Utvecklingssamtalen har inte alltid varit så glädjande…

Binta, Jai och Isatou när de var små. Så mycket bus rymdes i dem att det till och med bubblar ut… Eller hur?!

Idag har jag varit på utvecklingssamtal med Mabou. Jag ska erkänna att jag alltid är jättenervös när jag ska gå på utvecklingssamtal. Det beror dock inte på Mabou eller hans uppförande, utan snarare på hans föregångare, d.v.s. hans storasystrar. Idag fanns det inga som helst negativa anmärkningar, snarare tvärt om. Beröm. Vad fint det ordet kan smaka…

Men det har inte alltid varit så… Det finns utvecklingssamtal som jag har gråtit mig hela vägen hem efter. Det finns utvecklingssamtal i mitt förflutna som fick mig att ligga sömnlös, orolig, förbannad, ledsen och arg. Det var då. Jag har fått min beskärda del flera gånger om.

Idag är jag tacksam att det finns en annan slags utvecklingssamtal. De där man inte kan sluta att le på vägen hem för. De där som värmer ett modershjärta på alla sätt.

Det kan jag knappast påstå att dessa utvecklingssamtal gjorde:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mitt 10-manna-team är klart!

Här hoppas jag sitta om någon dag och njuta av Afrika ´s heta sol

I morgon åker jag. Det känns overkligt och lite oroligt. Det är uppenbarligen en helt annan sak att åka utan barn än med. Det vet jag nu. Missförstå mig inte. Jag ser enormt mycket fram emot resan. Det ska bli extra roligt att resa med min pappa som aldrig tidigare varit i Gambia eller Afrika över huvud taget, för den delen…!

Det ska också bli trevligt att göra en ”vuxenresa”. Samtidigt så reser man ju ifrån det bästa man har; nämligen sina barn.

Som alla mammor känner jag oro. Samtidigt som jag känner mig lugn. Jag har backat upp med hela 10 vuxna runt Mabou hans kommande två veckor. Jag har knutit upp många ur mitt närmsta sociala närverk och efter allt tjat, förmaningar och upprepningar så är nog de flesta rätt glada att bli av med mig ett tag nu…! 🙂

Jag tänker att även döttrarna är stora nu och kan ta ansvar. När jag tänker med förnuftet så tänker jag så. När jag tänker med mitt mamma-hjärta så undrar jag hur ska det hela gå?

Sedan har jag blivit påmind om att när jag var lika gammal som Isa så hade jag ett barn (ja, jag var bara några månader äldre än vad hon är nu) och när jag var lika gammal som Jai så hade jag två barn och när jag var lika gammal som Binta så hade jag tre barn. De ska ta hand om sig själva och hjälpa till med lillebror. De och 7 andra vuxna i min omgivning. De övriga med åldrar mellan 25-58 år gamla. Det borde de klara. I två veckor. Utöver dessa 10 personer har jag ytterligare backat upp med ett par till personer, som kan hoppa in ”ifall att”.

Jag har listat till skolpersonal och släkten vem som hämtar när och lämnar när, vem som hjälper till med läxläsning och vem som lagar maten, vem som hoppar in vid akuta situationer och vem som hoppar in om vab blir aktuellt. Vem som hoppar in vid kris eller som stöd, vem som hoppar in om Mabou blir orolig och vem som finns till hand vid varje tänkbar och otänkbar situation som kan uppstå. Ja, jag är lite lugnare nu. Efter mina listningar och mina planeringar.

I mitt 10-manna-team har jag plockat ihop följande (ja, några av dem har flera kunskaper): en sjuksköterska, en krishanterare och förstahjälpenkunnig, tre restaurangutbildade, en underhållare, en som kan snacka för sig, fem lugna personer, två lärare, en socialpedagog, fyra med körkort och bil, tre tekniskt kunniga, en hantverkare, fyra högskoleutbildade, en kallskänka, en servitris, två kockutbildade, en som håller på att utbilda sig till detsamma, en med öga för detaljer, en med öga för det översiktliga, fyra har egna barn och en femte har sitt barn på väg etc.

Jag har gjort en gedigen komponering när jag satt samman min lilla barnvaktslista. De har bara en sak gemensamt, men det är en väldigt viktig del: alla älskar Mabou och alla vill hans bästa och det måste nästan vara den viktigaste komponenten! Eller hur?

Tror ni jag vågar resa nu?

Jag är tacksam över att ha dessa människor och många fler i mitt nära sociala nätverk! Jag är tacksam och lyckligt lottad som har uppbackning på det här sättet av mitt 10-manna-team och lilla Mabou. Jag är också lycklig att ges möjligheten att resa tillbaka till Gambia endast ett år och tre månader sedan sist jag var där. Så snabbt har jag aldrig återvänt!! 🙂 Tack till er ALLA som gav mig denna resa i 40-års present! Tack för att ni finns och tack för att ni gör detta möjligt för mig! Särskilt tack till mina barn för att ni är precis de ni är!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Veckans Radiokåseri: Min älskade dotter bor på ett horhus…

Nyligen så kom min äldsta dotter Binta hem från en resa till Jamaica. Jag skrev lite om våra samtal och min oro, men inte så mycket, eftersom jag skrev mitt radiokåseri i samma ämne och inte ville ”outa” allt i bloggen innan programmet sändes. I dag sändes dock radiokåseriet och du kan lyssna på det HÄR! (Direktlänk)

Behöver jag nämna att det är rätt skönt att de är hemma igen?

Vendela och Binta på en strand på Jamaica

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Sunshine in Kingston again…

Jag har pratat med Binta på Jamaica igen. Efter gårdagens oro så verkar det vara lugnt nu. Orkanen Tomas verkar ha dragit vidare. Solen skiner åter på Jamaica och Binta var nyvaken, men Vendela sov fortfarande. Klockan var 11.00 i Kingston och hon lät trött och glad.

Själv tänker jag andas ut nu, efter två dygns ont-i-magen!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Telefonsamtal som ingen mamma vill ha…


I natt kom det där samtalet som ingen mamma vill ha. Binta ringde (äntligen!!) från Jamaica:

Binta: Hej mamma, vi har det skitbra! Om samtalet bryts så är det för att mina krediter är slut, då ringer jag upp dig igen.

Jag: Hur har ni det?

Binta: Jättebra, fast om det händer något så älskar jag dig mest och du är bäst i världen!!

Jag: Vaddå händer något? Jag älskar dig ännu mer!

Binta: Ja, men alltså det är en orkan på väg och alla är skiträdda och allt är stängt och folk vågar inte gå ut, för sist det kom en orkan till Jamaica så sa det att det inte var någon fara, men det blev värsta kaos och flera människor dog och grejer. Så nu är alla affärer och allt stängda och folk går inte ut.

Jag: Men kontakta flygbolaget och kolla om ni kan komma hem tidigare då?

Binta: Hem? Nej, vi vill inte hem, alltså vi har haft det skitbra och dansar jättemycket varje dag.

Jag: Men det är ju inte värt att riskera livet, Binta!!

Binta: Men alltså, det går inte ens att åka hem, de har ställt in alla flyg och allt… det är ju en orkan på väg.

Jag: Men jag älskar dig!

Binta: Ja, jag dig också, men säg till… (här drar hon en massa dansjobb grejer som gäller här i Sverige…)

Sedan säger vi hej då för hon ska ringa Isa och dra massa jobbgrejer de har i Sverige som måste styras upp…

Den var min nattsömn, typ…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Från revolutionär till orolig kärring

Jag, 16 år.

När jag tänker tillbaka på hur jag var som tonåring så blir jag ganska förvånad över den kärring jag har utvecklats till… Från en ung, revolutionär tonåring vars motto var att ”testa först och tänk sen…” till en   smårädd ”tant” som tror att allt man gör är livsfarligt.

Nära min utbildningsplats i Stockholm finns det en sjö. Det är nästan alltid massor av barn och vuxna som åker skridskor där och jag vågar nästan inte titta dit, samtidigt som jag brukar tänka: ”låt det inte gå hål i isen, låt isen hålla idag också, hur vågar de åka på isen…”

När jag var barn så var jag väldigt snäll och ”lydig” enligt mina föräldrar. Jag var det lättaste barn man kunde tänka sig. Desto större chock måste min tonårstid ha blivit för min omgivning. Eller egentligen fortsatte jag att vara snäll och lydig. I alla fall mot mina föräldrar. Eller framför allt låtsades jag vara snäll och lydig inför mina föräldrar.

När min mamma förmanade mig så höll jag med och lovade att inte göra si eller så. När hon vände ryggen   till så gjorde jag ändå precis tvärt emot vad jag sagt.

Min klassföreståndare i högstadiet kallade mig för försvarsadvokaten. Han hävdade att han inte kunde ställa en enkel fråga till någon av mina klasskamrater, utan att jag höll ett långt försvarstal för den personen…

Jag gjorde kanske inte så väldigt revolutionära saker i den åldern, men mina tankar och ideér var desto mer revolutionära. Jag startade skolans första skoltidning. Jag fick elevfiket att sluta köpa in cocacola. (Det har jag inte ens vågat nämna för mina barn och övrig omgivning idag, eftersom jag tror att jag ensam bidrar en hel del av cocacolas förtjänst, men jag skyller på att det var andra tider då… 😉 )

Jag försvarade mina klasskamrater in i döden, oavsett om de behövde försvaras eller ej…

Nej, jag var nog inte så revolutionär som jag önskade, men mina planer på att förändra världen var stora och att inte sponsra cocacola var bara början på hur jag skulle genomföra det.

Idag har jag svårt att stava till revulotionär revolotionär revolutionär. Vad var det nu jag sa i TV-kameran på Stora Bloggalan? ”Jag stryker gärna lite medhårs…” Haha! Så revolutionär blev den där ettriga, envisa tonåringen… ”jag stryker gärna lite medhårs…” Jag kan inte fatta att jag sa det!!

Jag tror inte, eller jag är egentligen ganska säker på att jag inte är någon hönsmamma till mina barn. Jag förmanar och diskuterar, men jag förbjuder sällan. Jag vill att de ska lära sig livet i sin egen takt och inte hämmas av mina egna rädslor. Jag tycker också det är bra att de till viss del lär sig av sina egna misstag. Med detta inte sagt att jag inte oroar mig och tänker en massa.

Egentligen oroar jag mig för precis allt. När de går på fest så ser jag framför mig hur de blir lurade eller tvingade till det ena efter det andra. Jag ser en film i mitt huvud där de dricker sig redlösa och ligger och spyr i ett dike och det kommer någon som utnyttjar situationen.

Jag oroar mig för deras utbildningar, jobb, pojkvänner, deras bristande kunskaper i hushållsarbete. Jag oroar mig för att de ska bli överkörda när de går över gatan, att de ska bli rånade, att de ska få barn för tidigt eller för sent eller att de inte ska kunna få barn. Jag oroar mig för att de ska träffa ”fel” kille, att de ska bli sjuka, bli beroende, att de ska tappa omdömet eller bli perfektionister och moraltanter. Kort sagt; jag oroar mig för allt.

Någonstans på vägen blev jag en sådan här kärring som bara är ”kärringen mot strömmen” ibland. En kärring som jag lovade mig själv att aldrig bli när jag var tonåring. Jag skulle förändra världen och jag skulle aldrig bli trist. Allt det där som jag föraktade som tonåring, har jag till viss del blivit och vet du vad? Det värsta av allt. Jag trivs ta mig sjutton rätt bra med det!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Aldrig är man riktigt nöjd…

Jag har många gånger nämnt att Isatou (15) är en väldigt ordentlig tjej som har ett hjärta av renaste guld. Hon är hjälpsam, snäll, duktig på nästan allt man har nytta av. (Laga mat, baka, som barnvakt, som familjens ”tekniker”… etc.) Hon är med andra ord väldigt praktiskt lagd.

Hon är så ”duktig” och ”ordentlig” att jag håller på att bli galen på henne ibland. ”Gå ut och gör stan”, kan jag säga till henne. Men det är hon alldelens för ordentlig för. Jag brukar försöka peppa henne att göra lite ”galna” saker bara för att hon ska släppa upp sig själv lite.

Så idag deklarerade hon att hon skulle på alla hjärtansdag-fest ikväll. Med storasystrarna. De-vilda-storasystrarna-som-man-i-stället-för-att-peppa-måste-hålla-tillbaka-för-att-de-inte-ska-ställa-till-med-fullständigt-kaos.

Det gjorde mig glad och bara lite, lite orolig.

Nu sitter jag här. Mitt i natten. Kan inte sova en blund. Oron pirrar i hela mitt inre. ”Tänk om hon hamnar i trubbel…” ”Tänk om hon…” Jag klarar inte ens av att tänka färdigt alla meningar som spökar i mitt inre…

Jag förbannar mig själv att jag inte kan hålla min käft!! Det var väl jättebra när hon satt hemma med mig och småpratade på kvällarna… Kanske bakade en kaka… Eller kollade på film… Eller bara satt och pratade med en kompis…

Faaan, var hon tvungen att ”bli stor” just ikväll?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Inbyggd oroskänsla på oss morsor…

Isatou (15) är i Stockholm på Chris Brown ikväll med sina kompisar. Trots att Isa är yngst av mina tre tonårsdöttrar, så är hon den som är mest mogen och tar mest ansvar, lustigt nog. Hon är också den som är lugnast och som inte haft någon ”tonårsrevolt” här hemma (ännu).

Jag har varit noga i min uppfostran att lära mina barn självständighet. Det har varit en av de viktigaste ingredienserna i min uppfostran. Jag har försökt att lära dem klara sig själva och stå på sina egna ben, i stället för att stå på någon annans ben. Ändå. Det hindrar inte att jag känner mig ganska orolig. Även om Isa är van med Stockholm och är där säkert minst en gång/månad och trots att hon har nästan alla sina släktingar där och hittar till dem själv, så är det första gången hon åker dit själv på konsert med bara kompisar och inte storasystrarna eller andra äldre släktingar.

Jag känner mig orolig. Inte för att jag egentligen tror att något ska hända henne. Inte heller för att jag inte tror att hon ska klara det. Utan egentligen vet jag att det handlar mest om mig. Det är JAG som är orolig, för att jag tror att den där oroskänslan byggs in i oss morsor precis när våra barn föds. Den byggs in och även om barnen är vuxna eller man vet att de kommer att klara något väldigt bra, så sitter den där oron där och gnager och gnagar…

Isa har i alla fall sparat till biljetten själv och eftersom jag vet hur mycket hon ääälskar denna typ av musik, så hoppas jag att hon har en sjujäkla trevlig kväll!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,