Underskatta inte dina medmänniskor

Underskatta aldrig en annan människa. Du vet aldrig vad personen har för styrkor. Vilka ambitioner en person har. Du vet inte vilka målsättningar, drivkrafter eller vilken självbevarelsedrift personen har. 

DSC_7999Få saker gör mig så frustrerad som när människor underskattar mig. Eller någon annan. Människor som försöker trycka ned någon annan för att de tror de är lite smartare, lite bättre, lite kunnigare.

Det kan hända på dina barns skolor och dagis, det kan hända bland vänner, eller på en arbetsplats eller i en organisation du är en del av.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Oavsett var det sker, så säger det väldigt mycket om en människas syn på andra människor. Människovärdet är viktigt. Människosynen. När du inser att dina medmänniskor har samma människovärde som dig, oavsett bakgrund eller vem de är, då har man kommit en bit på vägen för samexistens. Tills dess gäller bara att träna på ödmjukhet för den är viktigare än du tror.

Respekt. Ödmjukhet. Empati. Förståelse för sina medmänniskor. Ödmjukhet. Samexistens. Öppenhet. Ödmjukhet. Inkänningsförmåga. Acceptans. Sa jag ödmjukhet? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Funktionsnedsatta mer ödmjuka och karismatiska?

DSC_8898Jag fick upp en länk till ett videoklipp i mitt Facebookflöde härom dagen. Klippet heter Beacuse who is perfect? På 11 dagar har klippet setts av närmare sex miljoner (!!) människor!! Helt otroligt, men klippet är faktiskt värt att se. Det innehåller värme och fokus på funktionsnedsatta personer och det ger en helt annan dimension av modevärlden och skyltdockor än vi är vana att se.

Dock tycker jag inte om uttrycket ”because who is perfect” även om jag förstår att det är en metafor. Om en person är perfekt eller ej, handlar ju om betraktarens ögon och uppfattning. Här kan du se klippet:

Klippet får mig att tänka på hur fördömande och ytliga vi människor egentligen är och hur lite utseendet ändå betyder på djupet av oss människor, trots att det får ta sådan enorm plats på ytan.

Av en tillfällighet fann jag en blogg i förrgår av en ung tjej som har en CP-skada. Den här tjejen ”Pinkies” skriver om vad hon tycker är jobbigast:

”Många tror att det jobbigaste med mitt handikapp är att jag inte kan gå. Men det är inte så. Jag tycker att det är ingen stor sak att jag inte kan gå själv för att jag är ju väldigt rörlig. Det kunde vara värre. Kunde tex. vara förlamad. Så jag har faktiskt haft jävligt tur. Det jobbigaste som jag tycker är: 

  • Att vara så beroende av hjälp. Även fast att jag älskar mina assistenter så är det jobbigt att vara beroende av dom hela tiden. Om en assistent blir sjuk blir min dag kaos. Speciellt en skoldag.Visst, mamma kan följa med mig men det är sjukt pinsamt.

  •  Att nytt folk tar förgivet att jag är rtard ibland. Ibland bland nytt folk så känner jag mig särbehandlad. Ibland pratar folk med mig som att jag vore tre år eller så frågar dom min assistent/ föräldrar saker om mig över mitt huvud eller så dissar de mig totalt. Det är sjukt jobbigt.”

Det handlar om fördomar, förstås och det handlar om att vi människor har så svårt att acceptera det som för oss är ”annorlunda”. Jag blev verkligen imponerad av den här tjejen ”Pinkies” och hennes sätt att uttrycka sig och på det sätt som man lätt kan förstå att hon får kämpa på många sätt, men ändå är det så uppenbart att hon är som de flesta unga tjejer i vårt land. En tjej som verkar gilla rosa, att blogga om ”dagens outfit” o.s.v. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men jag läste en del i bloggen och känner att den här tjejen utstrålar styrka och mod, självkänsla och skönhet.

Det är så uppenbart när man möter människor som har både synliga och osynliga funktionsnedsättningar, att de får slåss mot så många oförstående kvarnar, men att de i grund och botten är härliga, unika, fantastiska individer, till skillnad från många av oss som inte har dessa funktionsnedsättningar. Kanske är det svårigheterna som medföljer en funktionsnedsättning som gör att dessa personer blir ödmjukare för livet och för andra människor, på samma sätt som jag ofta upplever att personer som gått igenom många tunga svårigheter på andra sätt i livet, ofta blir mer ödmjuka och får en mer karismatisk och starkare personlighet? Och visst är det ganska logiskt att om vi har haft mycket motgångar i livet själva så blir det förstås svårare att döma andra människor och i stället får man en större förståelse för andra personer som av olika anledningar har det svårt i sina liv, även om man förstås inte kan dra alla över en kam. Det finns självklart många människor som gått igenom många svårigheter som blir bittra, avundsjuka och ogina också, men i det stora hela så märker jag själv att jag blir mer bekväm i sällskap med människor som fått sig många törnar av livets alla svårigheter.

Bara lite tankar… 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vi utvecklas hela tiden

sandlivetAtt fastna i gamla tankar och föreställningar stoppar både vår utveckling som individer och vår samhällsutveckling i stort. Det är jag övertygad om. Att överge en uppfattning eller åsikt man haft i många år, är för mig inte ett tecken på svaghet, utan tvärt om både styrka och klokhet.

Ofta handlar det ju om att vi får nya kunskaper på olika sätt och därför kan omvärdera våra uppfattningar. Dessutom förändras även tiderna, budskapet i våra ord och handlingar.

Särskilt när man diskuterar rasism tycker jag detta blir så enormt tydligt! Man har ”hört från en vän” om en invandrare som gjorde si eller så och så lever den myten kvar. Oavsett om berättelsen är sann eller ej. Sen parar man ihop alla dessa ”hört-från-en-vän-historier” och så har man skapat sig en bild av andra människor, som man inte ens har mött om hur ”alla invandrare är”. Det finns så mycket myter.

Jag tänker på att världen såg väldigt annorlunda ut när jag var barn och tonåring. Min världsbild har ändrats oändligt sedan dess. Tack och lov, måste jag säga!

N-ordet är ett annat tydligt exempel. Man sa kanske N-bollar för 50 år sedan utan att någon tog illa vid sig (kan ju delvis också bero på att vi inte hade så många svarta människor i vårt land då) och vi insåg kanske inte att det hade en djupare betydelse för många människor, det betyder inte att det var okej då, men det betyder framför allt inte att det är okej idag. Innebörden av N-ordet idag, 2013, tror jag ingen har missat. Jag har tidigare skrivit flera inlägg i den debatten, här är ett av de senare: Bland N-bollar och andra finska pinnar.

Att man ändrar sig, betyder inte att man ”följer med strömmen” eller att man var en dålig människa tidigare, utan det betyder helt enkelt att man är klok nog att omvärdera världen, sina egna åsikter och framför allt att man vågar ändra sig!

Jag tror att många som inte har förmågan att se att man fastnat i gamla tankar, åsikter och föreställningar, tror att de är beredda att förnya sina åsikter för att de till exempel omvärderar andra saker och förnyar sig på andra plan. Till exempel om man följer klädmodet mycket, eller har lätt att ta till sig modern musik som hela tiden uppdateras eller att man byter gardiner, till modernare 3 gånger om året. Då tror jag många känner att de absolut inte är personer som har svårt att ta in nytt och omvärdera och utveckla sina liv.

Jag tror att det är viktigt och väldigt nyttigt, både för oss själva som individer, men också för hela vårt samhälle att vi inte fastnar i gamla föreställningar bara för att vi en gång tyckt så, utan att vi vågar pröva våra åsikter och ibland se att det är dags att släppa en del gammalt och gå vidare…

Jag tror kärleken till våra medmänniskor, ödmjukhet och vilja att lära sig nytt är viktigt för vår personliga utveckling och svaret på många problem här i världen. Saknar vi inlevelseförmåga för andra människor, då är det nog också ganska svårt att utvecklas.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det borde vara olagligt…

…att vara så fruktansvärt söt som Olali.

En stolt och lycklig mamma och en sötnos (Olali, knappt ett dygn) man kunde äta upp utan socker.

Tänk så dramatiskt och smärtsamt ett barn kommer till livet. Tänk vad storslaget livets början är! Jag har varit med på min första förlossning (förutom mina egna, förstås) och livet har helt plötsligt fått helt andra dimensioner. Jag är överväldigad! Jag har sett en liten Olali komma till världen och jag har sett hur en vanlig kvinna blir en superkvinna med krafter man inte tror en människa besitter.   Att få vara med om en människas största ögonblick (när ens barn föds) är en ynnest som jag önskar alla fick vara med om. Snacka om att man blir ödmjuk inför livet! Jag är så uppfylld och rörd att det är svårt att få tårarna att sluta rinna…!

Tack Sofie för att jag fick vara med och TACK lilla Olali för att du finns!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intervju med LiLo om hennes son som missbrukar

Som nummer fyra ut i min intervjuserie, har jag intervjuat LiLo. LiLo har en son som missbrukar och även om alla historier jag just nu håller på med intervjuer om, berör mig, så när jag går igenom denna kan jag inte få tårarna att sluta rinna. Jag är själv förvånad över hur jag i mamma-rollen identifierar mig med LiLo. Läs det här!! Gör det!

Berätta lite om dig själv.

Jag heter ”LiLo” och har precis fyllt 50 år. Jag har varit enastående mamma sen min yngste son var 11 månader, hans storebror Oscar som det här handlar om var då två och ett halvt år. Killarnas pappa hade problem med alkohol och lätta droger, samt komplicerad ekonomi. Jag valde då att låta honom klara sitt eget liv, till förmån för att vi tre skulle få lugn och ro. Han hade sporadisk kontakt med dem fram till Oscar var ungefär sju år, sen upphörde kontakten helt

Jag gör den här intervjun med anledning av att du har ett barn som missbrukar. Kan du berätta lite om det.

Oscar har alltid varit nyfiken, social och haft svårt med  gränser.  I tolvårsåldern började det dyka upp många föremål, han ”hittat”. Det kom fler och fler samtal från skolan, misstankar om klotter och stölder av kamrater.Vi fick  kontakt med en jättebra socialsekreterare och gick på samtal, tillsammans och var  för  sig.
Men när han var knappt fjorton blev det totalt ohållbart, han struntade i skolan och i mina regler. Brydde sig inte om de konsekvenser jag gav. Jag fick avlastning i en jourfamilj, men inte  heller de klarade av att få honom att följa regler eller gå till skolan.
I nästan tre års tid bodde  han sedan på ett behandlingskollektiv. Där jobbade vi alla tillsammans, han själv, personalen och andra föräldrar för förändring och en framtid utan kriminalitet och droger. Jag trodde verkligen på idén och att det skulle leda till något nytt. Men det blev inte så.
Han började röka hasch och skolka igen, nästan direkt  när han   flyttade hem.  Andra droger började  locka och testas  och det försvann pengar och ägodelar ur vårt hem.  Vi fick    besök av polis som gjorde husrannsakan. Han uppträdde aggressivt mot mig och sin lillebror när han var påverkad.

Till slut när han fyllt 18 fick jag nog. Ännu en gång blev jag  tvungen att ”välja bort” en person, för att vi som levde normala liv skulle få en chans att fortsätta göra det.  Våra rättigheter till att leva utan att låsa in våra ägodelar, sova på mobil och plånbok och att helt enkelt få leva människovärdigt någon gång tog överhanden. Det är självklart det svåraste jag gjort men jag kunde verkligen inte hitta någon annan utväg som tydligt nog markerade att jag inte tolererade hans beteende.
Nu lever han utan jobb, utan bostad. Han försörjer sig vad jag förstår på snatteri och langande i mindre skala. Han är inte intresserad av att ta emot hjälp mot sitt missbruk, vilket innebär att han inte heller får hjälp med bostad eller möjlighet att få sysselsättning genom samhället.

Vad har det inneburit för dig och andra i familjen?

För mig har det inneburit sorg, sorg, sorg och oro.   Ilska, vanmakt, förtvivlan och längtan. Tider av total uppgivenhet då jag inte orkat arbeta. Dåligt samvete och grubblerier på vad jag gjort fel och vad jag borde och inte borde ha gjort. Men idag är det framför allt sorgen   och oron som är det tyngsta. Överdoser, olyckor misshandel bilderna som flimrar framför ögonen är inte lätta att hantera.

För lillebror innebar det att han till slut inte lämnade hemmet, han var orolig för vad som skulle hända om ingen var hemma när jag jobbade. Han slutade umgås med andra och tröståt under flera år tills han som 15 åring vägde över 120 kg till sina 175 cm.
Han blev sluten och levde för datorer, TV-spel och böcker. Han litade inte  på andra och höll sig därför undan.

Har du sökt hjälp från samhället?

Jag fick mycket hjälp och stöd så länge han inte var myndig. Då fick och gav jag information om vad som hände. Samarbetet med socialen fungerade, även om jag självklart tyckte alla beslut tog orimligt lång tid att fatta.

Tyckte du att du fick den hjälp och det stöd familjen behövde?

Självklart har jag stunder när jag tycker det borde kunnat göras mer för oss. Framför allt för Oscar. Men jag vet att ingen förändras förrän den själv vill, eller blir tvungen till det. Det jag varit mest störd av är att mitt inflytande och möjlighet till information om vad som händer försvann när han blev myndig. Innan det  kunde jag också vara mycket irriterad på att skola, polis och sociala myndigheter inte samarbetar, eller det är jag idag också när jag tänker efter. I somras var Oscar inlagd på ett sjukhus, då han hittas medvetslös efter en överdos av GHB. Läkaren skriver en anmälan om att han borde tvångsomhändertas för sitt missbruk. Socialen träffar honom och pratar och tror på att detta var en engångsgrej och att han annars bara röker lite hasch då och då…
Drömscenariot vore ju att varje gång ett sjukhus får in en person av den anledningen, eller varje gång polisen tar hand om någon i samband med droger eller alkohol, så  borde sociala myndigheter kontaktas och gärna anhöriga också.

För egen del fick jag otroligt mycket hjälp att utvecklas som förälder och människa under de åren Oscar bodde i behandlingskollektivet. Jag har också talat mycket med vänner, kollegor socialarbetare som lyssnat.

Vem är din son?

Oscar är en otroligt snäll och socialt begåvad kille. Han älskar att omge sig med andra, bjuda på sig själv. När han var liten bjöd han alla som besökte oss att stanna på middag (vilket ibland ställde till bekymmer för mig, men det gick alltid att lösa)
Han hittade ofta på och ledde lekar när han var liten. Han har alltid haft lätt att lära och har talang för det mesta. Duktig på idrott, ganska duktig på sång, dans och musik. Han började tidigt exprementera i köket och blev snabbt mycket duktig och fantasifull vid spisen. Han har inte heller haft några stora problem med ”vanliga” skolämnen.
Han har haft långa förhållanden med flickor sen han var 12 år. Mot dem har han varit romantisk, snäll och generös. Det är jag inte säker på hur det fungerar idag, dock.

Som förälder kan jag föreställa mig att man lägger mycket skuld på sig själv. Hur har du hanterat de känslorna?

Det är det svåraste. jag vet ju att jag gjort allt jag kunnat. När de gick på dagis och ett par skolår valde jag att jobba deltid för att orka vara mamma. Jag hade ont om pengar, men vi gjorde mycket tillsammans och jag såg till att vi reste bort varje sommar, även om det bara var en vecka i skärgården.
Mina grannar från småbarnsåren pratar än idag då jag möter dom om hur mycket tid jag gav barnen och det var ofta andra barn hos oss, lekte, åt och sov över.
Men idag har jag bestämt mig för att jobba på att inte grubbla så mycket på det, det som har varit har varit och går inte att ändra. Jag lever på hoppet och den dan min son bestämmer sig för förändring av sitt liv, kommer jag finnas där för honom.

Du har berättat för mig om hur du i en svår period gick in på KRIS kontor och ställde dig och storbölade. Som mamma kan jag förstå den maktlöshet du måste ha upplevt. Hur blev du bemött av KRIS?

Detta var då jag första gången blev väckt av samtal från Polisen och jag fick åka genom hela stan mitt i natten för att hämta honom på ett poliskontor. Han vägrade prata med mig om det som hänt och jag var så orolig och stressad.
Killarna på KRIS tog mig och mina bekymmer på största allvar. De bjöd på starkt gott kaffe och två killar pratade länge med mig och lät mig gråta, gnälla och vara mig själv. Jag fick två stora varma kramar när jag gick och mådde bättre än när jag snörvlade fram mitt ”Jag har en son som är sjutton år som knarkar och kriminell, finns det någon jag kan prata med!”

Kan du se hur denna erfarenhet har stärkt dig, eller är sorgen fortfarande för stor?

Jag känner mig som en starkare, mjukare och mer öppen person än innan allt detta började. Ödmjukare och mer tacksam för allt det som trots allt är bra i mitt liv.

Du har valt att vara väldigt öppen om att din son missbrukar. Hur har du bemötts när du berättat för människor omkring dig?

Det har jag enbart positiva erfarenheter av. Ingen har vänt mig ryggen eller dömt ut mig som förälder  pga av detta. Släkt, vänner och kollegor har varit underbara. Jag rekommenderar alla att vara så öppna de orkar. Att börja storgråta på jobbet hörde till vardagen en period, och det var ingen som brydde sig, de visste ungefär varför.

Hur ser er relation ut idag?

Den består till största delen av korta möten, då han hämtar post på min arbetsplats. Han ringer då han tror jag ska ge honom pengar,  vilket jag aldrig gör numera. Jag fyller på hans mobil, ringer en del samtal åt honom. Har han någonstans att bo, så händer det att jag följer honom till en matbutik och handlar några kassar basvaror åt honom.
Konstigt nog finns värmen mellan oss kvar om han inte är påverkad.

Om du hade möjlighet att säga något till din son just nu, vad skulle det vara?

Jag älskar dig! Jag kommer alltid att vara din mamma och älska dig. Jag längtar tills du börjar ta dig själv och ditt eget liv på allvar. Du är värd det.
Fram till dess är mina tankar hos dig ofta, ofta. Ibland med oro, sorg och ilska, men också med ett leende när jag tänker på härliga saker vi gjort och upplevt tillsammans. Jag vill kunna le tillsammans med dig igen!

Vad vill du säga till föräldrar som misstänker att deras barn har börjat ta droger?

Tjata, lägg dig i, snoka. Var en jävla käring eller gubbe. Ungar blir sällan så arga och jobbiga som när man kommer på dem med något de vet är fel. Ta det, låt dem rasa, vråla och vara vidriga. Ge inte upp! Ställ krav på ungen om det går.  Berätta om din oro, försök komma med ideér om annat att göra. Kontakta andra föräldrar om du vet vilka de är (åh vad jag saknar gammeldags telefonböcker med namn och hemtelefonnummer!)
Fältassistenter, lugna gatan, socialen,  vad som finns där du bor- kolla med dom!
Sluta aldrig älska ungen, det är samma lilla barn du alltid haft. Vad drogerna gör med dem har lite att göra med vilka de är innerst inne.

Finns det något annat som du särskilt vill lyfta fram i denna fråga?

Tjata på allt och alla som du tror kan ge stöd och hjälp. Dina vänner kan stå ut med mycket om de  verkligen är  dina vänner.

Försök att ändå ge dej själv tid att göra sånt du tycker om och mår bra av, det stärker dig som människa och du orkar mer. Läs, jogga, dansa, träffa vänner, älska eller vad som får dig att njuta av livet när det går. Att du utplånar dig själv hjälper ingen!

Glöm aldrig bort eventuella syskon.
Idag mår lillebror i familjen toppen, han vikarierar på fritids och älskar sitt jobb och ”sina ungar”  Han har jobbat bort hela sin övervikt och är en glad och snäll kille med massor av empati.

Tillägg av LiLo: ”Skyll ALDRIG på ”dåliga kamrater”, prata illa om dem eller deras föräldrar. Alla gör sina egna val och ingen förälder vill sina barn illa. Varför en del i vissa lägen inte orkar, kan eller vet det bästa för sina barn, det kan ha tusen orsaker och att döma ut andra föräldrar eller barn löser inte något problem.”

Jag tackar så mycket för intervjun och jag är glad att du ville delta i min bloggserie om samhällsproblematik och att du gör det väldigt öppenhjärtligt! Varmt tack och lycka till önskar jag dig och hela din familj!! Du har berört mig starkt och jag är säker på att du i denna intervju berör alla som läser den! Tack Lilo för din styrka att gå igenom detta och sedan även dela med dig av det! Med min djupaste tacksamhet!

Tidigare intervjuer i denna intervju-serie som handlar om samhällsproblematik:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Personlighetsdrag som jag gillar och ogillar

Jag tycker om människor. Alltså jag har lätt för att tycka om människor. Jag dras till väldigt skilda typer av människor. Jag tycker även om människor som är helt annorlunda än mig, folk med helt andra åsikter och liknande.

Ibland känner jag mig som en kamelont. Ni vet, som ändrar färg i olika situationer för att passa in. Jag kan verkligen sitta med människor i en hydda med stampat jordgolv och trivas som fisken i vattnet. Jag kan även sitta på en väldigt fin restaurang och äta sjutton olika rätter, med folk i kostym och trivas lika bra där.

Men det finns vissa personlighetstyper som jag har väldigt svårt för. De är inte så många och det krävs att de personlighetsdrag jag ogillar är väldigt utmärkande, för att jag ska känna att jag har svårt för den personen. Dessutom tror jag att jag är väldigt tydlig med att visa de personer jag har svårt för, att jag inte tycker om dem. Jag har svårt att spela.

Dessa personligheter har jag väldigt svårt för:

  • De som är dryga och tror sig vara bättre än andra människor
  • Människor utan djup. Det är helt okej om folk är ytliga och pratar en massa ”strunt” för det är jag expert på själv. 😀 Men det måste finnas ett djup
  • Jag har svårt för människor som lyfter upp sig själv på bekostnad av andra
  • Jag har väldigt svårt för rasister
  • Jag har svårt för personer som saknar empati
  • Prestigefyllda personer

Dessa personligheter uppskattar jag extra mycket:

  • Ödmjukhet
  • Personer med värme och omsorg
  • Glada personer
  • Människor som gått igenom stora svårigheter, men ändå vågar gå vidare har ofta också ovanstående kvaliteter
  • Personer som glädjes åt andras framgångar
  • Äldre personer som delar med sig av sina erfarenheter är väldigt trevligt och lärorikt att lyssna på, om de inte gör det på ett nedlåtande sätt
  • Personer som strider för det som de tror på
  • Personer som vågar ändra åsikt för att de får nya erfarenheter och kan se saker ur ett annat perspektiv
  • Personer som är direkta och inte hycklar, även om deras åsikt inte stämmer med ens egen
  • Starka personer som kämpar i sin egen vardag eller som kämpar för andra människor

Ja, det finns säkert en massa fler skäl till att tycka mer och mindre om våra medmänniskor, men dessa skäl var de jag spontant kom att tänka på.

Vilka personlighetsdrag gillar/ogillar du?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Det kom ett mail…

Jag skrev härom dagen att jag inte tror att jag har möjlighet att ta mig till Alter Ego ´s begravning av olika skäl…

Så fick jag ett mail av en bloggläsare som erbjöd sig att komma till Uppsala (från Eskilstuna!!) och hämta mig och barnen och köra oss till Norrköping och tillbaka.

Jag tror inte det är sant!! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men eftersom jag är en väldigt lättrörd person så började jag naturligtvis att stortjuta…

Well, jag har fortfarande inte fått besked om semester, men om jag får det, vilket jag hoppas få besked om i morgon, så har chanserna verkligen ökat att jag och några av barnen (alla får ju inte plats) kan komma iväg till Helenes begravning.

Det känns väldigt viktigt för mig att komma iväg på Helenes begravning och göra ett avslut. Särskilt som jag bär på känslor av tacksamhetsskuld och att jag hade så mycket osagt till Helene. Ja, det skulle ha känts verkligt skönt att få göra ett riktigt avslut med henne på ett värdigt sätt. Samtidigt vet jag att även om det inte blir så, även om jag inte kan vara med så är jag säker på att Helene vet hur mycket jag älskar och saknar henne ändå. Hon känner och vet säkert att min saknad efter henne är enorm. HÄR skrev Alter Ego ett inlägg om vår vänskap. Hennes skäll på mig, framgår tydligt i inlägget, samtidigt som jag läser massor av kärlek och en stark vänskap mellan raderna…

Men vad som faktiskt känns större för mig i just den här stunden, är att bloggläsaren som erbjöd mig och barnen skjuts, faktiskt gjorde det!!

Det ger mig hopp om mänskligheten, det gör mig glad att få leva och delta i den här världen och till sist men inte minst så gör det mig väldigt stolt över en medmänniska!!

Oavsett om jag kan anta erbjudandet eller ej: TACK till dig underbara människa! Tusen röda rosor till dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,