Man får bli arg på sitt barn

Man får tycka att det är jobbigt att vara förälder. Att det är jobbigt att ha barn. Även om man själv har valt att skaffa barn och även om man själv har satt dem till världen.

Man får bli arg på sina barn när de har gjort fel eller i rent uppfostringssyfte. Trots att det är du som har uppfostrat dem.

Man får sätta egna regler. Även om ”alla andra får” något helt annat. Även om någon tycker att du är en ”hönsmamma”.

Man har rätt att ha egen tid. Även när du har blivit förälder.

Man får ge sina barn lov att göra saker som inte andra barn i samma ålder får göra. Även om någon anser att du är ansvarslös.

Man får ta obekväma beslut för barnets skull. Även om barnet gråter och skriker att du är världens sämsta förälder.

Men man ska inte göra dessa saker hela tiden. Om du alltid klagar på ditt barn, alltid åsidosätter ditt barn, aldrig bekräftar ditt barn, alltid tar beslut ovanför barnets huvud, utan att barnet får vara med och bestämma, tar egentid när ditt barn behöver dig mer än vanligt, alltid är arg på ditt barn, då kan ditt barn fara illa.

Man får bli arg på sitt barn och jag skulle vilja påstå att man BÖR bli arg på sitt barn när h*n gör fel. Hur ska ett barn annars lära sig att våga ta konflikter? Men det är också viktigt att efter ett ”utbrott” sitta ner och prata om det som hänt. Förklara varför man blev arg och att man inte tycker om HANDLINGEN som barnet gjort, men alltid kommer att älska honom/henne.

Föräldraskap är en balansgång. Som förälder har vi naturligtvis även rätt att göra fel. Vi är bara människor. Jag tror att de allra allra flesta av oss föräldrar har våra barns bästa för ögonen och gör det vi tror är rätt och det vi i den stunden förmår. Samtidigt tror jag det är helt omöjligt att uppfostra ett barn utan att begå några misstag.

Föräldraskap är aldrig lätt. Ibland går vi på instinkt, ibland på beprövade metoder, ibland på ren slentrian och ibland på vår kännedom om vårt barn. Det viktigaste tror jag ändå är att vi försöker göra vårt bästa.

Att se saker i ett större perspektiv och på längre sikt än våra barn har förmågan att göra, tror jag är en av våra största uppgifter. Barn och ungdomar har en förmåga att se saker på väldigt kort sikt och har ofta svårt att se konsekvenser av sitt handlande.

Barn behöver massor av kärlek och omsorg, de behöver vägledning och omtanke, men de behöver också riktlinjer, någon som säger ifrån och någon som kan och orkar stå emot när vindarna blåser som hårdast.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Det beskedet var den bästa julklappen

Aftonbladet skriver i en artikel om att det finns de som just nu diskuterar att utöka sortimentet för olika ”hemmatester”. I Norge finns det en leverantör som till och med överväger att ta hem och börja sälja HIV-tester. Jag tycker det låter helt absurt.

I Aftonbladet kan man läsa:

”Idag säljer svenska Apoteket tolv självtester. Klamydiatestet, som kom för några månader sedan, är det senaste tillskottet. Men i nuläget är hiv-tester inte aktuellt.

– Vi har inte fått något erbjudande från våra leverantörer. Det ställs väldigt höga krav på säkerheten vid testerna och att de verkligen visar rätt, säger Katarina Liljedahl, egenvårdsexpert på Apoteket.

Hon säger att det är farligt både om hiv-testet visar negativt trots att det är positivt och tvärtom. Är det negativt finns risken att man sprider smittan utan att veta om det.”

Att jämföra till exempel ett graviditetstest eller klamydiatest med HIV-test ter sig näst intill absurt för mig. Nu under hösten/vintern när jag haft två närstående som har gått bort i Cancer har jag diskuterat ganska mycket om bristen på information från läkare och annan sjukvårdspersonal när man får ett cancer besked. Sanningen är att man kan få gå och vänta i månader på ett besked om hur illa det verkligen är ställt, eller hur bra utsikter man har, när man får besked om cancer.

Helené skrev i ett av sina allra sista inlägg, innan hon gick bort för precis en vecka sedan, att hon var väldigt upprörd över den obefintliga vården och omsorgen. Det som inte kom fram i det inlägget, eftersom det skedde efteråt och Helené just då var i för dåligt skick för att orka blogga, är att hon hamnade till slut på en avdelning där omsorgen var betydligt bättre.

Men Helené och jag pratade ofta om att det känns hemskt att man kan ge folk ett så pass skrämmande besked som cancer och sedan inte följa upp förrän lång, lång tid därefter eller lämna lugnande besked, eller helt enkelt ett tråkigt besked så man vet vad man har att förhålla sig till.

Helené är inte det enda exemplet. För några år sedan fick en annan nära släkting ett cancerbesked. Det visade sig att han hade prostatacancer. Det är oftast inte något som är dödligt. Men min släkting trodde att han burit på det i flera år och befarade att det hunnit sprida sig till skelettet. De tog prover och sedan började den fruktansvärda väntan. Jag tror det gick drygt tre månader. På dessa tre månader hade min anhöriga begravt sig själv i tanken, flera gånger om. Vi som står honom nära hade gjort detsamma. Man hoppades och hoppades, men bar ändå en konstant klump av oro inom oss. I tre månader. Inga besked. Ingen tröst. Strax innan jul kom beskedet att det inte hade hunnit sprida sig. Det är den bästa julklapp jag någonsin fått!!

Men. Att det inte är dödligt, innebär heller inte per automatik att det är problemfritt. Det skulle påbörjas behandlingar och nya provtagningar. Så småningom kom erbjudandet om stödgrupper och annat, vilket naturligtvis är toppen. Men det var ändå de där första månaderna av ångest, han hade behövt någon att prata med, tror jag.

Nu kommer detta förslag om att man ska kunna köpa en massa prover på Apoteket. I Norge överväger alltså ett företag till och med att börja sälja HIV-tester. Jag tycker det är helt fel. Om man skulle visa sig bära på HIV så tycker jag det är jätteviktigt att man får beskedet från någon professionell som i alla fall kan läsa av en första reaktion och så att sedan uppföljning kan planeras direkt och av sjukvården, som vet hur man ska gå till väga.

Tänk om man skulle ta dessa tester själv, testet visar att du har HIV. Vem vet vad som sker med en människa då? Tänk om man går in i en slags chock eller går in i förnekelse för sig själv, då kan det ju ta evigheter innan man får möjlighet till vård.

Även om tekniken uppenbarligen går framåt, så tycker jag ändå att vi ska lämna en del saker till sjukvården.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,