Reseberättelse Del 8

Tidigare delar ur min Reseberättelse kan du läsa här:

Reseberättelse Del 1

Reseberättelse Del 2

Reseberättelse Del 3

Reseberättelse Del 4

Reseberättelse Del 5

Reseberättelse Del 6

Reseberättelse Del 7

Bild 807

Mabou testar F ´s peruk

Den följande dagen av vår resa, skulle man kunna beskriva som både himmel och helvete på samma gång, fast så kortfattad ska jag förstås inte vara:

Först kom då Stephen och hämtade upp oss hela gänget, direkt på morgonen. Han tog med oss till Sanyang-beach. Det visade sig sedan att han äger den del av stranden som vi var på.

Bild 842

Bild 841

Där sitter jag och vinkar

Bild 844

Bild 846

På väg till Sanyang-beach

På Sanyang-beach fick jag känslan av att jag funnit en plats som överträffar självaste paradiset. De stunder vi kom att tillbringa där fick mig alltid att känna att det var ett sånt där ”Moment of Life” som man bara vill hålla kvar för evigt! Och då är jag normalt inte så förtjust i stränder…

När vi kom dit tog Mabou och jag en långpromenad och plockade snäckor. Vi fann så många vackra, att vi samlade ihop en ansenlig mängd snäckor.

När vi återvände till de andra, så var där en man som plockade ner färska kokosnötter åt oss. Dessa öppnade han sedan och så fick vi svalka oss med att dricka ur kokosmjölken.

Bild 885

Bild 884

Bild 890

Bild 891

Bild 899

But Onkel Siaka, where are you putting your hand?

Bild 902

Bild 904

Binta får sig också en slurk

Bild 911

Bild 913

Därefter öppnade han kokosnötterna och skar ut bitar av kokosen som vi satt och mumsade på.

Men vi slapp i alla fall fallande kokosnötter i huvudet! 🙂

Bild 855

Binta posar på stranden

Bild 856

Fast hon posar ju typ alltid när hon ser en kamera

Bild 859

Bild 867

Mabou och Binta njuter av livet

Efter att ha njutit på Sanyang-beach, åkte vi till West Field och skulle kolla en fotbollsmatch. Det var kusin Demba som skulle spela. Han spelade för Bakau mot Serekunda.

Bild 927

Det här var nog den enda gång i Gambia som vi stod i en kö, vad jag kan påminna mig om

Gambia 2009 135

Först var det inte så jättemycket folk där

S6300474

…eller så var vi bara väldigt tidiga. På den här sidan satt supportrarna för Bakau

Gambia 2009 136

…men ganska snart så var det knökfullt med folk…

Gambia 2009 137

Det var härlig feststämning bland publiken och alla supportrar

S6300482

Musa är Demba ´s vän och kanske största supporter?

S6300486

Lillasyster F och lillebror Baba Landing hejjar förstås på storebror Demba

S6300487

Spelarna för Serekunda börjar kliva på plan…

S6300488

Poliserna har kollen…

S6300489

Demba och hans lag på väg in på plan. Demba blir överfallen av alla fans, varav lillasyster F är ett av dem…

S6300490

Mabou hinner ge Demba en ”lycka-till-kram” innan han springer in på plan…

Sedan börjar matchen. Det går inte så bra för Bakau. Serekunda tar ledningen. I andra halvlek så står det 2-0 till Serekunda, när det ofattbara händer:

Spelare nummer 10 i Serekunda-laget tar upp en jojjo (typ turmaskot, i detta sammanhang) som tillhör Bakau-laget och kastar den. Bakau ´s supportrar blir arga och börjar bua åt spelaren. Varpå spelaren får en knäpp, eller nåt och kastar in sten på publiken. Publiken ilsknar till och börjar kasta sten tillbaka.

Allt har redan urartat. Jag ser hur polis och militär springer över planen mot vår motsatta sida, där oron börjat.

Men det sprider sig snabbt som en löpeld och helt plötsligt är kaoset ett faktum. Det flyger stora stenbumlingar över våra huvuden. De som är med oss skriker åt oss att springa ut. De inser mycket snabbare än oss vad som är på väg att hända.

Jag tar Mabou i handen och springer mot utgången. Försöker kolla var jag har de andra barnen, men tappar kontrollen direkt. Det är redan upplopp.

Allt är kaos. Stora stenbumlingar flyger över våra huvuden, folk skriker, alla trängs. Tusentals personer försöker ta sig ut. Samtidigt.

Någon sliter Mabou ur min hand. Jag hinner inte se vem eller var de tar vägen. Jag står förvirrad och försöker hitta Mabou med blicken. Musa kommer och skriker åt mig att jag måste springa ut.

Mina ben kan inte lyda.

Han kommer och rycker mig i armen och skriker igen att jag måste springa. Jag skriker att jag inte kan lämna det här, eftersom jag inte vet var Mabou är.

Musa skriker att Mabou redan är ute. Vi springer ut tillsammans. Medan jag springer faller stenbumlingar stora som honungsmeloner ner framför mina fötter.

Jag vänder mig om och ser hur det är fullt av stenbumlingar i luften ovanför mitt huvud. När jag äntligen kommer ut igen, på gatan utanför, där vi stod och köade innan, så ser jag hur barnen står på vänster sida. Binta gråter och skriker att Mabou är borta. Jag är på väg att vända om och springa tillbaka in, när Musa skriker åt mig att stanna och så springer han in igen. Precis när Musa sprungit in, så kommer en annan släkting springande med Mabou.

När Binta och jag står och pussar och kramar Mabou, över att han är välbehållen, upptäcker vi att Emma, Jai ´s kompis är borta.

F springer genast in för att leta Emma. Men just som F springer in, så kommer en kompis till Demba med Emma.

Allt är kaos.

Till slut kommer Musa ut och efter ytterligare en stund kommer även F ut.

Vi upptäcker att F är skadad i foten. Vi samlar ihop oss och tar oss till bilarna.

När vi kommer hem, lägger vi om F ´s fot och ger henne alvedon. Hon haltade i flera dagar..

S6300491

F ligger på soffan och vilar sin fotskada

Väl hemma upptäckte vi att F även hade blodstänk på hela BH ´n och linnet på baksidan. Det visade sig då att en stenbumling hade kommit flygande genom luften och F hade då tryckt ner Hareg ´s huvud och själv duckat.

Tyvärr hade stenen träffat en man bakom F som slogs till marken med blodet sprutande ur huvudet. Troligen var det då hon blev nedstänkt med blod på ryggen.

Det meddelades på nyheterna senare, som jag missade, att folk dog. Vissa källor sa att två personer hade dött och andra sa att det var fyra personer. Sedan hade fem personer hamnat på sjukhus med allvarliga skador och sex personer hade brutit något ben.

Ja, jag visste inte att man riskerade livet av att gå på en fotbollsmatch. Men nu vet jag bättre! Jag ska nog undvika fotboll även fortsättningsvis.

När vi varit hemma en stund och även Demba kommit hem, oskadd, gick vi till en närbelägen restaurang och fick något i oss att äta. Mabou somnade på en stol.

S6300494

Jag och flickorna; Jai och Isa, ganska tilltufsade efter dagens fotbollsmatch

S6300499

Mabou lyser upp den kolsvarta gatan åt oss

S6300512

Musa är glad att vi alla är vid liv

S6300502

Isa, F och Saje

S6300504

Binta, Hareg och Isa väntar på maten

S6300513

Demba och Jai, trötta och hungriga

S6300514

Mabou somnade sittandes på en stol. Tur vi hade nära hem

Under natten kom besked om att en av våra närmsta vänner i Gambia miste en nära släkting.

Man kan säga att det inte rådde någon fattigdom på händelser, i alla fall!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

En natt i paradiset (bildinlägg)

Igår skrev jag om att jag var långt borta. Så långt var det inte. Bara en timme från Uppsala, men det var i alla fall för långt borta för en kram till barnen. Allt är relativt. Vi var på Söderfors Herrgård med jobbet och hade planeringsdagar.

Det var mycket jobb. Snacka jobb, föreläsningar, grupparbeten. Det roliga med att ha det på det här viset, när man åker i väg är att man hinner prata klart och inte är mitt uppe i en massa andra saker och det är också skönt att kunna diskutera jobbgrejer med de som vet vad man pratar om.

Det andra trevliga är att man inte är inne i yrkesrollen när man åker iväg utan kan vara en blandning av privat och kollega på samma gång. Sedan är det väl aldrig helt fel med god mat och att komma hemifrån någon dag…

Jag bjuder på lite bilder, även om de kanske inte är jätteintressanta för er som inte varit med…

Utsikten var toppen

Herrgårdsbyggnaden

Här var min säng och jag kan lova att jag sov ruggigt gott i natt. Faktiskt bättre än jag sovit på länge.

Jag älskar såna små flaskor man får när man sover på hotell och liknande…

Jag…

…på väg till…

…trerättersmiddagen i herrgården

Efterrätten

På kvällen satt vi vid öppna spisen och berättade spökhistorier och festade loss lite. Det var helt rätt miljö och årstid för spökisar kan jag lova… (Alla sov tydligen inte lika gott och ostört som mig)

Sedan var det bara att knalla iväg till rummet. Jag hade turen att få bo i huset som hette Paradiset.

Efter att ha spenderat en natt i paradiset, så var det här den första synen som mötte mig på morgonen, på väg till frukostbuffén. Snö, snö, snö…

Vackert men kyligt

Dagen fortsatte med mer jobbgrejer och en svanfamilj gled förbi i det kalla vattnet

Jag hade riktigt trevligt och skönt, men sticker inte under stolen med att det var riktigt mysigt att få komma hem igen också. Borta bra men hemma bäst…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sanningen om Gömda?

Jag tänkte precis recensera Maria Erikssons och Kerstin Weigls bok Mias systrar, som jag precis har läst ut. Mias systrar är lite av en fortsättning på böckerna Gömda, Asyl, Mias hemlighet. (Även om Liza Marklund enl. föregående länk motsätter sig att det ska kallas för en fortsättning på hennes två första böcker) Det finns också ännu en bok som heter Emma-Mias dotter i serien (som jag ännu inte läst).

Böckerna, särskilt de två första; Gömda och Asyl har ju väckt ganska stor uppmärksamhet. Dels för att de är skrivna av en känd författare: Liza Marklund, men också för att samtliga böcker sägs vara verklighetsbaserade och uppbyggda på Mias liv, som på grund av misshandel och förföljelse tvingas fly från Sverige och slutligen (efter många om och med) får Asyl i USA.

När jag sitter och letar information om detta, så springer jag över en blogg, som visar en helt annan sida av saken. Det visar sig också att även hon är på väg att ge ut en bok. En bok som ska handla om allt som inte stämmer i de böcker jag nämnt ovan. Boken heter Mia Sanningen om Gömda. Det är tänkt att boken ska komma ut i December 2008.

Ja, vad ska man tro? Min reaktion efter att ha läst de aktuella böckerna Gömda, Asyl, Mias hemlighet, och Mias systrar och även den kritiska bloggen av författaren till den kommande boken Mia Sanningen om Gömda är först och främst, varför och hur kan man dra igång en sådan historia om den inte stämmer? I nästa sekund funderar jag på varför man skriver en bok som ska ”motbevisa” böcker som redan skrivits?

När det gäller just kvinnomisshandel, så är det ju ett väldigt känsligt ämne i sig. Om det nu är så att Mia verkligen flytt av rädsla från Sverige för att komma ifrån en man som våldfört sig på henne, så känns det ganska självklart att man inte kan gå ut med all information som finns, till exempel vilket namn man från början hade etc. Kanske vill man också ändra en del andra fakta runt omkring för att kunna behålla sin anonymitet, då Mia trots allt lever på flykt.

Ã… andra sidan, den kritiska rösten är en författare och journalist som har följt saken bakåt i tiden och funnit väldigt mycket som inte stämmer. Jag tycker också att det stärker trovärdigheten att personen i fråga går ut med bild och namn i en blogg som kan läsas av alla på nätet. Så här står det på baksidan av den kommande boken:


”Mia Eriksson, som tillsammans med Liza Marklund skrev Gömda, Asyl och en rad andra böcker är inte den hon utger sig för att vara.

Hon är inte gymnasiekonom. Hon gick inte ut med 4,8 i snitt. Hon har aldrig haft möjligheten till läkarutbildning och har heller aldrig haft ett toppjobb i en bank. Mia gick i specialklass hela sin skoltid och fick 2,7 i snitt.

Det räckte till ett jobb på en lunchbar. Från 1983 levde hon nästan helt på socialbidrag. Mia har kostat skattebetalarna miljoner. Hennes man var ingen norrlänning vid namn Anders, utan chilenare. Han anklagades för mordförsök på Mias f d fästman och hamnade i fängelse. När han frigavs flydde familjen. Om någon var jagad, så var det han. Inte Mia. Hon och barnen hade inte behövt gömma sig”.

Ja, onekligen så är det ju lite konstigt att man väljer att ändra denna typ av fakta. Det framkommer också i Monica Antonssons blogg att det inte stämmer att socialtjänsten låtit bygga skyddsrum eller galler för fönster åt Mia och hennes familj. Varför spetsa en historia, när massor av kvinnor i Sverige idag lever under förtryck och i skräck för misshandel eller rent av mord?

För mig, som inte har några insikter ”bakom kulisserna” är det förstås omöjligt att veta vad som är sanning och vad som inte är det. Om det stämmer att det är mycket båg, har jag svårt att förstå varför Liza Marklund, som ändå är en känd och etablerad författare kan riskera sitt rykte på en mer eller mindre uppdiktad story? Det finns ju massor av historier med kvinnor som lever i ständig rädsla för män som misshandlat, förföljt och hotat dem. Det finns till och med massor av historier där kvinnor faktiskt inte lever idag, till följd av att de blivit bragda om livet av en svartsjuk/galen man.

Samtidigt så undrar man ju också varför man lever på flykt i en massa år, med allt vad det innebär, om det faktiskt inte finns en överhängande rädsla? Och vem kan avgöra hur rädd man är för en man som uppenbarligen har slagit en? Så här skriver Monica Antonsson i sin blogg:

XXXXX angrep Mia den 10 oktober 1987. Han arresterades och häktades. Läkaren som undersökte Mia konstaterade att det ”eventuella våldet” inte hade varit allvarligt. Han dömdes för misshandel till en (1) månads fängelse och släpptes direkt i och med att han hade suttit häktad. I dag har XXXXX bara ett brott i sitt register nämligen att han för några år sedan åkte bil utan säkerhetsbälte.

(Jag har ersätt namnet på mannen till XXXXX.) Även om det skulle stämma, så vem avgör när våldet är så kraftigt att man har anledning att fly? När ska man ta ett hot på allvar? Ã… andra sidan: om han nu INTE skulle utgöra någon fara för Mia och hennes familj, så har ju barn förlorat kontakt med sin far och andra släktingar och en pappa har förlorat sin möjlighet till att göra sin röst hörd i saken och att ha kontakt med sitt barn.

Ja, det väcker många, många frågor, men jag har inga svar att ge. Däremot är det mycket troligt att jag försöker läsa boken Mia Sanningen om Gömda, när den kommer ut!

Vad tror du och hur viktigt är det att boken är sanningsenlig?

En parentes: Liza Marklund skrev också boken Paradiset, som det också finns kritik på, av Elisabeth Hermon och Stefan Lundström, som skrivit boken ”Vingklippt”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Barn funderar på döden

Av begripliga skäl så har Mabou (6) nu börjat ställa väldigt många frågor om döden. Det kommer stötvis, men när han väl börjar fråga så finns det knappt något slut. Han frågar och undrar och funderar. Jag svarar så gott jag kan, men det jag tycker är lite svårt är ju att samtidigt som man vill ge en 6-åring tröst i sorg över att någon vi känner har gått bort, så blir det ju lätt att man lägger sin egen åsikt, eller snarare sin egen tro och förhoppning på barnet, för att trösta men också för att det är så man själv tror.

Jag vet inte vad som är ”rätt” eller ”fel”. Jag improviserar, vilket man gör väldigt ofta i sitt föräldraskap. Jag tror själv att det finns ett liv efter detta. Hur det ser ut, har jag ingen som helst aning om. Jag hoppas att det finns något som paradiset. Jag hoppas att det finns ett ”Nangijala”.

Egentligen vet jag inte om jag tycker det är så viktigt att det FINNS ett form av liv efter detta. Det viktiga är att vi TROR det. För då blir sorgen lite lättare att handskas med. Det blir både lättare att handskas med sorgen efter en bortgången närstående, men det blir också lättare att tänka på när man själv står inför döden, som vi alla kommer att göra en dag.

Det är också en tröst att tro på änglar. Att tro på att de som gått bort har möjlighet att vaka över oss som finns kvar på jorden. Därför väljer jag att tro på att det finns något efter detta och det är också det jag försöker lämna över till mina barn. Rätt eller fel, men det är en skön tro och en fin tröst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,