Idag är vi med er

norgetragediJag tror de flesta av oss låtit tankarna vandra tillbaka två år i tiden idag. En dag som byttes från liv till död. En dag som byttes från engagerade ungdomars drivkraft och vilja till förändring till att förgöra dessa krafter och dessa unga liv.

77 personer. 77 ungdomar och vuxna. 77 starka personer som trodde på demokrati, enighet och att förbättra samhället. 77 personer fulla av liv och framtidstro mördades brutalt av en man som inte trodde på demokrati. En man som tog sig rätten att släcka liv.

Jag tror på människans förmåga, människans kärlek och ödmjukhet, men jag tror också på ondska. Ondska som gör att en enda människa anser sig äga rätten att släcka andra människors liv.

Jag vill att vi ska komma ihåg att det finns fler extrema människor än Anders Behring Breivik. Jag vill att vi ska minnas att han hade och fortfarande har anhängare och idoler. Människor som faktiskt är galna nog att beundra vansinnesdåden i Norge för två år sedan. Samtidigt vill jag att vi ska minnas att vi är många som inte står bakom Breivik, varken i sak eller i vardagliga sammanhang. Vi är väldigt många som tror på demokrati, som tror på kärlek och gemenskap, som tror på mångfald och medlevarskap.

pistolsign

Men mest av allt vill jag att vi alla idag ska minnas de som blev offer för Breiviks politiska, odemokratiska och vidriga vansinnesdåd för två år sedan. Jag vill att vi alla ska minnas deras levnadsglädje, deras strävan och deras drömmar, som släcktes av en man som tog sig rätten att ta 77 människors liv. Jag vill att vi ska minnas alla dessa offers anhöriga, deras sorg och förtvivlan. Vila i frid och Norge, idag är vi med er i tanken och i hjärtat.

Tidigare bloggat i ämnet:

Bland twittringar och terrordåd

Sluta dalta med rasismen

Mannen som personifierar ondskan

Breiviks verklighetsfrånvända värld

EXPO idag: Breiviks terror var politisk

Ali Esbati: Norge har inget lärt av Utøya

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Breiviks verklighetsfrånvända värld

Terrordåden i Norge lägger en skugga över allt annat. Jag följer rapporteringen till och från. Ibland orkar jag inte läsa en enda stavelse som handlar om katastrofen som massmördaren Anders Behring Breivik ställt till med och ibland lusläser jag varje ord som rapporteras, kollar varje nyhetssändning!!

Idag var en sådan dag när jag läste igen mig på hela Aftonbladets live-chatt och sedan kom tårarna. Det är inte första gången jag läser om den här vansinnigt iskalla och galna människa och tårarna börjar rinna, men idag blev det extra verkligt. Jag kunde se och höra de här ungdomarnas röster inom mig. Jag tycker att Linda Hjertén är Aftonbladets i särklass bästa live-chattare, även om de alla brukar göra ett bra jobb.

Hennes rapporteringar gör att jag ser ansikten framför mig, känner lukten av det hon berättar och hör rösterna från dessa ungdomar. Det är så fruktansvärt alltihop och så svårt att ta in.

Riktigt hur verklighetsfrånvänd Breivik är, förstod jag när jag läste citatet ovan:

”Efter båtföraren Oddvar Hansens förhör, mannen som berättade hur Breivik sköt mot hans båt då han försökte fiska upp ungdomar ur vattnet, sa Breivik:
– Jag noterade hur någon försökte fiska upp politiska extremister ur vattnet. Jag sköt varningsskott. Hade jag velat träffa hade jag gjort det.”

Det är ett fullständigt vansinnigt uttalande i mina ögon. Han kan inte ens se att det är ungdomar han har tagit livet av, utan rättar vittnet och menar att det var ”politiska extremister”!

Annat i rapporteringen om Breivik som berört mig starkt:

NRK: Foton tagna innan massakerns början

VG: ”Jag strök honom över kinden och tänkte: hur ska jag berätta för mamma att lillebror är död?”

DN: Elise överlevde Utøya

Aftonbladets specialsajt om rättegången mot Breivik

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Mannen som personifierar ondskan

I allas huvuden dessa dagar smyger han förbi. Skräckinjagande. Obegriplig. En galning.

Jag pratar om Anders Behring Breivik. Den första veckans rättegång är över mot mannen som med berått mod tog livet av 77 personer och som satt outplånliga och fruktansvärda sår i många människor, varav många unga personer.

Vi är många som känner oss helt förskräckta över den här mannens handlingar och vi är många som inte kan förstå. I rätten diskuteras mycket huruvida Breivik är sjuk eller ej. Om han var tillräknelig vid tillfället när han mördade så många människor. För rättssäkerheten är det förstås viktigt. Det är viktigt för att rätt straff ska kunna utdömas och det är viktigt att konstatera om Breivik var att anses som ”frisk” eller ”sjuk” när han begick sina vansinniga handlingar. Men för oss ”vanliga” människor är det ändå rätt oväsentligt. Han har begått en ”galnings verk” genom sina handlingar och jag tror det är så att vissa saker ska vi inte ens försöka att förstå. För oss kvittar det vilken slags ”galenskap” han lider av. Om den är att betrakta som psykisk sjukdom eller ej.

Vi SKA inte kunna begripa hur en människa kan planera och sedan genomföra inte bara ett, utan hela två terrordåd på en och samma dag.

Det var inte ett brott som begicks hastigt och utan möjlighet till eftertanke, utan det här är handlingar som har begåtts under noga planering och inte nog med det. Så här långt senare, helt nio långa månader senare, så finns det ingen ånger, bara fortsatt galen övertygelse om att han skulle ha gjort något gott. Nej, det går verkligen inte att förstå.

Att Breivik har personer runt om i världen som stödjer hans handlingar och som sympatiserar med hans ideér och handlingar är om möjligt ännu mer galet.

Människor ska få leva. De ska inte behöva avsluta sina liv på det sätt som Breivik´s offer fick göra. Ungdomar ska leva. De ska få stötta invandring och andra frågor i politiken som de vill. De ska få utöva demokrati. De ska kunna besöka ett politiskt ungdomsläger utan att bli berövade sina liv. Man får ha olika åsikter. Man får vara ”udda” eller ”annorlunda” om man vill. Man behöver inte tycka vad majoriteten tycker. Man får ha sina egna åsikter.

Men man får inte mörda. Man får inte ta en annan människas liv. Man får framför allt inte ta en människas liv för dess åsikter. Man får inte beröva föräldrar deras barns liv. Man får inte sprida skräck i ett helt folk för att man har andra åsikter. För de flesta av oss är det så självklart. Det är lika självklart som att vi måste äta och dricka för att leva. Lika självklart som att vi går på toaletten och att vi måste sova när vi är trötta. För Breivik och hans sympatisörer var det inte självklart.

Breivik tog sig rätten att ta 77 människors liv. Beräknande. Utstuderat. Utan att ta in att dessa ungdomar förlorade sina liv, sin rätt att leva, för att de kanske inte levde som han ville. Det är bara så galet det kan bli.

Låt oss som är kvar stå enade mot den här typen av ondska!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Bland twittringar och terrordåd


I går kväll kom jag ”hem” till mammas lägenhet och fick det hemska beskedet som knappast undgått någon (förutom möjligen Gunde Svan då) om händelsen i Norge. Jag känner verkligen en djup sympati för det som skett och hoppas det är rätt person de nu har gripit för ett snabbt uppklarande. Jag följde hela händelseförloppet mycket uppmärksamt via både facebook, nyheter i olika medier, bloggar men framför allt på twitter.

En sak som jag uppmärksammade var att många i början utgick från att det var en islamistisk grupp som kunde ligga bakom dåden. Även i de fall man hade sympati med att det kunde vara en muslimsk grupp som låg bakom dåden och som man var rädd att sedan ”alla muslimer” skulle få skit för, så spekulerades det endast om muslimer som tänkbara gärningsmän. På ett sätt kan det vara logiskt, då de flesta bomber och attacker som blivit uppmärksammade i Svenska medier de senaste 10 åren har handlat om dåd utförda av islamistiska grupper. (Statistik och en förklaring till den går att finna HÄR!)

Det jag reflekterade över är dock att så länge man spekulerade om muslimer som gärningsmän så följdes uppdateringar ganska mycket av ”Fy fan, vilka idioter”, eller ”Hoppas de tar fast dem”, ”Jag blir så jävla förbannad” men framför allt såg jag flera uppdateringar som: ”Ut med alla som inte kan följa Svensk lag”, eller ”Ut med de alla våldsamma invandrare” etc. Inte så många nämnde då de omnämnda offren. Redan tidigt i rapporteringen gick media ut med att det rörde sig om minst 2 döda. Snart följdes det av minst 3 döda… o.s.v.

När sedan media gick ut med att de gripit en Norsk man i 32-års åldern med ”Nordiskt utseende” så ändrades många personers ilska mot gärningsman/män mot att sörja och visa empati med de döda, men framför allt med Norge som nation.

Jag måste säga att jag tycker det blir lite underligt.

En annan sak jag noterade var att man gärna kallade dådet för ”terrordåd” när man fortfarande spekulerade i om det var någon muslim/er som utfört dådet, men nu kallar man det rätt och slätt tragedierna på Utöya och Oslobomben eller vansinnesdåd.

Oavsett vem som ställer till med eländet, om det är en muslim som gömmer sig bakom islam för att utföra sitt dåd eller om det är en Nationalist som gömmer sig bakom politik, så är det ett vansinnesdåd och en terrorhandling mot det folk som drabbas!

OM det nu visar sig vara en Norsk ”Nationalist”, vart ska vi skicka honom då? Eller för all del alla ”våldsamma nationalister”?

Nu vet vi ännu inte vem eller vilka som är skyldiga till de hemska, föraktade dåden som utfördes i Norge i går. Det kan visa sig vara den gripna mannen, han kanske i så fall till och med tillber en Gud, eller så kanske det visar sig vara en islamistisk grupp, eller kanske en Asiat eller en Afrikan, en Svensk eller en Amerikan. Det kan också visa sig att en kristen eller en ateist står bakom dåden. Oavsett vad eller vem så är jag övertygad om att de allra flesta av oss: Muslimer, Kristna, Norrmän, Unga, Gamla, Sydamerikaner, Rasister, Antirasister, arbetslösa, studerande och Restaurangägare fördömer attentaten. Att vi fylls av smärta, sorg och oro inför det som hänt. De allra, allra flesta av oss, oavsett religion och ursprung blir rejält omskakade av de dåd som skett.

Kan vi inte bara enas i det?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Minnen i sorg

…jag trodde någonstans att det värsta var över. Begravningen är genomförd och livet börjar så smått återgå till sin vanliga lunk. Trodde jag. Men jag lurade mig själv.

En tanke. Ett minne. Så står du här, mitt framför mig. Du ler och pratar Norska med en svag brytning. Ibland förstår jag inte vad du säger. Då får vi ta om det på Engelska, eller så byter du ut några ord till Svenska för att jag ska förstå. Minnen. När vi möttes. du försökte få mig utslängd från en nattklubb i Oslo. Du trodde jag var för ung för att vara där. Du gick och pratade med din vän, vakten. Vad du inte visste var att han även var min vän.

Långt senare när du berättade att du försökt få mig och min vän utslängda. Hur vi träffades igen. Hur du bjöd hem mig på middag på vår första dejt. Hur jag skämtsamt sa att jag måste gifta mig med en kock, eftersom jag avskydde matlagning så. En stund senare frågade jag dig vad du gjorde. ”Jag går i skolan, pluggar till kock”, svarade du på klingande Norska. Hur vi skrattade åt det i alla år…

Jag ser på vår gemensamma dotter. Hur lik dig hon är. Hon har dina perfekta läppar, samma leende. Dina svullna ögonlock. Jag ser hur hon lider. Hur ont hon har. Jag sträcker ut min hand, ändå når jag inte riktigt fram. Jag ser hur hon kniper ihop båda sina läppar hårt, precis som du brukade göra när du spelade trummor eller dansade. Jag ska ge henne tid…

Jag ser hur ont hon har och det gör ont i mitt hjärta. Cancern har tagit dig ifrån henne. Faderslös.

Hon har också minnen av dig. Men det är andra minnen. Senare minnen. Jag önskar jag kunde ge henne mina minnen från de där första åren vi hade tillsammans. Jag önskar jag kunde stoppa in mina minnen i hennes huvud. Alla skratt. Jag önskar hon fick en bild av hela ditt jag, inte bara de år hon minns, utan ännu längre tillbaka.

Vi talade om dessa minnen strax innan du gick bort. Vi pratade om de goda och de mindre goda minnena. Du tyckte också det var goda minnen att ha med sig. Jag är glad att jag har de där minnena med mig.

Det får mig att minnas ett ordspråk:

”Om kärlek vore värdelös för att den inte varar för evigt, då vore livet värdelöst av samma skäl”

Det blir bättre med tiden. Men just nu gör det väldigt ont.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Änglarna har hämtat dig nu

Vi har haft våra stormar. Stormar som ibland nästan stegrat till riktiga orkaner. Men stormarna ebbade så småningom ut…

Vi blev vuxna och gled isär så som man gör när man skiljs åt och börjar leva olika liv. Visserligen med barn gemensamt, men ändå lever man två skilda liv…

Sedan kom cancern. Cancern satte sina starka, plågsamma klor i dig. Du fick fel diagnos av läkarna och när de fann det verkliga felet så var det för sent. De opererade och försökte göra sitt yttersta, men det räckte inte. Cancern vägrade släppa sitt grepp om din kropp.

Läkarna gav dig en kort stund kvar på jorden. De var till slut tvungna att delge dig den obegripliga och oåterkalleliga sanningen. Du kunde inte ta emot det beskedet. Hur skulle du kunna det? Du, med all din levnadsglädje och all din lust på själva livet. Hur skulle du kunna föreställa dig att helt plötsligt inte längre få vara en del av det? Du hörde vad läkarna sa till dig, men du ville ändå inte ta det till dig. Du talade om hur det skulle bli när du återvände till ditt hem, du talade också om en ny resa till det land du föddes i och växte upp i. Du insåg att du omöjligt skulle kunna göra den resan nu, men du trodde verkligen på att den skulle gå att genomföra om du bara piggnade till och ”fick äta upp dig lite”.

Du planerade ändå allt in i minsta detalj, vad som skulle ske efter din bortgång. Samtidigt som du motsatte dig ett sådant alternativ över huvud taget. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa. Efter att ha sett dig på nära håll i många år och inte minst de senaste veckorna, så är jag benägen att hålla med.

Den senaste tiden har du blivit påtagligt sämre. I början kommunicerade du väl, men det har med tiden avtagit allt mer. Ditt tillstånd har konstant försämrats.

Jag fick en chock när jag såg dig för några veckor sedan. Inget fanns kvar av dig, bara skinn och ben. Jag gick runt i vakuum efter det besöket, i flera dagar. Därefter har jag vetat vad jag skulle möta vid varje besök, men det har gjort mig lika ont varje gång. I början kändes det som att läsa en bok, där man vet att slutet inte blir något bra, samtidigt som man önskar, önskar, önskar att man har fel. Att boken ändrats i slutet eller att man helt enkelt blivit felinformerad.

I helgen när jag satt och vakade vid din bädd så var du fortfarande väldigt envis med att du ville stanna kvar i livet. Jag såg hur all styrka och kraft tycktes ha lämnat dig redan, även om du försökte dölja det in i det sista.

Sent i går kväll var det dags. Du lämnade oss här på jorden och lät dig lotsas till ett bättre ställe av änglarna för att få slippa smärta och lidande.

När vi kom fram mitt i natten så såg du ut som när jag lämnade dig i Lördags kväll. Med en liten skillnad. Du hade nu ett svagt, litet leende i ena mungipan. Du låg där avslappnad och fin. Jag såg att bröstet inte längre hävde sig i djupa, lugna andetag. Annars såg du ut precis som du gjort den sista tiden.

Jag drog fram en stol vid din sida, böjde mig över ditt huvud och kysste dig lätt vid hårfästet, sedan satte jag mig ned på stolen, tog din hand i min, sedan satt vi så, resten av natten. Det var lugnt och fridfullt. Ett tänt ljus på golvet. De hade bäddat så fint i din säng. Med armarna liggande längs sidorna.

Minnena som rusar runt i mitt huvud hela natten. Det där bråket vi hade. Försoningen efteråt. Den första dejten och hur du då lagade mat till mig. Hur du precis börjat ett nytt jobb när vi skulle få barn och hur du först ville försäkra dig om att jag verkligen skulle få barnet den dagen ”så du inte skulle missa jobbet i onödan”. Hur förbannad jag blev. ”Sätt dig i taxin och var tyst, jag struntar i ditt jobb, jag ska föda barn for heavens sake…” Du var en riktig arbetsnarkoman som aldrig missade ett arbetspass och jag minns inte att du någonsin under vår tid tillsammans haft en sjukdag innan cancern gjorde entre ´i ditt liv…

Jag sitter natten igenom och känner hur påtaglig tystnaden är. Inte ens ett litet andetag undslipper dig… Jag tänker på alla brev vi skrev och alla telefonsamtal vi hade när vi nyss träffats och du fortfarande bodde i Oslo och vi försökte med kärlek på distans. Jag tänker på hur viktig musiken var i ditt liv. Jag tänker på när du fick din stora idol Burning Spear att skriva sin autograf i Binta ´s vagn. Hur mycket du älskade att gå på fest och alltid var den som stannade till sist. Hur duktig du är på att trumma. Inte är. Hur duktig du var på att trumma…

Jag tänker på dina gröna fingrar, hur jag tog död på alla dina växter så snart du reste bort. För en dryg vecka sedan, när jag besökte dig på sjukhemmet sa du: ”jag tror aldrig jag har varit på en restaurang med snygga blommor, utan att sno ett litet skott”.

Så mycket glädje och sorg vi delat, jag är ändå glad att du verkar minnas mest av glädjen eftersom du sa härom veckan: ”Men i det stora hela tycker jag vi hade det ganska bra”.

Innan vi lämnar dig på sjukhemmet, när vi redan tagit farväl så många gånger, smeker jag sakta din arm. Den är kall nu. Jag torkar bort lite av mina tårar. Din blick är tom och ett litet, litet leende visar sig i ena mungipan. Smärtan är borta. Jag måste tro att du har fått lite ro nu. Änglarna har hämtat dig nu.

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,