Boktips: Det du inte såg

Den omtalade boken Det du inte såg av Patrik Sjöberg och Markus Lutteman som väckte en sovande idrottsvärld här i Sverige och i synnerhet friidrottsvärlden.

Den här boken handlar, precis som du säkert redan har hört, om en pojkes väg till proffsnivå inom friidrott, den handlar om Patriks komplicerade relation till sin tränare som under en period också var hans styvfarsa, men också utövade sexuella övergrepp mot både Patrik och andra pojkar.

Boken är precis så viktig som du kan föreställa dig och ändå lite viktigare ändå. Den handlar om utlämnade pojkar som blev manipulerade och lurade av en vuxen man för hans egna personliga, förbjudna sexuella behov. Den handlar om förnekelse. Om smärta. Om skam och skuld. Just dessa, de allra känsligaste delarna är så osentimentalt beskrivna att jag ibland var tvungen att lägga ifrån mig boken och påminna mig om vad som just beskrivits, för mitt i allt det där osentimentala glömmer man nästan bort att det är ett sexuellt övergrepp som beskrivs. Det gör boken trovärdig och lätt att förstå hur dessa pojkar kunde låta sig manipuleras.

Men boken handlar långt ifrån endast om sexuella övergrepp. I själva verket så är det bara en liten, liten del av handlingen. I stället handlar det om hård träning, fokusering, strävanden efter högt uppsatta mål. Den handlar om glädje och besvikelse men till största delen handlar det om en egen utsago av alla tidningsrubriker som kommit och gått genom åren om Patrik Sjöberg. Även detta beskriver han till stor del osentimentalt, även om man förstår att det funnits mycket ilska och frustration hos Patrik över detta.

Det är bra att det kommer fram. Jag menar när media haft Patrik som villebråd i så många år och skrivit det ur sin vinkel och med sin uppfattning, så är det skönt att se en av våra allra största idrottare får ge sin helt egna bild av det som skett. Det är lätt att tro att Patrik´s bok då ska handla om att skylla ifrån sig eller förneka allt som sagts och skrivits om honom, men så är det inte alls!! I stället så skriver Patrik och berättar många saker öppenhjärtigt om sig själv och sina många och stora misstag och klavertramp. Jag uppfattar Patrik i boken som väldigt rak och ärlig, även när det är mindre smickrande för honom själv. Kanske är det därför Patrik till viss del har fått mycket kritik genom åren? Han har inte alltid sagt eller gjort som det ”förväntats” av honom, men han har stått för det han faktiskt gjort, även när det varit mindre gynnsamt för honom att säga vad han gjort?

Det kanske finns de som kritiserar att många kända personer går ut i böcker och går till ”motattack” till de journalister som kritiserat dem eller vinklat eller överdrivit artiklar om dem genom åren. Men what the f*ck. Har man fått agera löpsedelsplåster och topnews genom åren, så måste man väl en dag få chansen att ge sin sida av saken?!! Det är något som Patrik gör och vill man inte läsa det så kan man låta bli, men jag tycker ändå inte man ska hoppa över att läsa den här boken. Den är allt för viktig i så många delar att den inte bör förbli oläst!

Jag skrev en del om detta när boken först kom ut också och debatten var aktuell. Det tycker jag i och för sig att den alltid är, men HÄR kan du läsa vad jag skrev om Patrik då! För oss som har ett engagemang runt just sexuella övergrepp är det ganska naturligt att läsa det som debatteras och kommer ut i bokform, men jag tycker att även ni som känner obehag (vilket jag i och för sig tror att alla gör på något sätt i dessa ämnen) borde läsa denna bok ändå. Särskilt för oss som är föräldrar eller arbetar med barn, ungdomar och andra människor över huvudtaget. Det finns så många lärdomar för oss alla att göra!

Boken får en tveklös femma av fem möjliga:

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Slopa Preskriberingstid för Sexuella övergrepp

Jag missade Patrik Sjöberg i Nyhetsmorgon förra helgen. (Tack TV4 för att ni lägger upp klippen på webben.) Jag har nu sett programmet och jag måste säga att Patrik har många viktiga saker att framföra i debatten om sexuella övergrepp. Inte minst för att han är man och därmed hjälper till att bryta ytterligare tabun i ämnet. Att sexuella övergrepp debatteras är viktigt för oss alla som har blivit utsatta, men jag är övertygad om att ämnet fortfarande är än mer tabubelagt bland killar/män och därför fyller det en extra funktion när män som blivit utsatta går ut med det.Om du också missat programmet så kan du se det här:

Patrik%20Sj%C3%B6berg%20om%20tiden%20efter%20boksl%C3%A4ppet

Patrik nämner även det här med preskriptionstid. Jag har vetat länge att preskriberingen för sexuella övergrepp inträder efter 10 år om brottet är att anse som relativt grovt. Nu har jag fått besked av en polis jag varit i kontakt med att det inte gäller 10 år från när man blev utsatt, utan 10 år från när man blivit myndig!

Det här är viktigt och jag tror det är fler än jag som har missat det. 10 år kan låta som en lång tid, men det tycker jag inte att det är! Brottets art gör att det kan ta väldigt många år att våga prata om det och det gäller både flickor och pojkar, även om jag tror att det kan vara än svårare för pojkar. Patrik nämner att han börjat prata om det här först efter han blev 30 år. Jag vet många personer som börjat prata om det först efter 40, 50 eller 60 år.

Nyligen togs preskriptionstiden bort för mord och jag menar att det bör göras även när det gäller sexuella övergrepp på barn.

När det gäller sexuella handlingar mot barn så är det ALLTID den vuxnas ansvar. Jag har träffat flera personer som känt skuld för att de kanske inte sagt ifrån ordentligt, för att de kanske till och med varit aktiva i de sexuella handlingarna, men ett barn ska aldrig behöva ta ansvar för sexuella handlingar med en vuxen. Det ska ALLTID vara den vuxnas ansvar. Sexuella handlingar med barn måste alltid betraktas som brottsliga och felaktiga från den vuxnas sida! Den här problematiken är en av anledningarna till att ännu fler barn har svårt att anmäla, då egna eventuella handlingar eller brist på handlingar (passivitet) gör att det blir än svårare att anmäla och känslan av skuld är mycket djupare.

Känslan av egen skuld sätter ofta käppar i hjulen för att göra en anmälan, oavsett om man varit ”delaktig” under de sexuella handlingarna eller ej.

I dagarna läser jag också att den s.k. Alexandramannen eventuellt kommer att släppas på Fri fot i Sverige, trots att han fått livstids utvisning i sin dom. När jag var med i TV3´s Insider för några år sedan, handlade programmet även om den s.k. Alexandramannen. Här är det TV-programmet:

Jag tror inte någon är så glad över att se den s.k. Alexandramannen gå omkring på våra gator, när man ser den arrogans och brist på insikt han visade i det programmet, men för mig är det egentligen ingen större skillnad på om han vandrar på Sveriges gator, eller något annat lands gator. OM han kommer att fortsätta sin bana med våldtäkter mot barn och vuxna, så tycker jag att det kvittar i vilket land han kommer att begå brotten i. Att barn kommer att bli utsatta är det centrala och det som gör mig mest illa berörd!

Det viktigaste när det gäller sexuella övergrepp mot barn är att färre barn drabbas och att när de drabbas så ska det finnas möjlighet till rättslig upprättelse och även stöd för att kunna leva ett värdigt liv, trots det man har blivit utsatt för!

Det rättsliga efterspelet har allt mer börjat engagera mig och jag har därför startat en namninsamling för att upphäva preskriptionstiden för just sexuella övergrepp av barn. HÄR kan du både läsa om insamlingen och skriva under.

Jag inser förstås att det är oerhört mycket svårare att fälla någon för just sexuella övergrepp när det gått lång tid, men jag tror att för de flesta som väntat så länge med att göra en anmälan, inser det svåra i att få en fällande dom, men jag är övertygad om att det skulle kännas väldigt mycket bättre att kunna göra en anmälan som man vet att den person/de personer som har begått övergreppen kommer att bli underrättade om. Att man startat en process hos förövaren som man själv har levt med i många år. Även att anmälan tas upp och att det där det finns bevis, finns MÖJLIGHET att få en upprättelse i våra domstolar!

Om du tycker att preskriptionstiden ska slopas när det gäller sexuella övergrepp mot barn, om du tycker att barn ska få chansen till upprättelse så skriv på min namninsamling och sprid den gärna vidare på bloggar, twitter, facebook och mail!

HÄR är alltså länken!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Det som är svårt att tala om…

Sexuella övergrepp är en sån sak som det kan vara väldigt svårt att tala om. Av just den anledningen tror jag att det är särskilt viktigt att just prata om det!

Jag vill inte mäta ”grader i helvetet” genom att säga att det är ”värre” för en pojke att bli utsatt än för en flicka, jag tror att upplevelsen är rent personlig och kan inte mätas på en smärtskala.

Däremot tror jag att det är än mer tabu att tala om sexuella övergrepp på pojkar än på flickor. Jag tror också att mörkertalet kan vara större bland pojkar än flickor, just för att det är mer tabubelagt.

Därför vill jag uppmärksamma dig som läser min blogg att minnas och våga tala om pojkar som blir utsatta för sexuella övergrepp. Jag vill också uppmana dig till att inte blunda, utan våga öppna ögonen och tala om det, även om det är smärtsamt, svårt och jobbigt!

Kanal 24 kan du se många klipp som fokuserar specifikt på just pojkar som utsatts för sexuella övergrepp här. Thor-Björn Bergman gör fantastiska, men fruktansvärda filmer som sätter fokus på barnen. Jag har tidigare skrivit om Thor-Björns filmprojekt HÄR!

Patrik Sjöberg har skrivit om sina egna övergrepp och skriver fortfarande mycket om sexuella övergrepp mot pojkar i idrottsvärlden på sin blogg! Läs boken, läs Patrik´s blogg för att sätta dig in i ämnet.

Den här veckan skriver Aftonbladet en artikelserie som handlar om sexuella övergrepp inom idrotten. Läs den gärna här:

Dömd för våldtäkt-då bytte han namn och kom tillbaka igen

15 domar som skakar Sverige

 

video platformvideo managementvideo solutionsvideo player

Ett just nu pågående fall i USA har väckt rätt stor uppmärksamhet när en person uppdagade ett sexuellt övergrepp på en 10-årig pojke och där den som upptäckte det hela, vände på klacken och gick därifrån mitt under pågående övergrepp. Se klippet ovan!

En förälders stora mardröm är att våra barn ska bli utsatta, men problemet försvinner inte för att du blundar! Ta till dig kunskap, lär dig mer om ämnet, blunda inte!! Ju mer kunskap du har, desto större chans att du ska kunna förhindra ett övergrepp och om du ändå inte lyckas med det, så finns det i alla fall större chans att du hanterar katastrofen på ett bra sätt för den utsatte, ju mer information du har.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Sexuella övergrepp på barn i världen

Sexhandel och sexuellt utnyttjande av barn sker överallt i världen. Gambia har i vissa fall pekats ut som ett litet mecka för pedofiler. När jag nyligen var i Gambia inledde jag flera diskussioner med boende i landet om just detta. Jag fick berättat för mig att regeringen tar i med ”hårdhandskar” i denna fråga och hänger gärna ut personer i media i Gambia, när det handlar om sexuella övergrepp mot barn. Som jag tidigare skrivit så tror jag inte på detta med att hänga ut. Jag tror helt enkelt inte att det hjälper några barn. Nyligen greps en Norsk, tidigare dömd pedofil i Gambia. Nyheten nådde även västvärlden och den information jag fick i Gambia var att nyheten kablades ut i Gambisk media med både namn och bild. Precis som överallt på jorden tar i stort sett alla man pratar med, mycket starkt avstånd från sexuella övergrepp mot barn. Precis som överallt på jorden är detta ett ämne som rör upp väldigt starka och ibland närmast primitiva känslor. Det hör till vanligheterna att man i diskussioner hör saker som: ”kastrera dem, skär av den på dem, lås in dem och släng nyckeln” etc. Även om jag inte är för ”uthängningar” så är jag förstås glad att man i Gambia tar i med ”hårdhandskarna” i dessa frågor och att man tar dem på allvar!!

Jag brukar oftast lyckas sansa mig något i denna debatt och faktiskt lyckas med något väldigt svårt: en relativt sansad debatt. Det betyder inte att jag inte känner samma ilska, frustration, vanmakt och primitiva känslor som de flesta andra.

I Gambia har organisationer i samarbete med regeringen i Gambia, lyckats införa att barn inte får vistas inom hotellområdet hur som helst. Till exempel får de inte vistas på hotellrum eller sova över där och i många fall får inga minderåriga barn alls vistas inom hotellområden. Det är bra. Visserligen ställer det till med lite praktiska bekymmer för Gambier som åker till hemlandet på semester från annat land och för oss som har släktingar eller barn boende i Gambia som vi vill tillbringa mycket tid med när vi är där. Det är till exempel inte helt ovanligt att en del föräldrar av olika skäl låter sina barn bo kvar med den andra föräldern eller andra släktingar när de flyttar utomlands och då önskar de förstås att spendera så mycket tid det bara går med sina barn när de äntligen ses. Men jag anser fortfarande att det är så relativt små praktiska problem som det går att lösa på andra sätt och om det kan rädda något enskilt barn från att utsättas för sexuella övergrepp, så tycker jag ändå det är värt det. Dessutom tycker jag det är viktigt att man markerar att det inte är okej och att man faktiskt gör något åt problemet!!

Nåja, det är ett steg på vägen, dock ingen problemlösare. I stället skapar det nya problem. Som i fallet med den omtalade Norrmannen, som i stället, liksom många andra turister i Gambia, väljer bort hotellen och väljer i stället att hyra ett hus någonstans i landet, vilket gör att dessa personer helt undangömt kan fortsätta sitt kriminella och skadliga sexuella utövande med små barn. Problemet ”göms undan” och på så sätt blir det svårare att upptäcka, angripa och att göra något åt.

Ett annat problem är förstås att det inte bara är turister som sexuellt utnyttjar barn i Gambia, utan naturligtvis även Gambier själva. Även om regeringen valt att hänga ut även dessa offentligt, så är det inte heller någon problemlösning. Däremot finns det ytterligare problem när Gambier själva begår dessa handlingar och det är att ämnet fortfarande är oerhört tabubelagt i Gambia och i många kretsar talar man inte om det alls. På så sätt tror jag att det försvårar avsevärt för de barn som blir utsatta, att själva våga börja prata om det. Många utsatta inser inte heller att de är så många som de är som blivit utsatta, utan tror att de är ensamma eller i fåtal om att ha skändats!

Det är bara att göra en snabb jämförelse här i Sverige. Fler och fler barn vågar prata öppet om det, ju mindre tabubelagt ämnet är och ju fler barn och vuxna som talar högt om det, desto mindre tabubelagt blir ämnet. Samtidigt, trots alla våra kunskaper i hur det här fungerar, så är det MASSOR av barn och vuxna här i Sverige som aldrig kommer att tala öppet om eller gå vidare rättsligt med personer som utsätter eller har utsatt dem för sexuella övergrepp som barn.

Däremot glädjer det mig att höra att man tar tag i problemet över hela världen. Jag har aldrig med egna ögon sett någon som jag misstänkt utnyttjar ett barn sexuellt. Å andra sidan går man kanske inte runt och misstänker det i första hand. Men om jag såg det så skulle jag utan tvekan kontakta Ecpats Hotline, eller polisens hotline för rapportering.

Här är jag övertygad om att vi alla vuxna måste våga börja se. Vi får ta bort alla ”rosa moln” och inse att det finns många mörka, ödesdigra moln på vår himmel, som vi måste våga uppmärksamma. Den trevliga grannen/läraren/vännen/flickvännen/maken/tränaren etc. kan begå ohyggliga brott mot dem vi tror de visar sig allra varmaste kärlek för. Det innebär inte att vi ska gå runt och misstänkliggöra alla människor vi har omkring oss, men jag är helt övertygad om att i de flesta fall så finns det en massa ”tecken” när saker inte står rätt till och det har inte minst Patrik Sjöberg vittnat om den senaste tiden. Men vi måste våga se vad som sker.

Jag läste igår i Svensk media om de 23(!!) kvinnor som nu står åtalade för barnpornografi och känner mig väldigt bedrövad. Dessa kvinnor är mammor och några har även barnbarn, vars bilder de har sänt vidare i nätverket. Det borde inte vara något skillnad på om brottet utförts av män eller kvinnor, men någonstans inom mig kan jag inte låta bli att undra om inte det känslomässiga sveket känns större om brottet begås av en mamma eller mormor? Det handlar förstås om vad man haft för relation till personerna innan också. Men på något sätt så känns sveket större, när det är en person som ett barn har haft en nära relation till eller om det rent av är en nära anhörig.

Pojkar som utsätts för sexuella övergrepp är troligen färre, men ändå väldigt många fler än vi tror. Tabun runt pojkar som blivit utsatta tror jag också är större idag än för flickor. Om sexuella övergrepp handlar filmerna på Kanal 24 och där hamnar fokus många gånger på pojkar/män som har utsatts och det är viktigt att de också får ett fokus.

Detta är återkommande tankar hos mig i högre grad sedan jag nyligen läst ut boken Tills Skulderbladen Blivit Vingar av Sofia Rapp Johansson. Boken handlar om Fijan som växer upp i en värld fylld av vuxenvärldens svek i kombination med sexuella övergrepp. Den handlar om den totala kärleken till en mamma som även hon är fylld av svek, men som är den enda trygghet som Fijan och hennes syskon känner. Det som gör ondast när jag läser boken är att sveken från vuxenvärlden kommer från precis alla vuxna i Fijans närhet. Den ena fosterfamiljen efter den andra, från mamman, styvpappan o.s.v.

En annan slående insikt när jag läst boken är hur oerhört långt inne våra hemligheter med att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp sitter. Till och med när hjälpen finns inom räckhåll vågar vi inte ta emot den, eller lita på att den faktiskt kan hjälpa oss. Otryggheten och misstron sitter så djupt i oss att den blir obegriplig. Till och med när vi blivit vuxna och kanske trygga i oss själva, så kan den där hemligheten ligga kvar och gro, om vi inte till och med fortsätter förneka den helt även för oss själva.

Jag tror också att det är mycket vanligt att en och samma person blir utsatt för sexuella övergrepp av fler än en person. Vad detta beror på vet jag inte, men jag har en del teorier om att det kan bero på att dessa personer som utsätter barn för sexuella övergrepp kan vara bra på att ”läsa av” barn och jag tror att det sker en stor förändring på ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp, som blir lätt att läsa av för den som vet hur man ska läsa av det. Jag tror också att ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp har svårare att sätta gränser både för sig själv och för andra. Vi har redan ”låtit oss” skändas och har svårt att känna att vi har rätt till våra egna kroppar och att känna att vi har rätt att bestämma över dem helt och fullt.

Jag tror detta är vanligt. Jag tror också att det är skälet till att många av oss antingen blir nästan helt avhållsamma från sex under perioder av våra liv, eller väldigt promiskuösa. Jag tror också att det är vanligt att vi förhåller oss på båda sätten, men kanske under olika perioder av våra liv.

För oss som blivit utsatta för övergrepp av fler än en person tror jag också att skammen sätter sig djupare i oss. Känslan av att själv ha någon skuld i det hela, då det inte bara är en person som utsatt oss för övergreppen, tror jag sitter allt för djupt rotat i oss och jag tror också att det är en av anledningarna till att så få talar om just detta, även om jag upplever att det är många som har denna erfarenhet när man talar enskilt med personer som har blivit utsatta.

Jag är övertygad om att alla barn som har utsatts för sexuella övergrepp tar skada av det på något sätt, fast i olika grad. Däremot tror jag att vi handskas med svårigheterna på olika sätt och jag tror också att det är möjligt att få ett fullgott vuxenliv med framtidshopp och fyllt av tilltro och kärlek. Jag tror också att det är viktigt att få bearbeta sina upplevelser för att kunna gå vidare och skapa sig ett fullgott liv med framtidstro.

Den största skillnaden mellan att ett barn i ett fattigt land som Gambia och ett land rikt med resurser för barn är främst bearbetningen och möjligheterna till både krishantering, stöd, hjälp och bearbetning efter att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp.

Det viktigaste för oss vuxna är att öppna våra ögon och våga se. Trots alla starka känslor som det väcker inom oss, så måste vi våga sträcka ut en hand när vi fattar misstankar. Vi måste våga ställa de där obekväma frågorna. Även när svaret gör ont.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det du inte såg…

Det är titeln på Patrik Sjöbergs självbiografi. Den handlar om de sexuella övergrepp han blev utsatt för som barn. Det är boken som alla talar om idag. Hur kunde det pågå, är frågan som många ställer sig idag. Mitt framför kamerorna och strålkastarna.

Jag tror det beror på att vi människor går runt i tron om att alla är onda eller goda. Att vi inte inser att de flesta av oss har både ock inom sig. Världen är inte svart eller vit. Den är både ock, för att inte tala om alla de grå nyanser som vi också har omkring oss.

Vi valde att se den fina tränaren/styvpappan som visade sådan omsorg om Patrik. Men det fanns också en annan sanning. Den sanning som Patrik nu valt att gå ut med. Det krävs både mod och styrka till det och jag är väldigt glad att Patrik tagit det beslutet.

Idag diskuteras det om huruvida folk omkring såg vad som pågick? Ett annat av offren hävdar att det var uppenbart att tränaren hade en ohälsosam relation till sina adapter:

Viljo hade ett alldeles för intimt sätt att förhålla sig till oss adepter- de som såg honom borde absolut förstått att något var fel.”

När det gäller så svåra känslomässiga saker som sexuella övergrepp på barn, så tror jag att det är lätt hänt att man inte vill se, att man inte vill förstå.

En person som inte själv är intresserad av barn sexuellt, kan omöjligt förstå att någon faktiskt KAN se på barn på just det viset. Ett naket barn betyder inget för oss. Inget sexuellt. Snarare tvärt om. Ett naket barn är bland det mest oskuldsfulla vi kan tänka oss. Ett naket barn vill vi skydda och värna om. Inte begå övergrepp emot.

Jag tror att vi alla måste öppna våra ögon för att se att fasansfulla brott kan ske nästan mitt framför våra ögon. Samtidigt som det är viktigt att komma ihåg att de flesta som älskar barn, gör det utan en tanke på att skada dem på något sätt. Jag vet en pappa som vid ett tillfälle sa att han slutade ta sina barn i knä och pussa på dem, när den första ”incest-debatten” kom. Det är sorgligt.

Våra barns fäder ska naturligtvis våga ha närhet med sina barn.

En sak som jag börjat fundera på allt mer de senaste åren är att de flesta av oss som på något vis har levt självdestruktivt i delar eller hela sina liv, är personer som det ofta kommer fram i slutänden att de har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Jag tycker att det säger något om digniteten på vilken skada ett sexuellt övergrepp är i det långa loppet. Med självdestruktiv menar jag till exempel: självskadebeteende, svårigheter i kärleksrelationer (till exempel genom att leva i destruktiva förhållanden med psykiskt, sexuellt eller fysiskt våld/leva promiskuöst/ha svårt att hålla kvar i relationer och lämna, eller tvärt om hålla fast i dåliga relationer i stället för att lämna etc.) , missbruk och beroenden i alla dess former, kriminalitet, eller ätstörningar. Det finns naturligtvis en massa andra sätt att leva destruktivt på, men detta är några av de exempel som jag tycker mig ofta möta bland människor som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Det är möjligt att det finns någon forskning på detta som styrker eller avstyrker mina personliga slutsatser.

Samtidigt är jag den första att poängtera att dåligt / destruktivt eller olagligt beteende INTE är någon ursäkt för att man har blivit utsatt för sexuella övergrepp. Även om man har blivit utsatt för sexuella övergrepp, så innebär det ändå att vi som vuxna individer ALLTID har ett ansvar för våra handlingar oavsett vad som föregått dem. Men jag tror att det man har blivit utsatt för kan vara en FÖRKLARING till mycket av sitt beteende. Jag hoppas att du som läser detta förstår att jag naturligtvis INTE menar att man måste bli kriminell eller missbrukare för att man har blivit utsatt för sexuella övergrepp, men jag menar att jag tycker det är förvånansvärt många av de som levt destruktivt på något vis, som själva har blivit utsatta någon gång för sexuella övergrepp.

En annan sak som jag tycker är mycket viktigt att nämna i den här frågan och som jag nämnt många gånger tidigare: även om man har blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn eller vuxen, så är det viktigt att veta att man kan få ett bra och liv, man kan ha fina, viktiga relationer i sitt liv. Man kan ”gå vidare” även om man alltid kommer att bära med sig sitt bagage i sin ryggsäck. Man KAN också vända det man blivit utsatt för, till något som gör en starkare och vända det negativa till något positivt! Men jag tror att det krävs att man får möjlighet att bearbeta det man blivit utsatt för, annars tror jag det är svårt att ”gå vidare” och jag tror att det är svårare att släppa taget om det man har blivit utsatt för.

Jag har aldrig varit någon stor hyllare av idrottsstjärnor, inte för att jag inte beundrar dem (för det gör jag många gånger), utan helt enkelt för att jag är ganska ointresserad av idrott generellt.

Men idag hyllar jag med lätthet och glädje både Patrik Sjöberg och de andra idrottare som nu gått ut med de sexuella övergreppen! Jag tror att det är en stor hjälp för många utsatta, kanske framför allt för andra pojkar/män som har blivit utsatta!!

Patriks bok kan du beställa HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,