PEACE is made

Det här med att jag sprang iväg och köpte en ny hemtelefon direkt kanske kan verka en smula hysteriskt? Ja, alltså, telefonen pajjar och *vips* så står det en ny telefon här hemma.

Grejen är att jag plockade fram en gammal telefon som jag kopplade in. Anledningen till att vi inte använder den längre visade sig ganska snart när jag satte i den. Batteriet räckte i typ mindre än 10 minuter när man pratade med någon. (Jag vet att jag sagt att jag skulle bojkotta Clas Olsson, men jag har brutit mitt löfte nu, the point is made!)

Hur som helst. När man lever med tre tonårsdöttrar (nej, en bor ju inte hemma längre, men jag tycker besöken är lite väl många och långa av henne just nu…!) så borde det inte vara så svårt att förstå vad som händer när telefonbatterierna tar slut på några minuter. Det utbryter ett fullständigt kaos. Om inte annat så får jag ett utbrott eftersom barnen snabbt pratar slut på batterierna och när det sedan ringer till MIG, då finns det inte ens batterier så jag kan SVARA i telefonen. Ja, ni förstår kanske själva…

Telefonköpet i dag var alltså ingen lyxkonsumtion, utan det var ett köp som tydde på direkt överlevnadsinstinkt från min sida. PEACE is made!!

(Nu undrar jag bara hur telefonlurarna ska få ladda i 15 timmar som det står på förpackningen, utan att någon börjar använda dem innan?)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

En makaber lunch

Ett gäng båtflyktingar blev skeppsbrutna. En efter en dog på båten och till slut insåg de kvarvarande att de var tvungna att äta upp nästa kamrat som dog. För att överleva. Hela historien finns i Aftonbladet. Men det är inte utan att jag osökt kommer att tänka på den verklighetsbaserade filmen Alive. Den fascinerar mig.

Det får mig också att tänka på vilken överlevnadsinstinkt vi människor faktiskt har. Även om jag ryser av äckel över att äta bitar av sina kompisar för att överleva, så kan jag ändå känna beundran över att man faktiskt är beredd att göra det för sin egen överlevnad.

I fallet med de skeppsbrutna så får det mig också att tänka på vilken hopplös livssituation dessa människor måste ha som tar en sådan risk för sitt eget liv i förhoppning om att få ett bättre liv någon annanstans.

Jag undrar om vi alla skulle göra det i en extrem situation, när döden och att äta från andra människor är de enda alternativen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,