Ett knytnävsslag i magen och så tog luften slut…

Bild 204Det finns många skäl att uppröras i vårt samhälle. Det är rasismen som suger musten ur vårt samhälle. Dränerar oss som människor. Det är orättvisor, det är våld och det är politiken. Det är den ekonomiska strukturen och det är homofobi. Det är mobbning och diskriminering av människor omkring oss. Det finns som sagt många skäl att uppröras. Att bli arga, ledsna och ibland också kraftfulla och energiska.

Men det finns något som gör mig mer illa berörd än det mesta just nu. Det handlar om den unga killen (21 år, enligt uppgift) som har utnyttjat ett flertal barn på ett dagis i Högsby sexuellt. Jag har så svårt att förstå att killen själv har gått så himla långt i sitt utövande och att det handlar om så många barn, när han har praktiserat på dagiset under så kort tid och framför allt med tanke på hans unga ålder. Jo, jag vet att det där med ”gamla, fula gubbar” är en myt som jag skrivit om många gånger att den skadar mer än hjälper, men det är ändå svårt att inse att det är en kille på bara 21 år som genomfört dessa sexuella övergrepp. Jag har svårt att tro att den här killen är helt frisk, alltså att han är helt normalt fungerande, för det här är ett extremt fall, även om det inte på något sätt är extremt att en man utsätter barn för sexuella övergrepp (även om varje övergrepp mot ett barn eller någon person över huvud taget är extremt bara för att de sker).

När jag har lyssnat på dessa nyheter har jag blivit mycket illa berörd. Igår när jag lyssnade på de senaste nyheterna i fallet blev jag så illa berörd att det kändes som om luften tog slut. Den drogs liksom ur mig och det var som att få ett knytnävsslag rakt in i magen.

Jag tänker på de här små barnen och det som de har utsatts för. Det här ska de leva med i hela sina liv. I all framtid. Det kommer att påverka dem på olika sätt, i olika grader och i olika perioder av livet. Förhoppningsvis kommer de få så mycket stöd och hjälp att de alla kan leva liv där de i det stora hela mår bra och inser att de inte har någon skuld i det som har skett. Jag tänker på föräldrarna till barnen. Jag tänker på den skuld och skam de måste känna sig fyllda av, samtidigt som de troligen även är fyllda av en ilska och ett raseri mot gärningsmannen som är svårt att föreställa sig. Jag tänker också på personalen på dagiset. Hur de måste ha chockats av att få reda på detta och att det i princip har skett mitt framför deras ögon. Och de har ändå inte sett… Det om något borde vara en allvarlig väckarklocka för oss alla vuxna. Det här med att en så här stor och omfattande utredning i princip har skett framför ögonen på de vuxna. Om vi ska kunna förhindra liknande händelser i framtiden, så räcker det inte bara med att våga se vad som pågår. Vi måste också våga söka svar på obehagliga frågor eller även när känslorna är behagliga, men det pågår övergrepp på barn precis bakom våra ryggar. Vi måste våga se och vi måste våga ta reda på sanningen, även när vi minst anar, eller kanske framför allt då.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Lek med ord och Sexuella övergrepp

Idag skriver Oisí­n Cantwell i Aftonbladet, en kolumn om att hänga ut pedofiler och förövare på en sajt på internet som har fått en del kritik. Jag håller med i kritiken och har skrivit om det många gånger tidigare. Däremot skriver Oisí­n följande:

”Geniet bakom hemsidan är, föga överraskande, nazist.   Han har inte ens orkat ta reda på vad en pedofil är. Att som vuxen ligga med en könsmogen 14-åring är för all del brottsligt, men en helt annan sak än att utsätta en femåring för ett sexuellt övergrepp.”

Ja, det stämmer att det inte anses vara pedofili i ordets rätta bemärkelse om personen är över 12 år. För mig blir det lite en lek med ord, då jag är övertygad om att det är väldigt vanligt att en pedofil även kan attraheras och även förgripa sig på någon över tolv år och som då per definition borde klassas som en Hebefil. Ganska uppenbart är det också att många flickor och pojkar utvecklas olika snabbt och det har funnits rättsfall som diskuterats, där förövare hävdat att de trott att personen de utsatt har varit äldre, för att de varit fysiskt välutvecklade eller av andra skäl och därför menar att de borde ha sänkt straff eller gå helt straffria. Vad jag då funderar över är varför jag aldrig hört talas om ett enda fall där personen varit över 15, men sett ut som 11 och därför borde personen med den logiken straffas, trots att personen varit över 15 år?

Min uppfattning är att man ska vara mycket försiktig med att tänja på dessa gränser!!

Det jag reagerade emot i Oisín ´s artikel, är att han skriver att det är en helt annan sak om personen som blir utsatt för sexuella övergrepp är fem eller fjorton år. Ja, i ordets bemärkelse är det skillnad, men faktum är att det enligt lagen inte är någon skillnad!

Så här säger lagen:

”Sexuellt övergrepp mot barn: Den som genomför en annan sexuell handling än som avses i 4 och 5 § § med ett barn under femton år, eller med ett barn som fyllt femton men inte arton år och som gärningsmannen står i ett sådant förhållande till som avses i 4 § andra stycket, döms för sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, döms för grovt sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. ( Brottsbalken Kapitel 6 § 6).”

Jag reagerar också starkt mot meningen:

”Att som vuxen ligga med en könsmogen 14-åring är för all del brottsligt”

För all del? FÖR ALL DEL? Vad MENAR egentligen Oisín? Anser han inte att det borde vara det?

Som sagt, jag håller med i sakfrågan om att hänga ut pedofiler är fel. Jag har inte ändrat inställning fast jag noga har kollat igenom den aktuella sidan. Men jag tycker det är sorgligt att Oisí­n Cantwell formulerar sig så illa, eller om det nu är så att han har den här sneda uppfattningen att det är okej för vuxna att utöva sexuella övergrepp mot 14-åringar, trots att det är brottsligt i lagens mening?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Sexuella övergrepp på barn i världen

Sexhandel och sexuellt utnyttjande av barn sker överallt i världen. Gambia har i vissa fall pekats ut som ett litet mecka för pedofiler. När jag nyligen var i Gambia inledde jag flera diskussioner med boende i landet om just detta. Jag fick berättat för mig att regeringen tar i med ”hårdhandskar” i denna fråga och hänger gärna ut personer i media i Gambia, när det handlar om sexuella övergrepp mot barn. Som jag tidigare skrivit så tror jag inte på detta med att hänga ut. Jag tror helt enkelt inte att det hjälper några barn. Nyligen greps en Norsk, tidigare dömd pedofil i Gambia. Nyheten nådde även västvärlden och den information jag fick i Gambia var att nyheten kablades ut i Gambisk media med både namn och bild. Precis som överallt på jorden tar i stort sett alla man pratar med, mycket starkt avstånd från sexuella övergrepp mot barn. Precis som överallt på jorden är detta ett ämne som rör upp väldigt starka och ibland närmast primitiva känslor. Det hör till vanligheterna att man i diskussioner hör saker som: ”kastrera dem, skär av den på dem, lås in dem och släng nyckeln” etc. Även om jag inte är för ”uthängningar” så är jag förstås glad att man i Gambia tar i med ”hårdhandskarna” i dessa frågor och att man tar dem på allvar!!

Jag brukar oftast lyckas sansa mig något i denna debatt och faktiskt lyckas med något väldigt svårt: en relativt sansad debatt. Det betyder inte att jag inte känner samma ilska, frustration, vanmakt och primitiva känslor som de flesta andra.

I Gambia har organisationer i samarbete med regeringen i Gambia, lyckats införa att barn inte får vistas inom hotellområdet hur som helst. Till exempel får de inte vistas på hotellrum eller sova över där och i många fall får inga minderåriga barn alls vistas inom hotellområden. Det är bra. Visserligen ställer det till med lite praktiska bekymmer för Gambier som åker till hemlandet på semester från annat land och för oss som har släktingar eller barn boende i Gambia som vi vill tillbringa mycket tid med när vi är där. Det är till exempel inte helt ovanligt att en del föräldrar av olika skäl låter sina barn bo kvar med den andra föräldern eller andra släktingar när de flyttar utomlands och då önskar de förstås att spendera så mycket tid det bara går med sina barn när de äntligen ses. Men jag anser fortfarande att det är så relativt små praktiska problem som det går att lösa på andra sätt och om det kan rädda något enskilt barn från att utsättas för sexuella övergrepp, så tycker jag ändå det är värt det. Dessutom tycker jag det är viktigt att man markerar att det inte är okej och att man faktiskt gör något åt problemet!!

Nåja, det är ett steg på vägen, dock ingen problemlösare. I stället skapar det nya problem. Som i fallet med den omtalade Norrmannen, som i stället, liksom många andra turister i Gambia, väljer bort hotellen och väljer i stället att hyra ett hus någonstans i landet, vilket gör att dessa personer helt undangömt kan fortsätta sitt kriminella och skadliga sexuella utövande med små barn. Problemet ”göms undan” och på så sätt blir det svårare att upptäcka, angripa och att göra något åt.

Ett annat problem är förstås att det inte bara är turister som sexuellt utnyttjar barn i Gambia, utan naturligtvis även Gambier själva. Även om regeringen valt att hänga ut även dessa offentligt, så är det inte heller någon problemlösning. Däremot finns det ytterligare problem när Gambier själva begår dessa handlingar och det är att ämnet fortfarande är oerhört tabubelagt i Gambia och i många kretsar talar man inte om det alls. På så sätt tror jag att det försvårar avsevärt för de barn som blir utsatta, att själva våga börja prata om det. Många utsatta inser inte heller att de är så många som de är som blivit utsatta, utan tror att de är ensamma eller i fåtal om att ha skändats!

Det är bara att göra en snabb jämförelse här i Sverige. Fler och fler barn vågar prata öppet om det, ju mindre tabubelagt ämnet är och ju fler barn och vuxna som talar högt om det, desto mindre tabubelagt blir ämnet. Samtidigt, trots alla våra kunskaper i hur det här fungerar, så är det MASSOR av barn och vuxna här i Sverige som aldrig kommer att tala öppet om eller gå vidare rättsligt med personer som utsätter eller har utsatt dem för sexuella övergrepp som barn.

Däremot glädjer det mig att höra att man tar tag i problemet över hela världen. Jag har aldrig med egna ögon sett någon som jag misstänkt utnyttjar ett barn sexuellt. Å andra sidan går man kanske inte runt och misstänker det i första hand. Men om jag såg det så skulle jag utan tvekan kontakta Ecpats Hotline, eller polisens hotline för rapportering.

Här är jag övertygad om att vi alla vuxna måste våga börja se. Vi får ta bort alla ”rosa moln” och inse att det finns många mörka, ödesdigra moln på vår himmel, som vi måste våga uppmärksamma. Den trevliga grannen/läraren/vännen/flickvännen/maken/tränaren etc. kan begå ohyggliga brott mot dem vi tror de visar sig allra varmaste kärlek för. Det innebär inte att vi ska gå runt och misstänkliggöra alla människor vi har omkring oss, men jag är helt övertygad om att i de flesta fall så finns det en massa ”tecken” när saker inte står rätt till och det har inte minst Patrik Sjöberg vittnat om den senaste tiden. Men vi måste våga se vad som sker.

Jag läste igår i Svensk media om de 23(!!) kvinnor som nu står åtalade för barnpornografi och känner mig väldigt bedrövad. Dessa kvinnor är mammor och några har även barnbarn, vars bilder de har sänt vidare i nätverket. Det borde inte vara något skillnad på om brottet utförts av män eller kvinnor, men någonstans inom mig kan jag inte låta bli att undra om inte det känslomässiga sveket känns större om brottet begås av en mamma eller mormor? Det handlar förstås om vad man haft för relation till personerna innan också. Men på något sätt så känns sveket större, när det är en person som ett barn har haft en nära relation till eller om det rent av är en nära anhörig.

Pojkar som utsätts för sexuella övergrepp är troligen färre, men ändå väldigt många fler än vi tror. Tabun runt pojkar som blivit utsatta tror jag också är större idag än för flickor. Om sexuella övergrepp handlar filmerna på Kanal 24 och där hamnar fokus många gånger på pojkar/män som har utsatts och det är viktigt att de också får ett fokus.

Detta är återkommande tankar hos mig i högre grad sedan jag nyligen läst ut boken Tills Skulderbladen Blivit Vingar av Sofia Rapp Johansson. Boken handlar om Fijan som växer upp i en värld fylld av vuxenvärldens svek i kombination med sexuella övergrepp. Den handlar om den totala kärleken till en mamma som även hon är fylld av svek, men som är den enda trygghet som Fijan och hennes syskon känner. Det som gör ondast när jag läser boken är att sveken från vuxenvärlden kommer från precis alla vuxna i Fijans närhet. Den ena fosterfamiljen efter den andra, från mamman, styvpappan o.s.v.

En annan slående insikt när jag läst boken är hur oerhört långt inne våra hemligheter med att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp sitter. Till och med när hjälpen finns inom räckhåll vågar vi inte ta emot den, eller lita på att den faktiskt kan hjälpa oss. Otryggheten och misstron sitter så djupt i oss att den blir obegriplig. Till och med när vi blivit vuxna och kanske trygga i oss själva, så kan den där hemligheten ligga kvar och gro, om vi inte till och med fortsätter förneka den helt även för oss själva.

Jag tror också att det är mycket vanligt att en och samma person blir utsatt för sexuella övergrepp av fler än en person. Vad detta beror på vet jag inte, men jag har en del teorier om att det kan bero på att dessa personer som utsätter barn för sexuella övergrepp kan vara bra på att ”läsa av” barn och jag tror att det sker en stor förändring på ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp, som blir lätt att läsa av för den som vet hur man ska läsa av det. Jag tror också att ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp har svårare att sätta gränser både för sig själv och för andra. Vi har redan ”låtit oss” skändas och har svårt att känna att vi har rätt till våra egna kroppar och att känna att vi har rätt att bestämma över dem helt och fullt.

Jag tror detta är vanligt. Jag tror också att det är skälet till att många av oss antingen blir nästan helt avhållsamma från sex under perioder av våra liv, eller väldigt promiskuösa. Jag tror också att det är vanligt att vi förhåller oss på båda sätten, men kanske under olika perioder av våra liv.

För oss som blivit utsatta för övergrepp av fler än en person tror jag också att skammen sätter sig djupare i oss. Känslan av att själv ha någon skuld i det hela, då det inte bara är en person som utsatt oss för övergreppen, tror jag sitter allt för djupt rotat i oss och jag tror också att det är en av anledningarna till att så få talar om just detta, även om jag upplever att det är många som har denna erfarenhet när man talar enskilt med personer som har blivit utsatta.

Jag är övertygad om att alla barn som har utsatts för sexuella övergrepp tar skada av det på något sätt, fast i olika grad. Däremot tror jag att vi handskas med svårigheterna på olika sätt och jag tror också att det är möjligt att få ett fullgott vuxenliv med framtidshopp och fyllt av tilltro och kärlek. Jag tror också att det är viktigt att få bearbeta sina upplevelser för att kunna gå vidare och skapa sig ett fullgott liv med framtidstro.

Den största skillnaden mellan att ett barn i ett fattigt land som Gambia och ett land rikt med resurser för barn är främst bearbetningen och möjligheterna till både krishantering, stöd, hjälp och bearbetning efter att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp.

Det viktigaste för oss vuxna är att öppna våra ögon och våga se. Trots alla starka känslor som det väcker inom oss, så måste vi våga sträcka ut en hand när vi fattar misstankar. Vi måste våga ställa de där obekväma frågorna. Även när svaret gör ont.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Är det okej att en pappa sover naken med sin 12-åriga dotter?

Jag hittar av en slump en debatt på Allt Om Barn där en person frågat om nakenhet mellan hennes sambo och hans 12-åriga dotter. (Klickbar länk) Jag kan inte bestämma mig, efter att ha läst alla kommentarer.

Ã… ena sidan så skulle jag nog bli illa till mods om det gällde min egen 12-åriga dotter och hennes pappa och jag tänker att skribenten trots allt fått en negativ känsla över de beskrivna situationerna. Ã… andra sidan så tänker jag att vi alla är annorlunda. Tänk om det handlar om en pappa och dotter som har helt andra fysiska preferenser än vad jag och mina familjemedlemmar har? Tänk om just det här självklara med nakenhet och fysisk närhet, trots att flickan är i puberteten, är det som gör deras relation så kärleksfull och vacker? Tänk om det absolut inte finns några sådana fantasier hos varken pappan eller dottern och sedan klampar det in en massa okända människor och tycker att det är att gå över gränsen. Det skulle ju faktiskt kunna sabba deras relation som kanske är helt naturlig och fördomsfri, för att vi har fördomar.

Och ändå blir jag illa till mods, det kan jag inte förneka…

Samtidigt… när jag läser kommentaren av Alf, (kommer ganska långt ner bland kommentarerna) så gör det ont i mitt föräldrahjärta.

Vad svårt. Vad tycker du?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Hur kan vi skydda våra barn?

Det jag skrev i ett av inläggen att jag efterlyser var följande:

  • Det jag efterlyser i debatten är dels hur kan vi skydda våra barn och ungdomar?
  • Finns det behandlingar som visar sig fungera bra på just sexualbrottslingar?
  • Alternativ till “lås in dem och släng nyckeln” utan att själv bli kallad “pedofilkramare” eller till och med pedofil.

Eftersom jag inte tror på uthängning av pedofiler eller andra sexuella förövare, utan hellre försöker att se nya vägar att gå för att förhindra att våra barn blir utsatta, så efterlyser jag andra lösningar, som alternativ. Jag tror det är viktigt att prata med sina barn och upplysa dem om de faror som faktiskt finns. Däremot tror jag det är viktigt att inte framställa dessa personer som ”fula gubbar” som jag också skrivit om tidigare. Jag tror dock inte att det räcker. Jag efterlyser verkligen andra förslag för att kunna skydda våra barn. Förslag som inte går ut på lemlästning av förövarna eller att låsa in våra barn. Lite tror jag att detta är en del ”skrämselpropaganda” som en vän till mig uttryckte det nyligen. Man diskuterar och pratar om en massa extrema pedofiler eller andra förövare, vilket leder till att man skrämmer häcken av alla föräldrar och barn. Jag tycker det är viktigt att ändå hantera detta ämne med viss sans.

Jag tror inte att det är en god idé att skrämma upp våra barn för mycket. Man kan informera, tala om för barnet att det finns människor som gör sådana saker med barn och hur man vill att de ska hantera situationen i dessa fall. Man kan också vara förutseende och tala om hur man vill att barnet ska agera om de trots allt blir utsatta för ett övergrepp. Man kan ha koll på barnen, men ibland räcker ju inte heller det. Men att inskränka ett barns utveckling och frihet av rädsla för förövare tror jag inte heller är rätt väg att gå.

Vi kan skydda våra barn mot mycket, men faktiskt inte allt, hur gärna vi än vill det. Jag tror det finns en stor fara med att se en förövare i varje vuxen människa också och jag tror att om vi överför det på våra barn, så blir det otroligt svårt för våra barn att få en naturlig och positiv utveckling. Vi får inte låta våra rädslor gå ut över våra barns utveckling. Trots allt så är det så att de flesta barn blir INTE utsatta för sexuella övergrepp, även om det är allt för många som blir det.

En annan sak som slår mig är att det känns viktigt att vi INTE hamnar i något sorts accepterande av förövares handlingar. Det får aldrig bli okej att utsätta barn för övergrepp!! I den debatt som råder just nu verkar det finnas mycket rädsla för just ett accepterande av pedofili, själv har jag svårt att tro att det någonsin kommer att bli accepterat och jag tror det är oerhört viktigt att vi aldrig hamnar i det ”accepterandet”. Samtidigt tror jag att det är viktigt att de som faktiskt vill få hjälp, verkligen får det! För vad jag förstår av det jag läser mig till, är att det inte alltid är så!

Jag läser en visserligen gammal artikel, men som är väl värd att läsa. Du kan finna den HÄR! En ännu äldre artikel som handlar om att hänga ut kan du finna HÄR!

Björn som var med i Insider i tv3 i Onsdags , som satt i debattpanelen med mig, sa något som jag inte håller med om heller. Han säger mot slutet i programmet att det är värre att leva med att ha varit utsatt för sexuella övergrepp än att ha blivit mördad. Jag håller, som sagt, inte alls med om detta. Dels för att jag inte alls känner mig som ett ”livslångt offer”, dels för att jag menar att man visst kan känna sig som en fullvärdig människa och leva ett fullvärdigt liv, även om man blivit utsatt för sexuella övergrepp. Är man mördad, så behöver man förvisso inte leva med det, men å andra sidan så har man ju helt och hållet, totalt oåterkalleligt förlorat hela sitt liv och det ska alltså de anhöriga leva med.

Jag tycker att sexuella övergrepp är fruktansvärda, men jag tycker ändå inte de kan jämställas med mord, eller anses värre. Samtidigt som man inte kan förneka eller bör förringa att ett sexuellt övergrepp oftast får katastrofala följder, med åratal av bearbetning. Själva övergreppet är nog ofta inte det som ligger djupast och längst kvar, det är nog bland det första man bearbetar. Men det finns andra konsekvenser som ofta sitter mycket djupare, såsom självkänsla, förtroende och över huvud taget hur man förhåller sig i relationer. Helt klart är att det sätter djupare spår än själva övergreppets konsekvens.

Debatten är viktig på många vis, samtidigt som jag tror att det är viktigt att vi försöker finna lösningar som är hållbara i ett civiliserat samhälle och inte bara försöker tänka på hämnd för det som skett. Jag tror inte på hämnd som lösning, utan jag tror i stället det är mer förödande för känslolivet och mer förödande för att kunna gå vidare med sitt liv. Dessa känslor måste i första hand bearbetas, så man kan gå vidare och leva som en fullgod människa! Det är min uppfattning! Vilken är din?

Andra bloggar i samma ämne:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Häng ut dom jävlarna, så ska dom få se på förnedring…

Jag fortsätter, som utlovat att ge min personliga inställning till att hänga ut pedofiler på nätet, något som diskuterats hett på nätet, men som också nämndes i Insiders program i Onsdags om nätpedofiler. Det finns många skäl till att jag inte anser att det är rätt att hänga ut pedofiler, på det sätt man bland annat gör i USA. Mitt främsta skäl till det hela är att jag inte kan se något gott komma ur det hela. Tvärt om kan jag bara se negativa konsekvenser av det:

  • Det fungerar uppenbarligen (enligt de undersökningar som gjorts, går att finna på nätet) inte som ”skrämselpropaganda” eftersom sexuella övergrepp mot barn inte sjunker i de länder eller områden som man bedriver detta med att hänga ut pedofiler. (Eller andra som begår sexuella övergrepp)
  • Jag anser att det skulle kunna leda till allvarliga, negativa konsekvenser för andra än förövaren. Bland annat så tänker jag så här: eftersom de flesta förövare som begår sexuella övergrepp och våldtäkter ofta är en person som ”offret” känner och har en relation till, så tänker jag så här: låt oss säga att lilla Anna 8 år blir utsatt för sexuella övergrepp av sin far, som hon verkligen älskar, men som alltså utsätter henne för detta. Relationen blir av naturliga skäl komplex då lilla Anna älskar sin pappa, men samtidigt mår oerhört dåligt över de övergrepp hon har utsatts för. Pappan blir dömd och det visar sig till och med att han tidigare varit dömd för sexuella övergrepp på barn. När pappan så småningom kommer ut från sitt straff, så flyttar han in i ett område nära lilla Anna. Då upptäcker 3-barns mamman Emma att det flyttat in en återfalls-sexualbrottsling i hennes bostadsområde och bestämmer sig för att varna både sina egna barn och alla andra grannars. Man visar en bild på förövaren och namnet till alla som är intresserade. Barnen känner ganska snart igen lilla Anna ´s pappa och i sitt barnsliga oförstånd tisslas det mycket om Anna och hennes pappa bakom deras ryggar. Anna blir på så sätt dömd på flera sätt. Dels har hon blivit utsatt för sexuella övergrepp. Dessutom så har hon förlorat kontakten med sin pappa, som hon, även om han begått ett hemskt brott mot henne, även varit en mycket älskad pappa. I tillägg ”vet” alla kompisar vad som skett Anna, trots att hon inte valt att själv berätta om det. Kanske finns det några barn som helt enkelt börjar reta Anna för detta, eller helt enkelt visar henne bilden på pappan, som sprids runt i skolan…
  • Ett annat skäl är att lilla Anna kanske inte blivit utsatt för några sexuella övergrepp, men hennes pappa har utsatt andra personer för detta. Anna växer upp i god tro med sin pappa, som döms till fängelse för sexuella, kriminella handlingar och när Anna är vuxen och själv får barn, så börjar hon arbeta som lärare på skolan i området. När hennes pappa kommer ut från ett fängelsestraff och bosätter sig i ett närbeläget område, så bestämmer sig en granne som hittat info om att pappan är dömd upprepade gånger för sexuella övergrepp, för att trycka upp en bild och namn på honom och dela ut i skolan, för att varna andra barn. I skolan jobbar alltså Anna och hennes barn går där. Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att föreställa sig vad konsekvenserna kan bli för alla familjemedlemmar, då deras pappa /morfar, naturligtvis blir igenkänd av barnen och personalen i skolan…
  • Ett annat exempel skulle kunna vara att man delar ut dessa lappar i området bland barnfamiljer och det visar sig att en annan man, helt oskyldig är väldigt lik denna förövare.
  • Ytterligare ett exempel skulle kunna vara att Annas mamma och pappa skiljer sig när Anna är liten. Pappan är INTE en förövare. Skilsmässan blir väldigt ”smutsig” och en vårdnadstvist uppstår. Annas mamma är väldigt bitter på Annas pappa, eftersom hon anser att han svikit familjen när han lämnat henne. Av ren hämnd och svartsjuka, blandad med rädsla över att förlora vårdnaden, anklagar hon Annas pappa för att ha utsatt Anna för sexuella övergrepp. Eftersom det ofta står ”ord mot ord” i dessa mål, så finns det inga konkreta bevis för att detta skett, mer än att Anna och hennes mamma verkar mycket trovärdiga i målet. Psykologer har vittnat om att Anna mått mycket dåligt under denna period (vilket egentligen har med skilsmässan och föräldrarnas osämja att göra, men så tolkas det inte) Så pappan döms för detta och när han kommer ut och flyttar in i samma bostadsområde (eller något område i närheten) så sätts det upp varningslappar eller finns på Internet att se både namn och bild på Annas pappa, som varnande exempel. Problemet är att Annas pappa varken är en sexualbrottsling eller har utsatt någon för sexuella övergrepp…
  • Ett annat scenario skulle kunna vara att Annas pappa kommer ut från avtjänat straff, i detta exempel har han utsatt barn för sexuella övergrepp, oväsentligt om det är mot Anna eller någon/några andra, i detta fall. Man varnar de barn som bor i området och deras föräldrar för denna förövare. Han flyttar därifrån, men ryktet hinner ikapp honom och han bestämmer sig för att gå under jorden. Han hyr en källarlokal där han säger sig utföra cykelreparationer, men sanningen är att han både bor där och lockar med sig barn ner i källaren där han utsätter dem för sexuella övergrepp. När det börjar komma in polisanmälningar, så har polisen ingen aning om vart de ska börja leta, eftersom han hyr källaren svart och ingen har en aning om att det ens bor någon i denna källare.
  • Ännu ett scenario skulle kunna vara att Annas pappa kommer ut från en anstalt efter att ha avtjänat ett straff efter att ha begått sexuella övergrepp mot barn. Annas pappa visar sig vara pedofil. Alla grannar är redan varnade, så han har ingen möjlighet att få kontakt med några barn i sitt närområde. Kommer då Annas pappa att upphöra med att vara pedofil? Nja, sanningen är kanske inte fullt så enkel. Han börjar ta bilen till andra områden i staden, där barnen ännu inte är varnade för Annas pappa. På så sätt kan han fortsätta begå övergreppen relativt ostört, eftersom polisen i första hand väljer att söka efter en förövare i närområdet där övergreppen har begåtts och där bor inte Anna ´s pappa…
  • Ett annat scenario är att Annas pappa kommer ut efter avtjänat straff. Han har fått en gedigen behandling. Visserligen är han fortfarande pedofil, men han har nu lärt sig att ta kontroll över sig själv och han kommer inte begå något nytt brott. Men så snart han flyttat in i sin nya lägenhet för att påbörja sitt icke kriminella liv, så upptäcker han att alla grannarna fått vetskap om hans tidigare brott via en sajt på Internet, som hänger ut just pedofiler och det finns flera i området som skyr detta brott så mycket att man börjar trakassera honom. Man slår sönder hans bil, hans fönster. Man häller hundbajs i brevlådan, man ringer och lägger på luren. Det trappas upp, steg för steg och snart får Annas pappa ta emot ständiga dödshot. Han vågar inte längre gå ut, eftersom han blivit nedslagen ett par gånger på väg till affären. Ingen som känner Annas pappa vågar heller besöka honom eller ha kontakt med honom längre, då de är rädda för repressalier…
  • Ytterligare en konsekvens av det hela kan vara att vi nu kanske bestämmer oss för att hänga ut sexualbrottslingar för att vi vill skydda våra barn, men efter några år, när vi blivit vana vid detta förfarande, så bestämmer vi oss för att börja hänga ut alla narkotikabrottslingar också, eftersom vi vill skydda våra barn från missbruk. Efter ytterligare en tid så blir det väldigt mycket bilstölder i vårt närområde under en period, så vi bestämmer oss för att börja hänga ut alla biltjuvar också. Vi måste ju skydda vår egendom! Det blir en uppmärksammad mediacirkus då ett barn på ett spektakulärt vis blir överkört av er fortkörare, så vi bestämmer oss även för att hänga ut alla som har kört för fort också… Ja, listan kommer bli lång om vi ska fortsätta in på denna bara…

Jag är övertygad om att det är viktigt att vi på alla vis försöker skydda våra barn, det är ju vi som har ansvaret för att de får en trygg, kärleksfull och fin uppväxt, men jag tror inte alls på att hänga ut förövare, på något vis skulle vara till gagn för barnen.

Jag kommer att skriva fler inlägg i ämnet, men jag kommer att försöka ge konkreta förslag till hur vi kan skydda våra barn, på olika vis.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Insider igår

Ja, jag förstår att Insider är ett program som väldigt många tittar på, eftersom responsen jag fick på den korta stunden igår, efter att jag la ut inlägget om att jag skulle vara med i Insider. Nu är det svårt att få sagt det man vill i ett program där diskussionen begränsas till några enstaka minuter. Jag hade väl inte heller riktigt föreställningen om att Insider var ett forum där jag skulle hinna få fram precis det jag velat, men därför tänker jag också fortsätta diskussionen här på min blogg vid tillfälle.

Jag tackar så mycket för den respons jag fått via kommentarer och mail under natten!

HÄR kan du se programmet igen! Jag har tidigare skrivit om denna debatt i detta inlägg: Skjut inte min pedofil! Diskussionen kommer att fortsätta…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,