The flyttning from Hell

Jag har flera år försökt byta boende. Jag har bott i samma stad de senaste 25 åren, i samma bostadsområde de senaste 16 åren och i samma radhus de senaste 11 åren. Detta trots att jag är en ganska ombytlig person som tycker om att prova nya saker och förnya mig. De första fyra åren älskade jag mitt radhus. Efter att ha levt trångbodda i flera år, var det som en dröm att flytta in i radhuset med alla barnen. Barn och ungdomar har kommit och gått i mitt radhus och folk som tillfälligt eller för en längre tid har behövt boende har alla varit välkomna under mitt tak.

Jag har uppfostrat mina barn och ett gäng andra ungar, bott med ett helt gäng hundar, sköldpaddor och fiskar. Grillat på somrarna och gjort Afrikanska grytor på vintrarna. Jag har älskat och gråtit, skrattat så tårarna runnit och alltid välkomnat mina vänner till mitt enkla hem.

Men, som sagt, de senaste åren har jag vantrivts. Jag har varit trött på lägenheten, bostadsområdet och de allra senaste åren har jag inte velat bo kvar. När de äldsta flickorna började flytta ut för ett antal år sedan så har jag också haft svårt att betala den höga hyran eller ens motivera att jag har ett boende med så hög hyra. Med EN inkomst och en HÖG hyra är det svårt att få slantarna att räcka till för annat som jag och barnen behövt.

Den senaste tiden har det blivit allt mer ohållbart och till slut var jag tvungen att lämna mitt hem. Efter elva år. Jag fann ett tillfälligt boende, som jag valde att flytta till. Min plan är att inte stanna i Uppsala på sikt, men just nu blir jag kvar här ett tag till. Isatou tar studenten till våren och sedan får vi se var det bär av. Jag har mina planer, mina drömmar och mina förhoppningar som jag tänker kämpa för och vi får se hur långt de tar mig.

När jag städade ur lägenheten kände jag ändå en enorm sorg. Så många minnen som svävade runt i mitt huvud och mitt medvetande.

Som när jag skulle föda Mabou och höll på att fläta flickornas hår (vi hade planerat ett Gambianskt dop när barnet var 1 vecka, så jag ville göra flickorna fina i håret innan det var dags.) Jai som är mest håröm var sist ut och när värkarna satte igång flätade jag hennes hår som besatt. Jag ringde Mabou ´s pappa som var och arbetade i Gävle och min mamma som bor i Stockholm och medan jag väntade på dem så satt Jai och grät oavbrutet: ”Mamma! Du får inte åka och föda barn förrän du är klar med mitt hår…” Och jag flätade som besatt. Aldrig har jag flätat ett hår så snabbt.

Minnen om alla bråk jag och flickorna haft. Alla skratt. Alla tårar. Binta som alltid låste in sig i badrummet uppe och klättrade ut genom fönstret på övervåningen när hon inte fick gå ut. Slagsmålen mellan flickorna när de egentligen borde ha sovit. Försoningarna. Isa med sin musik som gått oavbrutet ett i ett under alla dessa år. Jai ´s vackra sångröst som genomborrat väggarna. Isatou ´s allt bakande. Bintas dansuppvisningar i vardagsrummet, Mabou ´s busande. Ungdomar som sovit där på längden och tvären under festivaler eller bara ändå. Rädslan hos barnen efter vi blev rånade i hemmet när vi låg och sov.

Separationen från mannen jag levde med i nio år och som jag känt sedan jag var 17… Giftermålet med Mabou ´s pappa. Och skilsmässan… Knäckkokandet på jularna. Sista besöket av min mormor från Norrbotten, innan hon gick bort. Jag insåg hur mycket jag gått igenom i det här hemmet och barnen också. Somrarna med Helene som hade lämnat fler minnen än jag trott. Den smärtsamma förlusten av henne. Alla journalister och fotografer som kommit och gått.

Binta ´s student som till slut blev en fantastisk tillställning!

Flera av barnens kompisar kom och hjälpte till i olika omgångar med flytten och några grät och sa att det var som att förlora deras eget hem, då de kände det som att de också växt upp där.

Vendettanbettan kom förbi några dagar och var en oersättlig hjälp. Jai och hennes kompisar tömde förrådet. Isa var en klippa hela flytten, hennes kompisar kom förbi i omgångar och hjälpte till. Min yngsta bror, min vän Karin och mamma hjälpte till. Pappa hjälpte till med Mabou. Varmt TACK till er alla!! Ni var helt ovärderliga!!

Det var ingen lätt flytt, vill jag lova och då menar jag inte bara minnen och längtan efter svunna tider. Jag menar också att alla de människor som passerat mina dörrar dessa 11 år har var och en lämnat små spår av sin existens. Det innebär en väldans massa saker. Och starka minnen. En del har lämnat starkare avtryck än andra. Trots att mamma och jag gjorde en rejäl utrensning i julas, så hade jag aldrig kunnat drömma om att jag hade så mycket saker i mitt hem!!

Sedan gick en hel del saker fel. Ett av flyttlassen skulle gå till Stockholm, då det finns saker jag inte kommer att ha användning för på ett tag. Såsom min tvättmaskin och diskmaskin, som jag redan har i det nya hemmet och en hel del andra saker. När vi lyckats fylla hela släpet och det bara fanns plats för tvättmaskinen och diskmaskinen så skulle vi få ner tvättmaskinen från övervåningen… Det var ingen lätt match. Tvättmaskiner har något slags betong i botten för att maskinen ska kunna centrifugera i hög hastighet, vilket gör maskinerna aaaaastunga!! Efter många om och men så fick vi in maskinen i flyttbilen och sedan skulle brorsan bara koppla ur diskmaskinen. Precis då kom Tofflan förbi. Vi stod och småpratade tills jag hörde mamma och brorsan gasta: ”Faaaatoooou!” Jag avslutade med Tofflan och gick in. Den syn som mötte mig var INTE rolig!! Brorsan hade gjort precis som man ska. Det vill säga, stängt av vattnet på kranen och börjat koppla ur. *Poooooooooooof* sa det, så forsade det ut kokhett vatten. Mamma, jag och Isa sprang i skytteltrafik med hinkar för att fånga upp merparten av vattnet, brorsan sökte huvudledningen för att stänga av allt vatten. När inte det lyckades så försökte han sätta tillbaka kopplingen, men då vattnet sprutade med sådan kraft och var kokhett så var det enda som skedde att han skållade händerna som dagen efter var skinnflådda.

Här sprutar vattnet fortfarande för fullt och brorsan är heeelt genomblöt ända in på kalsongerna och strumporna.

Jag försökte ringa hyresvärden, utan att komma fram ens på akutnumret och till slut var jag tvungen att ringa SOS alarm. De kopplade mig rätt och medan jag pratade i telefonen hör jag brorsan skrika högt. Kontakten satt precis invid vattenstrålen, vilket gjorde att brorsan fick en rejäl stöt, så hans ena hand domnade bort i ett par timmar.

Immigt blev det efter ett tag med det kokheta vattnet forsande!

Ett par cm vatten på hela köksgolvet var knappast någon höjdare

Efter ca två timmar lyckades vi, med hjälp av grannen få av huvudvattenledningen och strax därefter kom hjälpen, även om det var rätt sent vid det laget. Men de hjälpte i alla fall till med att hämta en vattenavfuktare, som vi ställde in så snart vi torkat upp allt vatten som var där.

Efter att ha sprungit med vattenhinkar i två timmar var vi rätt möra i kroppen och i slutet av kvällen gjorde vi allt i slow motion, då vi var helt slut. Till slut insåg vi att det inte var mycket nytta i det vi gjorde och bestämde oss för att fortsätta en annan dag.

Dagen efter vattenkatastrofen var jag lika slut som jag ser ut!

Vi hade redan kastat ett överfyllt släp med grejer, men det skulle bli ett till. Innan vi fick möjlighet att åka och kasta det gjorde jag en ”gratisloppis” på framsidan. Jag lät förbipasserande och grannar ta vad de ville av det jag skulle slänga och blev av med både stolar, bord, jackor, skor och lite olika kläder! Perfekt. Saker som fick komma till användning, samtidigt som jag slapp släpa bort dem. Mabou passade på att sälja sin skateboard för 25 spänn. Som hittat tyckte köparen. En förmögenhet, tyckte Mabou! 😉

Gratis-loppis!

När det så var dags att åka och slänga det som blev kvar, så kom min vän Karin för att hjälpa till. Vi hyrde släpvagn igen och gav oss av till återvinningen. För att upptäcka att de hade stängt för 25 minuter sedan. Ja, jag borde inte bli förvånad, då allt som kunde gå fel med den här flytten verkade ha gjort det!! Det var bara att vända, åka hem och lasta av allt skrot igen…

Nåja, till slut lyckades flytten bli klar. Men alla som flyttat någon gång vet ju att det inte är någon vila bara för att man flyttat ur sitt gamla hem. Sedan kommer ju det där med att ställa i ordning i det nya hemmet också… Så ja, jag har haft det jag gjort den senaste tiden.

I Onsdags lämnade jag in nycklarna och jag trodde det skulle kännas jättejobbigt, men det var en sådan lättnad för mig. Jätteskönt kände jag att det var, då lägenheten mest känts som en börda för mig de senaste åren!

Piggare har jag varit i mina dar…

…men cyklandes till mitt nya hem, träffade jag den här lilla filuren, som egentligen var väldigt stor!

En liten minnesvideo om mitt tidigare hem, som jag spelade in till en vän i England, som ville se hur vårt hem såg ut!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,