Orolig mamma önskar att tiden gick lite snabbare

Gäspa på besök

Igår var en riktigt omvälvande dag. Först hade vi bjudit Carina och KA på middag. Jag hade sett fram emot att träffa både dem och deras härliga fåglar. Men så blev vi oplanerat kattvakter till brorsans härliga kisse och med tanke på att hon, trots sin ringa ålder redan hunnit knipa ett par fåglar, så tyckte jag det kändes tryggast att vi undvek ett möte mellan dem. Nåja, jag hoppas på fler tillfällen att få träffa pippfåglarna.
Jag hade i alla fall lagat Gambisk mat och det blev Domoda med kyckling. Jag tror maten gillades.

Vi åt den på Afrikanskt vis, alla från samma fat och det kände sig i alla fall Carina hemma med. 🙂

Efterrätten blev Chackry och den blev riktigt god. Den gjorde mamma.

Middagen åts i och för sig i lugn och ro, men sen blev det fart på oss. Min lilla, lilla tjej Isatou (18) fick en resa till Jamaica i julklapp av min äldsta dotter Binta (22). Problemet är att Binta och Vendela redan är där och det fanns inga platser kvar på något plan som någon hon känner ska resa med. Så hon skulle alltså resa helt ensam, med mellanlandning på 12 timmar i London och ett antal timmar i Miami, USA.

Om jag säger att jag är orolig så är det en grov underdrift. Vi hade redan kommit överens innan om att Carina och KA skulle åka med oss till Arlanda, för att vinka av Isatou och det är jag glad för. De hade en riktigt lugnande effekt på mig. På Arlanda mötte vi upp min pappa, Isatou och två av Isa´s kompisar.

Det skulle checkas in och växlas pengar, ta reda på information om transfer i England och USA. Vi skulle handla lite ”sista-minuten-prylar” och vi skulle förmana, uppmana, pussa, krama, växla pengar igen och handla lite igen.

Att Isa själv var väldigt orolig, gjorde mig knappast lugnare. Jag var nära tårar flera gånger, men försökte ändå behålla lugnet inför Isatou. Särskilt som jag fick veta att Jai gråtit en hel del tidigare under dagen när hon tog avsked från Isa.

Jag lyckades hålla mig från tårar, men min oro var inte mindre för det. Jag har skrivit tidigare om min oro runt mina barns resor, samtidigt som jag stöttar dem och unnar dem det. Jag hoppas jag slipper ångra de orden, för jag är verkligen orolig just nu! Samtidigt som jag verkligen unnar henne den här resan och tror att den är jättebra för henne på många sätt!

Ni kanske undrar varför min oro är så stark just nu för Isatou, men för dem som känner alla mina barn är det lika uppenbart för alla. Isatou är blyg och inte alls lika framåt som sina syskon. Många gånger är det jättebra, för hon har helt enkelt en helt annan personlighet som varken är bättre eller sämre, men i vissa sammanhang så är det en fördel och i andra sammanhang en nackdel. När det gäller att göra en så här lång och svår resa helt ensam, så är det förstås en nackdel. Å andra sidan är Isatou så ordentlig, så hon skulle inte ”slarva” under sin resa, utan hon kommer att metodiskt leta sig fram dit hon ska. Det jag är orolig för är att hon inte ska våga fråga om hjälp eller att hon när hon frågar kanske inte ska förstå och då inte våga fråga igen.

Ja, jag är jätteorolig för min dotter. I skrivande stund bör hon sitta på planet till Miami, för att sedan ta sig vidare till Kingston, Jamaica. Mina barn är olika och om allt går bra, som jag hoppas, är jag säker på att det här kommer att stärka min dotter i självkänsla och utveckla henne som person.

Sedan vet jag förstås att Binta (som också är supernervös just nu) och Vendela kommer att möta upp henne och planen är att de ska direkt till en nyårsfest! Hon kommer att landa på Jamaica 21.45 Jamaicansk tid, lagom till nyårsfirandet. I Sverige är klockan då över 4 på natten och jag hoppas jag kan slappna av lite grann tills dess!

Fotnot: Av säkerhetsskäl publicerar jag inte detta inlägg, förrän hon har landat i Kingston.

Uppdatering: Jag har fått besked om att dottern har landat tryggt nu i Kingston och åkt iväg på ett nyårsfirande!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Mamma-oro

Mabou ska sova borta i natt. Lååångt borta. Flera mil bort. Ute på landet. Med en kompis, hund, katt, grisar och höns. Det går nog bra. Han ska sova utan sin egen familj omkring. Många mil bort. Det blir nog bra…

Han har packat oömma kläder. De ska slakta grisar och äta popcorn. De ska leka och ha roligt. Utan Mabou ´s familj. Inte en enda familjemedlem är med. Det går nog fint.

Ja, det blir nog bra. För Mabou. Frågan är hur det ska gå för hans mamma? 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inga cellförändringar den här gången…

För någon vecka sedan genomgick jag mitt livs första mammografi. Jag tror inte på något sätt att jag är en hypokondriker till vardags, men för andra gången i mitt liv (den första gången var för 18-19 år sedan) så har jag lyckats intala mig själv att jag har en livshotande sjukdom.

Som storrökare i hela mitt vuxna liv, så har jag de senaste åren inbillat mig mer och mer att jag måste ha någon typ av bröstcancer. De senaste månaderna har jag blivit allt mer övertygad. Jag har tänkt varje gång jag fått en kallelse till mammografi att jag borde gå men sedan har jag backat. Antingen har jag fått kalla fötter och inte vågat gå, eller så har jag kommit med en massa dumma bortförklaringar till varför jag inte kan gå.

Sedan jag slutade röka dagen efter min 40-årsdag i December så hade jag dock bestämt mig för att gå nästa gång. Härom veckan var jag kallad.

Jag var så nervös inför att jag skulle gå dit att jag lyckades skrämma upp mina två äldsta döttrar och mina kollegor så vi var alla övertygade om att jag skulle få ett negativt besked.

Förra fredagen kom beskedet. Jag har inga synliga cellförändringar i mina bröst i alla fall. Inte den här gången. Jag kan pusta ut. I alla fall tillfälligt.

Jag ringde de två äldsta döttrarna som jag lyckats skrämma upp rejält för att berätta den goda nyheten.

Jag trodde de skulle bli jublande glada, men där tog jag fel. Den ena dottern skrek i telefonen:

”Du är ju helt störd i huvudet! Skräm oss ALDRIG mer så där!”

Den andra dottern sa:

”Jag saaa ju det, men du är ju helt dum i huvudet som ställer dina egna diagnoser och drar dina slutsatser! Dumskalle”

Jag som trodde de skulle bli glada! 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Telefonsamtal som ingen mamma vill ha…


I natt kom det där samtalet som ingen mamma vill ha. Binta ringde (äntligen!!) från Jamaica:

Binta: Hej mamma, vi har det skitbra! Om samtalet bryts så är det för att mina krediter är slut, då ringer jag upp dig igen.

Jag: Hur har ni det?

Binta: Jättebra, fast om det händer något så älskar jag dig mest och du är bäst i världen!!

Jag: Vaddå händer något? Jag älskar dig ännu mer!

Binta: Ja, men alltså det är en orkan på väg och alla är skiträdda och allt är stängt och folk vågar inte gå ut, för sist det kom en orkan till Jamaica så sa det att det inte var någon fara, men det blev värsta kaos och flera människor dog och grejer. Så nu är alla affärer och allt stängda och folk går inte ut.

Jag: Men kontakta flygbolaget och kolla om ni kan komma hem tidigare då?

Binta: Hem? Nej, vi vill inte hem, alltså vi har haft det skitbra och dansar jättemycket varje dag.

Jag: Men det är ju inte värt att riskera livet, Binta!!

Binta: Men alltså, det går inte ens att åka hem, de har ställt in alla flyg och allt… det är ju en orkan på väg.

Jag: Men jag älskar dig!

Binta: Ja, jag dig också, men säg till… (här drar hon en massa dansjobb grejer som gäller här i Sverige…)

Sedan säger vi hej då för hon ska ringa Isa och dra massa jobbgrejer de har i Sverige som måste styras upp…

Den var min nattsömn, typ…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det där med stolthet!

Binta, cirka en månad gammal

Jag läste en av de andra skribenternas blogginlägg här på Föräldrabloggars Gästbloggen. Det är skrivet av Emelie Mlish och heter äckligt stolt!

Inlägget handlar om föräldrars stolthet över sina barn

Jag funderade lite på det där. När mina barn var små så inbillade jag mig nog någonstans att den där stoltheten skulle hålla i sig hmmm… kanske till skolåldern?

Jag har varit mamma sedan jag precis hade fyllt 18 år, jag har varit mamma i ungefär 20 ½ år. Jag har faktiskt varit mamma längre än innan jag fick barn.

Jag fyllde 18 år den 22:a December 1988 och då var jag ungefär i 7:e graviditetsmånaden. När jag var 22 år så var jag trebarnsmamma. Att tänka så känns lite overkligt.

Nu känns det så invant att vara mamma. Att ha ansvar. Det sitter liksom i ryggmärgen.   Jag har skrivit tidigare om vad jag tycker om att få barn tidigt och vad jag tycker om att få barn sent.

Jag tror det finns för- och nackdelar med både äldre och yngre föräldrar.

Men en sak som jag inte tror förändras är den där oron och den där stoltheten.

Lika stolt som Emelie är över sin dotters små framsteg, lika stolt är jag när min 20-åring har sina dansuppvisningar.

Lika stolt som jag var när mina barn började ta sig fram på små, stapplande steg, lika stolt är jag nu, när de lyckas med någon bedrift.

Lika orolig som jag var över att mina barn som stapplande 1-2-åringar skulle falla ner för någon trappa, lika orolig är jag nu, när mina tonårsdöttrar ska ge sig ut på fest/krogen mitt i natten.

Man inbillar sig någonstans, som småbarnsförälder, att allt kommer bli så annorlunda och så mycket enklare när barnen blir större. Jag tar härmed ner alla småbarnsföräldrar på jorden igen.

Det är bättre att vänja sig!! ;-)

När Binta tog studenten fixade jag inte hålla tal, jag grät så jag hulkade av stolthet och av att jag var mycket rörd

Orosmoment av högre graden, när döttrarna ger sig ut på krogen eller en fest mitt i natten

De tre döttrarna: Isatou 16, Jainaba 18 och Binta 20. De gör mig galen av oro och galen av kärlek!!

(Detta inlägg är inkopierat från Gästbloggen, som jag skrev när jag gästbloggade där under en vecka.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Inbyggd oroskänsla på oss morsor…

Isatou (15) är i Stockholm på Chris Brown ikväll med sina kompisar. Trots att Isa är yngst av mina tre tonårsdöttrar, så är hon den som är mest mogen och tar mest ansvar, lustigt nog. Hon är också den som är lugnast och som inte haft någon ”tonårsrevolt” här hemma (ännu).

Jag har varit noga i min uppfostran att lära mina barn självständighet. Det har varit en av de viktigaste ingredienserna i min uppfostran. Jag har försökt att lära dem klara sig själva och stå på sina egna ben, i stället för att stå på någon annans ben. Ändå. Det hindrar inte att jag känner mig ganska orolig. Även om Isa är van med Stockholm och är där säkert minst en gång/månad och trots att hon har nästan alla sina släktingar där och hittar till dem själv, så är det första gången hon åker dit själv på konsert med bara kompisar och inte storasystrarna eller andra äldre släktingar.

Jag känner mig orolig. Inte för att jag egentligen tror att något ska hända henne. Inte heller för att jag inte tror att hon ska klara det. Utan egentligen vet jag att det handlar mest om mig. Det är JAG som är orolig, för att jag tror att den där oroskänslan byggs in i oss morsor precis när våra barn föds. Den byggs in och även om barnen är vuxna eller man vet att de kommer att klara något väldigt bra, så sitter den där oron där och gnager och gnagar…

Isa har i alla fall sparat till biljetten själv och eftersom jag vet hur mycket hon ääälskar denna typ av musik, så hoppas jag att hon har en sjujäkla trevlig kväll!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Tonårsdöttrar

Isa (15), Binta (19) och Jainaba (17)

Tonårsdöttrar är en källa till ständig:

  • Oro
  • Förmanande
  • Diskussioner
  • Oro
  • Ilska
  • Förklarande
  • Oro
  • Konflikter
  • Skratt
  • Oro
  • Glädje
  • och all KÄRLEK som finns i världen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,