Sunday- bloody Sunday

Jag har jobbat helg. Det har varit en lugn helg. I Lördags morse när jag kom hem från jobbet, stelfrusen och trött så hade Isatou (16), Mabou (snart 8 ) och min extradotter Hareg (snart 18) överraskat mig med en rejäl storstädning. Det låg fyra trötta tonåringar och Mabou och sov i hemmet och jag blev så glad över det där med städningen och ett lugn föll över mig.

Helgen fortsatte med mest bara jobb.

Lördag kom Jai (18) och passade Mabou och jag har saknat henne så det var skönt att se henne en liten stund. Trots att vi bor nära varandra nu sedan hon flyttade så har vi knappt sett röken av varandra, eftersom vi har väldigt olika arbetstider.

Idag söndag tänkte jag ha en riktig slappardag och gladdes över att slippa gå ut i kylan. Men mitt på dagen blev jag lite rastlös och försökte få Mabou med mig att gå ut i snön, utan att lyckas. Han ville absolut inte gå ut!

Tänkte då överraska mina barn med den enda maträtt som alla mina barn gillar, nämligen lövbiff med pommes och bea. Men näha, då dög inte ens det. Isatou insisterade på att få laga maten då hon lärt sig en ny maträtt av min väninnas dotter, som också är Binta ´s vän och danskompis, Mathilde, som vi åt hos när vi var hemma hos dem och flätade håret nyligen. Det var grillad kyckling med hemgjord, friterad klyftpotatis, sås och sallad.

Mitt i matlagningen så ropar Isatou på mig, för att jag ska kolla vilken temperatur det ska vara på spisen när hon friterar. Jag reser mig hastigt upp från stolen och ska springa iväg till köket. Det jag inte räknat med var att en stor väggspegel som Hareg tydligen hade använt för att sminka sig och inte ställt tillbaka, skulle stå mitt i vägen för mig…

Jag kör foten rakt in i spegelkanten med en enorm kraft. Och skriker. Jag säger skriiiker! Mina barn är vana att höra mig skrika när jag slår i fötterna i något, skillnaden den här gången var att jag inte kunde sluta.

Jag skrek. Och skrek. Och skrek. Till slut tyckte jag själv att det var konstigt att jag inte kunde sluta skrika. Så jag försökte sluta skrika, men då kom det en massa fula, fula, elaka, dåliga ord från min mun:

”Vad-är-det-för-jävla-idioter-som-ställer-väggspeglar-på-golvet-och-det-är-fan-i-mig-inte-första-gången. Vi-har-nästan-inga-hela-väggspeglar-hemma-längre-eftersom-idioter-plockar-ner-dom-från-väggarna-och-inte-hänger-tillbaka-dom-så-de-ramlar-och-går-sönder-eller-så-slår-man-i-fötterna-på-dem-så-både-fötter-och-speglar-går-sönder! Vilken-jävla-idiot-har-inte-orkat-ställa-tillbaka-spegel-jäveln-den-här-gången?” Jag-har-aldrig-varit-hemma-hos-någon-människa-som-har-sina-väggspeglar-på-golvet-så-varför-tycker-man-att-man-kan-ta-ner-speglarna-från-väggen-hemma-hos-oss-och-inte-hänga-tillbaka-dem?”

Ja, ungefär så lät det och det fortsatte i sanningens namn en bra stund till för att det gjorde rent ut sagt förbannat ont!

Det hör lite till saken att den här väggspegeln stod undanställd i Isatou ´s garderob, just för att den redan var kraschad i kanten sedan sist någon inte orkat hänga upp den på den vägg man tagit ner den ifrån. (Vad är det för fel med att sminka sig vid de speglar där de hänger? Eller i badrummen där det också hänger speglar?)

Det kröp fram att det var Hareg som använt den i helgen när hon sminkat sig och sanningen att säga så var det nog rätt tur att hon inte var här när jag skadade mig. Skadade mig var precis vad jag gjorde.

Först rev jag upp en rejäl flik mellan lilltån och tån bredvid den, så det droppade stora bloddroppar här. Sedan måste jag ha stukat den om den nu inte är bruten.

När de hemmavarande barnen insåg att det här inte var en ”vanlig feltrampning” utan att det både var ett upprivet sår och en stukning, så började de pyssla om mig. Hämtade plåster, bandage och torkade upp blodet.

Isatou tyckte absolut att jag skulle åka till sjukhuset, men hennes kompis menade att även om tån är bruten så gör man inget, eftersom hon och hennes mamma brutit varsin tå och man då inte gjort något, så jag försöker stå ut med den här förbannade smärtan, så får vi se…

Men jag kan meddela alla ungdomar som brukar komma och gå här hemma att det är färdignedplockat med väggspeglar och ska man sminka sig så får man banne mig stå upp och göra det vid en av de väldigt många speglar vi har här hemma!!

För övrigt så oroar jag mig för hur jag ska lyckas ta mig till ett möte i Enköping i morgon, med skadad fot, som jag inte ens kan sätta ner ordentligt och när jag stödjer mig på hälen så gör det sååå ont! (Ja, liiite synd om mig kan ni allt tycka!) Och nej, jag kan inte hoppa över det här mötet!

Isatou har naturligtvis meddelat Hareg om min skada och hon har förstås bett om ursäkt och sagt att hon ska gottgöra mig.

Gottgöra hoppas jag i detta fall innebär att hon köper en ny fot till mig. Så jag sitter nu här med min onda fot och väntar på en ny, oskadad fot! Tack på förhand!

Det blev en riktigt bloody sunday!

Min skadade fot

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Minnen i sorg

…jag trodde någonstans att det värsta var över. Begravningen är genomförd och livet börjar så smått återgå till sin vanliga lunk. Trodde jag. Men jag lurade mig själv.

En tanke. Ett minne. Så står du här, mitt framför mig. Du ler och pratar Norska med en svag brytning. Ibland förstår jag inte vad du säger. Då får vi ta om det på Engelska, eller så byter du ut några ord till Svenska för att jag ska förstå. Minnen. När vi möttes. du försökte få mig utslängd från en nattklubb i Oslo. Du trodde jag var för ung för att vara där. Du gick och pratade med din vän, vakten. Vad du inte visste var att han även var min vän.

Långt senare när du berättade att du försökt få mig och min vän utslängda. Hur vi träffades igen. Hur du bjöd hem mig på middag på vår första dejt. Hur jag skämtsamt sa att jag måste gifta mig med en kock, eftersom jag avskydde matlagning så. En stund senare frågade jag dig vad du gjorde. ”Jag går i skolan, pluggar till kock”, svarade du på klingande Norska. Hur vi skrattade åt det i alla år…

Jag ser på vår gemensamma dotter. Hur lik dig hon är. Hon har dina perfekta läppar, samma leende. Dina svullna ögonlock. Jag ser hur hon lider. Hur ont hon har. Jag sträcker ut min hand, ändå når jag inte riktigt fram. Jag ser hur hon kniper ihop båda sina läppar hårt, precis som du brukade göra när du spelade trummor eller dansade. Jag ska ge henne tid…

Jag ser hur ont hon har och det gör ont i mitt hjärta. Cancern har tagit dig ifrån henne. Faderslös.

Hon har också minnen av dig. Men det är andra minnen. Senare minnen. Jag önskar jag kunde ge henne mina minnen från de där första åren vi hade tillsammans. Jag önskar jag kunde stoppa in mina minnen i hennes huvud. Alla skratt. Jag önskar hon fick en bild av hela ditt jag, inte bara de år hon minns, utan ännu längre tillbaka.

Vi talade om dessa minnen strax innan du gick bort. Vi pratade om de goda och de mindre goda minnena. Du tyckte också det var goda minnen att ha med sig. Jag är glad att jag har de där minnena med mig.

Det får mig att minnas ett ordspråk:

”Om kärlek vore värdelös för att den inte varar för evigt, då vore livet värdelöst av samma skäl”

Det blir bättre med tiden. Men just nu gör det väldigt ont.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,