När vardagen stannar upp

OBS! Delar av texten i detta inlägg kan vara stötande och känsligt!

I går tidigt på morgonen, ett par minuter i sju, när jag klev av mitt arbetspass och skyndade till pendeltåget, så var det lite märkligt. När jag stod där så insåg jag att tåget som skulle åt motsatt håll (Märsta) bara var framkört till drygt hälften på plattformen. Det såg märkligt ut och tåget stod stilla väldigt länge. På andra sidan perrongen visade skyltarna att mitt tåg skulle komma om en minut. Nästa gång jag tittade stod det 3 minuter och ytterligare nästa gång stod det 14 minuter.

Jag förstod att något inte var som det skulle, även om det ofta hoppar så där på de belysta skyltarna och så helt plötsligt så kommer ens tåg i alla fall…

Men det var något med tåget som stod inne på andra sidan perrongen. Det var fyllt av folk, men dörrarna var stängda. Helt plötsligt får jag ett sms av min yngsta dotter Isa som var på väg till sitt jobb: ”Tror någon hoppat framför tåget här i Sollentuna, ingen får gå ut från tåget, e typ fast här”

Jag insåg att Isa satt på tåget som till hälften stod inne på stationen, då hon passerar stationen vid mitt jobb, när hon åker till sitt jobb. Dörrarna i EN av vagnarna på tåget där Isa sitter, öppnas och genom dem tömmer man hela tåget. Jag ser hur först en brandbil kommer och kort därefter en ambulans och jag förstår att tåget måste ha kört på någon. Isa kommer ut från tåget och även hon är övertygad om att någon blivit påkörd av tåget. Kanske ett självmord, kanske någon som ramlat, kanske någon som knuffats. Vi vet ingenting. En av anledningarna till att Isa är övertygad om att någon blivit påkörd är för att den på tåget som ropat ut att det fanns problem, darrat mycket på rösten och låtit helt skärrad.

Isa och jag står tillsammans på perrongen. Lite handfallna, frågande. Isa blir stressad för att hon skulle börja på jobbet om bara en liten stund. Nu kommer det en massa folk från polisen och räddningstjänsten. Poliser går och lyser med ficklampor ned på spåret, i glipan mellan perrongen och tåget. De är koncentrerade. Isa ringer sin chef, som i sin tur ber henne ringa upp hennes kunder och meddela hennes försening.

I mitt huvud har en ung tjej hoppat framför tåget, men jag har egentligen ingen som helst aning om vad som skett eller vem det är som eventuellt ligger på spåret eller varför. Men i mitt huvud har jag alltså en bild på en ung tjej som mått dåligt och bestämt sig för att inte längre leva.

Kanske är det för att jag tidigare varit med om något liknande och som berörde mig och barnen så starkt att det påverkade oss under lång tid och som även gjorde att jag och Ludmilla (som var den som förlorade sin dotter) fick kontakt.

En polis kommer fram till mig och Isa och frågar om vi sett något. Jag säger att Isa suttit på tåget och jag kom efter en stund, så vi har inte sett något. När polisen går iväg ser jag hur en av poliserna som går och lyser i glipan med ficklampan, vid det stillastående tåget, stannar upp och lyser längre ner med lampan. Jag hör hur han säger något till en kollega om ”huvud”, men hoppas att jag hörde fel. I nästa ögonblick tar han fram sin kommunikationsradio eller mobil och säger: ”vi har hittat huvudet”.

Då blir det verkligt. Först då blir det en människa det handlar om för mig. Innan dess har det handlat om att Isa ska komma iväg till jobbet, hur jag som är trött och vill hem och sova efter ett långt arbetspass, ska ta mig hem så snabbt som möjligt. Det har handlat om förseningar av SL och det har handlat om tidig morgon och kyla. Nu handlar det om en människa. Oavsett om det är en olycka, ett brott eller ett självmord, så är det en människa som inte längre finns. Någon vars liv avslutades strax innan klockan sju en Onsdagsmorgon i November 2012. Jag känner en sorgsenhet och ledsamhet över en människa jag troligen aldrig har mött. Jag känner att Isa´s försening till jobbet och min trötthet är så otroligt oviktigt den här morgonen i Novemberkylan på en station i en Stockholmsförort.

Jag känner en enorm tacksamhet över att ha mina fyra barn, varav ett står vid min sida. Jag känner tacksamhet över att ha ett arbete, föräldrar i livet, en bostad, vänner och att jag lever. Jag känner tacksamhet över att kunna äta bra mat, känna mig älskad och för att jag är så otroligt glad att leva och lycklig över att känna livslust och levnadsglädje.

Det är så lätt att glömma allt det där i vardagen med stress till och från jobb, livsmedelsaffärer, tvättstugan och spisen. Det är så lätt att glömma vad vi har och vilka vi är. Små människor på jorden som lever under en begränsad tid. I ett liv som kommer att ta slut, men som vi har ett ansvar att göra det bästa vi kan av. Att leva ett liv med människor omkring oss som vi måste anstränga oss för att visa vår omsorg om, visa respekt och kärlek till. Livet är för kort för att inte ta det på allvar och det är för kort för att låta endast allvar styra det. Vi måste leva och vi måste känna glädje för att vi har ett liv.

Till slut går det ut ett meddelande i högtalarna att inga tåg kommer passera på ett bra tag och att man kommer att skicka extrabussar.

Isa och jag går till busstorget. Det kommer många ordinarie bussar, men inga extrabussar. Isa känner sig stressad till jobbet och börjar frysa. Jag har ett par extra vantar i min handväska som jag ger henne. Efter drygt en och en halv timme kommer tre extrabussar som alla går till Kista Centrum, trots att det redan går ordinarie bussar dit. Jag retar mig lite på det, samtidigt som min starkaste känsla är tacksamhet över mitt liv som jag så gärna vill fortsätta leva.

Efter ytterligare en stund får jag en känsla av att tågen snart kommer att gå och vi går tillbaka till uppgången till tågen och ser nu att man släppt på avspärrningarna. Vi går upp på perrongen och efter bara en liten stund får vi besked om att tågen snart kommer att komma igång igen.

Tåget som Isa kommit med kör snart bort och kvar står vi med några tomma spår och människor som börjar fylla perrongen igen. Jag ser att det nu börjar komma fler extrabussar, men vi står kvar och väntar på att tågtrafiken ska komma igång igen. Några killar går och tittar ned på spåret och så ropar en till en annan kille att han ser ett id-kort ligga på spåret. Jag går fram och tittar ned och där är det. Det står rakt upp i gruset, men jag kan inte se någon bild, då id-kortet är vänt åt fel håll. Kanske är det personen som hamnade under tåget som var ägare till id-kortet. Isa vill hoppa ned på spåret och ta upp det, men jag vågar absolut inte låta henne göra det, den här morgonen har varit nog olycksalig ändå.

Jag tar upp telefonen och ringer polisen. Jag meddelar dem om fyndet på spåret. Snart kommer första tåget åt det hålla Isa ska åka och hon tar det till sitt jobb. Strax därpå, då är klockan två minuter i nio på morgonen och hela förloppet har tagit exakt två timmar, kommer det första tåget som går åt det håll jag ska åka. Jag ser SL-personal komma och gå fram till spåret där jag beskrivit för polisen att id-kortet låg. Jag lämnar stationen i ett överfyllt tåg.

Jag har bara bott i Stockholm i ca fyra månader. Jag har hört gång på gång människor som berättar om självmord framför tågen i tunnelbanan och vid pendeltågen och jag har förstått att det är så vanligt att de flesta inte mer än noterar det hela. Själv är jag ganska starkt berörd. Jag vet inte ens om det var ett självmord, men om det var det så har det berört mig mer än en axelryckning. Jag funderar på om jag kommer känna lika starkt den femte eller tionde gången? Jag hoppas det. Jag vill ha kvar min respekt för mänskligt liv. Jag vill inte konstatera ett eventuellt självmord med en axelryckning. Jag vill fortsätta känna att varje förlust av en människa är en stor förlust för mänskligheten.

Jag har pratat en del med Isa i går kväll om händelsen och känslorna inför att sitta i det tåg som kört på en människa. Det känns bra att prata om det som skett.

Jag vill bara påminna mig själv och er som läser detta att inte ta era medmänniskor för givna, både familjemedlemmar, kollegor och vänner. Vi vet aldrig när livet tar slut, men kom ihåg att uppskatta det ni har och de ni har, så länge vi finns här på jorden.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Till minne av våra döda bloggvänner

heleneskistaashx-225x300

Alter Ego ´s begravning. Vila i frid.

Igår fick jag besked om att en bloggvän gått bort i en våldsam bilolycka. Hon var i samma ålder som mig. Även hennes dotter (8 år) slets bort från det här livet, medan den yngre sonen (7 år) finns på sjukhus.

Jag kände inte Tea. Vi stod inte alls varandra nära, men vi kände till varandra och vi ”snackade” ibland på Twitter. Vi läste varandras bloggar ibland. Jag kan därför inte känna den där oerhörda sorgen, som de som stått henne nära, känner. Men jag känner sympati för dem som mist en vän. Jag känner också sorg över att unga människors liv tar ifrån oss, allt för tidigt.

Det uppstod en liten diskussion igår på Twitter, huruvida man kan ”sörja” någon man inte riktigt känner. Det tycker jag visst att man kan. Naturligtvis inte så som de som stod riktigt nära kan sörja, de närmaste anhöriga och nära vännerna. Men visst kan man sörja någon som man känt till, på samma sätt som man kan sörja en ”känd” person.

Jag sörjer därför att Tea inte längre finns med oss här på jorden. Jag sörjer att hennes liv tog slut så hastigt.

Det finns ett uttryck i Gambia när någon dör som säger: ”Vi är ingenting på den här jorden”. Ofta säger man bara: ”Vi är ingenting”.

Jag tycker om det uttrycket, för att det för mig betyder ungefär: ”Vilka stordåd vi än uträttar på jorden, så när vår stund är kommer, så kan vi inte ändra på det. Då är vi inte någonting längre!”

En av anledningarna till att jag tycker om uttrycket är för att det visar vår hjälplöshet på jorden. Särskilt förra året när min f.d. man gick bort, så tog jag till mig det uttrycket, för att han inte var redo att dö. När hans tid väl var kommen, spelade det liksom ingen roll vad han ville. Som troende sätter jag även detta i relation till min tro. Att Gud/Allah är större än oss människor och att vi är så små och obetydliga när det gäller vår död.

Inte helt otippat väcker Tea ´s bortgång, mina minnen över min egen stora sorg över att förlora Alter Ego (Helené), en av mina närmsta vänner och även en kär bloggvän. Det är nu snart ett år sedan vi miste Helené (10:e December) och det händer fortfarande att jag lyfter luren för att ringa henne och berätta saker som händer i mitt liv. Men precis som jag är övertygad om att Helené hållit kontakt med mig, när det behövts, så hoppas jag att Tea kommer att göra det med de som stod henne nära.

Samlat inlägg för oss som minns Tea, kan du läsa HÄR!

Lallis var en av de som stod närmare Tea.

Om den hemska olyckan kan du läsa HÄR och HÄR!

I Fredags hade vi vår sista konversation på Twitter och den gällde hennes sista blogginlägg. När jag nu läser den kommentar jag lämnade där, så känns det märkligt, då innebörden blivit en helt annan, än när jag skrev den. På Söndag kväll lämnade Tea och hennes lilla dotter det här livet. Vem Tea var, har hon själv beskrivit HÄR!

Till er som stod Tea nära beklagar jag verkligen sorgen och jag saknar ord för att beskriva den sympati jag känner för er!

Jag vill också passa på att nämna att när jag miste Helené så var det en stor tröst att så många andra i bloggvärlden mindes henne och skrev om henne, det gav mig tröst i min stora sorg. Hoppas ni som stod Tea närmast också kan känna den trösten när ni läser bloggvärldens kondoleanser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,