Jag får ganska ofta mail från personer som läser min blogg. Oftast är de från personer som inte kommenterar eller ger sig till känna i min blogg och som jag därför inte ens vet vilka de är. Jag läser alla mail och brukar försöka hinna svara på alla (även om det säkert hänt att jag missat något). Mailen brukar göra mig så glad.
Men så finns det vissa mail som berör mig extra starkt. Ett sådant fick jag härom dagen. Efter att vi avidentifierat personerna det handlar om, men mailet för övrigt är detsamma, så har jag nu fått lov att lägga ut det i min blogg:
”Hej Kära Fatou!
För bara några dagar sedan kände jag inte till din existens…
Nu upptar du en avsevärd del av min lediga tid 🙂
Denna är för tillfället rikligt tilltagen, eftersom jag är sjuk i min rygg. Skulle annars hållit på med renoveringsarbete i vårt hus (pannrummet mm efter ny installation av värmepanna)
Som sagt, jag läser och läser på din fantastiska blogg. I första hand om Gambia eftersom jag snart reser dit.
Jag har varit där en gång tidigare .. i en vecka .. men det förändrade massor i mitt liv!
Sedan dess har jag hållit kontakten med några underbara människor på internet och sms.
På lördag i nästa vecka den 17 dec bär det av, och denna gång stannar jag till slutet på februari.
Jag kommer att bo hos Mai på en lodge (Nära Sanyang) där jag vistades även förra gången.
Jag minns så starkt första kvällen på verandan utanför den lilla runda bungalowen; alla ljuden i den svarta tropiska natten, värmen och känslan av frid, och jag sa till min sportfiskande reskompis: ”Jag är fan hemma nu, jag har varit här förut, känns det som, fast jag aldrig satt min fot i den här världsdelen förut”.
Reskamraten fiskade i en hyrd båt hela veckan (han har i unga dagar varit min fiskedräng…) -medan jag drog runt med Beram i hans Toyotabuss ”Your own taxidriver” (i svetsade plåtbokstäver på takräcket) … mitt livs lyckligaste och värdefullaste vecka. Och jag umgicks nästan uteslutande med local people, var på tobaski-fest i två familjer och träffade en massa underbara varma människor. Jag hängde med på en massa köruppdrag som Beram hade. Vi for till och med iväg på en liktransport, men den anhöriga kvinnan vägrade låta den döde åka på takräcket och kistan fick inte plats inne i bussen, så det blev inte av…
Jag fick möta en helt annan kultur där liv och död, glädje och sorg, fattigdom och generositet oavbrutet interagerade med varann.
Värdinnan på lodgen, Mai, var lyckligt gift med Veiko, en gammal äventyrare från Finland som byggt upp stället och drivit det sedan ett tiotal år. Jag träffade aldrig Veiko, eftersom han var i Sverige på något jobb vid tiden för min Gambia-tripp. Mai och de tre små sönerna 3, 5 och 7 år gamla längtade efter honom… Hemkommen ringde jag upp Veiko för att berätta hur fantastiskt fint jag haft det. Han var i Dalarna och sa att han ville hem till de sina och värmen därhemma (det var förra vintern och man hade 25 minus hos hans bror i Dalarna).
En tid senare fick jag ett sms från Mai. Det löd ungefär: ”I’m so happy now kalle, my husband is here now”
Men Mai’s lycka varade i knappt tre veckor.
Då kom ett annat mail från Mai:”kalle kalle veiko died this night at hospital”… i mitten på januari 2010. Veiko hade fått en svår stroke och avled efter ett par dagar.
Det sorgligaste mail jag någonsin fått.
Vi har hållit kontakten sedan dess.
Nu ska jag ner och försöka lära mig så mycket som möjligt om landet och förhoppningsvis kunna ge Mai ett handtag dessutom.
Att hitta din blogg var som att dyka rakt ner i en guldåder! Med ett igenkännande har jag läst dina fina förklaringar kring Gambiska seder och bruk och iakttagit din förståelse för dess kultur.
I höst har jag umgåtts med en fd fotbollsspelare från Bakau. Han är gift med en av tjejjerna på banken här och har hjälpt till på mitt bygge hemma. Det första han tog hem till mig var tebryggaren och två glas för han såg att jag hade ”gunpowder”, grönt te, i skåpet. Så har vi suttit över varsitt glas te, andäktigt bryggt av Ibrahim, och han har stillat min nyfikenhet efter bästa förmåga. Religionen, flergifte (han har själv vuxit upp med två mammor) omskärelse, gamla riter och traditioner, ja mycket har vi avhandlat i bästa respekt och ofta också i samförstånd. Hoppas jag kan hälsa på hans släkt i Gambias inland 🙂
Jag har läst och känt igen mycket på ”Tonårsmorsa” , fått bekräftelse på mycket av det Ibrahim talat om.
Mannen du berättar om, som såg till att barnen kom till skolan, stämmer dessutom överens med min bild av chauffören Beram. Han talade ständigt om att hjälpa de som har det svårare än en själv… ”en vacker dag blir jag gammal, och då vill jag att dom unga och starka minns mina små gåvor…” Vid ett tillfälle kom fyra små killar fram till bussen när vi stod stilla vid en parkering. De sträckte upp händerna och frågade efter pennor â€for school mister, pensils, pensils please…â€. Jag hade endast två billiga kulspetspennor i bilen och räckte ut dem genom bilrutan. Men Beram stoppade mig litet bryskt. â€Du har två pennor Kalle och dom är fyra; â€they can start fighting U know!†Sedan pratade han med dem på sitt rappa wolofspråk och lät minst sagt sträng. Killarna svarade artigt på samma språk (så vackert och melodiskt men för Kalle från Sweden helt obegripligt) Sedan sa Beram: â€It’s ok Kalle … dom är syskon och jag sa att dom har pennorna tillsammansâ€. En främling hade skänkt fyra små killar en fostrande omtanke.
Efter att ha läst på din fina blogg känns det nästan som om du och dina fantastiska barn är gamla bekanta. Den är så levande gestaltad , din vardag som tonårsmamma… Och vilka härliga ungar se’n!!
Tack Fatou.
ett litet ego- ps kan vara på sin plats:
Jag heter Kalle Nilsson och är 63 år.
Gift men ”litet isär”…
Vår familj har hyst ett antal såväl biologiska- som fosterbarn genom åren.
Mycken glädje har det varit men också kriser…
För en tid sedan flyttade den yngsta ut, ”min ögonsten” som kom till oss i mycket trasigt skick för några år sedan (från ett tvivelaktigt HVB-hem). Hon har gjort storverk med sig själv och är nu tattoo-lärling. En underbar begåvning med visdomen hos den som tagit sig upp ur det svartaste av helveten. En ung kvinna som fått kämpa till näst sista blodsdroppen och sedan rest sig segrande.
Jag är lycklig och tacksam att ha fått lära känna den tjejen (19 år nu) och följa med en bit på hennes resa.
Från början var jag målare (1960-talet),
Sedan slöjdlärare i tio år (obehörig men dock),
bartender mellan varven,
och slutligen yrkesfiskare i 30 år, så det sitter fint att bo nära Sanyang fishing Village ska jag säga…
I oktober tog jag ut min pension ett par år i förtid.
Nu tänker jag ägna min tid åt måleri (bilder) samt husrenoveringsuppdrag. Och: på vintrarna: GAMBIA!!
Har tagit kontakt med Gambiagrupperna i Sverige och ska väl forska om man kan dra nåt strå till stacken.
Ser fram emot en resa dom ordnar med besök på deras olika projekt inne i landet: skolor, odlingar, kvinnogrupper etc. Den tar 5 dagar så då ska jag väl få se en del och träffa många härliga kämpande människor.
En länk till deras sida: http://www.gambiagrupperna.org/ men du har kanske den redan.
Om ni, du och eller barnen någon gång besöker Gotland på sommaren så är ni hjärtligt välkomna till min hemmahamn.
Jag vistas där, i min gamla sjöbod, för det mesta på sommarhalvåret.
Samtalsämnen skulle förmodligen inte saknas …
/ds
Vänliga hälsningar Kalle”
Om du mot förmodan har missat min reseberättelse om Gambia, så vill jag rekommendera dig att göra det nu. Här är länkarna till hela berättelsen:
Minns ni att jag rätt nyligen nämnde en hemlighet?
