Orolig mamma önskar att tiden gick lite snabbare

Gäspa på besök

Igår var en riktigt omvälvande dag. Först hade vi bjudit Carina och KA på middag. Jag hade sett fram emot att träffa både dem och deras härliga fåglar. Men så blev vi oplanerat kattvakter till brorsans härliga kisse och med tanke på att hon, trots sin ringa ålder redan hunnit knipa ett par fåglar, så tyckte jag det kändes tryggast att vi undvek ett möte mellan dem. Nåja, jag hoppas på fler tillfällen att få träffa pippfåglarna.
Jag hade i alla fall lagat Gambisk mat och det blev Domoda med kyckling. Jag tror maten gillades.

Vi åt den på Afrikanskt vis, alla från samma fat och det kände sig i alla fall Carina hemma med. 🙂

Efterrätten blev Chackry och den blev riktigt god. Den gjorde mamma.

Middagen åts i och för sig i lugn och ro, men sen blev det fart på oss. Min lilla, lilla tjej Isatou (18) fick en resa till Jamaica i julklapp av min äldsta dotter Binta (22). Problemet är att Binta och Vendela redan är där och det fanns inga platser kvar på något plan som någon hon känner ska resa med. Så hon skulle alltså resa helt ensam, med mellanlandning på 12 timmar i London och ett antal timmar i Miami, USA.

Om jag säger att jag är orolig så är det en grov underdrift. Vi hade redan kommit överens innan om att Carina och KA skulle åka med oss till Arlanda, för att vinka av Isatou och det är jag glad för. De hade en riktigt lugnande effekt på mig. På Arlanda mötte vi upp min pappa, Isatou och två av Isa´s kompisar.

Det skulle checkas in och växlas pengar, ta reda på information om transfer i England och USA. Vi skulle handla lite ”sista-minuten-prylar” och vi skulle förmana, uppmana, pussa, krama, växla pengar igen och handla lite igen.

Att Isa själv var väldigt orolig, gjorde mig knappast lugnare. Jag var nära tårar flera gånger, men försökte ändå behålla lugnet inför Isatou. Särskilt som jag fick veta att Jai gråtit en hel del tidigare under dagen när hon tog avsked från Isa.

Jag lyckades hålla mig från tårar, men min oro var inte mindre för det. Jag har skrivit tidigare om min oro runt mina barns resor, samtidigt som jag stöttar dem och unnar dem det. Jag hoppas jag slipper ångra de orden, för jag är verkligen orolig just nu! Samtidigt som jag verkligen unnar henne den här resan och tror att den är jättebra för henne på många sätt!

Ni kanske undrar varför min oro är så stark just nu för Isatou, men för dem som känner alla mina barn är det lika uppenbart för alla. Isatou är blyg och inte alls lika framåt som sina syskon. Många gånger är det jättebra, för hon har helt enkelt en helt annan personlighet som varken är bättre eller sämre, men i vissa sammanhang så är det en fördel och i andra sammanhang en nackdel. När det gäller att göra en så här lång och svår resa helt ensam, så är det förstås en nackdel. Å andra sidan är Isatou så ordentlig, så hon skulle inte ”slarva” under sin resa, utan hon kommer att metodiskt leta sig fram dit hon ska. Det jag är orolig för är att hon inte ska våga fråga om hjälp eller att hon när hon frågar kanske inte ska förstå och då inte våga fråga igen.

Ja, jag är jätteorolig för min dotter. I skrivande stund bör hon sitta på planet till Miami, för att sedan ta sig vidare till Kingston, Jamaica. Mina barn är olika och om allt går bra, som jag hoppas, är jag säker på att det här kommer att stärka min dotter i självkänsla och utveckla henne som person.

Sedan vet jag förstås att Binta (som också är supernervös just nu) och Vendela kommer att möta upp henne och planen är att de ska direkt till en nyårsfest! Hon kommer att landa på Jamaica 21.45 Jamaicansk tid, lagom till nyårsfirandet. I Sverige är klockan då över 4 på natten och jag hoppas jag kan slappna av lite grann tills dess!

Fotnot: Av säkerhetsskäl publicerar jag inte detta inlägg, förrän hon har landat i Kingston.

Uppdatering: Jag har fått besked om att dottern har landat tryggt nu i Kingston och åkt iväg på ett nyårsfirande!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Mamma-oro

Mabou ska sova borta i natt. Lååångt borta. Flera mil bort. Ute på landet. Med en kompis, hund, katt, grisar och höns. Det går nog bra. Han ska sova utan sin egen familj omkring. Många mil bort. Det blir nog bra…

Han har packat oömma kläder. De ska slakta grisar och äta popcorn. De ska leka och ha roligt. Utan Mabou ´s familj. Inte en enda familjemedlem är med. Det går nog fint.

Ja, det blir nog bra. För Mabou. Frågan är hur det ska gå för hans mamma? 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mobbning och prestationsångest

Igår kom en rapport (pdf) från Friends att många ungdomar känner oro inför skolstarten. Jag svarade på frågor i en läsarchatt och blev intervjuad av hur jag ser på rapporten och ombedd att dela med mig av lite tips. En del hann vi med, men jag vidareutvecklar gärna det vi inte hann med, då jag tycker det är ett viktigt ämne.

Det oroväckande i rapporten är flera delar, som jag ser det. Det övervägande skälet till oro handlar om att ungdomar (14-17 år) känner oro över prestationskrav. Men det är även en allt för stor andel som är rädd för mobbning, utstötthet och obehag. När jag läser rapporten känner jag som vuxen och mamma oro.

Prestationskraven tror jag det är viktigt att få våra ungdomar att förstå att vi älskar dem för att de är de personer de är och inte för vad de åstadkommer i skolan. Sedan är skolan viktig för våra ungdomars framtid, men jag tror att det är viktigt att vi kommunicerar med våra ungdomar och talar om att de behöver inte vara bäst. Det är viktigare att göra sitt bästa!

Det är en stor skillnad. Att vara bäst kan verkligen ge vem som helst prestationsångest. Att göra sitt bästa innebär att man anpassar kraven till personens förmåga och personens kapacitet för tillfället. Ibland kan det innebära att barnet faktiskt kan förmå sig att ”vara bäst”, utan att gå under av prestationen och ibland kan det innebära att barnet knappt klarar av sina prov eller stundvis inte förmår klara av de krav som ställs. För det mesta bör de flesta barn klara av att göra sitt skolarbete på en tillfredsställande nivå. Att det finns barn som inte klarar av det är också viktigt att acceptera. Då måste vi kanske ändra målen för dessa barn? Inget barn eller vuxen mår bra av att ständigt känna sig otillräcklig. Alla människor har ett behov av att vara behövd, klara av att prestera och att känna sig duktig. Därifrån till att må dåligt för att man inte har alla rätt på provet är vägen lång och det är vi som är vuxna som har som ansvar att få våra barn att förstå den skillnaden.

Tips på stöd för ett barn eller ungdom som känner prestationsångest:

  • Tala om för X att h*n duger och är bra som h*n är och att man inte kan göra mer än sitt bästa.
  • Om X tycker det är svårt att gå till skolan för att kraven känns så höga, visa att du finns där som stöd.
  • Om X har ett syskon eller nära vän i skolan kanske du kan be den personen stötta X och till exempel säga att de gör det här tillsammans.
  • Om X har för höga krav på sig själv, var tydlig med att världen inte går under för att X inte har alla rätt på matteprovet. Tala om att det är bra att kämpa och vara strävsam, men det ger inga pluspoäng att bryta ihop av prestationsångest.
  • Försök göra skolan och skolarbetet till något positivt och inte bara krävande. Försök ta reda på vad X tycker är ROLIGT i stället för VIKTIGT och uppmuntra X att göra det roliga lite oftare och släppa det där viktiga ibland.
  • Har du tips att ge?

Mobbning och utstötthet är en annan men minst lika viktig problematik. Ingen förälder vill skicka sitt barn till skolan där barnet utsätts för kränkande handlingar. Ingen vill se sitt barn i ofrivillig ensamhet när andra barn skojar och har roligt tillsammans. Ingen vill se sitt barn utstött eller retad. Ännu mindre vill ett barn gå till skolan med risk att bli utsatt för våld, kränkningar, glåpord och förnedring. Mobbning kommer alltid att påverka ett barn för resten av livet på ett eller annat sätt!

Ingen förälder vill heller att ens barn utsätter någon annans barn för kränkande behandling eller mobbning. Tyvärr är det många föräldrar som inte vill se eller kan upptäcka när ens barn utsätter någon för dålig behandling. Där måste vi alla vuxna öppna sina ögon. Vi är inte onda eller goda. Vi människor är både och. Man kan vara kramig mot sin mamma, ge en blomma till fröken, hjälpa lillasyster att borsta tänderna och ändå vara elak mot en skolkamrat!

Vi måste prata med våra barn om det positiva med att vi alla inte är stöpta i samma form. Det utvecklande i att Kalle i parallellklassen vågar ha rosa tights på oss. Eller att Ellen i 4:a har en killfrisyr och spelar hockey. Att Adam från Afrika har krulligt hår eller att Lisa i 9:A verkar bli kär i tjejer. Vi måste förklara för våra barn att andra barn inte är dåliga för att de är annorlunda. Att Pelle inte är en sämre människa för att hans mamma har alkoholproblem och sitter på kvarterskrogen flera kvällar i veckan, eller för att hon skriker när hon pratar.

Men när vi har de där samtalen så är det också viktigt att titta på oss själva. Vad tycker vi om att kollegan stinker? Eller att grannen alltid ser oförskämt glad ut, även när du är på dåligt humör? Vad tycker du om att Nettan har konverterat till Islam och slutat äta griskött eller att Jocke på jobbet är så jävla feminin att hela lunchrummet skvallrar om att han säkert är bög? Eller att Janne har utsvängda brallor, som inte varit mode på många år?

Hur mycket acceptans har vi själva som föräldrar, till våra medmänniskor? Förväntar vi oss att våra barn ska klara av det vi inte själva förmår? Att acceptera andra människors olikheter och särdrag. Kanske måste vi börja med oss själva?

Att ha en nollvision mot mobbning är ingen dum idé! Kanske kan vi inte förvänta oss att inget barn eller vuxen någonsin ska bli mobbade i skolor och på arbetsplatser, men att sträva efter det kan inte vara fel. Sedan kan man fundera på varför det är mer acceptabelt att ett barn blir utsatt för kränkande behandling i skolan, än att en vuxen blir det på arbetsplatsen. Kräver vi även där mer av våra barn än vi själva skulle acceptera?

Tips på stöd för ett barn eller ungdom som känner sig utsatt i skolan:

  • Ta reda på vad skolan har för antimobbningsplan. Ta reda på hur de gör för att leva upp till den.
  • Fråga rakt ut vad DU kan göra för att stötta ditt barn i det här? Fråga vad du kan göra för att stötta skolans plan. Fråga också vad SKOLAN konkret kommer att göra för att förhindra fortsatta kränkningar och för att följa upp det hela?
  • Om du inte känner att du har skolans stöd, ta gärna med dig en person, helst utifrån. Kanske en vän, förälder, från någon myndighet eller från någon organisation som arbetar med dessa frågor. Dels känner nog skolan större ansvar när en utomstående person blir inblandad och dels kanske det är så att den kommunikation som brister mellan dig och skolpersonal, kan upprätthållas av en utomstående person. Det finns exempel på skolpersonal som känner sig kritiserade när föräldrar ställer krav och kommer med motargument. Det kan också vara bra att få en utomstående persons åsikter och reflektioner efter ett möte.
  • Kontakta en organisation som jobbar med dessa frågor oavsett, för det kan alltid vara bra att få stöd i det som är svårt.
  • Om ditt barn känt sig kränkt så kan självkänslan få sig en ordentlig törn. Kolla upp med din kommun om det finns grupper för barn där man jobbar med att just stärka självkänslan och våga ta för sig. Jag vet att Uppsala Kommun har haft det tidigare, men vet inte om det finns kvar. De kallades ”tjejgrupper” då och jag tror att det även fanns ”killgrupper”. Kolla om det finns något liknande i din kommun.
  • Tala om för ditt barn varför just h*n är så värdefull och viktig.
  • Om problemet fortsätter utan förändring, så skulle jag som mamma överväga att byta skola eller till och med flytta. Inte för att jag tycker att det är barnet som blir utsatt som ska behöva göra det, men för att inte barnet ska få ännu sämre självförtroende och slippa bli utsatt för fortsatta kränkningar, särskilt om mitt barn själv skulle vilja byta skola.
  • Har du egna erfarenheter eller tips att dela med dig av till andra föräldrar?

Tips till föräldrar till barn med en allmän oro: För barn med bara lite allmän oro, till exempel vid klassbyte, skolbyte, eller som bara lätt blir orolig, tror jag att närhet med barnet strax innan skolstart är extra viktig. Jag tror också det är viktigt att ge barn som känner otrygghet tydliga rutiner. Börja gärna en vecka innan skolstart att gå i säng tidigt, kliva upp på morgonen. Äta frukost i lugn och ro, prata om skolan både med öppna frågor men kanske också om positiva saker runt skolan. Om det är mindre barn så kan man läsa långa sagor på kvällen för att inge ro i kroppen. Lägga fram kläder kvällen innan. När man känner att man inte har full kontroll på sin situation eller känner oro, kan det inge trygghet att ha struktur omkring sig i sin vardag.

Det är lätt att tro, mellan blöjbyten och skoldiskon och moppe att man alltid kommer att ha sina barn hos sig och att om negativa saker sker så kan man ändra på det sen. Men våra barn växer hela tiden och utvecklas konstant. Rätt vad det är så ska de flytta hemifrån och leva ett eget liv och det sker så mycket snabbare än vi tror. Då går det inte att göra om eller skjuta på framtiden. Därför måste vi ta tillvara på stunden och vi måste göra det bästa vi kan. Det är allt vi kan göra, vårt bästa, utifrån den förmåga vi har.

Precis som för våra barn och ungdomar gäller för oss som vuxna eller föräldrar. Vi behöver inte vara bäst. Att göra sitt allra bästa och utifrån sin egen förmåga och kännedom om sitt barn, kommer man långt på.

Så här säger lagen!

Tillägg: Läs Anders starka inlägg: Mobbing

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Inga cellförändringar den här gången…

För någon vecka sedan genomgick jag mitt livs första mammografi. Jag tror inte på något sätt att jag är en hypokondriker till vardags, men för andra gången i mitt liv (den första gången var för 18-19 år sedan) så har jag lyckats intala mig själv att jag har en livshotande sjukdom.

Som storrökare i hela mitt vuxna liv, så har jag de senaste åren inbillat mig mer och mer att jag måste ha någon typ av bröstcancer. De senaste månaderna har jag blivit allt mer övertygad. Jag har tänkt varje gång jag fått en kallelse till mammografi att jag borde gå men sedan har jag backat. Antingen har jag fått kalla fötter och inte vågat gå, eller så har jag kommit med en massa dumma bortförklaringar till varför jag inte kan gå.

Sedan jag slutade röka dagen efter min 40-årsdag i December så hade jag dock bestämt mig för att gå nästa gång. Härom veckan var jag kallad.

Jag var så nervös inför att jag skulle gå dit att jag lyckades skrämma upp mina två äldsta döttrar och mina kollegor så vi var alla övertygade om att jag skulle få ett negativt besked.

Förra fredagen kom beskedet. Jag har inga synliga cellförändringar i mina bröst i alla fall. Inte den här gången. Jag kan pusta ut. I alla fall tillfälligt.

Jag ringde de två äldsta döttrarna som jag lyckats skrämma upp rejält för att berätta den goda nyheten.

Jag trodde de skulle bli jublande glada, men där tog jag fel. Den ena dottern skrek i telefonen:

”Du är ju helt störd i huvudet! Skräm oss ALDRIG mer så där!”

Den andra dottern sa:

”Jag saaa ju det, men du är ju helt dum i huvudet som ställer dina egna diagnoser och drar dina slutsatser! Dumskalle”

Jag som trodde de skulle bli glada! 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Telefonsamtal som ingen mamma vill ha…


I natt kom det där samtalet som ingen mamma vill ha. Binta ringde (äntligen!!) från Jamaica:

Binta: Hej mamma, vi har det skitbra! Om samtalet bryts så är det för att mina krediter är slut, då ringer jag upp dig igen.

Jag: Hur har ni det?

Binta: Jättebra, fast om det händer något så älskar jag dig mest och du är bäst i världen!!

Jag: Vaddå händer något? Jag älskar dig ännu mer!

Binta: Ja, men alltså det är en orkan på väg och alla är skiträdda och allt är stängt och folk vågar inte gå ut, för sist det kom en orkan till Jamaica så sa det att det inte var någon fara, men det blev värsta kaos och flera människor dog och grejer. Så nu är alla affärer och allt stängda och folk går inte ut.

Jag: Men kontakta flygbolaget och kolla om ni kan komma hem tidigare då?

Binta: Hem? Nej, vi vill inte hem, alltså vi har haft det skitbra och dansar jättemycket varje dag.

Jag: Men det är ju inte värt att riskera livet, Binta!!

Binta: Men alltså, det går inte ens att åka hem, de har ställt in alla flyg och allt… det är ju en orkan på väg.

Jag: Men jag älskar dig!

Binta: Ja, jag dig också, men säg till… (här drar hon en massa dansjobb grejer som gäller här i Sverige…)

Sedan säger vi hej då för hon ska ringa Isa och dra massa jobbgrejer de har i Sverige som måste styras upp…

Den var min nattsömn, typ…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det där med stolthet!

Binta, cirka en månad gammal

Jag läste en av de andra skribenternas blogginlägg här på Föräldrabloggars Gästbloggen. Det är skrivet av Emelie Mlish och heter äckligt stolt!

Inlägget handlar om föräldrars stolthet över sina barn

Jag funderade lite på det där. När mina barn var små så inbillade jag mig nog någonstans att den där stoltheten skulle hålla i sig hmmm… kanske till skolåldern?

Jag har varit mamma sedan jag precis hade fyllt 18 år, jag har varit mamma i ungefär 20 ½ år. Jag har faktiskt varit mamma längre än innan jag fick barn.

Jag fyllde 18 år den 22:a December 1988 och då var jag ungefär i 7:e graviditetsmånaden. När jag var 22 år så var jag trebarnsmamma. Att tänka så känns lite overkligt.

Nu känns det så invant att vara mamma. Att ha ansvar. Det sitter liksom i ryggmärgen.   Jag har skrivit tidigare om vad jag tycker om att få barn tidigt och vad jag tycker om att få barn sent.

Jag tror det finns för- och nackdelar med både äldre och yngre föräldrar.

Men en sak som jag inte tror förändras är den där oron och den där stoltheten.

Lika stolt som Emelie är över sin dotters små framsteg, lika stolt är jag när min 20-åring har sina dansuppvisningar.

Lika stolt som jag var när mina barn började ta sig fram på små, stapplande steg, lika stolt är jag nu, när de lyckas med någon bedrift.

Lika orolig som jag var över att mina barn som stapplande 1-2-åringar skulle falla ner för någon trappa, lika orolig är jag nu, när mina tonårsdöttrar ska ge sig ut på fest/krogen mitt i natten.

Man inbillar sig någonstans, som småbarnsförälder, att allt kommer bli så annorlunda och så mycket enklare när barnen blir större. Jag tar härmed ner alla småbarnsföräldrar på jorden igen.

Det är bättre att vänja sig!! ;-)

När Binta tog studenten fixade jag inte hålla tal, jag grät så jag hulkade av stolthet och av att jag var mycket rörd

Orosmoment av högre graden, när döttrarna ger sig ut på krogen eller en fest mitt i natten

De tre döttrarna: Isatou 16, Jainaba 18 och Binta 20. De gör mig galen av oro och galen av kärlek!!

(Detta inlägg är inkopierat från Gästbloggen, som jag skrev när jag gästbloggade där under en vecka.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Inbyggd oroskänsla på oss morsor…

Isatou (15) är i Stockholm på Chris Brown ikväll med sina kompisar. Trots att Isa är yngst av mina tre tonårsdöttrar, så är hon den som är mest mogen och tar mest ansvar, lustigt nog. Hon är också den som är lugnast och som inte haft någon ”tonårsrevolt” här hemma (ännu).

Jag har varit noga i min uppfostran att lära mina barn självständighet. Det har varit en av de viktigaste ingredienserna i min uppfostran. Jag har försökt att lära dem klara sig själva och stå på sina egna ben, i stället för att stå på någon annans ben. Ändå. Det hindrar inte att jag känner mig ganska orolig. Även om Isa är van med Stockholm och är där säkert minst en gång/månad och trots att hon har nästan alla sina släktingar där och hittar till dem själv, så är det första gången hon åker dit själv på konsert med bara kompisar och inte storasystrarna eller andra äldre släktingar.

Jag känner mig orolig. Inte för att jag egentligen tror att något ska hända henne. Inte heller för att jag inte tror att hon ska klara det. Utan egentligen vet jag att det handlar mest om mig. Det är JAG som är orolig, för att jag tror att den där oroskänslan byggs in i oss morsor precis när våra barn föds. Den byggs in och även om barnen är vuxna eller man vet att de kommer att klara något väldigt bra, så sitter den där oron där och gnager och gnagar…

Isa har i alla fall sparat till biljetten själv och eftersom jag vet hur mycket hon ääälskar denna typ av musik, så hoppas jag att hon har en sjujäkla trevlig kväll!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Tonårsdöttrar

Isa (15), Binta (19) och Jainaba (17)

Tonårsdöttrar är en källa till ständig:

  • Oro
  • Förmanande
  • Diskussioner
  • Oro
  • Ilska
  • Förklarande
  • Oro
  • Konflikter
  • Skratt
  • Oro
  • Glädje
  • och all KÄRLEK som finns i världen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,