Mer hörselproblem…

Det här med mammas hörselproblem… det börjar bli en outtömlig källa till humor och pinsamheter här.

Igår hade vi gamla vänner på besök. Den ena lärde jag känna i Gambia redan 1986 när jag var 15 år och han flyttade strax därefter till Sverige och har nu bott här i hela 26 år. Vi var väldigt nära vänner för många år sedan, men ni vet hur det är… man har familj och vardagen fullbokad och kontakten med många gamla vänner blir allt glesare.

Den andra gästen var egentligen två gäster. Den ena är min ungdomskompis, sedan ca 16-17 års ålder och den andra hennes yngsta dotter som är ett riktigt litet yrväder. Vi är lite bättre på att hålla kontakten, även om vi har familj, bor i olika städer och olika arbeten etc.

Nåja, mamma hade i alla fall gjort jättegod mat med ungsstekt fisk, rotfrukter och sallad och sedan en härlig efterrätt som var blåbärspannacotta.

Jag kom in i köket när min mamma och min väninna stod och pratade och så hör jag min väninna säga:

-Hon (lilla dottern) somnade i bilen innan vi ens hann till centrum.

Mamma: -Nej, men inte behövdes det någon present heller! Det gör inget alls!

Hahahahaha… det här blir bara bättre och bättre! Men så står ju symaskinen framme i alla fall…! 😀

Resten av kvällen blev riktigt, riktigt trevlig i alla fall och när alla gått hem och det var dags att gå och lägga sig, så berättade jag för mamma om hennes hörfel och vi skrattade oss nästan till sömns…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dragon Gate ingen höjdare…

Veckan som gick var väldigt fylld av jobb. Ja, det var ju inte direkt någon överraskning, plus att jag inte lär vara ensam här i världen om att fylla mina vardagar av jobb… 🙂

På Tisdag var vi i alla fall på ett jättebra möte som var väldigt givande och fick mig att pusta ut en hel del runt något arbetsrelaterat som fått mig under en längre tid att nästan hålla andan. Nu är jag glatt nyfiken på resultatet.

Mötet ägde rum i Sandviken och på väg hem igen bestämde vi att äta lunch på det omtalade Dragon Gate. Sanningen att säga så är det jag mest läst om detta bygge, all negativ kritik under själva byggandet.

Nåja, bygget ser både roligt, annorlunda och helt fantastiskt ut, så en lunch där lockade verkligen!

Byggnaderna är verkligen maffiga och originella i det Uppländska landskapet. Det står ut och är verkligen vackert. Särskilt mot en vårblå himmel med en vårvarm sol som kikar fram.

Tyvärr var det bara byggnaderna som imponerade på mig.

Det första jag reagerade på var de höga priserna. Lunchbuffé för nästan 140 spänn tycker jag är lite magstarkt. Kaffet ingick inte heller, utan kostade extra. Restaurangen var rejält stor, men utan folk så ekar det väldigt tomt. Restaurangen var fint inredd med en stor båt man kunde sitta i och äta, vatten runt omkring med fiskar och rofyllt. Men som sagt, det var lunchtid och i stort sett tomt på folk (det var ett eller två sällskap utöver oss). Hälften av maten var inte iordninggjord. Jag vet inte om man skulle lägga upp den på tallriken och få den ordninggjord, eller hur det var tänkt? (Det var typ rått lammkött, kyckling o.s.v.) Bland maten fanns även lite otippade inslag, som prinskorv som skurits upp i slantar, köttbullar, samtidigt som det var kinesisk mat för övrigt.

Personalen var varken särskilt tillmötesgående eller talföra och sprang för övrigt runt i täckjackor i de kalla lokalerna.

Det roligaste var i alla fall när vi ätit klart. Vi hade fått någon typ av rabattkuponger på sammanlagt 60 kronor som vi kunde handla i deras shop för. Så vi tog våra kuponger och gick in i shopen. Väl där inne upptäckte vi att det faktiskt bara var i stort sett skräp i shopen. Vi gick runt länge och väl utan att finna en endaste sak vi kunde tänka oss att köpa. Så kom vår ena kollega på att utanför stod det en staty med någon slags gudinna som tydligen skulle ge tur. Hon tänkte att om de hade en miniatyr på den så kunde vi köpa den och hoppas på att den kan bringa oss lite tur. Hon stegar fram till mannen i kassan och börjar förklara. De stora lokalerna gör att det ekar. Det framkommer rätt snabbt att han inte behärskar varken Svenska eller Engelska, så min kollega kan inte göra sig förstådd. Jag och vår andra kollega stod och försökte hålla oss för skratt när kollega 1 skulle förklara att hon undrade om de hade en miniatyr av statyn utanför. Det gick inte särskilt bra. Han plockade upp en massa saker och pekade menande, men hon skakade bara på huvudet.

Till slut ropar hon till oss andra: ”Men hallå, ni tog ju en massa bilder därute, har ni inte fotat den där statyn?” Jag kom på att jag gjort det och tog fram kameran och bläddrade fram bilden och visade honom. Min kollega säger: ”Ja, den där, fast en liten” och visar med händerna. Sedan vänder hon sig till oss andra och säger högt, framför mannen ”Fattar han nu, eller? Hallå!! Tror ni han fattar, eller?”

Jag och den andra kollegan kan inte hålla oss utan brister ut i skratt (vår kollega är själv invandrad från ett utomeuropeiskt land, därför blev det extra komiskt att hon inte var lite mer finkänslig i sammanhanget.)

Vid det här laget skrattar vi så vi inte ens kan försöka hålla god min, varpå vår kollega hela tiden säger: ”Vaddå? Vad har jag sagt för fel? Vad sa jag? Hallå, vad är det som är så roligt…?”

Till slut lyckades vi göra ett köp som jag inte skulle vilja påstå att vi var nöjda med, men det var det bästa av alla onda ting, kan man säga…! 😉 Det blev en udda, blinkande tavla med fågelkvitter och vågbrus. Snygg? Njae, men lite cool, kanske? Typ som DENNA, men med annat motiv och mindre storlek.

Sammanfattningsvis så var bygget väl värt ett besök, det var dock inte lunchen eller butiken. Museet som ska finnas där, missade vi tydligen…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

!

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Dagens Mabou

Ännu en ”desperat blogg” från Centralen i väntan på en vän.

Mabou (7) sover ganska ofta med mig. Jag har haft perioder när jag vant honom vid att sova själv, men sedan har vi fallit tillbaka i gamla mönster igen…

Jag känner väl inte ett så oerhört stort behov av att sova helt ensam i min stora dubbelsäng. Det känns som inte allt för länge sedan som både jag, Binta, Isa och Mabou delade säng (Jai är den enda som föredragit att sova ensam och gör det fortfarande) och det var jobbigt, för fyra personer i en säng är trångt, även om det är en dubbelsäng…

Nåja, nu är det oftast jag och Mabou. När jag nattar honom brukar jag skoja ibland och säga till honom: ”Om du inte vore min son, så skulle jag gifta mig med dig, för då vet jag i alla fall att jag får en perfekt man!” Han brukar skrattande svara att man inte kan gifta sig med sin mamma, vilket han naturligtvis har helt rätt i…

I dag när vi åkte T-bana till brorsan, hade han en sån där dag som barn har ibland, när de pratar högt och ställer massor av frågor, så ingen i vagnen kan undgå att höra.

Tåget bromsade till och Mabou ramlade över mig:

Jag: Nämen! Var du så sugen på att kramas innan vi skiljs åt, att du kastar dig över mig?

Mabou: Vaddå skilda, vi är ju inte gifta! (Hela vagnen skrattar)

Jag: Nej, jag sa inte skiljas, jag sa skiljas åt, eftersom jag ska lämna dig hos Ante… Det vet jag väl att man inte kan vara gift med sin mamma…

Mabou: Nej, det är bara du som vill det…

Jag: Va? Jag?

Mabou: Ja, du säger ju alltid det på natten när vi ligger i sängen, att du önskar att vi kunde gifta oss…

Shit! Jag hörde verkligen hur illa det lät… Dessutom blev alla resenärer som skrattat högt åt Mabous kommentarer, väldigt tysta, förutom några få, spridda försök till skratt…

Ungar kan verkligen vara pinsamma ibland…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Hur man får en tonåring att nästan bryta ihop

Nu är det inte min avsikt att få tonåriga tjejer att bryta ihop, men trots det så var jag näst intill att lyckas med det igår. Helt oavsiktligt, förstås…!

Jai (17) och jag skulle uträtta lite ärenden på stan, innan jag skulle till barnmorskan. Hon tog bussen och jag tog som vanligt Gamla Bettan, det vill säga min cykel! Jag gick ut och låste upp min cykel och upptäckte då att det snöade. Så jag gick tillbaka in och började leta en mössa. Nu är det så att jag aldrig använder mössa. Eller jag gjorde det en gång i fjol och jag har gjort det en gång i år, annars tror jag inte det hänt på 20 år, minst. Men nu kände jag att det var läge för mössa. Jag hittade en stor, rymlig svart sak som jag misstänker är Bintas (19) så jag satte på mig den och började trampa. Så här såg jag ut när jag började min cykelfärd:

Jag undrar om det finns någon människa på jorden som ser värre ut än mig i mössa? Well, det dröjde inte många cykeltramp innan jag såg ut som en snögubbe:

Väl framme vid stan, så skulle vi mötas bakom Åhléns där jag parkerade Gamla Bettan. Jag ställde mig vid ingången och väntade på Jai. Hon kom ut och stod cirka 2-3 meter ifrån mig, men tittade liksom förbi mig flera gånger. Jag förstod att hon inte kände igen mig med mössan, så jag sa högt: ”Hej Jai!”

Hon tittar på mig. Nej, hon tittar inte. Hon STIRRAR på mig, med stora uppspärrade ögon och munnen vidöppen, innan hon äntligen lyckas få ur sig något: ”MAMMA!! ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK?!! HAR DU SETT HUR DU SER UUUUT? TA AV DIG MÖSSAN!! TA AV DIG MÖSSAN, ANNARS TÄNKER JAG INTE GÅ MED DIG! JAG TROR INTE DET ÄR SANT! HUR KAN DU?”

Jag: Meeh, det är ju kallt och jag har cyklat hela vägen, tänk vad jag skulle ha frysit utan den!

Jai sliter av mig mössan och knölar ner den djupt, djupt i min ficka, som om mössan därmed kommer att försvinna från jordens yta…

Själv funderar jag på att prova en mössa med jättegrisöron eller något nästa gång jag ska träffa Jai på stan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Pinsamt om vattkoppor och en väldigt naiv ung mamma…

Fann en blogg hos bloggaren Vicke som fick mig att le. Han skriver om ett misstag han gjorde på en semesterresa. Han uppmanar också andra bloggare att blogga vidare på samma ämne. Att göra bort sig på resor.

Antalet ”göra bort sig” för mig på resor, skulle kunna bli en hel uppsats, för jag kan nog inte hålla reda på alla gånger som det skett… Men jag kommer osökt att tänka på en specifik historia, nämligen denna:

jai-och-jag-92.jpg

Jag och Jai i Gambia 1992.

För er som följt min blogg ett tag, vet kanske redan att jag 1992 tillbringade nästan ett halvår i Gambia med mina två äldsta döttrar; Binta och Jai. (Binta fyllde tre år under vår vistelse där och Jai fyllde ett år.)

Under vår tid där, så lyckades vi få en och annan sjukdom, men den här berättelsen handlar om när barnen fick ”Chickenpox” . De fick alltså röda prickar på hela kroppen och jag förstod inte alls vad det var. Jag trodde det var våra madrasser och gick först och köpte en slags dyna att lägga ovanpå, men prickarna var kvar och de kliade som bara den på mina två små döttrar.

Jag tog barnen till en doktor och han konstaterade genast att det var ”chickenpox”. Jag undrade vad det var och han svarade att det var en vanlig barnsjukdom. Men eftersom jag inte visste vad det betyder, så talade jag om för läkaren (!!) att det måste vara en tropisk sjukdom, för något sådant hade jag aldrig hört talas om!! Får man skylla på sin ungdom (jag var nyss fyllda 21 år)?? Sanningen var ju att jag inte visste vad ordet betydde och försökte gissa lite i mitt huvud, men kom snabbt fram till att vi minsann inte hade något som hette ”kycklingprickar” i Sverige. (Egentligen är det ju ett lika korkat ord, som att röda hund heter just röda hund på svenska!!) Så jag talade om för läkaren att det nog måste vara en tropisk sjukdom som inte finns i Europa.

Efter många om och men, efter att ha försökt förklara för mig en lång stund, men att jag av ren dumdristighet vägrade lyssna, gav han upp, skrev ut lite mediciner mot klådan, skakade på huvudet och lät mig gå…

När jag senare kom hem till Sverige och fick veta att chickenpox inte var något annat än Vattkoppor, så kände jag mig väldigt dum. Vilket läkaren naturligtvis också tyckte att jag var och vilket jag ju faktiskt var, som började dividera sjukdomar med en LÄKARE!!

Så småningom, tillbaka i Sverige, så åkte barnen faktiskt på vattkoppor EN GÅNG TILL!! (Vilket inte är så vanligt, men det är alltså möjligt) Men det är en helt annan historia, som jag redan skrivit om tidigare HÄR!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Nyfiken?

Jag-Tonårsmorsan av Tonårsmorsor (självutnämnd, förstås) erkänner härmed villigt, fast med röda, skamsna kinder och bortvänd blick, att jag gått totalt över alla gränser!

Jag erkänner att jag gått allt för långt, så långt att självaste Maratonloppet är en lätt match i jämförelse. Jag erkänner och är villig att ta mitt straff för att jag gjort något som jag själv tycker är en katastrof.

Vad har jag gjort? Jo, (jag vågar knappt säga det, för nu skäms jag verkligen!) jag har frågat min ena dotter om hon fortfarande är oskuld, medan jag spände min blick i hennes.

Fy fan för mig! Nu ska jag villigt ta staffet och ta på mig disken utan att klaga, disken som jag egentligen tänkte utkommendera till döttrarna i dag…

Jag vet att det var himla korkat! (Men erkänn att ni är bra nyfikna på vad jag fick för svar…?! Hehe.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,