Alter Ego ´s bortgång från IRL och bloggvärlden

jagoheleneashx

Mymlan skriver på bloggvärldsbloggen om Alter Ego ´s bortgång och om att finnas kvar på nätet efter man har dött.

För er som inte läst min blogg så länge kan jag snabbt förklara (kan tyvärr inte länka, sorry Helene, då de flesta av mina gamla inlägg inte förts över till denna blogg ännu,) lite snabbt:

Alter Ego var en bloggare som tillhör en av de allra, allra första. Hon och jag bloggade ”parallellt” och oftast om väldigt skilda saker!

För att göra en lång historia kort, så kände vi till varandra i bloggvärlden och kommenterade hos varandra ibland, men så småningom blev vi presenterade av en annan bloggerska, nämligen Vendettanbettan, för flera år sedan. Vi fann varandra direkt och vår vänskap började med att Helene (som Alter Ego egentligen hette) i stort sett flyttade in till mig under flera veckor.

Helene och jag blev som systrar. Hon i Norrköping och jag här i Uppsala. Vi pratade i telefonen flera gånger i veckan. Hon kom nära mig och mina barn och blev lite som en ”extramamma” eller storasyster för mig.

Hon var också den person som startade upp en egen domän åt mig och underhöll den med design och tekniska grejer som jag inte förstår och dessutom är helt ointresserad av att lära mig.

Helene var en mycket bestämd kvinna. Det var ingen kvinna man sa emot, för hon hade svar på precis allt. I bloggvärlden var hon dessutom väldigt kunnig.

Hon tjatade på både mig och Vendettanbettan om att vi skulle ”länka, länka”… Haha, vi brukar skratta åt hennes skällande och gormande nu. Hon förklarade tålmodigt men bestämt att bloggande handlar om att länka. ”Man KAN inte länka för mycket i bloggvärlden”, sa hon.

Jag vet att jag tröttar ut några av mina läsare med mitt eviga länkande, även om de allra flesta verkar tycka att det är positivt då det finns en möjlighet att följa med ”bakåt” i texter jag skriver, om man är intresserad, samtidigt som man slipper läsa upprepningar, då jag helt enkelt lägger ut en länk.

Nåja, Helenes uppläxande om länkar, blir nog svåra att ta ur mig, för hon tjatade om det i flera år, tills hon tyckte jag var ”full-lärd” i länkandet! Men hon slutade aldrig att visa sin ilska över de som var dåliga på att länka.

Well, jag ska försöka att inte bli allt för långrandig, men kontentan av det hela är att Helene blev en av mina tre allra närmsta vänner och faktiskt den vän jag hade mest kontakt med. Ibland var samtalen flera gånger om dagen, men det gick aldrig mer än 3-4 dagar mellan våra samtal.

För bra precis ett år sedan fick Helene beskedet att hon hade cancer. Hon berättade att hon kände själv att hon inte hade så långt kvar…

Den 10:e December rycktes hon ifrån oss. Jag var inte alls förberedd. Vi hade precis gått igenom ett dödsfall i familjen (också cancer) och jag hann aldrig förbereda mig för Helenes bortgång, även om hon påtalade ofta att hon hade mycket kort tid kvar.

P.g.a. hennes sjukdom kunde hon naturligtvis inte fortsätta sköta och uppdatera min blogg. Hon tjatade hela tiden om att jag skulle försöka hitta någon som kunde ta över efter henne, men jag vägrade att ”byta ut” Helene. För så kändes det just då. Jag sköt allt ifrån mig och hoppades att läkarna hade helt fel eller att hon helt enkelt överdrev för mig. Eller kanske, kanske hoppades jag att ett mirakel skulle ske…

Hur som helst (f-n, jag lyckas inte skriva kort ändå, fast jag försöker) så blev jag en mycket nära vän fattigare när Helene gick bort. Ibland känns det så overkligt! Hon brukade alltid besöka mig några veckor på somrarna och i år… ja, i år känns det så oerhört tomt…

Jag saknar Helene något enormt och en stor plats i mitt hjärta kommer att förblir ett tomrum, utan Helene.

Mymlan skriver om Helene i ett inlägg som handlar om vi vill finnas kvar på nätet om vi dör. Det är en svår fråga, som vi alla måste ta ställning till själva och jag tror också det är viktigt att vi gör det!!

Helene och jag var rörande överens om den saken. Vi ville vara kvar på nätet även om vi dör. Vi ville att våra texter skulle leva vidare. En del är kanske inte mycket värda, men både Helene och jag trodde att vi hade en del saker vi delat med oss i texter, som kunde vara intressant för världen att läsa, även om vi gick bort.

Helenes sista veckor pratade hon ofta om att hon skulle komma sig för att betala sin domän, så den kunde finnas kvar när hon dog. Hon hade verkligen accepterat att hon inte hade länge kvar, även om jag vägrade ta in det…

När Helens så gick bort, var jag i kontakt med hennes barn och berättade om att hon pratade om detta. De sa i sin tur att de hittat papper som visade att hon betalt domänen redan, vilket så småningom visade sig vara fel och domänen stängdes av.

Långt senare vet jag att hennes dotter skulle kolla om det fanns något att göra, men jag tror det var för sent…

Mina Moderata Karameller var den som först skrev om Alter Ego i det här ämnet. Hon tycker inte det känns så bra att få meddelanden på Facebook angående att acceptera Alter Ego som vän där…

Nu säger jag det, en gång för alla: om jag skulle gå bort, så vill jag ha mina texter kvar på nätet, även om jag hoppas på att få leva många, många år till!

När det gäller Alter Ego, så vet jag att hennes önskemål var att få vara kvar på nätet. Nu blev det inte så, p.g.a. ett missförstånd. Men varje gång jag ser någon (Mymlan och Mina Moderata Karameller i detta fall), så blir jag glad och ledsen på samma gång. Jag blir ledsen för att en tagg sticker till i mitt hjärta, när jag påminns om att hon inte finns kvar.

Jag kan heller inte låta bli att blogga om henne när jag läser någon annans blogg om just Helene!

Men mest av allt blir jag glad och stolt. Glad över att ha fått vara en nära vän till Helene och glad över att folk kommer ihåg henne. Jag vet ju att hon ville vara kvar på nätet efter sin bortgång och nu när hennes blogg inte kan vara det, så är jag i alla fall glad över att hon lever kvar på nätet i form av att folk bloggar om henne!!

När jag tog emot Stora Bloggpriset fanns Alter Ego i mitt hjärta och i mina tankar. När jag nu precis fått en ny blogg, finns hon också i mina tankar. Jag hör hennes röst när jag funderar på hur jag vill ha bloggen. Jag tror mig veta vad hon skulle ha gillat och vad hon inte skulle ha gillat…

Alla händelser som sker i bloggvärlden, så tänker jag på vad Helene skulle ha sagt eller tyckt! Så på det viset lever hon faktiskt med mig.Naturligtvis inte bara när det gäller bloggen, men på något sätt blir Helene mer levande i mig när jag tänker på henne i samband med bloggandet, trots att vi hade så väldigt mycket annat gemensamt… Kanske för att det var så vi först fick kontakt?

Men det är inte helt sant att Alter Ego är borta från bloggvärlden och nätet. Hennes gamla blogg på AB finns ännu kvar. Där hette hon Oral Ventilation. Och jag måste säga att det är en enorm tröst att gå in där ibland och läsa hennes ord. Jag hör hennes röst när jag läser, inom mig…

Särskilt tröstande är det att läsa hennes sida, när jag vet att hennes önskemål var att hennes ord skulle leva vidare på nätet, även efter hennes död…

Hur tänker du? Vill du leva kvar på nätet efter din död?

R.I.P. Helene!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Minnesstund för Helene (Alter Ego)

Bild av bloggaren Margareth Osju som även hon kände Helene privat, sedan ungdomsåren, till minne av Helene.

Idag, Måndag den 12/1-09 klockan 14.15 kommer en av mina allra bästa och närmsta vänner att begravas. Jag skrev härom dagen, när jag fortfarande trodde att jag inte skulle få möjlighet att vara med vid Helene ´s begravning, att jag skulle hålla en minnesstund för Helene här på min blogg. Tack vara att jag fick semester och att en UNDERBAR MÄNNISKA hörde av sig, så ska jag nu tillsammans med några av barnen ändå åka till begravningen.

Jag vill ändå hålla en minnesstund för Helene här på min blogg. Dels för alla bloggare som inte har möjlighet att komma på begravningen, men också som en påminnelse till Helenes fyra barn om att vi var många som Helene betydde något för, men också som en möjlighet att få ta ett avsked för Helene på min blogg, eftersom det trots allt var genom den som vi lärde känna varandra, innan vi fick en personlig relation.

För att hedra Helene sätter jag in en text som är väldigt populär och som jag första gången fick av min mamma. Jag skrev ner den i min blogg redan 2005, när jag precis börjat blogga. Den är nog min absoluta favorittext, eftersom jag tycker att den inger tröst och förhoppning även i djup sorg. Helene tyckte också mycket om denna text, dessutom så tycker jag den passar utmärkt till den illustration som Margareth Osju gjort på bilden ovan, som också handlar om fotspår, om än i snön i stället för sanden:

Fotspår

En natt drömde jag att jag gick på stranden tillsammans med vår Herre. Det passerade bilder ur mitt liv. För varje scen ur mitt liv såg jag två par fotspår i sanden; ett par var mina och den andres var vår Herre ´s.

Då de sista bilderna ur mitt liv passerade såg jag tillbaka på fotspåren. Jag lade då märke till att flera gånger under livets lopp var det bara ett par fotspår. Det var i de perioder då livet varit som hårdast och svårast mot mig.

Det plågade mig verkligen och jag frågade Herren;”Herre, du lovade att om jag bestämde mig för att följa dig, då skulle du gå med mig hela vägen. Men jag har lagt märke till att under livets svåraste perioder, så ser jag bara spåren av ett par fötter. Jag förstår inte varför du övergav mig när jag behövde dig som mest.”

Herren svarade; “Mitt barn, jag älskar dig och jag har aldrig och ska aldrig överge dig. Då du led och hade det som svårast, när du bara ser avtrycken av ett par fötter, det var under de tider då jag bar dig.” Tack Herre.

Texten är naturligtvis religiös, men jag tror att även personer som inte är religiösa kan göra sina egna tolkningar av den och finna tröst i texten ändå…

Helene hade tydligt sagt ifrån att hon inte ville ha massa blommor, därför har jag och andra bloggare och bloggläsare som önskat, i stället skänkt pengar till Cancerfonden, enligt Helenes önskan. Om du vill göra det, så har jag en tydlig beskrivning om hur du ska gå tillväga HÄR! Men jag kommer ändå att lämna en enkel ros vid begravningen från oss alla i Bloggvärlden.

Andra bloggare om Helenes bortgång:

Cissi (Helene ´s dotter)

Tonårsdotter (Min dotter)

Kulturbloggen

Ludmilla

Arvid Falk

Trollhare

Frk F

Daniel Brahneborg

Gunilla

Opassande

Tindra-Annette

Mina Moderata Karameller

Deepedition

Teflonminne

Evas svammel

Sugbloggen

Scaber Nestor

Kyrksyster

Madonnan

Stationsvakt

Puppe

Oväsentligheter

Beas tankar

Kamferdroppar

Signerat Kjellberg

Bisonblog

Soulsister

Jardenberg

Thomas Hartman

Jigartala

Bloggtidningen

Kattkorgen

Mumlan

Karolina Lassbo

Bloggstafetten

Schmut

Kortare Tankar och Updates

Darkangel och Mumma

Agge the little angel

Pysan

Vendettanbettan

Signerat Kjellberg

Rosa Tankar/Händelser

Reflektioner/Margareth Osju

HelenaQ

I sanningens namn

Ett särskilt stort tack till alla er bloggare som hedrat Helenes minne med några skrivna rader i er blogg, jag vet att Helene är glad och tacksam för att ni minns henne och sprider hennes minne vidare.

En särskild tanke till Helenes fyra barn och barnbarn. Särskilt den yngsta sonen Jimmy som fortfarande är minderårig och bodde kvar hemma med Helene. Jimmy som för övrigt ska vara med i Melodifestivalen, så nu bloggare och bloggläsare hoppas jag att ni röstar på Next 3 (Jimmy är killen i mitten) i Melodifestivalen. Helene bloggade sällan om sitt privatliv, men HÄR bloggade hon om Jimmy ´s framgångar. Helenes högsta önskan var att leva så hon fick se sin son uppträda i Melodifestivalen. Tyvärr så ville ödet annorlunda…

Helenes son Jimmy med egen skriven låt:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vår bloggvän begravs på måndag

När Helené gick bort den tionde December kom det som en fullständig chock för mig, trots att Helené (Alter Ego/ Alma Mater/ Hulda Norrköping) hade förberett oss alla. Hon visste vad som skulle komma, men jag hade lite svårt att ta in det

På måndag ska Helene begravas i Norrköping. Jag hade sökt semester för att kunna delta, men eftersom jag ännu inte har fått svar, så blir det svårt för mig att planera in begravning i Norrköping nu, även om jag skulle få den beviljad. Det krävs trots allt lite planering när man bor själv med flera barn och ska iväg en så pass lång väg, framför allt när man inte har bil och körkort (jag borde verkligen sätta igång med de där körlektionerna nu, inget ont om Gamla Bettan i all sin glans, men Norrköping mitt i vintern, då får jag nog fundera en gång till…)

Helene sa i alla fall ifrån om en massa blommor, dels sa hon det till mig någon vecka innan hon gick bort, men hon har också lämnat brev efter sig till sina barn att hon inte vill ha blommor, däremot så önskar hon att de som hade tänkt skänka blommor, i stället ska sätta in pengar på Cancerfonden.

När Helene gick bort så var det många bloggare som skrev inlägg om henne. Många som skrev att de fått hjälp av henne. För er som nu vill hedra Helene får gärna sätta in några kronor på Cancerfonden. Sätt in pengar på Cancerfonden, Fonus Öst (klickbar länk) och märk talongen Heléne Almgren 12 Januari 2009.

Vendettanbettan har också skrivit om det HÄR! (Tack för infon, vännen!)

På måndag kommer jag att ha en liten minnesstund för Helene på min blogg, för er som vill dela en stund här och inte har möjlighet att åka på begravningen!

Poolen som Helene köpte till mig och barnen förrförra sommaren:

Bloggat om Helenes bortgång:

Cissi (Helene ´s dotter)

Tonårsdotter (Min dotter)

Kulturbloggen

Ludmilla

Arvid Falk

Trollhare

Frk F

Daniel Brahneborg

Gunilla

Opassande

Tindra-Annette

Mina Moderata Karameller

Deepedition

Teflonminne

Evas svammel

Sugbloggen

Scaber Nestor

Kyrksyster

Madonnan

Stationsvakt

Puppe

Oväsentligheter

Beas tankar

Kamferdroppar

Signerat Kjellberg

Bisonblog

Soulsister

Jardenberg

Thomas Hartman

Jigartala

Bloggtidningen

Kattkorgen

Mumlan

Karolina Lassbo

Bloggstafetten

Schmut

Kortare Tankar och Updates

Darkangel och Mumma

Agge the little angel

Pysan

Vendettanbettan

Signerat Kjellberg

Rosa Tankar/Händelser

Reflektioner/Margareth Osju

HelenaQ

I sanningens namn

(Listan fortsätter uppdateras när jag finner nya inlägg om Helenes bortgång)

Till sist: TACK Helene för att jag fått känna dig. Tack för att jag fick vara din syster. Tack för att du skällde på mig tills jag började länka ordentligt (jag vågar knappt skriva ett ord nu utan att länka, för jag hör fortfarande hur du skäller på mig) och tack för att du var den person du var! Vila i frid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,