Att ta farväl av en vän…

(Så märkligt att inse att min vän ligger i kistan, så stilla, så tyst.)

Det har varit en mycket, mycket tung dag.

Jag har deltagit på en av mina absolut närmsta vänners begravning. Det är tungt. Att ta ett sista farväl av min bloggsyster, som funnits där på så många sätt för mig.

Det har varit en mycket tung dag. Jag vet att jag kom på Helenes begravning och jag förstår att Helene inte finns mer. Ändå kan jag inte riktigt förstå att det är Helene som ligger där i kistan. Kistan med det vackra sammets-täcket och med de guldiga fransarna. Det går inte riktigt ända in att Helene inte kommer att ringa mig igen och jag är ganska upprörd över att det nu gått över en månad utan att hon har ringt till mig.

Jag är också upprörd över att Helene har gått igenom så här stora saker, som att gå och dö, utan att hon ringt mig och berättat hur det har varit för henne. Men jag är också ledsen. Jag är ledsen för att hon inte hann ta farväl av sina barn en sista gång. Jag är ledsen för att jag inte förstod hur kort tid min vän hade kvar. Jag är ledsen för att det fanns saker i hennes liv som jag önskat hon hade hunnit reda ut.

Jag är ledsen för att att Helene inte fick den respons från myndigheter som hon förtjänade efter alla års kamp. Jag är ledsen för att Helene inte fick se sin yngsta son uppträda i melodifestivalen.

Men jag är ändå glad att Helene hann förbereda sig. Jag är glad att Helene var beredd och att hon i livet trodde så starkt på de änglar hon nu gjort sällskap. Jag känner också glädje över att prästen lyckades fånga så många delar av Helene som jag har uppfattat henne. Jag är glad över att Helene var en oerhört stark kvinna som borde vara många kvinnors förebild.

Jag känner enorm tacksamhet över att få ha varit en stor del av Helenes liv de senaste åren. Jag känner tacksamhet över att ha fått dela den bloggvärld som hon kände och som till viss del skilde sig från min. Jag känner också tacksamhet över att ha fått hållit henne i mitt hjärta. Jag känner tacksamhet över att ha fått ta del av hennes kunskaper och jag är verkligen tacksam för alla skratt vi har delat.

Jag är så oerhört tacksam att Helene finns med sina barn. Att hon kan vaka över dem nu, likt en ängel. Jag är glad att de slipper vandra ensamma i en tid så svår.

(Som jag skrev i gårdagens inlägg att jag skulle göra, så la jag på en ros från mig och barnen och en annan, stor, röd, vacker ros som var från hela bloggvärlden, från alla som önskar hedra en stor bloggerska och kvinna)

Till sist är jag också mycket, mycket tacksam för att en kvinna, som jag, en kvinna som lever i sin egen vardagskamp, precis som de flesta av de kvinnor jag känner, precis som även Helene gjorde, jag är tacksam att hon gjorde det möjligt för mig och mina barn att ta ett sista farväl av en av mina absolut bästa vänner. Min bloggsyster Helene!! För att hon är en levade ängel, på samma sätt som Helene är en ängel som nu gått vidare, till något vi inte känner till… TACK! TACK! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hennes dotter valde bort livet…

Självmord. Inget roligt ämne. Ett ämne som väcker starka känslor hos de flesta av oss. Särskilt oss föräldrar. Jag skriver om detta ämne ibland, men det är alltid lika svårt och alltid lika viktigt.

För oss som är föräldrar men som inte mist ett barn, så kan vi naturligtvis inte sätta oss in i hur det skulle kännas. Däremot kan vi med lätthet föreställa oss att det skulle vara det allra värsta som skulle kunna ske. Att förlora ett barn måste vara den allra största sorgen och den allra största plågan. Att ens barn väljer att avsluta sitt liv är så oerhört definitivt. Det finns liksom ingen som helst återvändo. Hur många av de som väljer att avsluta sina liv inser det till fullo? Att det är det definitiva slutet på jordelivet? Inser de ungdomar som tar detta beslut, vidden av det hela? Tänk om de gör det i ilska, vredesmod, för att ”hämnas”, för att de är oerhört ledsna för något som skulle vara lätt att klara upp? Tänk om de gör det för att de är ledsna för stunden? För att en pojk-/flickvän har gjort slut, eller man har bråkat med en kompis, eller man har blivit tagen för snatteri? Tänk om man tar beslutet för att man har dåliga betyg eller för att man inte kan leva upp till sina egna eller någon annans krav?

Jag ryser vid tanken. Oavsett anledning, så finns det så många, många unga personer som försöker ta sina liv och ”misslyckas” och sedan får väldigt bra liv lite senare i livet. Då hade ju allt varit förgäves om de hade lyckats begå självmord.

Någon som inte behöver ha några mardrömmar om detta mer, utan som på sätt och vis lever vår värsta mardröm. Någon som inte behöver föreställa sig smärtan av att mista sitt barn, utan som faktiskt lever med den smärtan som vi andra inte kan begripa, är Ludmilla. Ludmilla och Linneá som gripit tag i mitt inre på ett sätt som är svårt att beskriva.

Ludmilla som miste sin älskade dotter och som aldrig kommer att få henne åter. .

Idag är Ludmilla med i en stor artikel i Expressen om sin dotters självmord. Det är väl värt att uppmärksamma.

Mitt hjärta gråter för dessa föräldrar. Det är faktiskt inte meningen att barn ska dö före sina föräldrar. Det är faktiskt inte meningen att man som förälder ska överleva sina barn. Men ändå sker det. Jag beundrar dessa föräldrar som orkar fortsätta. Som orkar kliva upp på morgonen och existera, med en smärta så stor att vi andra inte kan föreställa oss den ens i våra mardrömmar…!

En stor eloge till er alla och för er klarsynthet. Ludmilla skulle jag vilja ge ett hederspris för att hon är en sådan klok och härlig bloggare, vän, maka och förälder och yrkeskvinna. Jag beundrar kvinnor som henne. Jag beundrar henne för att hon delar med sig av sin smärta och ger insikt till oss som inte riktigt förstår.

Om någon som verkligen mår dåligt själv och går i självmordstankar läser detta så vill jag säga: Gå gärna in på Ludmillas sida HÄR! Till höger i hennes blogg finns det många bra länkar där du kan få hjälp och stöd. Om du tycker det är konstigt eller jobbigt att söka hjälp för att du mår dåligt så vill jag säga det jag brukar säga till mina egna barn: Om du bryter benet, så söker du läkare för det gör väldigt ont. Det är inte mer konstigt att söka hjälp för att man har ont i själen.

Glöm inte att jag själv och många, många med mig, var väldigt olyckliga under en tid i vårt liv, kanske särskilt i tonåren, men alla jag träffat har så småningom skapat sig liv där det går upp och ner, men som i det stora hela är en ren glädje att leva och få ta del av livet. All min värme, styrka och kärlek till er alla!

Värme, styrka och Kärlek till dig Ludmilla, för att du finns och delar med dig!

I år går mina jultankar i första hand till alla som har förlorat någon under det gångna året eller tidigare. ♥♥♥

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,