Fatou snackar om Rasistiska nidbilder i Dansk TV


DSC_3750

För några veckor sedan var dansk TV här hemma hos mig och intervjuade mig om det här med rasistiska nidbilder, om både Stina Wirséns Lilla Hjärtat, men även om Mustafas Kiosk som har en dansk författare/upphovsman. Jag skrev om det besöket HÄR!

Jag oroade mig lite grann över hur programmet skulle visas, eftersom deras besök hos mig var… låt oss säga lite spektakulärt. Men nu har programmet visats och ja, det var ju inte så att jag framställdes i dålig dager på något sätt, även om de som har en annan åsikt, säkert inte håller med om vad jag säger, men det var aldrig min tanke heller. Kort sagt, jag står för mina uttalanden i programmet, även om jag, i vanlig ordning får jag nog säga nu, tycker att det blev väldigt kortfattat och avklippt, å andra sidan borde jag vid det här laget ha lärt mig att det funkar så med TV…

Nåja, slutsnackat. HÄR kan du se vad jag hade att säga. Hela programmet handlar lite om danskars fördomar mot svenskar och så kommer det ett TV-team till Sverige och besöker en massa människor och platser för att se vilka fördomar de kan fastställa och vilka de kan lägga åt sidan. Typ… Programmet var helt okej att se i sin helhet, men om du bara vill se vad jag hade att säga så kan du dra fram tidsvisaren till 16:30, så hamnar du på mitt avsnitt direkt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Bajsrännan i mig fortsätter ifrågasätta Stina Wirséns Lilla Hjärta

rasistiska nidbilderI debattens efterdyningar så här långt senare, blir jag ändå upprörd när jag ser Stina Wirséns uttalanden i olika intervjuer. Jag blir inte upprörd på henne, utan på hennes totala oförmåga att se sin egen del i det hela och att helt och hållet ställa sig blind till vad debatten faktiskt handlade om. Antingen förstår Stina verkligen inte vad det handlade om, eller så vill hon inte förstå.

Först och främst vill jag belysa de delar som jag själv inte riktigt förstår i artikeln med Stina Wirsén i tidningen Vi:

Stina säger i artikeln att hon blev utpekad som rasist. Det blir ett märkligt uttalande för mig som verkligen har följt och varit en del i debatten under hela tiden den pågick, då alla de som jag sett kritiserat Stina´s figur ”Lilla Hjärtat” poängterat många gånger att ”Vi tror inte att Stina är rasist, men att hennes tecknade figur är en rasistisk stereotyp, då den är tecknad som ett Blackface/Pickaninny.” Inte någonstans har jag sett eller hört någon påstå att Stina är rasist!! Tvärt om har många röster menat att trots att man förstår att Stina´s intentioner var goda, så blev det fel, då den tecknade figuren påminner allt för mycket om en rasistisk nidbild av svarta människor som många tagit illa vid sig av och/eller inte velat att deras barn ska mötas av i en modern barnfilm.

Vidare kan man läsa i artikeln: ”– Bilder av mörkhyade barn i barnböcker är sällan riktigt svarta, kanske just av ängslighet. Jag ville fylla en stiliserad docka – en kolsvart figur – med nytt innehåll.” Det är ju inte riktigt sant. Att det saknas svarta människor i barnböcker stämmer inte, utan tvärt om är det relativt gott om dem. De ”riktigt svarta*” finns också, bland annat i flera av barnboksförfattaren Eva Sussos barnböcker, men även i många andra barnböcker.

Vidare beskriver Stina sin egen reaktion och chock över den hårda kritiken mot henne som skapare av barnboksfiguren Lilla Hjärtat. Den känslan kan ju ingen ta ifrån henne och jag kan verkligen förstå att hon tyckte det var en tuff period och jag tvivlar inte på att hon mådde dåligt, särskilt som jag verkligen tror på att hennes intentioner med Lilla Hjärtat var ”goda” och inte ”onda”. Samtidigt så tappar jag lite av min empati för Stina´s upplevelser när jag i intervjun i Vi läser hur hon själv förminskar och visar brist på förståelse för oss som kritiserat denna rasistiska nidbild och våra barn som är de verkliga förlorarna i att svarta nidbilder återskapas och sprids i barnlitteraturen och i en barnfilm. (För att inte tala om alla de prylar med LH som fortfarande går att köpa på många ställen.)

Att SvD låter en ledarblogg skriva denna artikel: Stina Wirséns brott var att hon är vit av Ivar Arpi är så långt ifrån debatten man kan komma. Det handlar självklart inte om att Stina är vit, då det finns mängder av vita barnboksförfattare som illustrerat svarta figurer i barnböcker i Sverige. På samma sätt som Makode Linde (som är svart) fick massiv kritik under ”Tårtgate” för sin tårta som skapades som ett Blackface.

I intervjun med Stina läser jag följande:

Men människor blev ju inte bara lite förbannade, de blev djupt kränkta. Kan du inte se det?

– Jo, det var det sista jag ville! Det gjorde mig djupt olycklig. Men jag ser inte bara det. När jag tog bort Lilla Hjärtat tillfredsställde jag en grupp röststarka personer, men i samma stund hörde många fler av sig. Hundratals. Många av dem med egna erfarenheter av rasism.”

Detta, tillsammans med tidigare uttalande från Stina om att hennes kritiker borde ägna sig åt att stoppa ”riktig rasism” i stället, gör att jag tycker Stina undervärderar oss kritiker. Om det skrev jag tidigare här: Vad vet Stina Wirsén om vår vardagliga kamp mot rasism?

Det Stina har kritiserats för är att bilden hon tecknade är en rasistisk nidbild. Det är ganska stor skillnad på den kritiken och att säga att Stina är rasist, men det hjälper ju knappast om man har ritat en figur som till utseende får många att associera till Golliwog, Blackface etc. Det är dessa rasistiska nidbilder som har tagit åratal att förpassa dit de hör hemma: i det förgångna och jag tycker inte det är svårt att förstå att många blir upprörda när någon då försöker återinföra dem. För mig blir det lite som när folk kräver att få använda ”N-ordet”, med ursäkten att de ”inte menar något negativt”. Det hjälper liksom inte. ”N-ordet” symboliserar redan så mycket negativt att det för vääääldigt många människor inte kan göras positivt eller neutralt. Samma med Blackface. Det är redan förknippat med så mycket negativt att det inte går att göra positivt eller neutralt.

Stina antyder att problemet är att hon tecknat en svart figur. Problemet är absolut inte att teckna svarta människor, problemet är att denna svarta bild är tecknad efter en gammal svart nidbild som efter lång kamp äntligen rensats ur all ny litteratur. För mig har tecknade Blackface samma bakgrund som ”N-ordet”. De skapades i en tid då svarta användes som slavar, för att nedvärdera och avpersonifiera svarta människor. Det ena är en teckning (eller person som målas som ett Blackface), det andra är ett ord i tal eller skrift, men de båda har liknande innebörd och poängen är att förtrycka och stigmatisera.

Jag är en av de som har kritiserats för att ha kritiserat Stina Wirsén starkast och flest gånger. Det är sant. Jag är också en av de som har kritiserat hennes försvar, då jag inte tycker det håller. Jag har aldrig kritiserat hennes barn, kallat henne rasist eller på något sätt försökt kontakta henne som person eller gå till personangrepp, eller stalka henne. Om någon har gjort det så tycker jag självklart att det är fel, men tänker inte ta ansvar för vad andra vuxna människor gör. Jag säger inte heller att det inte har skett, men trots att jag mig veterligen har sökt upp denna debatt på alla möjliga ställen på nätet och följt den grundligt, då den engagerat mig, så har jag inte någonstans funnit någon person som använt sig av personangrepp eller på annat sätt hoppat på henne personligen.Tvärt om har jag vid många tillfällen glatt mig åt att man hållit en så pass bra ton, trots den ilska, förtvivlan och sorg debatten har väckt hos många personligen.

När det gäller utgivna artiklar i detta ämne, så tycker jag att den har varit till Stina´s fördel i denna debatt. DN som är den tidning som tagit in flest artiklar i debatten, har konsekvent tagit in i princip endast förespråkare för Stina och Lilla Hjärtat, med några få undantag. Nu har de igår valt att ta in en av mycket få artiklar som i stället kritiserar Lilla Hjärtat och Stina Wirséns försvar för sin figur: Alla är vi doppade i samma rasistiska gryta, av Mona Masri, som ett svar på intervjun med Stina Wirsén i Vi härom dagen och de uttalanden hon gett i den artikeln. Faktum är att Stina till och med fått en bok med försvar för Lilla Hjärtat, där vi som kritiserat henne, i vår tur blir kritiserade (jag har inte läst boken än.) Så även om hon fått en hel del kritik, så har hyllningarna varit desto fler.

Personligen är jag nöjd över att Stina valt att sluta teckna Lilla Hjärtat, men jag önskar också att hon hade haft någon slags självinsikt i varför många av oss upprördes och den insikten tycker jag lyser med sin frånvaro när jag läser hennes intervju i Vi. Jag kan förstå att Stina inte insåg att hennes tecknade figur Lilla Hjärtat var mycket lik en rasistisk nidbild, eller i alla fall att hon inte insåg att den skulle bemötas med så starkt motstånd. Om Stina hade sagt att hon inte avsåg att föra vidare en rasistisk nidbild, bett om ursäkt och sedan slutat teckna Lilla Hjärtat, hade allt varit fine. Som det är nu känns det ganska okej, för hon har slutat teckna Lilla Hjärtat och bett om ursäkt, men i nästa andetag menar att hon är missförstådd, att det är människor som sökt konflikt: ”Stina Wirsén säger att hon fick en känsla av att vissa sökte konflikten.” Hon pratar om kommentarsfälten i debatten (jag antar här att hon menar på Facebook?) som ”bajsrännan” och då känner i alla fall jag att den där ursäkten fastnar lite på vägen…

För mig blir det lite som att säga: ”Jag menar inget illa med att använda N-ordet, men jag ber om ursäkt om någon känt sig kränkt, men eftersom jag inte menar något illa egentligen, så tänker jag fortsätta använda N-ordet.”

Ett annat utdrag från intervjun:

””Blev världen bättre”, säger Stina Wirsén, ”för att Lilla Hjärtat plockades bort? Blev Sverige ett öppnare land?” Hon tittar på mig, men frågan är en kulspruta riktad mot dem som attackerat henne hårdast.”

Ja, Stina, lite bättre blev den allt. I alla fall för en del enskilda barn och deras svarta och vita och bruna föräldrar. Att slippa se en rasistisk nidbild upptryckt i våra barns ansikten där de förväntas acceptera, kanske till och med tacka och ta emot, att de som mörka också fick en plats i litteraturen och barnfilmen, trots att den för tankarna till mörka, rysliga, skräckinjagade tider när deras förfäder förslavades, förnedrades och tillintetgjordes på ett fullständigt inhumant vis.

Det är ju så med strukturer, oavsett om det är rasistiska strukturer, vita maktstrukturer eller manliga maktstrukturer eller vad det än handlar om, att det är svårt att se dem, för att vi blivit så vana vid dem och för att de ofta är lite mindre klart uttalade, att vi inte så lätt lägger märke till dem. Jag kommer ibland på mig själv med att tänka eller säga saker som är ganska ojämlikt, för att jag tänker eller säger det av gammal vana. Här måste vi hjälpas åt och påminna oss själva och varandra att det kanske inte är helt okej att kalla säga att någon beter sig som ”en jude” när vi menar att den är snål, eller utgå från att alla svarta har ”rytmen i blodet” eller liknande, eller att kvinnor har ”mer fallenhet för att ta hand om barn/disk/tvätt” etc. Det är sätt att uttrycka sig/tänka, men i sanningens namn så är det väldigt stereotypa jämförelser och tankar. Om vi någonsin ska få bort rasism och bli mer jämställda och om vi verkligen MENAR från våra hjärtan att ALLA människor har precis samma värde, då måste vi nog komma till insikt själva och rannsaka oss själva för att kunna lämna över en bättre värld till våra barn, än den vi själva har växt upp i.

Att debatten inte alltid varit helt balanserad är kanske inte så konstigt, med tanke på att vi är många som känner att våra barn blivit kränkta i och med lanseringen av och försvaret av ett Blackface 2013 och inte vill ha denna rasistiska nidbild upptryckt i våra barns nyllen. Stina kan fortsätta försvara Lilla Hjärtat så länge hon orkar och jag kommer att fortsätta försvara mina barns rätt att slippa växa upp med dessa rasistiska nidbilder så länge jag orkar.

Ej rasistiska bilder

”riktigt svarta*” nyanser av ”svarthet” är något som också har kritiserats under många år, som om man måste vara ljus svart för att vara mer accepterad, eller att inte bli bemött på ett visst sätt för att man inte är ”tillräckligt svart”. Det kan ju jämföras med om vi som är vita skulle bemötas på olika sätt utifrån hur starka eller svaga pigment vi har i huden.

BONUS: För dig som vill höra debatter om detta ämne med Oivvio Polite i Malmö i höstas kan kolla debatt och efterföljande publiksamtal i ämnet HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nej, Lilla Hjärtat är ingen mullvad, hon är en Pickaninny

jämlikt samhälleIgår hade Margareta Rönnberg en debatt i radion med Oivvio Polite. Jag lyssnade på debatten och försökte hålla ett öppet sinne, trots att jag vet att hennes åsikter går väldigt mycket isär med mina egna. Efter att ha lyssnat på Margareta och Oivvio en liten stund blev jag ändå så upprörd, då jag anser att det Margareta gör är att försöka förringa andra människors upplevelser och i stället försöka lägga in sin uppfattning om dessa bilder som en sanning i namnet att hon är forskare.

En av de saker som gjorde mig upprörd är att Margareta hävdade i debatten att Lilla Hjärtat inte är en person, utan ett fabeldjur. Det märkliga då är ju att i mina ögon är alla de andra figurerna just figurer, medan Lilla Hjärtat är en flicka. Eller som upphovsmakerskan själv, Stina Wirsén säger:

”Vi ville skapa en stark liten TJEJ.”

Är det här alltså ännu en efterhandskonstruktion, eller anser sig Margareta ha rätt att omtolka det som Stina själv anser vara något annat? Det här blir en märklig debatt. Samma sak när Margareta i debatten hävdar att ”barn inte ser Lilla Hjärtat som en rasistisk nidbild”. Barn ser väl sällan nidbilder och jag tycker att Oivvio Polite hade en mycket bra jämförelse där i debatten, med judiska nidbilder.

Självklart är det inte heller så att barn alltid för stunden uppfattar det man hör och ser som det budskap saker och ting har. Det betyder inte att de inte påverkar oss. Jag lyssnade mycket på politiska sagor som barn, till exempel ”Kåldolmar och Kalsipper”. Jag förstod inte alls då att det var just politiska sagor, men som vuxen har jag suttit och skrattat högt över det politiska budskapet i just dessa sagor.

Margareta vill att vi ska lyssna på barnen och vad de uppfattar, men i sanningens namn så är det vuxna som skriver barnböcker och på så vis tycker jag det är viktigt att vi vuxna görs medvetna om vad innehållet kan betyda och hur det kan påverka våra barn. Som en av mina facebook-vänner ironiskt skrev om debatten:

”Med hennes resonemang ska barnens perspektiv alltså få avgöra saker som exempelvis:
– om de ska lära sig äta grönsaker eller ej
– om de ska ha regnkläder ute när det ösregnar, eller ej
– hur ofta de ska duscha
– hur ofta de ska få äta godis
osv… för om BARNEN inte ser något fel med det, då ÄR det ju inget fel!”

Jag tycker det är en förälders plikt att vägleda, skydda och fostra sina barn, i detta ingår även en social fostran och medvetenhet, samt hänsyn. Det tycker jag att man gör som förälder när man väljer bort en saga med rasistiska nidbilder. Att det sedan finns de som inte ser det som rasistiska nidbilder, får ju stå för dem, men jag tror trots allt att de allra flesta kan se likheterna mellan Lilla Hjärtat och pickaninnyn. Oivvio Polite har gjort en egen undersökning hur man ser på dessa bilder. Den kan du se HÄR!

Självklart vill man även uppfostra sina barn till självständigt, fritt tänkande individer, samtidigt som vi föräldrar naturligtvis påverkar våra barn, troligen mer än vad vi själva inser. Det anser jag att man kan göra genom att debattera och diskutera med sina barn, just den här typen av frågor, när de blir stora nog för det. Förklara vad man själv tycker är fel och rätt och varför man reagerar på ett visst sätt inför vissa saker, samtidigt som man berättar och lyfter fram vad kritikerna anser om samma sak. Det finns många sätt att uppmuntra sina barn till att fatta egna beslut, att gå emot ens egna åsikter och att uppmuntra till att ta ställning i olika frågor.

Utan den här debatten om nidbilder, Lilla Hjärtat och pickaninnyn, är jag inte säker på att jag uppmärksammat likheterna mellan Lilla Hjärtat och Pickaninnyn. Jag är inte säker på att jag tänkt på det. Nu när någon annan påtalat likheterna så kan jag inte förstå hur man INTE kan se dem och se vad de har för historisk påverkan på människor. Vi människor, barn och vuxna behöver samtala, debattera och byta åsikter. Ibland kommer vi till insikt. Ibland håller vi fast vid åsikter som vi tror på, även när andra är av en annan åsikt, men viktigast är att veta var vi står och varför och vem vi är i ett större sammanhang och inför våra barn och fundera på vad vi vill föra vidare till våra barn.

Dessutom tänker jag att det finns ju skäl till att Stina Wirsén och förlaget valt att dra in böckerna med Lilla Hjärtat och även om jag inte är säker på att det är för att de håller med om att det är en rasistisk nidbild, så tycks de i alla fall vara överens om att det var ”bad business” eller så vill de visa hänsyn till alla de föräldrar som tycker att det inte är lämpligt att återväcka en rasistisk nidbild som borde fått stanna i graven!

Debatten i P1, Nya Vågen: Är Lilla Hjärtat en mullvad?

Tidigare bloggat: Den absolut sämsta artikeln i ämnet Lilla Hjärtat

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Länkar som sammanfattning

0151Här är länkar som jag varmt rekommenderar angående debatten om Blackface, Pickaninny, Disney, Lilla Hjärtat, Tintin, pepparkaksgubbar och annat. Min personliga sammanfattning kommer förhoppningsvis de närmsta dagarna, men läs gärna dessa tills dess:

Vet du vad en ”Blackface/Pickaninny” är?

Stereotyper som skaver

Tintin, pepparkaksgate och Disney – Rena tomteverkstan

Liten bildskola

Om en ung man i uniform och en svart flicka. Man måste inte behålla allt.

Swedens bizarre tratition of watching Dolnad Duck cartoons on Christmas Eve

Rasismen slutar inte med Sverigedemokraterna

Svart Docka klipps bort från Kalle Anka

”Stereotyper” klipps bort från Kalle Anka

SD-hyllad blogg attackerar årets lucia på grund av hennes hudfärg

I Jultomtens verkstad (ang s.k. censur)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad vet Stina Wirsén om vår vardagliga kamp mot rasism?

Jag har haft stressiga dagar och mitt i allt detta så har jag gluttat in lite här och var och försökt följa debatten som återigen har blossat upp om Stina Wirsén´s figur Lilla Hjärtat i Liten skär och alla små brokiga, när det visat sig att det inte bara handlar om en kort barnfilm och barnböcker, utan att det handlar om en stor, välplanerad lansering utomlands med en hel uppsjö prylar som ska säljas.

Att folk lanserar barnfilmer eller saker eller tjänar pengar är inte ett problem i sig! Det som däremot blev uppenbart i och med utlandslanseringen är dock frånvaron av debatt eller ett möte med sina kritiker, som Stina och filmproduktionen har erbjudits, men låtit bli att bemöta. Skälet till det vaga och slingrandet från att bemöta den faktiska kritiken blev mer uppenbart när den stora lanseringen av Liten skär visade sig i den nya uppblossade debatten.

I en intervju i DN säger Stina Wirsén:

”Om några av dem som ägnat all kraft åt att hata Lilla Hjärtat kunde fokusera på att arbeta mot den verkliga rasism som präglar vårt samhälle, skulle mycket vara vunnet.”

Jag häpnar över uttalandet! Av de kritiker jag läst och kommit i kontakt med under den här tiden, så är det en övervägande del som arbetar mot rasism dagligen i sina yrken. Väldigt många av oss kämpar ständigt i det tysta mot rasism som vi själva eller våra barn och övriga familjemedlemmar utsätts för i vår vardag.

Jag är övertygad om att när nidbilder på svarta såsom Lilla hjärtat och i Tintin-albumen och när f.d. sportkommentatorer säger ”svartingar” i direktsänd radio, så sanktioneras dessa uttryck på ett sätt som jag tror breder ut den så kallade ”vardagsrasismen” (för mig är även den rasism och jag tycker inte om ordet ”vardagsrasism, då det lätt ger en uppfattning om att den sortens rasism skulle vara mindre skadlig för de utsatta).

I fredags blev jag intervjuad i P3 angående Stina Wirsén´s lansering i Japan och på andra håll i världen av Liten skär. Av en 10-15 minuter lång intervju valde man att ta med endast en mening av det jag sa. Du kan lyssna på det HÄR!

Jag hade ganska mycket mer att säga som jag tycker är av vikt i debatten.

Jag pratade om lanseringen i Japan och det faktum att man valt att INTE lansera Liten skär och alla små brokiga  i Afrika, Nord- och Sydamerika. Jag berättade om att jag som mamma till 4 fina, mörka, afrosvenska barn KRÄVER att mina barn ska ha samma rättigheter i Sverige idag, som till exempel mina bröders blonda, fina barn, utan att bli kallade neger eller bli nedslagna! Jag berättade att saken satts i ett annat ljus när jag och många med mig insåg att Stina Wirsén planerat lanseringen av en hel uppsjö saker i Japan och andra länder. Jag berättade också att jag är förbannat trött på att det finns vissa som vill ”stilla debatten” med att man inte är rasist för att man kräver att få säga ”n-ordet-bollar”, säga ”svarting” i direktsändning, att få lansera rasistiska nidbilder på svarta i barnfilmer och att ha Tintin i Kongo på barnavdelningen och att Stina Wirsén sa i Norrbottenskuriren att det är bättre kritikerna ägnar sig åt att bekämpa ”riktig rasism” när det är PRECIS det vi gör i princip varje dag!!

Jag är trött på att mina barn (sedan TVÅ års ålder) blivit nedslagna, kallade ”n-ordet” och behandlats kränkande på grund av sin hudfärg och jag menar även att dessa två saker hör ihop! Jag menar att det som är grunden för dessa debatter gör att det blir mer ”okej” i samhället att använda n-ordet och att diskriminera våra mörka barn.

Bland annat. Det var en del av det jag sa idag, i alla fall en liten, liten del av det… Jag sa även att jag är upprörd över att Wirsén gör sig själv till ett offer, trots att hon själv inte är utsatt!! Det är jag verkligen förbannad över! Det är mina och våra barn som är de utsatta för den här typen av spridning runt omkring och inte Stina Wirsén!

Jag är upprörd över att Stina Wirsén försöker göra sig själv till offer, trots att hon inte är den som är utsatt. Det är våra barn som blir utsatta för rasism, fördömanden, utanförskap och kränkningar i sitt vardagliga liv och det är de som är de verkligt utsatta, inte Stina Wirsén, för att hon får kritik för den nidbild hon skapat och som med hennes goda minne fortsätter spridas världen över och som det framkommit att hon varit medveten om redan innan att den skulle komma att skapa debatt.

Jag är också upprörd över att Stina Wirsén ger sig själv (som icke utsatt) tolkningsföreträde när hon hävdar att vissa av hennes kritiker har begränsad utblick. Jag skulle vilja påstå att de flesta av oss kritiker som jag kommit i kontakt med har en mycket vidare och mer klarsynt utblick i den här frågan än vad Stina Wirsén någonsin kommer att få!!

Jag är också upprörd över att media (och DN i synnerhet) ger så enormt mycket mediautrymme till Stina Wirsén och hennes försvarare i jämförelse med dem som faktiskt är drabbade av rasism och de nidbilder hon sprider. För mig blir det lite som att låta den som utsätter andra för mobbing eller liknande få mer utrymme och tolkningsföreträde än till de som faktiskt är utsatta.

Alla möjligt märkliga försvar kommer upp såsom yttrandefriheten och konstnärsskapet och så vidare, men att man sprider rasistiska nidbilder av svarta som är en av våra mest utsatta grupper för just rasism i vårt samhälle, tar man föga hänsyn till och jag tror att detta bli än mer uppenbart för oss som faktiskt är vita men har svarta/mörka människor som familjemedlemmar, då det blir uppenbart när vi särbehandlas och vad som ligger till grund för det. Jag undrar när företrädarna för Liten Skär och alla små brokiga råkar ut för den här negativa särbehandlingen själva?

Jag är till sist också upprörd över att det visat sig att både Svenska institutet, Sveriges ambassad i Tokyo och Svensk form är med och lanserar Liten skär och alla små brokiga med alla prylar som lanseras just nu. Att det dessutom delvis finansieras av svenska skattebetalare är helt förkastligt! Det är alla svarta/mörka barn i Sverige som blir måltavlan för detta som och det är inte acceptabelt i ett mångkulturellt och demokratiskt land som Sverige. Gör om. Gör rätt.

Mina tidigare inlägg i debatten:

Barnfilm med rasistisk nidbild av svarta (debattartikel)

Liten skär och en svart Golliwog

Extrem ignorans eller ovilja att förstå

Det handlar inte om att ha avbildat en svart figur i en barnbok

Extrem ignorans eller ovilja att förstå

Den tiden har kommit nu

Med Tintin i fokus på Uppsala stadsbibliotek

I have a dream… (Rekommenderad läsning!!)

Öppet brev till Stellan Skarsgård

Tintins ut- och intåg i barnbokhyllorna

Sveriges Radio p3 (Kort Radioklipp)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,