Det här med övervikt och pondus

Jag tänker på det här med vikten. Och åldern. Och respekt och pondus. Att bli lyssnad på och tagen på allvar. Jag tänker på det här med kroppsideal och mode. Jag tror jag tidigare har skrivit om att kroppsidealen för kvinnor i Gambia och Sverige skiljer sig markant. I Gambia (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel för kvinnor att vara lite större, medan i Sverige (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel att vara smal.

När jag var yngre så var jag smal. Inte bara ganska smal utan jag var så mager i perioder att min vikt ofta var föremål för diskussioner om ätstörningar av olika slag. Jag hade enorma komplex för min vikt. Inte blev det bättre med den delen när jag var i Gambia, där magra kvinnor ofta förknippas med sjukdom och ohälsa.

I Sverige ansågs jag ha en ”snygg kropp”, men eftersom jag hade stora komplex för att jag var så mager, så kunde jag inte uppskatta det riktigt. Jag har alltid burit kläder som har skylt mer än de visat, kan man säga. Men jag upplevde ofta att jag inte blev ”lyssnad på” eller tagen på allvar. Jag upplevde ofta att man pratade ovanför mitt huvud eller till och med tog beslut som rörde mig, ovanför mitt huvud.

Jag ska villigt erkänna att det var inte alltid så roligt att vara 22 år, med tre barn och så skulle vi ha ett viktigt möte i något av barnen dagis eller på BVC eller på annan plats och så började personalen diskutera vad som var bra för mina barn och så tog man beslut som gällde mina barn, utan att ha lyssnat på vad jag tyckte. Det stärker ju inte heller självkänslan hos en ung förälder som försöker inge respekt inför barnen, så det blev så att när jag skulle på viktiga möten där jag ansåg att det var viktigt att göra min röst hörd, så tog jag helt enkelt med min mamma. Min mamma är en storväxt kvinna, med god självkänsla, många vettiga åsikter och med ett väldigt rättframt sätt. Hon har en pondus som jag saknade och när hon var med fick jag alltid min röst hörd, fast det var ju inte min röst man lyssnade på, utan min mammas…

Med åren har jag som alla andra blivit äldre ( 🙂 ) men jag har också dragit på mig en övervikt och i takt med den så har jag märkt att jag blir lyssnad på. Att folk i min omgivning faktiskt tar mina åsikter på allvar. Jag blir till och med förvånad ibland när folk säger: ”Jag gjorde som du sa, för det var ju en jättebra idé!” Eller ännu bättre: ”Fråga Fatou, för det där har hon stenkoll på” eller ”Men Fatou, vad tycker du, du har ju så bra åsikter!” Det gör mig glad och alltid lite förvånad. Jag har mer och mer insett att många verkar lyssna på mina åsikter och dessutom tycka att jag har vettiga saker att säga. Det är både glädjande och en fin komplimang.

I Gambia är jag ganska säker på att min ålder är det mest avgörande för att bli lyssnad på, för att bli behandlad med respekt och för att uppleva att jag har mer pondus, för där är ålder så avgörande för hur man bemöter människor, men att jag numera är en ganska stor kvinna förstärker säkert min position.

Något jag i många år tänkt på och lagt märke till när det gäller just vikten på kvinnor i Gambia v/s Sverige, är hur vi uppför oss. I Gambia har större kvinnor oftast mycket mer pondus, självförtroende och självkänsla. Större kvinnor klär sig ofta mer uppseendeväckande och med stora smycken. De är oftare högljudda, vågar ta plats och vågar säga ifrån. Medan kvinnor som är smala, oftare tar mindre plats och inte lika uppenbart och gärna klär sig lika uppseendeväckande och färgstarkt.

I Sverige upplever jag det tvärt om. Smala kvinnor klär sig ofta både bättre och mer färgstarkt. Många kvinnor vill synas och höras, medan de större kvinnorna oftare klär sig och smyckar sig mer anspråkslöst och ogärna ”tar plats” i olika sammanhang.

Det här är naturligtvis väldigt generellt beskrivet och det finns massor av exempel på de som skiljer sig från denna beskrivning. Framför allt tycker jag mig se en stor förändring både i Gambia och Sverige under de senaste 20 åren. Det blir allt mer accepterat i Sverige med kvinnor som är större och allt mer accepterat i Gambia med kvinnor som är mindre. Det är bra. Det börjar förändra sig i våra samhällen och det är positivt tycker jag.

Det jag dock funderar på är om min ålder eller vikt eller både och gör att jag upplever att jag blir bemött med mer respekt och lyssnad på och tagen på allvar här i Sverige?

Jag tror att många kvinnor med åren får mer pondus och framåtanda. Att många av oss vågar ta för oss mer och det kan förstås bidra till att vi blir mer tagna på allvar, men ändå… Jag kan inte släppa det där med att jag de senaste åren upplever att jag får gehör på ett sätt som jag inte fick när jag var yngre och jag kan inte släppa tanken på om det beror på min kropp i det här kroppsfixerade samhället, att jag blir respekterad som kvinna och för mina åsikter för att jag inte längre är ”liten och söt” eller om det beror på att jag blivit äldre och att man därför tror att jag har ”mer att tillföra” än man trodde när jag var yngre?

Vad tror du? Är det bara jag som upplever detta? Är det bara jag som funderat över dessa saker?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Jag ska fan aldrig bli tjock

Valrossen Fatou solade solarium igår

Visst är det lite 80-tal över solarium? För mig är det i alla fall väldigt mycket 80-tal, men eftersom jag är en nostalgiker, så pressade jag ner mig i ett igår. Jag är ingen sådan som låg och pressade för att bli kanonbrun, ens på 80-talet, men i perioder har jag solat lite då och då. Mest för att jag känner mig piggare av lite sol och känner mig fräschare med lite färg. Skräckpropagandan till trots.

Nu hade i alla fall en kompis lyckats övertala mig om att vi ska sola några gånger var för att få lite färg och förhoppningsvis energi. Eller… övertala och övertala… Kompisen sa: ”Jag tänkte börja sola några gånger nu under våren” Jag: ”Jaaa! Det gör vi! Jag behöver också lite energi!” Ibland är man inte så svårövertalad, trots allt!

Solariumen har kanske inte ändrats så där jättemycket sedan jag solade sist. Men det har tydligen min kropp. Jag minns hur jag brukade få resa mig upp efter ungefär halva soltiden för att det skavde mot mina kotor och ben i kroppen att ligga på de där hårda plastskivorna. Särskilt svanskotan gjorde det alltid så ont i. Igår skavde det ingenstans! Jag kände mig som en jättevalross som liksom bara flöt ut över plastskivorna. Det fanns kroppsdelar som liksom bara vällde ut omkring mig.

Jag blev förvånad över att jag liksom var tvungen att hålla in armarna för att de inte skulle ramla utanför solariebädden. UTANFÖR, liksom. Jag minns när jag och min kompis i tonåren DELADE ett solarium. Vi låg två i samma, med våra huvuden åt varsitt håll. Två för en, liksom. Det var innan fettvalkarnas tid det!

Igår när jag solade hade ”Angel-Fatou” och ”Devil-Fatou” en liten diskussion.

AngelFatou: Vad är det som tar emot?

DevilFatou: Fettet, fetto!

AF: Nejdå, de har säkert bara börjat tillverka solarierna lite mindre.

DF: Inte en chans! Känner du inte hur valkarna skaver?

AF: Jag trivs faktiskt med min vikt! Jag hade mycket mer komplex för min kropp när jag var mager och inte hade några former!

DF: Kom igen nu! Det var när du BÖRJADE gå upp i vikt. För typ tio år sen minst! För att du äntligen efter alla år, fick lite former.

AF: Men det är så skönt att bli lite äldre och inte vara fixerad vid kroppen och allt det ytliga längre!

DF: Ha-ha-ha! Vilket skämt! Du kom ju knappt in i solariet. Du fick liksom rulla in i det och du stönade och stånkade så man kunde tro du höll på att gå av på mitten! Du är så tjock, Fatou! Och då har vi inte ens kommit till det där att du ska upp ur solariet också!

AF: Upp? Du menar kliva ur den här plåtburken?

DF: Japp! *Elakt leende* Och samtidigt som du försöker komma upp därifrån vill jag bara påminna dig om när du sa till din mamma att du aldrig skulle bli lika tjock som henne!

AF: Va? Skulle jag ha sagt…? Till min mamma?

DF: Ja, i princip. Du var tonåring och mager som en benget. Ni var på badhuset tillsammans och medan hon klädde på eller av sig så stod du och tittade på henne med avsmak när du sa: ”Ja, JAG ska aldrig bli tjock i alla fall…!!” Nu drar du större storlekar än henne… Just sayin´…!

AF: Mamma! Det var inte jag som sa det där. Det var Devil-Fatou. Dessutom skämtade jag hon nog bara…

Jag är i alla fall lite brun nu och har en massa energi!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Kritiken mot Alli

Jag läser i Aftonbladet att det är mycket kritik mot det receptfria bantningspreparatet Alli, som jag nu använt ett tag. Eller använt och använt. Ska sanningen fram så glömmer jag oftast att ta den.

Kritiken om att man kan bli lös i magen har jag märkt av. Dock inte konstant, men problemet kan ju uppstå när man inte anar det… Haha…Därför är det förstås inte alltid lämpligt att käka dessa piller.

Däremot har jag lite svårt att förstå kritiken om att redan smala tjejer med ätstörningar ska käka det här. I alla fall som apoteket informerade mig, så funkar liksom inte tabletten alls om man fortsätter att sätta i sig onyttiga grejer, eller om man helt enkelt inte äter alls, utan att hela poängen med Alli, om man vill använda den för att gå ner i vikt, är om man ändrar sina kostvanor, d.v.s. äter nyttigt och rör på sig.

Eftersom kritiken kom redan innan jag köpte dessa tabletter så frågade jag personalen specifikt om just denna kritik, vilket hon då sa sig ha lite svårt att förstå just för att Alli inte fungerar om man inte äter på rätt sätt. Och om man typ inte äter alls, så händer heller inte något alls… Nu köpte jag tabletterna ändå, eftersom jag inte är särskilt orolig för att jag ska gå ner för mycket i vikt…! 🙂

Jag vet inte om det där stämmer som jag blev informerad. Men sanningen är att jag gick ner nio kilo. Då hade jag redan gått ner en del av det (troligen) innan jag började äta Alli, men totalt gick jag ner mina nio kilo på ca: 6-7 veckor. Om Alli hjälpte till eller ej, låter jag vara osagt. Det är nämligen första gången i mitt liv som jag ens försöker mig på någon viktminskning. Så jag är verkligen ingen expert.

Däremot har jag nu gått upp ett kilo igen under den gångna veckan och jag kan avslöja att jag inte ätit Alli under den gångna veckan. Framför allt för att jag helt enkelt glömt bort att ta en tablett innan jag äter.

Ja, om det är ett problem så kanske man ska överväga att receptbelägga pillret, men man ska ju samtidigt komma ihåg att det inte bara är ätstörningar som är ett problem i Sverige idag, utan övervikten är också ett problem. En sporre när man kämpar för att gå ner i vikt kan vara nödvändigt för en överviktig person. Samtidigt som det naturligtvis inte är okej om redan normal- eller underviktiga personer börjar ”missbruka” läkemedlet…

Ja, jag vet inte… jag har helt enkelt inte tillräcklig kunskap, bara mina egna erfarenheter att bidra med.

Tidigare bloggat om Alli:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intolerans

Aftonbladet skrev härom dagen om hur vissa kraftigt överviktiga tvingas betala för två flygstolar p.g.a. deras vikt hos en del flygbolag. Att fetma är ett allt mer utbrett problem i världen är ju knappast någon hemlighet. Frågan är hur man ska komma tillrätta med det och i detta fall är kanske framför allt frågan om hur man ska ställa sig till överviktiga i denna bransch?

Att låta kraftigt överviktiga få betala för två stolar, tycker jag luktar diskriminering lång väg, i så fall föreslår jag att flygbolagen börjar införa kilopris på sina resor, eller möjligen att man tar betalt per centimeter runt magen?

Anna Dabrowski skriver i sin blogg i dag att det skulle vara mer rättvist om överviktiga får betala för två stolar, för: ”Det är inget kul att hamna bredvid en fet person på planet. Personen sitter intryckt i stolen men väller ändå över på platsen bredvid. Varför ska jag lida för att personen bredvid mig gillar att äta för många bullar?”

De flesta kommentarer till hennes inlägg är ganska ilskna kommentarer.

Talking to me (svinstian!) skriver ett eget inlägg om Anna Dabrowskis inlägg, då hon tycker Annas inlägg är nedvärderande mot överviktiga personer och skriver därför: ”Jag TROR att en överviktig person som råkar läsa ditt nervärderande inslag känner sig övergiven och utelämnad…..”

Själv känner jag att jag är rätt trött på intoleranta människor. Det är klart det är viktigt att ta hand om sig själv och det är klart att det är bra att uppmärksamma att problem runt fetma breder ut sig. Men ett annat faktum är också att ingen människa är perfekt, med våra fel och brister och våra defekter. Det är också så att vi människor är väldigt olika. Vi stör oss på olika personer och personer med andra värderingar/röster/utseenden etc.

Om alla som blir ”obekväma” för andra, ska beläggas med extra avgifter/skatter eller på annat sätt utmärka sig negativt, då tror jag vi är inne på väldigt farliga vägar. Om en person har problem med undervikt/övervikt eller andra problem, så tror jag att det är ett bättre sätt att komma till rätta med problemet, att erbjuda stöd eller hjälp till den personen i stället för att lägga på personen extra utgifter.

Det var inte länge sedan det diskuterades i media om rökare skulle betala högre sjukvårdsavgifter och en massa olika förslag har kommit och gått genom åren på om vissa grupper ska betala mer för sina vanor eller ovanor. Man har också diskuterat barnfria flyg/restauranger/tågvagnar. Det finns också de som valt att leva utan barn som anser att de borde betala mindre skatt, eftersom de i mindre utsträckning tar del av vår offentliga sektor.

Jag tror att de flesta av oss har någon ”last” eller något i vår levnadsstil som retar någon och om vi ska försöka uppmuntra varandra till att bli ”den perfekta människan” så är det nog inte bara något som är omöjligt att uppnå, utan också något som skulle bli väldigt trist i längden. Dessutom är det ju definitivt en smaksak.

Om vi dessutom ska lägga en viktgräns på flyget. Vart ska då den gå? Vid 100 kilo, kanske? I så fall, hur gör vi då med dessa vältränade män (det finns säkert sådana kvinnor också?), som väger en bit över 100 kilo, men som ändå inte är ett dugg ohälsosamma eller överviktiga, utan tvärt om väldigt vältränade och medvetna om sin vikt, sitt matintag och sin träning?

Det kanske finns ett och annat bra argument för att införa höjd skatt för överviktiga på flyget, men jag har ännu inte hört något sådant, varken i någon av ovan nämnda bloggar, deras kommentarer eller någon av ovan nämnda artiklar. Samtidigt så är det klart att det av praktiska skäl så kanske man inte kan komma med ett flyg om man väger hur mycket som helst eller är hur stor som helst på bredden. Men för alla människor som är ”något överviktiga” kanske man borde fundera på att bredda några säten i planen, på samma sätt som man borde ha längre avstånd till sätet framför då ovanligt långa har svårt att sitta ner på ett säkert sätt?

Man kan ju också välja att gå ännu längre och säga att alla med ett missbruk, (missbruk för alkohol, droger, mat, spel etc.) ska betala för sin egen behandling, det kostar trots allt en hel del. Naturligtvis anser jag inte det, utan tvärt om tror jag att vi i det läget inte skulle få så många missbrukare som lyckades ta sig ur sitt missbruk. Jag anser också att alla är värda ett liv med värdighet och utan missbruk.

Det finns en massa viktiga saker som jag vill lära mina barn och som jag vill att mina barn ska inse innan de kliver ut i vuxenlivet. Ett av dem är vikten av att ta hand om sig själv och trivas med sig själv, men något som jag finner ännu viktigare är faktiskt att de lär sig acceptera att vi alla människor är olika och att de lär sig tolerans mot våra olikheter, både de ytligare och djupare olikheter vi har.

Jag skulle faktiskt önska att vi alla la ner mer tid på att lära våra barn och ungdomar att vi ska vara nöjda med hur vi är och ser ut och om vi inte är det, så bör vi försöka ändra på det vi inte är nöjda med och om vi inte lyckas med det själva, så borde vi söka hjälp för det, utan att skämmas. Att i slutänden är det faktiskt annat som räknas än att några ska stå och peka med hela handen för att tala om hur andra människor ska se ut eller hur de ska vara.

Trots allt så är det väldigt givande att vi alla är väldigt olika.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,