Favoritisering av barnen eller se till barnens individuella behov

Mina egna barn. Från vänster: Isatou 18, Jai 20 och Binta 22. Mabou 9 längst ner.

En Amerikansk författare hävdar i en ny bok att de flesta föräldrar favoritiserar ett av barnen. Han menar också att de som hävdar att de inte gör det-ljuger! Jag tror det är skitsnack! Däremot tror jag att de flesta av oss föräldrar behandlar våra barn OLIKA och precis som jag skrev härom dagen i ett annat inlägg så tror jag det är rätt att göra det av den enkla anledning att barn är olika!

Som föräldrar ska vi se till barnets behov och eftersom alla barn är olika, så är det viktigt att också behandla dem olika. Det har inget med kärlek att göra. Eller att man tycker bättre om ett barn än ett annat! Jag tror de flesta föräldrar känner exakt samma KÄRLEK för sina barn, däremot tror jag att man i olika perioder känner sig närmre ett barn känslomässigt än ett annat. Det finns säkert till och med föräldrar som konsekvent känner sig närmre ett barn än ett annat, men med det inte sagt att man älskar ett barn mer än ett annat.

Jag tycker ofta jag kan känna att jag står närmre ett barn än de andra i olika perioder. Särskilt om man gjort något speciellt tillsammans. Det gör också att när jag får möjlighet att göra något med ALLA mina barn samtidigt, så känns det som allra bäst. Vi delar en upplevelse, vi kommer alla nära varandra och vi kompletterar varandra med alla våra olikheter.

Jag tror det är viktigt att ha gemensamma saker man gör, men också att man har intressen med varje barn.

Jag hade helt olika regler för mina flickor när de var yngre. Binta till exempel var jag hårdast mot när det gällde regler, men det berodde på att hon alltid tänjde på mina regler. Om det var viktigt för mig att hon var hemma klockan 21, så sa jag att hon måste vara hemma klockan 19 och hade jag tur då så var hon hemma klockan 21. Men varför skulle jag ha de reglerna för Isatou, som höll sina tider? Sa jag 21 till Isatou så var hon hemma då och såg hon att hon var sen, så hörde hon av sig. De var olika. Det hade ingenting med min kärlek till dem att göra.

Man måste se till varje enskilt barns behov och inte haka upp sig med att det ska vara lika eftersom ingen människa är helt lik någon annan. Sedan kommer barnen säkert uppleva att du är orättvis som förälder, men det är en helt annan sak. Det kan man dessutom förklara.

Jag vet att någon för länge sedan skrev i min blogg att eftersom jag bloggade mest om Binta och Mabou så betydde det att jag älskar dem mer än de andra barnen, vilket är helt fel! Det är de av mina barn som det ”händer” mest omkring som är ”bloggbart” och har ingenting med min kärlek att göra. Det är också mina andra två barn: Jai och Isatou som jag upplever att de inte alltid är riktigt lika bekväma i vissa situationer att exponeras i min blogg och det är egentligen huvudanledningen till att jag besparar dem det dessa perioder. Däremot vet jag att de ibland vill vara en del av bloggen och då får de också vara det. Olika barn med olika behov och personligheter.

Nej, jag tror inte det är vanligt att föräldrar favoritiserar sina barn, även om jag är säker på att det finns de som gör det också. Jag tror inte heller att de flesta föräldrar som säger att de inte favoritiserar sina barn – ljuger! Vad tror du?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Jag är en riktigt orättvis mamma!!

Isatou (15) ringer mig när jag sitter på tåget på väg hem från Stockholm:

Mamma! Jai är jättesjuk! Hon måste åka till sjukhuset! Hon har ont i halsen och kan nästan inte svälja.

Jag är oerhört frustrerad på tåget för att det inte åker på en gång och för att det inte går tillräckligt snabbt att komma hem. Jag ber Jai möta mig med taxi på stationen så vi kan åka till akuten direkt. Efter en stund ringer hon mig och säger att hon fått en tid hos en akutläkare lite senare, så jag bestämmer mig för att åka hem först i alla fall.

När jag kommer hem och ”hejjat” på alla, springer jag fram till Jai (17) som ligger i soffan:

Hur mår du?

Jag känner på hennes panna som är varm, tittar i hennes hals och klappar på hennes kind.

DÅ går Mabou (6) i taket:

Han gråter hysteriskt och säger att ingen älskar honom.

Jag: Men det vet du väl att jag älskar dig jättemycket, det säger jag ju varje dag till dig!

Mabou: *Buääääh* Neeej, ingen älskar mig, bara min pappa…*Buäääh*

Jag: Ja, din pappa älskar dig också, men det gör vi andra också.

Mabou: *Buuuuäääh* Neeej, för så där gör du inte med mig när jag är sjuk… Du kommer inte fram och klappar på mig… *Buuuuääääh…* Och förresten så har jag jätteont i maaaaagen nu.

Här kastar han sig dramatiskt ner på golvet och håller sig för magen samtidigt som han skriiiker att ingen älskar honom…

Så vadan detta känsloutbrott? Är det så att jag inte älskar alla mina barn? Naturligtvis gör jag det, men jag kan nog hålla med om att jag är lite orättvis ibland, dock har jag naturligtvis en väldigt bra förklaring till det. 😉

Jai har nämligen, under hela hennes grundskoletid varit sjuk vid jag tror inte mer än typ två tillfällen. En av gångerna låg hon hemma i vattkoppor och en annan gång låg hon på hallgolvet och grät för att hon inte fick gå till skolan med 40 graders feber…

Med andra ord: Jai blir extremt sällan sjuk, precis som Binta (19). Medan Mabou och Isatou är typ sjuka varje dag, mer eller mindre. I alla fall om de själva får välja. Liiite ont i magen har de om de känner efter och liiite snuviga är de minst någon gång i veckan… Ja, ni förstår själva, även om jag kanske överdriver något.

Det är klart jag inte släpper allt jag har för händer, när Mabou är sjuk för tredje gången på en månad. (Nej, det är förstås inte alltid fejk, utan både Isatou och Mabou är uppenbarligen mer sjukliga än Binta och Jai) Däremot så blir jag väldigt förfärad när Jai är sjuk, eftersom hon varken är sjuklig av sig eller brukar överdriva.

Så visst är jag orättvis, det kan jag hålla med om. Vilket är det värsta brott man kan begå, enligt Mabou!!

Jai har i alla fall halsfluss nu och lär få ta det lite lugnt den närmsta tiden…!

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Mina svarta får…

I Allt om Barn skriver man att ”Det svarta fåret är lätt att peka ut”. Det betyder att man skulle favoritisera något/några av sina barn och något av barn skulle då bli det ”svarta fåret”. Som ett led i den heta debatten som fortfarande håller på i mitt inlägg: N-ordetdebatten. IGEN. (Klicka gärna på länken och läs det om du vill) så skulle jag ju kunna säga att alla mina fyra barn är mina SVARTA får… 😀

Nu handlar artikeln dock om att föräldrar älskar något av sina barn mer än sina andra barn. Den handlar också om att man skulle behandla dem olika. När det gäller det första så förvånar det mig att man kommit fram till detta. Det förvånar mig också, uppriktigt sagt att det finns föräldrar som faktiskt känner så. Det måste kännas fruktansvärt för en förälder att känna på det viset för sina barn.

Varför jag ändå blir förvånad över detta är att jag, handen på hjärtat, verkligen inte känner så för mina egna barn. Jag kan uppriktigt säga att min KÄRLEK är lika stor för alla mina fyra barn. När jag väntade min äldsta dotter så var jag orolig under graviditeten över att jag kanske inte skulle kunna älska mitt andra barn lika mycket som det första. Jag trodde det skulle vara omöjligt att känna så mycket kärlek för fler än en person. När jag såg dotter nummer två så försvann dock alla farhågor. Samma starka kärlek som jag känt för dotter nummer ett, fanns också som en självklarhet där för dotter nummer två.

Kärleken känns däremot olika, men alltså inte mindre eller mer för något av barnen. I Sverige säger vi ibland att ”favoritbarnet” är det barn som man ägnar sig mer åt eller är ”mer tillåtande” mot. I Gambia säger man ofta tvärt om. Det är det barn som man är strängast mot, som är favoriten, för det är det barnet man lägger ner mest energi på att barnet ska upp ”uppföra sig” bra. I Gambia är det inte heller helt ovanligt att man är öppen med att ha ett ”favoritbarn” och ofta kan det till exempel vara så att i en barnaskara på fem barn, så kan mamman säga att barn 1 är hennes ”favorit”, pappan kanske säger att barn 2 är hans ”favorit”. Mormor säger att barn 3 är hennes ”favorit”, Farfar säger att barn 4 är hans ”favorit” och kanske en moster säger att barn 5 är hennes ”favorit”… o.s.v.

För mig har alltid detta känts främmande. Däremot så har jag alltid behandlat mina barn olika. Väldigt olika, faktiskt. Jag har dock heller aldrig strävat efter att behandla dem lika. De är fyra väldigt olika personligheter och jag menar att de har väldigt olika behov.

Binta (19) är den som alltid fått mest uppmärksamhet, eftersom jag anser att hon haft störst behov av det. Samtidigt har hon också varit den mest självständiga, så hon har fått göra saker som jag inte alltid tillåtit de andra barnen göra i den åldern. Samtidigt har jag varit mest sträng mot henne, eftersom hon har en förmåga att ”over-do things”. Samtidigt så är hon det av mina barn som har haft det svårast i livet av olika skäl och därför har hennes framgångar glatt mig och berört mig mer än de andra barnens. Hon har en mental styrka som jag beundrar enormt! Jag lovar att jag stångat min panna blodig många gånger.

Jai (17) har jag alltid varit väldigt försiktig med. Jai är det av mina barn som är mest känslig. Hon är ganska lätt påverkad och där har jag försökt jobba mycket med att stärka hennes åsikter och hennes person. Hon har lätt att falla i gråt och visa sina känslor, samtidigt som hon håller mycket inom sig och är ganska hemlighetsfull av sig. Man får liksom draaa saker ur henne… Hon är också den av mina barn som har mest olika åsikter jämfört med oss andra i familjen. För henne är det viktigt att ha många nära kontakter utanför familjen och det har jag aktivt försökt stärka, samtidigt som jag ibland också får äga stopp, för att hon lägger för mycket fokus på andra människor, än de som står henne närmast. Det har varit svårt att ”släppa taget” om henne. Hon kan verkligen få massor gjort på kort tid och det gäller allt. När hon har bråttom så pratar hon snabbt, städar som en hel orkan och jag beundrar hennes fokusering när hon vill få något gjort och hennes förmåga att känna empati med andra.

Isatou (15) är det av mina barn som är mest hemkär. Hon är den jag litar mest på när det gäller ansvar. Hon är ibland allt för ansvarsfull för sin ålder. Ibland är det nästan så jag önskar att hon ”slog klackarna i taket” mer. Hennes enorma kärlek till små barn, djur och hemmet, tycker jag säger en hel del om hennes personlighet. Däremot har jag fått jobba väldigt mycket med hennes självkänsla, som inte är på topp. Jag brukar säga att Binta tog all självkänsla när hon föddes, så att de andra syskonen blev utan och ibland känns det lite så. Isatou har dock ett hjärta av renaste guld. Det finns nog ingen som är så vänlig och verkligen aldrig trampar andra människor på tårna. Hon tar hänsyn till människors liv, tankar och känslor på ett fantastiskt sätt! Jag beundrar verkligen hennes ödmjukhet.

Mabou (6) är det fortfarande svårt att säga så mycket om eftersom han är så liten. Men de främst framträdande dragen hos honom just nu är hans verbala förmåga. Han är dessutom nyfiken och har en enorm känsla för detaljer. Han har mycket spring i benen men är väldigt snäll. Än idag så har jag aldrig hört att han gett sig på ett annat barn eller tagit till våld mot något barn, trots att han åkt på både en och annan smäll själv. Även på dagis och bland hans kompisar så har andra föräldrar och fröknar förvånats över hur snäll han är mot andra barn och att han alltid är mån om att andra barn har det bra och har någon att leka med. Han har kompisar som både är väldigt mycket yngre och även väldigt mycket äldre, vilket jag tycker är ett bra tecken.

Poängen med att relativt grundligt beskriva mina barns personligheter är för att visa hur olika de faktiskt är varandra. Alla mina barn har delar i sin personlighet som jag ogillar väldigt mycket och de har alla delar i sin personlighet som jag är väldigt stolt över och respekterar väldigt mycket. För mig är det oerhört viktigt att se till varje individs olika behov, men jag kan verkligen inte känna att det har med kärleken att göra. Precis som alla föräldra har jag gjort oräkneliga misstag i min uppfostran av mina barn. Fler än jag kan räkna. Det är verkligen inte lätt att som förälder göra rätt alla gånger och ibland är jag övertygad om att barnen anser att jag varit orättvis, men jag tycker det är fel att låta ett barn göra saker bara för att storesyster/storebror gjorde det i den åldern, om man inte känner att det barnet är moget nog för det.

Jag tror också det är viktigt att se individerna efter de behov de har just då. Under en specifik period så kanske ett av barnen har det svårt eller jobbigt och då tycker jag det är en självklarhet att lägga mer fokus och tid på just det barnet under just den tiden.

Nej, jag känner som sagt var inte alls igen mig i att kärleken är större till något av barnen, men eftersom artikeln bygger på en studie och eftersom jag hört föräldrar säga att de har ett barn de älskar mer, så måste jag ändå dra slutsatsen att det kan vara så och det tycker jag måste vara hemskt både för föräldern och barnet.

Hur är det med dig? Har du ett ”favoritbarn”?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,