätat ett hår så snabbt.

Minnen om alla bråk jag och flickorna haft. Alla skratt. Alla tårar. Binta som alltid låste in sig i badrummet uppe och klättrade ut genom fönstret på övervåningen när hon inte fick gå ut. Slagsmålen mellan flickorna när de egentligen borde ha sovit. Försoningarna. Isa med sin musik som gått oavbrutet ett i ett under alla dessa år. Jai ´s vackra sångröst som genomborrat väggarna. Isatou ´s allt bakande. Bintas dansuppvisningar i vardagsrummet, Mabou ´s busande. Ungdomar som sovit där på längden och tvären under festivaler eller bara ändå. Rädslan hos barnen efter vi blev rånade i hemmet när vi låg och sov.

Separationen från mannen jag levde med i nio år och som jag känt sedan jag var 17… Giftermålet med Mabou ´s pappa. Och skilsmässan… Knäckkokandet på jularna. Sista besöket av min mormor från Norrbotten, innan hon gick bort. Jag insåg hur mycket jag gått igenom i det här hemmet och barnen också. Somrarna med Helene som hade lämnat fler minnen än jag trott. Den smärtsamma förlusten av henne. Alla journalister och fotografer som kommit och gått.

Binta ´s student som till slut blev en fantastisk tillställning!

Flera av barnens kompisar kom och hjälpte till i olika omgångar med flytten och några grät och sa att det var som att förlora deras eget hem, då de kände det som att de också växt upp där.

Vendettanbettan kom förbi några dagar och var en oersättlig hjälp. Jai och hennes kompisar tömde förrådet. Isa var en klippa hela flytten, hennes kompisar kom förbi i omgångar och hjälpte till. Min yngsta bror, min vän Karin och mamma hjälpte till. Pappa hjälpte till med Mabou. Varmt TACK till er alla!! Ni var helt ovärderliga!!

Det var ingen lätt flytt, vill jag lova och då menar jag inte bara minnen och längtan efter svunna tider. Jag menar också att alla de människor som passerat mina dörrar dessa 11 år har var och en lämnat små spår av sin existens. Det innebär en väldans massa saker. Och starka minnen. En del har lämnat starkare avtryck än andra. Trots att mamma och jag gjorde en rejäl utrensning i julas, så hade jag aldrig kunnat drömma om att jag hade så mycket saker i mitt hem!!

Sedan gick en hel del saker fel. Ett av flyttlassen skulle gå till Stockholm, då det finns saker jag inte kommer att ha användning för på ett tag. Såsom min tvättmaskin och diskmaskin, som jag redan har i det nya hemmet och en hel del andra saker. När vi lyckats fylla hela släpet och det bara fanns plats för tvättmaskinen och diskmaskinen så skulle vi få ner tvättmaskinen från övervåningen… Det var ingen lätt match. Tvättmaskiner har något slags betong i botten för att maskinen ska kunna centrifugera i hög hastighet, vilket gör maskinerna aaaaastunga!! Efter många om och men så fick vi in maskinen i flyttbilen och sedan skulle brorsan bara koppla ur diskmaskinen. Precis då kom Tofflan förbi. Vi stod och småpratade tills jag hörde mamma och brorsan gasta: ”Faaaatoooou!” Jag avslutade med Tofflan och gick in. Den syn som mötte mig var INTE rolig!! Brorsan hade gjort precis som man ska. Det vill säga, stängt av vattnet på kranen och börjat koppla ur. *Poooooooooooof* sa det, så forsade det ut kokhett vatten. Mamma, jag och Isa sprang i skytteltrafik med hinkar för att fånga upp merparten av vattnet, brorsan sökte huvudledningen för att stänga av allt vatten. När inte det lyckades så försökte han sätta tillbaka kopplingen, men då vattnet sprutade med sådan kraft och var kokhett så var det enda som skedde att han skållade händerna som dagen efter var skinnflådda.

Här sprutar vattnet fortfarande för fullt och brorsan är heeelt genomblöt ända in på kalsongerna och strumporna.

Jag försökte ringa hyresvärden, utan att komma fram ens på akutnumret och till slut var jag tvungen att ringa SOS alarm. De kopplade mig rätt och medan jag pratade i telefonen hör jag brorsan skrika högt. Kontakten satt precis invid vattenstrålen, vilket gjorde att brorsan fick en rejäl stöt, så hans ena hand domnade bort i ett par timmar.

Immigt blev det efter ett tag med det kokheta vattnet forsande!

Ett par cm vatten på hela köksgolvet var knappast någon höjdare

Efter ca två timmar lyckades vi, med hjälp av grannen få av huvudvattenledningen och strax därefter kom hjälpen, även om det var rätt sent vid det laget. Men de hjälpte i alla fall till med att hämta en vattenavfuktare, som vi ställde in så snart vi torkat upp allt vatten som var där.

Efter att ha sprungit med vattenhinkar i två timmar var vi rätt möra i kroppen och i slutet av kvällen gjorde vi allt i slow motion, då vi var helt slut. Till slut insåg vi att det inte var mycket nytta i det vi gjorde och bestämde oss för att fortsätta en annan dag.

Dagen efter vattenkatastrofen var jag lika slut som jag ser ut!

Vi hade redan kastat ett överfyllt släp med grejer, men det skulle bli ett till. Innan vi fick möjlighet att åka och kasta det gjorde jag en ”gratisloppis” på framsidan. Jag lät förbipasserande och grannar ta vad de ville av det jag skulle slänga och blev av med både stolar, bord, jackor, skor och lite olika kläder! Perfekt. Saker som fick komma till användning, samtidigt som jag slapp släpa bort dem. Mabou passade på att sälja sin skateboard för 25 spänn. Som hittat tyckte köparen. En förmögenhet, tyckte Mabou! 😉

Gratis-loppis!

När det så var dags att åka och slänga det som blev kvar, så kom min vän Karin för att hjälpa till. Vi hyrde släpvagn igen och gav oss av till återvinningen. För att upptäcka att de hade stängt för 25 minuter sedan. Ja, jag borde inte bli förvånad, då allt som kunde gå fel med den här flytten verkade ha gjort det!! Det var bara att vända, åka hem och lasta av allt skrot igen…

Nåja, till slut lyckades flytten bli klar. Men alla som flyttat någon gång vet ju att det inte är någon vila bara för att man flyttat ur sitt gamla hem. Sedan kommer ju det där med att ställa i ordning i det nya hemmet också… Så ja, jag har haft det jag gjort den senaste tiden.

I Onsdags lämnade jag in nycklarna och jag trodde det skulle kännas jättejobbigt, men det var en sådan lättnad för mig. Jätteskönt kände jag att det var, då lägenheten mest känts som en börda för mig de senaste åren!

Piggare har jag varit i mina dar…

…men cyklandes till mitt nya hem, träffade jag den här lilla filuren, som egentligen var väldigt stor!

En liten minnesvideo om mitt tidigare hem, som jag spelade in till en vän i England, som ville se hur vårt hem såg ut!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Mina största prinsessor

Jag har tre prinsessor i mitt liv. Binta 22, Jai 20 och Isa (snart) 18. (Sedan har jag förstås min extra-prinsessa Hareg också.) Att de inom drygt en månad alla är myndiga är helt obegripligt för mig. Det säger så mycket om hur fort tiden ändå gått och det säger också en del om varför jag nu är både gammal och gråhårig! 😉

I förrgår när Midsommarfirandet på Fyrishov var till ända, så kom Jai, på väg till fest, förbi hemma och ville önska glad midsommar och träffa släkten som var här. När jag var lika gammal som min yngsta dotter Isa hade jag ett barn, när jag var lika gammal som Jai, hade jag två barn och när jag var lika gammal som Binta hade jag tre fantastiska döttrar!!

Men att nu se mina egna barn i den åldern gör det så obegripligt att inse hur ung jag var och hur stort ansvar jag bar vid så ung ålder. Jag säger inte att det var lätt eller att jag alltid gjorde rätt. (Tänk om jag fick vrida klockan tillbaka och göra om en massa…) Men vi har nu kommit hit i livet, när barnen är vuxna och jag är gammal… nåja, lite äldre.

Jag vet att jag har tjatat lite om det här den senaste tiden, men oj vad svårt jag har att fatta att mina små, fina söta prinsessor har blivit stora. De har egna liv, egna bostäder och är på väg in i något som jag sedan länge passerat.

Jai kikar förbi för att önska en glad midsommar och träffa släkten.

Binta med sina sommarfräknar tog sig hit ända från Stockholm för en kort midsommarvisit hos mamsen. (Hon hade hoppats på lite gravad lax som hon älskar, men hade missat att vi käkade midsommarbuffé på Fyrishov i år) Sorry, Binta!

Jag och flickorna för ett antal år sedan. Jag minns att Binta och jag blev väldigt ovänner under den här fototagningen, för att hon gjorde grimaser på varje bild…

…så på de sista bilderna fick hon inte vara med, då hon ”förstörde” alla… Det var då. Idag missar Binta knappast en chans att få vara med på bild. 🙂

När jag tänker tillbaka på deras barndom så är det som i en annan tid, ett annat liv. Åren har passerat och nu är deras tid, min är på något sätt redan passé. Inte så att jag väntar på graven, jag har mycket jag vill uppleva innan dess. Men de där viktiga åren när man ”finner sig själv” och när man bildar familj, den är förbi och jag kan se att det är en del av livets gång. Jag saknar inte den tiden, men delar av den saknar jag ibland. Särskilt mycket kan jag känna sorg över att jag inte kommer att få tillbaka den där tiden med mina små döttrars knubbiga armar runt min hals, deras glada sångröster klockan sju på morgonen när man bara ville dra täcket över huvudet…

Jag har gått in i en helt ny era och jag accepterar den. Jag trivs med den. Men jag saknar också det som var, det vi hade. Den tid då det var jag och mina flickor mot världen…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Norrlandsresan Dag 2 (Bilder)

Mabou blir nosad på av den söta fem veckor gamla fölungen…

Fölungen ska ut i hagen

Dag 2 började med att vi släppte ut min kompis (som vi bodde hos) åtta hästar i hagarna. Sedan fick hon en hel vagn höbalar, som skulle staplas in i ladan. Jag tänkte att ”herreguuud, vi är så många så det här fixar vi på nolltid.” Typ en kvart. Vi var ju nio personer och jag tänkte att vi slänger bara in höbalarna i ladan, så står någon och lägger upp dem i en hög.

Okej, jag hade fel. Fett fel, som ungarna skulle ha uttryckt det. De vägde ju en del. Det hade jag inte riktigt räknat med. Men jag ska erkänna att det var riktigt kul också. Det är inte så att vi brukar börja våra fredagar med att lasta av 205 balar hö, direkt…!

Jai hade nog helst fortsatt hoppa studsmatta, då hon hade lite problem med stallukten…

När vi är klara efter kanske 1 ½ timme, föreslår min kompis att vi alla ska klättra högst upp på höskullen så skulle hon fota oss. En toppen idé! Tills jag insåg att jag alltså skulle klättra upp där… Men jag lyckades till slut, under skratt från Maria och barnen.

Uppför gick det ju skapligt…

Vi fotades där vi satt. Men sedan kom nästa problem. Vi skulle ju ner också… Maria skulle vara hjälpsam och göra en trappa av höbalarna till mig. Den blev jättefin. Men tyvärr inte vidare stadig. Jag ramlade naturligtvis. Binta var överlycklig att ha lyckats få det på film. Jag vrickade till foten och det gjorde lite ont, men inte värre än att jag kunde ta det. Det var inget högt fall alls, men det räckte tydligen till för att foten skulle få en rejäl stukning…

Notera särskilt hur barnen skuttar upp och ner för dessa höbalar utan minsta problem…

När Maria erbjöd sig att hämta bandage skrattade jag lite överseende och talade om att SÅÅÅ farligt var det faktiskt inte. Jag tänkte att ”vaddå, ser jag ut som nån vekling, eller?”

Jai och Isa och lite syskonkärlek

Vi gick in. Alla nio personer fick sig en dusch. Eftersom jag var sist så var det förstås mest kallvatten kvar, men inte ens det störde mitt goda humör, eftersom jag var rätt varm efter hölastningen, att jag behövde svalka mig lite.

Sedan skulle vi in till stan. Av en händelse så visade det sig att vår helg i Sundsvall sammanföll med deras stora gatufest och de mindre barnen ville in och dansa på skumdisco och vi andra ville se oss omkring i stan. Halvvägs in till stan börjar min fot värka rejält. Och svälla upp. När vi var framme så gjorde foten så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. När jag lyckats halta mig fram till skumdiscot så var det nästan över… Mabou som åkte i en bil innan oss med Binta och Maria ´s syster, var helt genomvåt. Själv satte jag mig på en plaststol mellan skumdiscotältet och en godisaffär. Binta har uppdaterat med massa bilder från skumdiscot HÄR!

Vid det här laget hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen! Jag insåg att jag inte ens skulle ta mig därifrån på länge. Jag skickade tjejerna att handla Alvedon till mig som jag stoppade i mig och sedan skickade jag iväg dem att se sig omkring i stan och gå och käka. När de varit borta en stund hade jag så ont att jag satt där ensam på en plaststol och grät av smärta och tyckte riktigt synd om mig själv. Haha… Här var jag äntligen i Sundsvall, efter en massa år och så kunde jag inte ens se mig omkring. 🙁

Randig syskonkärlek; Binta och Isatou

Så småningom kom de tillbaka och nu var det dags att åka till Bergsåkers travbana, som vi planerat. Det var bara det att jag inte visste hur jag ens skulle kunna ta mig en meter därifrån. Vi var många och hade nu bara en bil. Så Maria åkte och skjutsade Jai och de mindre barnen först. När de åkte, så började jag linka mig ut från området, klamrandes fast vid Binta ´s och Isatou ´s axlar. När vi skulle gå över gatan tog det lååång tid. Till slut kom vi ut ur festivalområdet och väntade in Maria.

Den stapplande hästen personen i bakgrunden med kryckor, KAN vara jag…

Till slut kom vi fram till Bergsåkers travbana. Det blev lite nostalgi där också, eftersom jag bodde en kortare period i min barndom precis bredvid travbanan i Bergsåker.

Tack och lov så hade Maria ´s sambo lyckats skaffa fram ett par kryckor, annars hade jag nog inte tagit mig någonstans. Maria har ju travhästar, men det var ingen av hennes som tävlade den här kvällen. Vi skulle bara njuta av det vackra vädret, käka lite och ha det skönt. Det hade vi verkligen. Vi satt kvar till en stund efter 22 på kvällen och det var helt fantastiskt väder.

Travexperterna…

Dagens lilla matvrak och Binta ´s nya, lilla favoritkille!

Binta har uppdaterat travkvällen HÄR!

Men även de bästa av dagar tar slut och så gjorde även denna… Även om hemfärden gav skrattanfall som gjorde att jag knappt kunde stå på benen när vi kom fram. Ens med kryckor… Men det är av lite för privat karaktär! Eller hur, Maria? 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Turn around

En röst som knäcker det mesta och trots att låten är gammal så är den gooooood!

Dessutom är låten toppen att städa till, städningen går liksom av bara farten om du lyssnar på hög volym!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I need some HOT STUFF

Nostalgi! Minns ni? Sent 70-tal. Jag var inte ens torr bakom öronen, men åkte ändå rullskridskor på rullskridskobanorna i Sundsvall och tuggade tuggummi, lyssnade på Donna Summer på hög volym och önskade att jag hade samma hårsvall som henne!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Linus på linjen

Jag blev helt paff när jag insåg att mina barn faktiskt inte har en aning om vem Linus på Linjen är! Hur vi kom in på det? Jo, Mabou är PRECIS som Linus på Linjen när han blir arg. Dessutom låter de exakt likadant! Men visst är det uppseendeväckande att många av våra barn eller ungdomar inte vet vem Linus på Linjen är? Han var verkligen en riktig klassiker!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kärlek till Jackson-kopia och fettfläckar på kudden

Michael Jackson fyller 50 år i dagarna. Även om mina närmsta tankar på denna popikon går till pedofilanklagelser och ansiktsoperationer, så påminner det mig också, om jag tänker efter om andra tider. Tider då Michael Jackson var en stilikon för massor av svarta killar runt om i världen. Tider när Michael Jackson var den största stjärnan, oavsett om man var en popälskare eller ej. Det var svårt att inte ryckas med av musiken, oavsett vad man tyckte om Michael Jackson som person.

Året var 1987 och jag var 16 år. Jag hade mitt första långa, fasta förhållande. Han var snygg. Riktigt bildskön, faktiskt. Han hade moderiktiga kläder och till det en lång, tunn kappa. Han var dansant. Han hade alla Michael Jacksons skivor och hade övat in vartenda danssteg. Han kunde moonwalk och alla andra steg Michael Jackson uppträdde med. Han hade en vit handske när han dansade. Han hade samma frisyr. Wetlocks. Han fick använda så mycket kräm i håret att han sov med en plastpåse på huvudet (haha, det är faktiskt sant).

När vi var på fest tillsammans gjorde han alltid succé på dansgolvet. Yared Tekeste ordnade redan på den tiden fantastiska fester dit folk i alla åldrar och från alla världens hörn träffades för att dansa och ha roligt! Dit gick vi. Mina kompisar, min mamma och hennes kompisar och han som då var han med stort ”H” för mig. Han dansade precis som Michael Jackson. Vi var tillsammans i ett och ett halvt år. Albumet Thriller hade just kommit ut och Han hade både den LP-skivan och Michael Jacksons alla tidigare skivor.

Så skulle Jackson komma till Sverige och uppträda i Göteborg. Min pojkvän köade i Stockholm utanför konserthuset en hel natt och en halv dag mitt i vintern. Han köpte biljetter och ett halvår senare var det meningen att vi skulle åka och se konserten i Göteborg, men några få veckor innan dumpade jag min pojkvän. Inte för att han inte var en bra kille, för det var han verkligen! Jag vet inte om det var den där plastpåsen på huvudet… 😀 Men jag tyckte det var dags för oss att gå vidare på varsitt håll och jag sålde min Michael Jackson-biljett utan att blinka…!

På den tiden var verkligen Michael Jackson en modeikon och en stilikon för många runt om i världen. Säga vad man vill om honom, men han är nog en av världens största musiker. Han kan verkligen sin sak. På 80-talet när jag var ung (eller 1800-talet, som mina barn tycker det var) så var han en god förebild och någon för ungdomar att verkligen se upp till.

Även om allt som media inte skriver är sant, så är den bild som senare framträtt på Michael Jackson med alla operationer och pedofilanklagelser trist. Trist att han inte var så stor som människa, annat än på dansgolvet, som jag föreställde mig, när jag till och med stod ut med att min pojkvän sov med plastpåse på huvudet, för att det inte skulle bli fettfläckar…! Musikaliskt sett: Grattis till det Michael! Din musikaliska begåvning blir det svårt att ta ifrån dig. Trots allt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,