Family Comes First

I fredags blev jag faster igen. Jag har ännu inte sett guldklimpen, men hoppas på att göra det inom kort.

En annan guldklimp i mitt liv är Isa:

Hon (Isatou 18) har varit och  gaddat sig. Ja, jag har gett upp efter att ha förmanat mina döttrar för gaddningar, piercingar och allt som förändrar kroppen mer permanent. Det har ju inte gått så bra hittills, så det finns väl en poäng med att när barnen är myndiga, så kan man fortfarande säga vad man tycker och tänker och diskutera, men ändå låta dem göra vissa misstag själva. Den där tiden när jag jagade och förbjöd är liksom passerad.Man brukar säga att allt är så mycket lättare för ungdomar när de haft storasyskon som ”gått före” och det stämmer verkligen på mig och mina barn. Det Binta (23) fick strida om i hundra år och ändå blev förbjuden av mig, rycker jag nästan på axlarna idag åt.

Det kanske kan låta nonchalant men jag tror inte det är det, utan mer att jag insett att jag bör välja mina strider. Jag har blivit lite van och fått de där chockerna redan, så ingenting chockar mig längre och så funderar jag i stället på om det här är en strid jag ska ta. Vad tjänar jag på det? Är det viktigt i det långa loppet (d.v.s. för mitt barns framtid) att jag tar denna strid? Är det något som kan påverka mitt barn negativt utan att gå att ”återställa”? Är konsekvenserna för stora?

Dotterns gaddning handlar om tre ord: ”Family Comes First”. Den sitter på insidan av underarmen. Orden känns personliga för henne. De känns inte i sig något man behöver ångra längre fram i livet. Den sitter på insidan av underarmen, alltså kan den döljas lätt om den skulle kännas ”fel” eller ”genant” vid något specifikt tillfälle. Det som är negativt är att den ändå är rätt stor. Det är ingen 3 cm stor fjäril, liksom. Men sedan GÅR det att ta bort gaddningar också, om hon en dag skulle vilja det. Det är dyrt och långsiktigt, men det GÅR!!

Isatou fyller 19 år i sommar. Om drygt en månad tar hon studenten. Hon är en ung, klok tjej med hjärtat på rätt ställe. Men hon är vuxen. Både i lagens mening och som den person hon är. Men samtidigt är hon en ung vuxen vilket innebär att hon fortfarande behöver vägledning och support. Livet är trots allt inte så lätt för våra ungdomar.

Isa är en kämpe och jag älskar henne gränslöst. Med eller utan tatuering. 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

När katten är borta…

Mabou har tjatat i flera år på att få ta hål i örat. Jag har konsekvent sagt nej. Egentligen vet jag inte riktigt varför. Men jag är nog lite orättvis där eftersom döttrarna har fått ta hål i öronen tidigt. (Binta 1 år, Jai 9-10 månader och Isatou kanske 3-4 månader).

Jag kan som sagt var inte förklara varför, men jag har sagt nej.

När jag kom hem från Gambia mötte jag dock en stolt liten nioåring som hade ett örhänge i sitt öra. Jag tänkte att systrarna allt passade på när jag var borta.

Men sedan fick jag veta att de inte visste att jag och Mabou haft den här diskussionen och när de precis tagit hålet så hade de sagt: ”Men oj, förresten, tänk om mamma blir arg nu…?”

Då hade Mabou svarat: ”Ja, precis, särskilt som mamma har sagt nej så länge om att ta hål…!”

Men nu är det gjort och värre missöden hade kanske kunnat ske. Vi får hoppas att han blir lyckligare med sitt hål. Om inte annat för att han lyckades både lura sin mamma och sina systrar…! 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

På film…

Jag skrev igår om att Isatou (16) har piercat sig, utan min tillåtelse. Binta (20) har videofilmat själva pierningen HÄR! (Observera att inlägget heter; ”Varsågod mamma =)” )

Och samtidigt så anser jag att det gör henne, som 20-åring, något medskyldig till det här. Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Just to make mama crazy (Del: 3)

Isatou 16 år och nypiercad

Okej, vi tar det från början. I över ett år har Isatou tjatat om att få pierca sin tunga. Jag har sagt NEJ, NEJ och åter NEJ! Som jag brukar…

Inför den gångna helgen deklarerade hon att hon minsann skulle till Stockholm och göra en tung-piercing. Jag instämde inte alls i den melodin, men ska jag vara helt ärlig, så hittade jag inte den där energin man behöver ha till tonåringar när man säger Nej och sedan MENAR DET!!

Den där energin kändes så oerhört förverkad!

Är det så det är? Att man lägger ner så OERHÖRT MYCKET ENERGI på första barnet att man sen hinner bli lite blasé för allt som sker senare, med de andra barnen?

När Binta gjorde sin första piercing, hade jag lagt all min tid och kraft för att förhindra det.

När barn nummer två, det vill säga Jai gjorde sin första, krigade vi en del, men jag la inte all min tid och energi på det hela, även om jag inte tyckte det kändes helt okej.

Nu har Isatou alltså gjort en tungpiercing. Jag hade inte lämnat mitt medgivande, men jag har varken vänt hemmet upp och ner eller gett henne utegångsförbud.

Frågan är: varför? Gav jag upp, för att jag ändå inte lyckats hindra någon av de två äldre döttrarna? Eller har jag vant mig vid dessa piercingar, så de inte längre bekymrar mig så mycket? Eller har jag bara givit upp?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Just to make mama crazy!

Just to drive mama crazy!

För några år sedan ville min äldsta dotter ta hål i näsan. Diskussionen hade redan pågått lääänge. Hon var 13 bast. Jag sa nej och nej och åter igen nej. Hon ”hotade” med att hon annars skulle göra det själv. Jag fortsatte att säga NEJ!

En dag kom hon hem och sa att hon hade beställt tid på ”Salong Tretton”. Jag sa först att de inte skulle göra det, för att hon inte hade målsmans godkännande, men den salongen hade tydligen sina egna små regler, så jag sa som det var, att jag skulle avbeställa hennes tid. Sen ringde jag upp ”Tretton” där naturligtvis ingen svarade, så jag lämnade ett meddelande på telefonsvararen att om de så petade på min TRETTONÃ…RIGA dotter med en nål eller liknande, så fick de också stå till ansvar inför mig för det!

Någon dag senare satt jag på bussen med min yngre dotter och precis när bussen stannar på stan så slår det mig att om hon varit så bestämd om att göra hål, så skulle hon inte ge sig med det. Man känner ju sina ohängda liksom…

Jag visste att den andra kända piercing-studion i stan är mycket seriös och skulle aldrig ta hål på en trettonårig unge utan målsmans godkännande. Men samtidigt så känner jag som sagt min dotter, en tjej som inte förstått att ett nej är ett nej, utan tror att det betyder: Var listigare nu, för du måste hitta en annan väg för att få din vilja igenom!

Hur som helst tog jag mellandottern i handen och gick in på den andra piercingstudion.

Jag förklarade snabbt mitt dilemma, men tjejen i kassan lugnade mig snabbt med att de inte ens piercade ungdomar under 15 år MED förälders godkännande. Bara om de var 15 år och föräldern godkände på papper och följde med.

Hon var också schysst och kollade bokningspärmen och där fanns INTE min dotters namn med.

Men nu är det ju så att jag kände den där svaga oroskänslan över att något ändå inte stämde. Så precis innan jag skulle lämna salongen, så gick jag tillbaka till tjejen i kassan och sa att jag bara för säkerhets skull ville lämna ett foto på min dotter, I FALL hon ändå skulle komma in där. Tjejen i kassan log lite överseende mot mig, tog emot fotot och slängde en blick på det.

Sen utbrast hon: ”Meeh! Hon var PRECIS här inne och bokade tid!”

Nu blev hon lite stressad, började rota i tidsbokaren, stammade något; ”Meeh, hon hette ju inte så…” Sen fick jag fram att hon använt sig av ett HELT annat för- och efternamn och min dotter hade villigt lämnat ett telefonnummer, som INTE gick hem till oss i alla fall, utan till andra sidan stan. Än idag ångrar jag att jag inte tog numret, för vad är det egentligen för vuxen som går med på att förfalska en annan förälders underskrift och går med på att följa med en annan vuxens dotter och låtsas vara hennes mamma?

Det var nämligen SÃ… det gått till, fick jag veta sen, men vem den andra mamman var fick jag aldrig veta, annat än att det var någon kompis mamma.

Men gissa om jag var sååå överlycklig när jag lämnade salongen. Snacka om SEGER! Jag skrattade högt hela vägen hem! Min yngre dotter var lika imponerad som jag själv och tyckte det var jättebra. Tyvärr låter det LIIITE annorlunda nu, när hon själv bönar och ber för en piercing i naveln och jag envist fortsätter med mitt Nej, Nej, Nej!

Hur det gick med äldsta dotterns piercing? Ett par månader senare kom hon med sin näspiercing, tagen i Stockholm… Så tyvärr förlorade jag. Men just då hade vi bra mycket större problem än näspiercingar, så vi gick faktiskt inte vidare med hela grejen. Fast min dotter kan i alla fall aldrig komma och anklaga mig för att jag godkände en näspiercing när hon bara var tretton år!

Förra veckan kom hon dock och ville göra en ny piercing. Jag sa: ”Ger du dig inte förrän du är full av piercingar?” Hon svarade: ”Nej, men asså, i så fall så tar jag ut näspiercingen och låter den växa igen. Jag är ändå trött på den!” Hmmm… Just precis av den anledningen man inte ska pierca sig i den åldern.

(Min egen näspiercing tog jag vid 22 års ålder, det är ju lite skillnad och antagligen anledningen till att jag inte behövt ångra mig!)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,