Våga Skrika Del: 2

Våga Skrika Del: 1

Någon som försöker bryta detta tabu och vars projekt jag följt noga under en längre tid är Thor-Björn Bergman. Thor-Björn slår hål på tabun. Både runt sexuella övergrepp generellt, men även om sexuella övergrepp på pojkar, som jag anser vara ett allt större tabu.

Han är filmare och driver Kanal 24 där han lägger upp sina filmprojekt som rör övergrepp mot barn. Jag har sett alla filmer på Kanal 24 flera gånger. Jag rekommenderar alla som möter barn i sin familj, i sitt yrke, på sin fritid och barn överhuvud taget, att se dessa filmer.

Det finns några filmer som satt djupare spår i mig än andra och det är följande filmer:

Skuggornas Barn-en ny gryning Det är en flicka på 9 år och två unga vuxna killar (jag vet inte säkert om den maskerade pojken är en pojke eller flicka, men jag tror det är en pojke) som berättar om sina övergrepp och varför de vill berätta om det. Det är starka berättelser och särskilt den maskerade pojken är så klok och säger så många viktiga saker att jag verkligen önskar att alla såg den här filmen. Flickan upprepar vid många tillfällen under filmens gång att ”ingen lyssnat på henne”. Det är därför jag menar att man måste uppmuntra barn som blivit utsatta att prata om det. Igen och igen. Det är chockande och obegripligt att hon försökt berätta, men inte blivit lyssnad på. Vi vuxna måste våga lyssna och vi måste våga agera!

Pappa, kom hem Handlar om Erika som adopterades från Colombia till Sverige vid 4 års ålder. I princip genast började hon att utnyttjas sexuellt av sin adoptivfar. Varför den här filmen berör mig väldigt starkt är för att sveken mot Erika är dubbelt. Hon var redan ett trasigt och utsatt barn som skulle få chansen att få trygghet hos en familj som valt henne som barn, men som i stället resulterade i sexuella övergrepp. Sedan tycker jag att likt en maskros som växer även i asfalt och betong, lyckas Erika förmedla en livsglädje, energi och ödmjukhet som är få människor förunnat, trots det hon blivit utsatt för.

Sedan har vi den fantastiska, djupgående serien: Fyra Nyanser av Svart som är i fyra delar:

Del 1: Filmaren

Del 2: Offren

Del 3: Förövaren

Del 4: Psykologen

Denna serie är fantastiskt välgjord och vad som gör den specifik är att man går så djupt in på flera avsnitt. Intervjun med förövaren är i högsta grad intressant! De som medverkar i del 2: offren, finns filmade i egna filmer på Kanal 24, om det är någon av deras historier som känns särskilt intressanta. En av de som medverkar i delen Offren, är Sofia Rapp. Hennes berättelse har jag skrivit om tidigare HÄR!

Den maskerade pojken i den första filmen jag länkar till ovan, säger att sista gången han blev utsatt, var när han var 12 år. Han berättar om den här gången att personen som utsatte honom, även utsatte hans tjejkompis och att då var han tvungen att sätta stopp för det då han i och med att förövaren utsatte någon annan inför honom, inte längre kunde dölja den här hemligheten. Det är en intressant, ologiskt men ändå oerhört logiskt resonemang. I den här galna världen, bland det galna att vara utsatt så finns det en logik som är klockren! Han berättar också att den sista gången förövaren gav sig på honom, så sparkade han ner honom från sin säng med kraft och det blev så högljutt att mamman uppmärksammade att något stod på. Återigen: att göra sig hörd är en förövares största skräck och det är den utsattes största skydd. Det blir jag allt mer övertygad om!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Lek med ord och Sexuella övergrepp

Idag skriver Oisí­n Cantwell i Aftonbladet, en kolumn om att hänga ut pedofiler och förövare på en sajt på internet som har fått en del kritik. Jag håller med i kritiken och har skrivit om det många gånger tidigare. Däremot skriver Oisí­n följande:

”Geniet bakom hemsidan är, föga överraskande, nazist.   Han har inte ens orkat ta reda på vad en pedofil är. Att som vuxen ligga med en könsmogen 14-åring är för all del brottsligt, men en helt annan sak än att utsätta en femåring för ett sexuellt övergrepp.”

Ja, det stämmer att det inte anses vara pedofili i ordets rätta bemärkelse om personen är över 12 år. För mig blir det lite en lek med ord, då jag är övertygad om att det är väldigt vanligt att en pedofil även kan attraheras och även förgripa sig på någon över tolv år och som då per definition borde klassas som en Hebefil. Ganska uppenbart är det också att många flickor och pojkar utvecklas olika snabbt och det har funnits rättsfall som diskuterats, där förövare hävdat att de trott att personen de utsatt har varit äldre, för att de varit fysiskt välutvecklade eller av andra skäl och därför menar att de borde ha sänkt straff eller gå helt straffria. Vad jag då funderar över är varför jag aldrig hört talas om ett enda fall där personen varit över 15, men sett ut som 11 och därför borde personen med den logiken straffas, trots att personen varit över 15 år?

Min uppfattning är att man ska vara mycket försiktig med att tänja på dessa gränser!!

Det jag reagerade emot i Oisín ´s artikel, är att han skriver att det är en helt annan sak om personen som blir utsatt för sexuella övergrepp är fem eller fjorton år. Ja, i ordets bemärkelse är det skillnad, men faktum är att det enligt lagen inte är någon skillnad!

Så här säger lagen:

”Sexuellt övergrepp mot barn: Den som genomför en annan sexuell handling än som avses i 4 och 5 § § med ett barn under femton år, eller med ett barn som fyllt femton men inte arton år och som gärningsmannen står i ett sådant förhållande till som avses i 4 § andra stycket, döms för sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, döms för grovt sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. ( Brottsbalken Kapitel 6 § 6).”

Jag reagerar också starkt mot meningen:

”Att som vuxen ligga med en könsmogen 14-åring är för all del brottsligt”

För all del? FÖR ALL DEL? Vad MENAR egentligen Oisín? Anser han inte att det borde vara det?

Som sagt, jag håller med i sakfrågan om att hänga ut pedofiler är fel. Jag har inte ändrat inställning fast jag noga har kollat igenom den aktuella sidan. Men jag tycker det är sorgligt att Oisí­n Cantwell formulerar sig så illa, eller om det nu är så att han har den här sneda uppfattningen att det är okej för vuxna att utöva sexuella övergrepp mot 14-åringar, trots att det är brottsligt i lagens mening?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Sexuella övergrepp på barn i världen

Sexhandel och sexuellt utnyttjande av barn sker överallt i världen. Gambia har i vissa fall pekats ut som ett litet mecka för pedofiler. När jag nyligen var i Gambia inledde jag flera diskussioner med boende i landet om just detta. Jag fick berättat för mig att regeringen tar i med ”hårdhandskar” i denna fråga och hänger gärna ut personer i media i Gambia, när det handlar om sexuella övergrepp mot barn. Som jag tidigare skrivit så tror jag inte på detta med att hänga ut. Jag tror helt enkelt inte att det hjälper några barn. Nyligen greps en Norsk, tidigare dömd pedofil i Gambia. Nyheten nådde även västvärlden och den information jag fick i Gambia var att nyheten kablades ut i Gambisk media med både namn och bild. Precis som överallt på jorden tar i stort sett alla man pratar med, mycket starkt avstånd från sexuella övergrepp mot barn. Precis som överallt på jorden är detta ett ämne som rör upp väldigt starka och ibland närmast primitiva känslor. Det hör till vanligheterna att man i diskussioner hör saker som: ”kastrera dem, skär av den på dem, lås in dem och släng nyckeln” etc. Även om jag inte är för ”uthängningar” så är jag förstås glad att man i Gambia tar i med ”hårdhandskarna” i dessa frågor och att man tar dem på allvar!!

Jag brukar oftast lyckas sansa mig något i denna debatt och faktiskt lyckas med något väldigt svårt: en relativt sansad debatt. Det betyder inte att jag inte känner samma ilska, frustration, vanmakt och primitiva känslor som de flesta andra.

I Gambia har organisationer i samarbete med regeringen i Gambia, lyckats införa att barn inte får vistas inom hotellområdet hur som helst. Till exempel får de inte vistas på hotellrum eller sova över där och i många fall får inga minderåriga barn alls vistas inom hotellområden. Det är bra. Visserligen ställer det till med lite praktiska bekymmer för Gambier som åker till hemlandet på semester från annat land och för oss som har släktingar eller barn boende i Gambia som vi vill tillbringa mycket tid med när vi är där. Det är till exempel inte helt ovanligt att en del föräldrar av olika skäl låter sina barn bo kvar med den andra föräldern eller andra släktingar när de flyttar utomlands och då önskar de förstås att spendera så mycket tid det bara går med sina barn när de äntligen ses. Men jag anser fortfarande att det är så relativt små praktiska problem som det går att lösa på andra sätt och om det kan rädda något enskilt barn från att utsättas för sexuella övergrepp, så tycker jag ändå det är värt det. Dessutom tycker jag det är viktigt att man markerar att det inte är okej och att man faktiskt gör något åt problemet!!

Nåja, det är ett steg på vägen, dock ingen problemlösare. I stället skapar det nya problem. Som i fallet med den omtalade Norrmannen, som i stället, liksom många andra turister i Gambia, väljer bort hotellen och väljer i stället att hyra ett hus någonstans i landet, vilket gör att dessa personer helt undangömt kan fortsätta sitt kriminella och skadliga sexuella utövande med små barn. Problemet ”göms undan” och på så sätt blir det svårare att upptäcka, angripa och att göra något åt.

Ett annat problem är förstås att det inte bara är turister som sexuellt utnyttjar barn i Gambia, utan naturligtvis även Gambier själva. Även om regeringen valt att hänga ut även dessa offentligt, så är det inte heller någon problemlösning. Däremot finns det ytterligare problem när Gambier själva begår dessa handlingar och det är att ämnet fortfarande är oerhört tabubelagt i Gambia och i många kretsar talar man inte om det alls. På så sätt tror jag att det försvårar avsevärt för de barn som blir utsatta, att själva våga börja prata om det. Många utsatta inser inte heller att de är så många som de är som blivit utsatta, utan tror att de är ensamma eller i fåtal om att ha skändats!

Det är bara att göra en snabb jämförelse här i Sverige. Fler och fler barn vågar prata öppet om det, ju mindre tabubelagt ämnet är och ju fler barn och vuxna som talar högt om det, desto mindre tabubelagt blir ämnet. Samtidigt, trots alla våra kunskaper i hur det här fungerar, så är det MASSOR av barn och vuxna här i Sverige som aldrig kommer att tala öppet om eller gå vidare rättsligt med personer som utsätter eller har utsatt dem för sexuella övergrepp som barn.

Däremot glädjer det mig att höra att man tar tag i problemet över hela världen. Jag har aldrig med egna ögon sett någon som jag misstänkt utnyttjar ett barn sexuellt. Å andra sidan går man kanske inte runt och misstänker det i första hand. Men om jag såg det så skulle jag utan tvekan kontakta Ecpats Hotline, eller polisens hotline för rapportering.

Här är jag övertygad om att vi alla vuxna måste våga börja se. Vi får ta bort alla ”rosa moln” och inse att det finns många mörka, ödesdigra moln på vår himmel, som vi måste våga uppmärksamma. Den trevliga grannen/läraren/vännen/flickvännen/maken/tränaren etc. kan begå ohyggliga brott mot dem vi tror de visar sig allra varmaste kärlek för. Det innebär inte att vi ska gå runt och misstänkliggöra alla människor vi har omkring oss, men jag är helt övertygad om att i de flesta fall så finns det en massa ”tecken” när saker inte står rätt till och det har inte minst Patrik Sjöberg vittnat om den senaste tiden. Men vi måste våga se vad som sker.

Jag läste igår i Svensk media om de 23(!!) kvinnor som nu står åtalade för barnpornografi och känner mig väldigt bedrövad. Dessa kvinnor är mammor och några har även barnbarn, vars bilder de har sänt vidare i nätverket. Det borde inte vara något skillnad på om brottet utförts av män eller kvinnor, men någonstans inom mig kan jag inte låta bli att undra om inte det känslomässiga sveket känns större om brottet begås av en mamma eller mormor? Det handlar förstås om vad man haft för relation till personerna innan också. Men på något sätt så känns sveket större, när det är en person som ett barn har haft en nära relation till eller om det rent av är en nära anhörig.

Pojkar som utsätts för sexuella övergrepp är troligen färre, men ändå väldigt många fler än vi tror. Tabun runt pojkar som blivit utsatta tror jag också är större idag än för flickor. Om sexuella övergrepp handlar filmerna på Kanal 24 och där hamnar fokus många gånger på pojkar/män som har utsatts och det är viktigt att de också får ett fokus.

Detta är återkommande tankar hos mig i högre grad sedan jag nyligen läst ut boken Tills Skulderbladen Blivit Vingar av Sofia Rapp Johansson. Boken handlar om Fijan som växer upp i en värld fylld av vuxenvärldens svek i kombination med sexuella övergrepp. Den handlar om den totala kärleken till en mamma som även hon är fylld av svek, men som är den enda trygghet som Fijan och hennes syskon känner. Det som gör ondast när jag läser boken är att sveken från vuxenvärlden kommer från precis alla vuxna i Fijans närhet. Den ena fosterfamiljen efter den andra, från mamman, styvpappan o.s.v.

En annan slående insikt när jag läst boken är hur oerhört långt inne våra hemligheter med att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp sitter. Till och med när hjälpen finns inom räckhåll vågar vi inte ta emot den, eller lita på att den faktiskt kan hjälpa oss. Otryggheten och misstron sitter så djupt i oss att den blir obegriplig. Till och med när vi blivit vuxna och kanske trygga i oss själva, så kan den där hemligheten ligga kvar och gro, om vi inte till och med fortsätter förneka den helt även för oss själva.

Jag tror också att det är mycket vanligt att en och samma person blir utsatt för sexuella övergrepp av fler än en person. Vad detta beror på vet jag inte, men jag har en del teorier om att det kan bero på att dessa personer som utsätter barn för sexuella övergrepp kan vara bra på att ”läsa av” barn och jag tror att det sker en stor förändring på ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp, som blir lätt att läsa av för den som vet hur man ska läsa av det. Jag tror också att ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp har svårare att sätta gränser både för sig själv och för andra. Vi har redan ”låtit oss” skändas och har svårt att känna att vi har rätt till våra egna kroppar och att känna att vi har rätt att bestämma över dem helt och fullt.

Jag tror detta är vanligt. Jag tror också att det är skälet till att många av oss antingen blir nästan helt avhållsamma från sex under perioder av våra liv, eller väldigt promiskuösa. Jag tror också att det är vanligt att vi förhåller oss på båda sätten, men kanske under olika perioder av våra liv.

För oss som blivit utsatta för övergrepp av fler än en person tror jag också att skammen sätter sig djupare i oss. Känslan av att själv ha någon skuld i det hela, då det inte bara är en person som utsatt oss för övergreppen, tror jag sitter allt för djupt rotat i oss och jag tror också att det är en av anledningarna till att så få talar om just detta, även om jag upplever att det är många som har denna erfarenhet när man talar enskilt med personer som har blivit utsatta.

Jag är övertygad om att alla barn som har utsatts för sexuella övergrepp tar skada av det på något sätt, fast i olika grad. Däremot tror jag att vi handskas med svårigheterna på olika sätt och jag tror också att det är möjligt att få ett fullgott vuxenliv med framtidshopp och fyllt av tilltro och kärlek. Jag tror också att det är viktigt att få bearbeta sina upplevelser för att kunna gå vidare och skapa sig ett fullgott liv med framtidstro.

Den största skillnaden mellan att ett barn i ett fattigt land som Gambia och ett land rikt med resurser för barn är främst bearbetningen och möjligheterna till både krishantering, stöd, hjälp och bearbetning efter att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp.

Det viktigaste för oss vuxna är att öppna våra ögon och våga se. Trots alla starka känslor som det väcker inom oss, så måste vi våga sträcka ut en hand när vi fattar misstankar. Vi måste våga ställa de där obekväma frågorna. Även när svaret gör ont.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det du inte såg…

Det är titeln på Patrik Sjöbergs självbiografi. Den handlar om de sexuella övergrepp han blev utsatt för som barn. Det är boken som alla talar om idag. Hur kunde det pågå, är frågan som många ställer sig idag. Mitt framför kamerorna och strålkastarna.

Jag tror det beror på att vi människor går runt i tron om att alla är onda eller goda. Att vi inte inser att de flesta av oss har både ock inom sig. Världen är inte svart eller vit. Den är både ock, för att inte tala om alla de grå nyanser som vi också har omkring oss.

Vi valde att se den fina tränaren/styvpappan som visade sådan omsorg om Patrik. Men det fanns också en annan sanning. Den sanning som Patrik nu valt att gå ut med. Det krävs både mod och styrka till det och jag är väldigt glad att Patrik tagit det beslutet.

Idag diskuteras det om huruvida folk omkring såg vad som pågick? Ett annat av offren hävdar att det var uppenbart att tränaren hade en ohälsosam relation till sina adapter:

Viljo hade ett alldeles för intimt sätt att förhålla sig till oss adepter- de som såg honom borde absolut förstått att något var fel.”

När det gäller så svåra känslomässiga saker som sexuella övergrepp på barn, så tror jag att det är lätt hänt att man inte vill se, att man inte vill förstå.

En person som inte själv är intresserad av barn sexuellt, kan omöjligt förstå att någon faktiskt KAN se på barn på just det viset. Ett naket barn betyder inget för oss. Inget sexuellt. Snarare tvärt om. Ett naket barn är bland det mest oskuldsfulla vi kan tänka oss. Ett naket barn vill vi skydda och värna om. Inte begå övergrepp emot.

Jag tror att vi alla måste öppna våra ögon för att se att fasansfulla brott kan ske nästan mitt framför våra ögon. Samtidigt som det är viktigt att komma ihåg att de flesta som älskar barn, gör det utan en tanke på att skada dem på något sätt. Jag vet en pappa som vid ett tillfälle sa att han slutade ta sina barn i knä och pussa på dem, när den första ”incest-debatten” kom. Det är sorgligt.

Våra barns fäder ska naturligtvis våga ha närhet med sina barn.

En sak som jag börjat fundera på allt mer de senaste åren är att de flesta av oss som på något vis har levt självdestruktivt i delar eller hela sina liv, är personer som det ofta kommer fram i slutänden att de har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Jag tycker att det säger något om digniteten på vilken skada ett sexuellt övergrepp är i det långa loppet. Med självdestruktiv menar jag till exempel: självskadebeteende, svårigheter i kärleksrelationer (till exempel genom att leva i destruktiva förhållanden med psykiskt, sexuellt eller fysiskt våld/leva promiskuöst/ha svårt att hålla kvar i relationer och lämna, eller tvärt om hålla fast i dåliga relationer i stället för att lämna etc.) , missbruk och beroenden i alla dess former, kriminalitet, eller ätstörningar. Det finns naturligtvis en massa andra sätt att leva destruktivt på, men detta är några av de exempel som jag tycker mig ofta möta bland människor som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Det är möjligt att det finns någon forskning på detta som styrker eller avstyrker mina personliga slutsatser.

Samtidigt är jag den första att poängtera att dåligt / destruktivt eller olagligt beteende INTE är någon ursäkt för att man har blivit utsatt för sexuella övergrepp. Även om man har blivit utsatt för sexuella övergrepp, så innebär det ändå att vi som vuxna individer ALLTID har ett ansvar för våra handlingar oavsett vad som föregått dem. Men jag tror att det man har blivit utsatt för kan vara en FÖRKLARING till mycket av sitt beteende. Jag hoppas att du som läser detta förstår att jag naturligtvis INTE menar att man måste bli kriminell eller missbrukare för att man har blivit utsatt för sexuella övergrepp, men jag menar att jag tycker det är förvånansvärt många av de som levt destruktivt på något vis, som själva har blivit utsatta någon gång för sexuella övergrepp.

En annan sak som jag tycker är mycket viktigt att nämna i den här frågan och som jag nämnt många gånger tidigare: även om man har blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn eller vuxen, så är det viktigt att veta att man kan få ett bra och liv, man kan ha fina, viktiga relationer i sitt liv. Man kan ”gå vidare” även om man alltid kommer att bära med sig sitt bagage i sin ryggsäck. Man KAN också vända det man blivit utsatt för, till något som gör en starkare och vända det negativa till något positivt! Men jag tror att det krävs att man får möjlighet att bearbeta det man blivit utsatt för, annars tror jag det är svårt att ”gå vidare” och jag tror att det är svårare att släppa taget om det man har blivit utsatt för.

Jag har aldrig varit någon stor hyllare av idrottsstjärnor, inte för att jag inte beundrar dem (för det gör jag många gånger), utan helt enkelt för att jag är ganska ointresserad av idrott generellt.

Men idag hyllar jag med lätthet och glädje både Patrik Sjöberg och de andra idrottare som nu gått ut med de sexuella övergreppen! Jag tror att det är en stor hjälp för många utsatta, kanske framför allt för andra pojkar/män som har blivit utsatta!!

Patriks bok kan du beställa HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Boktips: Avklädd

Jag har nyligen läst ut boken Avklädd-En berättelse om brott vi tiger ihjäl av Andreas Harne, utgiven på Fischer & Co bokförlag.

Jag fick låna den av en kollega för ett tag sedan och har inte hunnit sätta tänderna (eller rättare sagt ögonen) i den förrän nyligen.

Det finns några ord som konstant maler i mitt inre, när jag läser denna bok, det är orden: obehagligt, tabu och viktigt.

Andreas Harne var en kriminalreporter på Aftonbladet, när han greps för barnpornografibrott (innehav och spridning av barnpornografiska bilder och filmer). I boken får man följa hur Andreas själv var ett offer för barnpornografi sedan unga år. Ett utnyttjande som pågick under flera års tid.

Boken är obehaglig. Den visar vuxenvärldens ondska mot barn när den är som allra mest genomtänkt och absurd. Samtidigt som den väcker en förståelse (inte ursäkt!) för hur vuxenvärldens svek kan utvecklas till just det.

Andreas skriver väldigt öppet och beskrivande hur en människa kan utvecklas från ”offer” till förövare. Hur lång och ändå så kort den vägen ändå är.

Boken visar på att världen inte är svart och vit, utan att vi lever i ständiga gråzoner.

En sak som jag dock saknar med boken är att jag tycker författaren går in väldigt djuptgående på sin förövares känslor och upphetsning när han förgrep sig på den lilla killen, medan jag tyckter att när det gäller honom själv som vuxen och när han börjar ladda ner barnporr så framkommer det aldrig vad det ger honom. I boken beskriver han noggrannt och sanningsenligt (som jag uppfattade det) att han inte skulle ha haft en tanke eller någon lust att förgripa sig fysiskt på ett barn. Han skriver inte det som ett försvar för det han gjort, utan tvärt om som en förklaring. Men jag saknar som sagt ändå en förklaring/beskrivning av vad han faktiskt fick ut av sitt surfande efter barnporr.

Men, som jag skrev så är boken viktig, även om den är obehaglig och jag rekommenderar boken, då ämnet är svårt att förstå sig på, men samtidigt mycket viktigt!

Jag ger boken tre Tonårsmorsor av fem möjliga:

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Fatou ´s Nyårskrönika del: 2

Fortsättningen på min Nyårskrönika för 2008 kan du läsa här:


Juli. ANC ´s terroriststämpel försvann. Uppsaladebatt om Romer är aktuell. En Bloggbebis såg dagsljus! Ofrivillig barnlöshet diskuterades. Jag tillägnade denna video till Birsen, som vi ber för just nu…

Jag klippte av mitt långa hår. (Bilder) Alter Ego kom på sitt sedavanliga sommarbesök. Hon gjorde också ett sedvanligt gästinägg i min blogg. Vi hade en Afrikansk afton hemma hos mig. Alla läste En halv gul sol. Det var mycket skriverier om Blondinbella. Träskon blev inne igen.

Augusti. Det var Pridefestival. Jag flätade håret på Isatou som jag skjutit så länge på… Jag åkte på ett rejält ryggskott och blev drogad med morfin. Sedan blir det mycket bloggande om Reggaefestivalen:

Fidel Castor började blogga… Jag var också ute på liten tjuvlyssning. Mabou serverar mig sin egen lilla sanning. Och en till… Jag la upp en personlig guide på bloggen. Mabou ´s första skoldag. Jag visade upp en lite primitivare sida… Siamesiska tvillingar föddes i Gambia. Bloggstafettens pinne till mig handlade om mobbning. Jag gjorde en intervju med Andreas om Rwanda.

September. Jag körde ett varv till i ”Negerdebatten”. Debatten om bitterfittor var igång. Binta åkte på bröllop på Gotland. Vi roade oss på Kulturnatten i Uppsala som fyllde 20 år i år. Mer om Kulturnatten. Jag tipsade om Mia Törnbloms bok Så dumt! som jag ännu en gång vill slå ett slag för. Jai började jobba ihop egna pengar! Vi besökte Pelle Svanslös hus och jag blev smärtsamt påmind om hur det är att vara ute med flera små barn samtidigt. Mabou vägrar prata med okänd tant. I September fick vi besked om två anhöriga som hade cancer, så det blev en hel del bloggar om det resten av året. Men beskedet kom i September och då skrev jag bloggen Sorg.
Oktober. Alfons Ã…berg kommer på besök. Jag ska bara… Jag skrev om vikten av att bekräfta alla barn.

En hel del om döden som kommit nära oss:

Jag skrev också om romska barn som lever i misär.

November. November fortsatte med väldigt dystra inlägg om döden:

Lite andra saker hände också världen i November. Obama vann valet i USA. Inför sitt boksläpp i December startar författaren Monika Antonsson en blogg där man diskuterar hennes bok. Mia-sanningen om gömda. Boken väcker stor uppmärksamhet då den sägs avslöja en annan sanning om Liza Marklunds böcker Gömda, Asyl etc. En bloggvän; Bigga går bort. Binta dansar i en video som är på MTV. Isatou reser till Gambia! Jag var med i Insider på TV3 och där diskuterade vi pedofiler:

Isatou kommer hem från Gambia. Jag publicerar den första delen av tre av min bloggbok: En Tonårsmorsa mitt i Livet. Godbitarna från mina tre första bloggår är sammanställt i tre böcker + lite nytt material, förstås och allt helt omskrivet för att passa bokform.

December. Det var inte heller någon trevlig månad för mig.

Binta är med på Uppsala-TV med sin dansgrupp Zumbas. Jag publicerar ett utdrag från min bok: En Tonårsmorsa mitt i Livet. Om våra fördomar för förorten och miljonprogrammen. Mabou avslöjar att tomten inte finns.

En av mina allra närmsta vänner och tillika bloggvän, Helené / Alter Ego, Hulda Norrköping, Alma Mater går bort i sin cancer:

Aftonbladet i samarbete med Bloggportalen bestämmer sig för att starta Stora Bloggpriset som ska avslutas med en gala i Februari! Jag ”firade” en märklig jul.

Nu är ÄNTLIGEN denna nyårskrönika klar och hade jag vetat att den skulle ta så här lång tid att skriva, så hade jag nog inte skrivit den ens…! Hahaha…

Till sist: SE TILL ATT NI FÃ…R ETT RIKTIGT GOTT NYTT Ã…R 2009!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fatou´s Nyårskrönika del: 1

Eftersom jag skrev en Nyårskrönika för 2007 förra året på Nyårsaftonen, så vill jag ju inte vara sämre i år. Dessutom tror jag att det kan vara ganska bra att sammanfatta bloggåret. Om inte annat för mig själv. Man glömmer ju så lätt…

Januari. Ã…ret började med att The Real Mymlan gjorde en rolig musikutmaning. I Kenya rådde det våldsamheter och oroliga tider. Jai hade svårt att skilja på ”ditt” och ”mitt”. Mabou funderade på om det finns Bolibompa i Gambia. Två av barnen testade slöja. Mabou körde lite Afrikansk modevisning inför sin kommande Gambiaresa. Alter Ego blev mormor. Jag skrev inlägget Ken Ring – igår och idag, som för övrigt blev 2008 ´s mest lästa inlägg. Binta och Jai tyckte att jag överdrev ett NEJ!

Februari. Jag läste den bästa bok jag någonsin har läst. Jag blev radiokrönikör/radiokåsör, vilket jag fortfarande är och tycker är riktigt roligt! Det är en fantastiskt rolig utmaning! Jag kärleksbloggade om Gamla Bettan. Igen. Jag fick ett härligt mail från en bloggläsare som jag fick lägga ut i bloggen. Mabou kommer ÄNTLIGEN hem från Gambia. Jag läste ännu en fantastisk bok!! Jai tyckte inte att eget beröm luktade illa… Jag fick goda nyheter från flickan som inte ville leva. Mabou var på shoppinghumör! Mabou fyllde sex och jag missade Mabou ´s sexårskalas. Jag hade ett av de bästa utvecklingssamtalen. Ever! JAg letade guldkorn i vardagen! Jag fick ämnet Fördomar i Bloggstafetten.

Mars. Binta fyllde nitton år. Bloggläsare fick önska bloggar av mig:

Mera utvecklingssamtal blev det i Mars. Jag bloggade om alkoholism. Och nykterhet. Vi diskuterade barns rätt till båda sina föräldrar på bloggen. Vi beskrev vårat liv med sex ord. Jag bevisade för Binta och Jai att mammor alltid har rätt!! Min kamera kom äntligen hem från Gambia. Thank ´s to Binta. NOT!!

April. Mabou hade förlossningsfrågor. Det var 40 år sedan Martin Luther King blev mördad. Min bästa väninna (som nu flyttat hem igen) kom på Sverige-besök. Lilla Engla miste sitt liv i ett vansinnesdåd. Bildbevis på att jag får hem otroligt mycket på min cykel Gamla Bettan när jag är ute och shoppar!! Binta och jag hade fred och frid (kors i taket!!) Jag upptäckte att jag kunde trolla. Den fruktansvärda historien med familjefadern Fritzl uppdagades. Binta börjar blogga.

Maj: Jag fick Grekiska känslor. Jag bloggar om Stockholms utslagna medmänniskor. Binta ´s student närmar sig! Vi diskuterade mångkultur på bloggen. Och ”Svenskhet”. Mabou var glad över att få följa med Binta och vara med i en musikvideo:

Mabou tycker att livet är orättvist och Alter Ego ´s son uppträder i musikvideo. Jai fyllde 17 år! Jacob, Mabou ´s groda kilar vidare. R.I.P.

Juni. Jag reste till Riga en helg. Man är inte mer pinsam än man gör sig. Studentplanerna håller på att knäcka mig fullständigt. Bintas student i bilder. (Vi hade jäkligt roligt!!) Vi hade också en toppen heldag på Gröna Lund. (Bildblogg) Vi firade treårs-jubileum med min blogg. Binta vinner Swedish National Dancehall Queen 2008. Vi diskuterade rasistiska bloggar. Jag skrev en av de mest personliga bloggar jag någonsin skrivit. Jag fann Ludmilla ´s blogg och den grep mig starkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hur kan vi skydda våra barn?

Det jag skrev i ett av inläggen att jag efterlyser var följande:

  • Det jag efterlyser i debatten är dels hur kan vi skydda våra barn och ungdomar?
  • Finns det behandlingar som visar sig fungera bra på just sexualbrottslingar?
  • Alternativ till “lås in dem och släng nyckeln” utan att själv bli kallad “pedofilkramare” eller till och med pedofil.

Eftersom jag inte tror på uthängning av pedofiler eller andra sexuella förövare, utan hellre försöker att se nya vägar att gå för att förhindra att våra barn blir utsatta, så efterlyser jag andra lösningar, som alternativ. Jag tror det är viktigt att prata med sina barn och upplysa dem om de faror som faktiskt finns. Däremot tror jag det är viktigt att inte framställa dessa personer som ”fula gubbar” som jag också skrivit om tidigare. Jag tror dock inte att det räcker. Jag efterlyser verkligen andra förslag för att kunna skydda våra barn. Förslag som inte går ut på lemlästning av förövarna eller att låsa in våra barn. Lite tror jag att detta är en del ”skrämselpropaganda” som en vän till mig uttryckte det nyligen. Man diskuterar och pratar om en massa extrema pedofiler eller andra förövare, vilket leder till att man skrämmer häcken av alla föräldrar och barn. Jag tycker det är viktigt att ändå hantera detta ämne med viss sans.

Jag tror inte att det är en god idé att skrämma upp våra barn för mycket. Man kan informera, tala om för barnet att det finns människor som gör sådana saker med barn och hur man vill att de ska hantera situationen i dessa fall. Man kan också vara förutseende och tala om hur man vill att barnet ska agera om de trots allt blir utsatta för ett övergrepp. Man kan ha koll på barnen, men ibland räcker ju inte heller det. Men att inskränka ett barns utveckling och frihet av rädsla för förövare tror jag inte heller är rätt väg att gå.

Vi kan skydda våra barn mot mycket, men faktiskt inte allt, hur gärna vi än vill det. Jag tror det finns en stor fara med att se en förövare i varje vuxen människa också och jag tror att om vi överför det på våra barn, så blir det otroligt svårt för våra barn att få en naturlig och positiv utveckling. Vi får inte låta våra rädslor gå ut över våra barns utveckling. Trots allt så är det så att de flesta barn blir INTE utsatta för sexuella övergrepp, även om det är allt för många som blir det.

En annan sak som slår mig är att det känns viktigt att vi INTE hamnar i något sorts accepterande av förövares handlingar. Det får aldrig bli okej att utsätta barn för övergrepp!! I den debatt som råder just nu verkar det finnas mycket rädsla för just ett accepterande av pedofili, själv har jag svårt att tro att det någonsin kommer att bli accepterat och jag tror det är oerhört viktigt att vi aldrig hamnar i det ”accepterandet”. Samtidigt tror jag att det är viktigt att de som faktiskt vill få hjälp, verkligen får det! För vad jag förstår av det jag läser mig till, är att det inte alltid är så!

Jag läser en visserligen gammal artikel, men som är väl värd att läsa. Du kan finna den HÄR! En ännu äldre artikel som handlar om att hänga ut kan du finna HÄR!

Björn som var med i Insider i tv3 i Onsdags , som satt i debattpanelen med mig, sa något som jag inte håller med om heller. Han säger mot slutet i programmet att det är värre att leva med att ha varit utsatt för sexuella övergrepp än att ha blivit mördad. Jag håller, som sagt, inte alls med om detta. Dels för att jag inte alls känner mig som ett ”livslångt offer”, dels för att jag menar att man visst kan känna sig som en fullvärdig människa och leva ett fullvärdigt liv, även om man blivit utsatt för sexuella övergrepp. Är man mördad, så behöver man förvisso inte leva med det, men å andra sidan så har man ju helt och hållet, totalt oåterkalleligt förlorat hela sitt liv och det ska alltså de anhöriga leva med.

Jag tycker att sexuella övergrepp är fruktansvärda, men jag tycker ändå inte de kan jämställas med mord, eller anses värre. Samtidigt som man inte kan förneka eller bör förringa att ett sexuellt övergrepp oftast får katastrofala följder, med åratal av bearbetning. Själva övergreppet är nog ofta inte det som ligger djupast och längst kvar, det är nog bland det första man bearbetar. Men det finns andra konsekvenser som ofta sitter mycket djupare, såsom självkänsla, förtroende och över huvud taget hur man förhåller sig i relationer. Helt klart är att det sätter djupare spår än själva övergreppets konsekvens.

Debatten är viktig på många vis, samtidigt som jag tror att det är viktigt att vi försöker finna lösningar som är hållbara i ett civiliserat samhälle och inte bara försöker tänka på hämnd för det som skett. Jag tror inte på hämnd som lösning, utan jag tror i stället det är mer förödande för känslolivet och mer förödande för att kunna gå vidare med sitt liv. Dessa känslor måste i första hand bearbetas, så man kan gå vidare och leva som en fullgod människa! Det är min uppfattning! Vilken är din?

Andra bloggar i samma ämne:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Häng ut dom jävlarna, så ska dom få se på förnedring…

Jag fortsätter, som utlovat att ge min personliga inställning till att hänga ut pedofiler på nätet, något som diskuterats hett på nätet, men som också nämndes i Insiders program i Onsdags om nätpedofiler. Det finns många skäl till att jag inte anser att det är rätt att hänga ut pedofiler, på det sätt man bland annat gör i USA. Mitt främsta skäl till det hela är att jag inte kan se något gott komma ur det hela. Tvärt om kan jag bara se negativa konsekvenser av det:

  • Det fungerar uppenbarligen (enligt de undersökningar som gjorts, går att finna på nätet) inte som ”skrämselpropaganda” eftersom sexuella övergrepp mot barn inte sjunker i de länder eller områden som man bedriver detta med att hänga ut pedofiler. (Eller andra som begår sexuella övergrepp)
  • Jag anser att det skulle kunna leda till allvarliga, negativa konsekvenser för andra än förövaren. Bland annat så tänker jag så här: eftersom de flesta förövare som begår sexuella övergrepp och våldtäkter ofta är en person som ”offret” känner och har en relation till, så tänker jag så här: låt oss säga att lilla Anna 8 år blir utsatt för sexuella övergrepp av sin far, som hon verkligen älskar, men som alltså utsätter henne för detta. Relationen blir av naturliga skäl komplex då lilla Anna älskar sin pappa, men samtidigt mår oerhört dåligt över de övergrepp hon har utsatts för. Pappan blir dömd och det visar sig till och med att han tidigare varit dömd för sexuella övergrepp på barn. När pappan så småningom kommer ut från sitt straff, så flyttar han in i ett område nära lilla Anna. Då upptäcker 3-barns mamman Emma att det flyttat in en återfalls-sexualbrottsling i hennes bostadsområde och bestämmer sig för att varna både sina egna barn och alla andra grannars. Man visar en bild på förövaren och namnet till alla som är intresserade. Barnen känner ganska snart igen lilla Anna ´s pappa och i sitt barnsliga oförstånd tisslas det mycket om Anna och hennes pappa bakom deras ryggar. Anna blir på så sätt dömd på flera sätt. Dels har hon blivit utsatt för sexuella övergrepp. Dessutom så har hon förlorat kontakten med sin pappa, som hon, även om han begått ett hemskt brott mot henne, även varit en mycket älskad pappa. I tillägg ”vet” alla kompisar vad som skett Anna, trots att hon inte valt att själv berätta om det. Kanske finns det några barn som helt enkelt börjar reta Anna för detta, eller helt enkelt visar henne bilden på pappan, som sprids runt i skolan…
  • Ett annat skäl är att lilla Anna kanske inte blivit utsatt för några sexuella övergrepp, men hennes pappa har utsatt andra personer för detta. Anna växer upp i god tro med sin pappa, som döms till fängelse för sexuella, kriminella handlingar och när Anna är vuxen och själv får barn, så börjar hon arbeta som lärare på skolan i området. När hennes pappa kommer ut från ett fängelsestraff och bosätter sig i ett närbeläget område, så bestämmer sig en granne som hittat info om att pappan är dömd upprepade gånger för sexuella övergrepp, för att trycka upp en bild och namn på honom och dela ut i skolan, för att varna andra barn. I skolan jobbar alltså Anna och hennes barn går där. Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att föreställa sig vad konsekvenserna kan bli för alla familjemedlemmar, då deras pappa /morfar, naturligtvis blir igenkänd av barnen och personalen i skolan…
  • Ett annat exempel skulle kunna vara att man delar ut dessa lappar i området bland barnfamiljer och det visar sig att en annan man, helt oskyldig är väldigt lik denna förövare.
  • Ytterligare ett exempel skulle kunna vara att Annas mamma och pappa skiljer sig när Anna är liten. Pappan är INTE en förövare. Skilsmässan blir väldigt ”smutsig” och en vårdnadstvist uppstår. Annas mamma är väldigt bitter på Annas pappa, eftersom hon anser att han svikit familjen när han lämnat henne. Av ren hämnd och svartsjuka, blandad med rädsla över att förlora vårdnaden, anklagar hon Annas pappa för att ha utsatt Anna för sexuella övergrepp. Eftersom det ofta står ”ord mot ord” i dessa mål, så finns det inga konkreta bevis för att detta skett, mer än att Anna och hennes mamma verkar mycket trovärdiga i målet. Psykologer har vittnat om att Anna mått mycket dåligt under denna period (vilket egentligen har med skilsmässan och föräldrarnas osämja att göra, men så tolkas det inte) Så pappan döms för detta och när han kommer ut och flyttar in i samma bostadsområde (eller något område i närheten) så sätts det upp varningslappar eller finns på Internet att se både namn och bild på Annas pappa, som varnande exempel. Problemet är att Annas pappa varken är en sexualbrottsling eller har utsatt någon för sexuella övergrepp…
  • Ett annat scenario skulle kunna vara att Annas pappa kommer ut från avtjänat straff, i detta exempel har han utsatt barn för sexuella övergrepp, oväsentligt om det är mot Anna eller någon/några andra, i detta fall. Man varnar de barn som bor i området och deras föräldrar för denna förövare. Han flyttar därifrån, men ryktet hinner ikapp honom och han bestämmer sig för att gå under jorden. Han hyr en källarlokal där han säger sig utföra cykelreparationer, men sanningen är att han både bor där och lockar med sig barn ner i källaren där han utsätter dem för sexuella övergrepp. När det börjar komma in polisanmälningar, så har polisen ingen aning om vart de ska börja leta, eftersom han hyr källaren svart och ingen har en aning om att det ens bor någon i denna källare.
  • Ännu ett scenario skulle kunna vara att Annas pappa kommer ut från en anstalt efter att ha avtjänat ett straff efter att ha begått sexuella övergrepp mot barn. Annas pappa visar sig vara pedofil. Alla grannar är redan varnade, så han har ingen möjlighet att få kontakt med några barn i sitt närområde. Kommer då Annas pappa att upphöra med att vara pedofil? Nja, sanningen är kanske inte fullt så enkel. Han börjar ta bilen till andra områden i staden, där barnen ännu inte är varnade för Annas pappa. På så sätt kan han fortsätta begå övergreppen relativt ostört, eftersom polisen i första hand väljer att söka efter en förövare i närområdet där övergreppen har begåtts och där bor inte Anna ´s pappa…
  • Ett annat scenario är att Annas pappa kommer ut efter avtjänat straff. Han har fått en gedigen behandling. Visserligen är han fortfarande pedofil, men han har nu lärt sig att ta kontroll över sig själv och han kommer inte begå något nytt brott. Men så snart han flyttat in i sin nya lägenhet för att påbörja sitt icke kriminella liv, så upptäcker han att alla grannarna fått vetskap om hans tidigare brott via en sajt på Internet, som hänger ut just pedofiler och det finns flera i området som skyr detta brott så mycket att man börjar trakassera honom. Man slår sönder hans bil, hans fönster. Man häller hundbajs i brevlådan, man ringer och lägger på luren. Det trappas upp, steg för steg och snart får Annas pappa ta emot ständiga dödshot. Han vågar inte längre gå ut, eftersom han blivit nedslagen ett par gånger på väg till affären. Ingen som känner Annas pappa vågar heller besöka honom eller ha kontakt med honom längre, då de är rädda för repressalier…
  • Ytterligare en konsekvens av det hela kan vara att vi nu kanske bestämmer oss för att hänga ut sexualbrottslingar för att vi vill skydda våra barn, men efter några år, när vi blivit vana vid detta förfarande, så bestämmer vi oss för att börja hänga ut alla narkotikabrottslingar också, eftersom vi vill skydda våra barn från missbruk. Efter ytterligare en tid så blir det väldigt mycket bilstölder i vårt närområde under en period, så vi bestämmer oss för att börja hänga ut alla biltjuvar också. Vi måste ju skydda vår egendom! Det blir en uppmärksammad mediacirkus då ett barn på ett spektakulärt vis blir överkört av er fortkörare, så vi bestämmer oss även för att hänga ut alla som har kört för fort också… Ja, listan kommer bli lång om vi ska fortsätta in på denna bara…

Jag är övertygad om att det är viktigt att vi på alla vis försöker skydda våra barn, det är ju vi som har ansvaret för att de får en trygg, kärleksfull och fin uppväxt, men jag tror inte alls på att hänga ut förövare, på något vis skulle vara till gagn för barnen.

Jag kommer att skriva fler inlägg i ämnet, men jag kommer att försöka ge konkreta förslag till hur vi kan skydda våra barn, på olika vis.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lås in dem och släng nyckeln…

Efter gårdagens program på Insider, känner jag att jag vill förtydliga vissa saker, eftersom man i den typen av program knappt får möjlighet att säga något, så känns det lite konstigt att man slänger ur sig en kommentar, men som man sedan inte får möjlighet att förtydliga. Jag hade nog inte någon förhoppning innan om att få hinna säga mer än så i Insider eftersom jag sett det många gånger och vet att debatten efteråt är oerhört kort. Men eftersom jag anser ämnet vara viktigt, så valde jag ändå att delta, för att senare eventuellt fortsätta debatten här på min blogg, om det skulle visa sig nödvändigt.

Just nu känner jag att jag vill både förtydliga vissa saker och även lägga ut ett lite vidare perspektiv i ämnet.

Först och främst så vill jag klargöra att jag NATURLIGTVIS inte på något sätt ger mitt stöd till sexuella övergrepp, oavsett om det skett på barn, eller ej, oavsett om det skett av en pedofil eller ej! Jag tycker att det är ett förkastligt brott och jag tycker att det är bra att de som begår brottsliga handlingar, blir dömda för dem.

Jag inser också att det finns de förövare som är ”svårare” än andra. Det finns de som den s.k. ”Alexandramannen” som man tar upp i reportaget jag har länkat till ovan. Jag skulle gissa att han klassas som ett svårare fall, utan att vara någon expert i ämnet.

Jag ska erkänna att det kändes ganska märkligt att bli presenterad som ett ”offer” igår i tv3. Inte för att jag har svårt att tala om det, för dels var det väldigt många år sedan (23 år sedan, närmare bestämt) jag blev utsatt och dels så har jag verkligen bearbetat denna händelse professionellt. Jag har lagt det långt bakom mig och gått vidare med mitt liv. Dessutom ser jag mig verkligen inte som ett ”offer”. Jag har inte svårt att prata om det, men känner inte heller något större behov av att göra det, ämnet om mig personligen känns ganska slutpratat. Man kommer till en gräns då det finns risk att i stället för att prata för att bearbeta, har en tendens att man bara ältar gammalt skit. Lite så känns det för mig. Däremot anser jag att ämnet i sig är viktigt! Jag var naturligtvis medveten om att Insider skulle ta upp det (att jag varit utsatt, alltså) igår i sitt TV-program och jag hade okejat det, däremot så hade jag hoppats kunna leda diskussionen bort från min person till ett större perspektiv, men tyvärr blev det inte tillfälle till det.

Jag brukar kalla mig själv för en ”obotlig optimist”, men jag skulle vilja förtydliga det uttrycket i denna debatt och i stället säga att jag gillar att se lösningar mer än problemen. Med detta inte sagt att jag inte vill se problemen.

Jag tror att detta ämne omringar sig av en hel del olika typer av problematik. Ett av problemen jag upplever är att man gärna ”monsterförklarar” dessa utövare. Jag tror på det sättet att man gör många barn en björntjänst. Vi vuxna målar gärna upp en bild för barnet om att ”akta sig för fula gubbar”. I själva verket så är ofta dessa utövare någon som barnet känner och kanske till och med älskar och har förtroende för. På så sätt kan det blir svårt för ett barn att man faktiskt blivit utsatt för övergrepp av pappa/mamma/styvfar/fotbollstränaren/morbror/farfar etc. Dessa personer är ju oftast inte alls någon ”ful gubbe” i barnets ögon. Det är ju den där personen som barnet kanske älskar att leka med, äta glass och mata fåglar med etc. Jag tror att det blir svårare för barn när vi ”monsterförklarar” dessa män (eller kvinnor, men jag skriver män i detta inlägg för att förenkla, dels för att det var en man jag blev utsatt för och dels för att programmet utgick från och handlade om manliga förövare, med detta inte sagt att alla män är förövare!!) att berätta om de blir utsatta.

Jag vet att rubriken på mitt gamla inlägg: Skjut inte min pedofil! är provocerande och jag skrev rubriken fullt medveten av att den är det. Anledningen till detta var att jag var trött på en relativt ensidig debatt i detta ämne på nätet som i stort sett gick ut på de ”fantasifulla” åsikterna: ”lås in dem och kasta nyckeln” eller: ”de ska ha dödsstraff”.

Jag är medveten om att just detta ämne är väldigt känsligt och upprör många människor. Det tycker jag är bra, för det innebär att vi människor bryr oss.

  • Det jag efterlyser i debatten är dels hur kan vi skydda våra barn och ungdomar?
  • Finns det behandlingar som visar sig fungera bra på just sexualbrottslingar?
  • Alternativ till ”lås in dem och släng nyckeln” utan att själv bli kallad ”pedofilkramare” eller till och med pedofil.

Jag anser att livet sällan är svart eller vitt, utan i stället fyllt av gråzoner som vi måste bli bättre på att hantera.

Jag kommer att skriva fler inlägg i detta ämne och där kommer jag att ta upp detta med att hänga ut pedofiler i offentligheten för att skydda våra barn. Vad jag anser om det och varför.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,