Så stannar världen till en sekund och jag faller åter i en otröstlig gråt…

Jag satt och letade efter ett helt annat inlägg, när jag råkade hamna på ett inlägg som jag skrev för två år sedan (20/12-06) Blicken råkar ramla på en kommentar som Helené skrev till mig. Inlägget är HÄR och du kan läsa Helenés kommentar som är nummer #3 från Alma Mater.

Plötsligt slutade jorden snurra. Plötsligt stannade världen till en sekund och jag måste hämta andan innan jag faller in i en otröstlig gråt. Igen. Varje ord skär som en kniv rakt in i min kropp och min själ. Skrev hon det för att jag skulle läsa det just nu? Visste hon då, fast hon inte visste?

Det gör så ont, samtidigt som de skrivna orden är en enorm tröst. Mitt eget svar till Helené (kommentaren under) får mig om möjligt att bli lika tagen. Vad är det Ludmilla brukar säga? Att livet är så underligt!

Helené, visste du redan då att du skulle bli en ängel?

Med min sanna kärlek och saknad av dig! Från din lillasyster Fatou.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,