Posts Tagged ‘Polisen’

Från ord till handling

klokaordheader

timbuktu budskapet

Det ser ut att ha lugnat ned sig Husby nu. Helgen har fyllts av glädje, kärlek, korvgrillning och tv-match utomhus. Är det nu vi vuxna och alla framröstade politiker ska krypa upp i soffan och känna oss nöjda med det vi har gjort? Eller är det nu den verkliga utmaningen kommer…? Är det nu det är dags att gå från ord till handling?

Bilbränderna har spridit sig till många förorter runt om i landet under helgen, men i Husby har det varit lugnt och glädjande nog så rapporterade även medierna om det. Det är skönt när ett specifikt område blir så negativt utpekat landsomfattande, trots att det bara är en mycket, mycket liten del som ställer till problemen. Då är det skönt att det rapporteras även när ”vindarna vänder”. Av det jag följt i media, men i synnerhet genom flöden i sociala medier och genom att prata med folk, så har Husby verkligen visat i helgen att där finns mer kärlek än hat. Mer omsorg än stenkastning och det glädjer mig verkligen. Mitt i det som jag trodde var ett inledning på lugn efter en veckas kaos, så såg jag många uppdateringar om att nazister var ute i förorterna för att ”spöa invandrare”. Det kapade oro och rädsla hos både ungdomar och deras föräldrar. Jag tänkte att det kändes så onödigt när det lutade åt att allt höll på att lugna ned sig.facebookgrupp medborgargarde

Skärmdumpen från facebookgruppen: Vi som stödjer Sveriges medborgargarde, som om man tittar lite närmare på, inte alls handlar om att skydda några medborgare i alla fall, utom om att sprida våld och hat!

 

VÅLD KAN ALDRIG VARA LÖSNINGEN! INTE FÖR NÅGON OCH INTE PÅ NÅGOT VIS!

Här är en statusuppdatering från Facebook som gjorde mig varm i hjärtat:

”Min syster som är religiös och bär burka går av tunnelbanan en av grabbarna i centrum ”kom syrran jag följer dig hem” han tog henne enda till porten #KÄRLEKFÖRMINABRÖDER”

En person ville visa upp den bild av Husby som inte bränner bilar om nätterna:

DENNA bild säger mer än 1000 ord…

Det var en ren fröjd att se Facebookflödet när folkfesten i Husby började på Fredag kväll. Hur många ungdomar som visade stolthet över sin ort. Som varit ledsna, arga, besvikna, rädda och oroliga för de konsekvenser den negativa rapporteringen skulle skapa, men också över de ungdomar som kastat sten och tänt eld på bilar och annat. Videoklipp, bilder, statusuppdateringar gjordes i en strid ström under hela helgen från stolta förortsbor. Till och med kvällspressen kunde se att Husby är KÄRLEK!!

En stor förtjänst i detta har grabbarna som startade grillfest under parollen: ”Lämna en sten, plocka en korv”. Något så enkelt och ändå genialt!

En stenkastare försökte beskriva för oss som har svårt att förstå det här med att kasta sten och jag tror det är ett viktigt dokument för oss att läsa när allt detta lugnar ned sig om vi vill förebygga framtida upplopp av samma slag och karaktär. En annan stenkastare försökte beskriva samma sak.

Det är förstås en lättnad för de flesta av oss att situationen tycks gå mot ett lugn nu, samtidigt som det svåra och hårda arbetet inte ens har börjat. Polisen vittnar om att även om dessa upplopp inte hör till vardagen, så har situationen i många förorter blivit svåra att hantera och arbeta i. Det är förstås MYCKET allvarligt i ett demokratiskt samhälle.

I mitt förra inlägg om detta skrev jag både vad jag är övertygad om är bakomliggande orsaker till det som skedde, men också förslag på vad jag tror är nödvändigt. Helt enkelt att börja lyssna på ungdomar. Då menar jag inte nödvändigtvis de som står och kastar stenar på poliser, utan alla de ungdomar som ännu aldrig tagit upp en sten för att skada någon, de som aldrig tänt på en bil, men som uttrycker rädsla, oro, hopplöshet och förtvivlan på andra sätt.

Artisten Timbuktu släppte i lördags en låt som handlar om just det som började i Husby:

Timbuktu´s hemsida skriver han följande:

”25 Maj, 2013 Budskapet

Det här är inget brev, det är en kommentar från en upprörd medborgare. Politiska åsikter må gå isär, men mitt hjärta sitter där det gör och min övertygelse likaså. Vi behöver vision, drömmar och mål. Vi behöver ledare. Ledare som inte är rädda för att möta folket. Ledare som bryr sej om befolkningen och som på riktigt bryr sej om vart Sverige är på väg. Vi behöver ett så jämlikt utgångsläge för så många som möjligt. Vi behöver varandra. Det här är Budskapet.”

I låten Budskapet, sjunger han bland annat:

”Vi har inkomstklyftor som växer fort

du har snart Grand Canyon i Västerort”

budskapet timbuktu

Som jag nämnde ovan så tror jag att det här inte är slutet, utan jag tror att det är nu vi alla vuxna i vårt gemensamma samhälle måste kliva in i ungdomarnas värld. Det är nu vi måste finnas där för att ge framtidstro och hopp, i stället för den hopplöshet som fyller många ungdomar idag. Jag tror att många organisationer, men också enskilda individer måste börja lyssna på våra ungdomar, vi måste fråga dem hur vi kan vara ett stöd på väg in i vuxenlivet. Jag tror att vi vuxna många gånger förminskar ungdomars behov av vuxenstöd och jag tror att man behöver göra ganska lite, säga ganska lite, för att göra skillnad.

Jag är också övertygad om att det är precis NU, i denna stund och framför allt så snart det lugnat ned sig i övriga förorter runt om i landet, som våra politiker måste kliva in och berätta för oss vad just DE tänker göra för förortens ungdomar framöver. Det räcker inte med att öppna en fritidsgård, det räcker inte att säga att ”det är förbjudet att kasta sten” eller ”ta er i kragen och skaffa ett jobb”, eller ”ni har för mycket fritid, gå hem och läs läxorna”. Det är val nästa år och jag vill verkligen veta vilka politiker som är beredda på att satsa på våra ungdomar och inte bara göra det i sina tal, utan att faktiskt göra skillnad i handling!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm brinner

samhälleheader

IMG_6632Husby brinner. För fjärde natten i rad så brann bilar i Husby och debatten har gått het i all media, facebook och i fikarummen på arbetsplatser runt om i landet de senaste dagarna. Det pratas om upplopp, polishat, polisbrutalitet och maktlöshet. Det pratas om stenkastning, bilbränder, ungdomsrevolter, kriminalitet och förortsuppror.

Det brinner i Husby. Inte bara i bilar. Det brinner i folks huvuden. Det brinner i polisens adrenalinpåslag. Det brinner i folks hjärnor och hjärtan. Det brinner av hat, ilska, sorg, vanmakt och förtvivlan.

Upprinnelsen känner vi alla till. En knivbeväpnad man blev skjuten till döds av tillkallad polis. Många protesterade och menade att det aldrig hade skett om polisen blivit tillkallad till en stadsdel eller förort med ”bättre rykte”. Om det är sant kommer vi aldrig att få veta. Exakt samma situation, med exakt denna man och med exakt de poliser som kallades dit kommer aldrig att ske. Vid en så pass stor incident finns det inga förskrivna regler, utan det handlar om enskilda polisers uppfattning av en situation enskilda polisbefäls bedömningar. Kanske hade det aldrig skett i de finare kvarteren i Lidingö, eller på Östermalm, det får vi aldrig veta, om det kan vi bara spekulera…

Det första kravet som hördes var att en oberoende utredning skulle tillsättas. Alltså att polisen inte själva skulle få sköta utredningen om dödsskjutningen. Det var det jag såg ungdomar skrev i olika sociala medier och även en del organisationer som är aktiva i Husby och kringliggande områden som också upprördes av det inträffade.

När man hade svårt att få gehör för sina krav höjdes frustrationen av ett antal ungdomar i synnerhet. Ungdomar som många som arbetar nära dem menar handlade om en mångårig uppdämd frustration över att inte bli sedda, hörda eller beredas utrymme för att ge uttryck för sin frustration. Många har vittnat om hur de känt sig överkörda, hur de har känt sig åsidosatta, utanför samhället och utan att ha en röst som politiker och media verkligen lyssnar på.

police-04-june

Ett upplopp startades av en mindre grupp ungdomar, man har pratat om ca: 40 stycken den första natten. Man satte bilar i brand och när anmälningarna började komma in, så gick polisen in. Boende i området kände oro och ilska över att deras egendomar förstördes och polisen kom för att göra det poliser ska göra: förhindra brott. När polisen gick in började man kasta sten mot polisen. Det är förstås ytterligare ett brott. Jag har aldrig hört att någon förutom de som själva varit en del av detta har tyckt det vara okej att kasta stenar mot polisen. Att ta upp en sten och kasta mot en person kan aldrig bli acceptabelt i ett samhälle. Många i området är upprörda över det upplopp som nu pågått under flera dagar. Egendomar har bränts ned, oro i området och många har upplevt en krigsliknande zon i det område som de bor och lever i. Andra menar att det som sker är kulmen på en mångårig frustration, utanförskap, arbetslöshet, rastlöshet och hopplöshet. De menar att det är känslan av hopplöshet som brinner.

Ett flertal vittnen menar att polisen har uttryckt sig nedsättande till de som fanns på plats, med ord som ”apa, negrer” etc. Det är också ett brott. Att kränka människor eller utöva sin makt genom att nedvärdera andra människor är aldrig okej och dessutom tycker jag att det är mer anmärkningsvärt med dessa nedsättande benämningar när man arbetar för och representerar en statlig myndighet. Självklart är vi alla medvetna om att polisen har ett riskyrke, att situationen kan bli oerhört stressande i en incident som de är där för att reda ut. Självklart kan även en polis bli arg och provocerad och självklart kan de handla i affekt eller bli rädda för sina liv, men ingen har rätt att bryta mot lagen.

I den gamla artikeln (2005) om den före detta polisen Michael Lundh säger han följande:

”- Jag såg samma mekanismer i de där gängen som i polispiketen. Killarna såg upp till den tuffa ledaren, ingen vågade sticka ut och gruppens regler var viktigare än landets lagar.”

Nu ska man ju minnas att artikeln har flera år på nacken och att den inte handlade om specifikt denna typ av upplopp som är särskilda omständigheter i sig, men när jag läser artikel efter artikel om det som sker i Husby och andra socialt utsatta förorter, om den kritik som riktas mot polisen och den kritik polisen riktar mot dessa upprorsmakare, så känns det som om artikeln i vissa delar kunde ha varit skriven igår.

Det brinner i Husby. Det brinner inte bara i Husby. Det brinner i förorten, det brinner i många ungdomars inre.

De flesta Husbybor är inte ute och bränner bilar eller kastar stenar på polisen. De flesta förortsbor bränner inte ned garage, skolor och Husby Gård. De flesta förortsbor vill att det ska lugna ned sig i Husby. Vår stadsminister Reinfeldt har gått ut i media och manat vuxna att hjälpa till med att återfå ett lugn i Husby:

”– Vi haft två nätter med stor oro, skadegörelse och känsla av hotfull stämning i Husby. Det finns en risk för att det fortsätter. Nu måste alla hjälpa till för att få lugn, föräldrar och vuxna. Husbyborna måste få tillbaka sitt bostadsområde.”

När några går ut i Husby för att faktiskt betrakta det som händer och försöka prata med grannar och diskutera vad som händer, så finns inte det utrymmet…

Ett annat anmärkningsvärt uttalande av stadsministern angående händelserna i Husby:

Fråga: ”Vilka behov av politiska åtgärder av dig som ledare ser du på kort sikt nu?

– Jag tror att detta görs bäst av människor som bor i Husby. Föräldrar som bor där, företagare. Det är alltid så att när våldsverkarna tror på våld så är finns deras största brottsoffer i deras närhet, i deras omgivning. Det är de som måste sätta stopp, det är de som måste visa att vi accepterar inte detta. Det är inte ni som styr här, det är majoriteten som vill ha lugn och ro, svarade statsministern.”

Jag tror att många föräldrar strider varje dag för att få deras ungdomar att växa upp till laglydiga samhällsmedborgare. Jag ser att det finns massor av vuxna och ungdomar också, för den delen som lägger ett enormt engagemang både i den akuta situation som Husby just nu befinner sig i, men även dagligen, alla de där dagarna när det inte brinner i Husby. Alla de där dagarna när inte polis- och journalistkårer belägrat förorten. Alla de dagar som handlar om att vara en del av ungdomars vardag. Jag ser i detta nu vilka enorma krafter det finns i förorten med människor som på olika sätt försöker lugna ned situationen, som försöker både på kort och lång sikt skapa ett bättre samhälle och vara ett stöd och fungerande vuxna för våra ungdomar. Men jag ser också att det är ett samhällsansvar, ett politiskt ansvar där mycket mer resurser krävs för att få en förort där man värnar om sitt bostadsområde, sina grannar och även det samhälle vi lever i.

Varför får inte alla dessa eldsjälar någonsin den här uppmärksamheten för det arbete, tid, kraft, pengar och sin själ, som de lägger ned för att skapa ett bättre samhälle?

Genom en enorm arbetslöshet, sysslolöshet, känsla av hopplöshet och att inte vara en viktig del av samhället, kommer vi inte att nå längre med en stor del av våra ungdomar som växer upp i våra socialt utsatta områden.

Jag är helt övertygad om att samtidigt som bilarna brinner i Husby och polisen går in och gör det de måste göra, så måste politikerna börja skapa en politik som håller. En politik som innefattar även förorten. En politik där alla kan vara delaktiga och känna sig som en viktig del. En politik där det blir en tillgång med människor som brinner för något, så vi kan nyttja det till allas fördel och utveckling och inte till att sätta eld på de boende i Husby´s egendom.

Husby brinner, men det gör också hela vårt samhälle. Vi alla måste se att det är ett samhällsproblem och till största delen sociala problem som gör att Husby brinner natt efter natt…

Att se dessa problem. Att djupdyka i dem och försöka att förstå bakomliggande orsaker är INTE samma sak som att ursäkta stenkastning och bilbränder. Att försöka se vilka samhällsinsatser som behövs för att skapa en förort med framtidstro, hopp och stolthet över sin hemort, är INTE samma sak som att säga att det är acceptabelt att kasta sten och sätta privat och allmän egendom i brand. Men att försöka se varje individs behov när man skapar ett samhälle, det är att ta ett politiskt och personligt ansvar. Vad har DU gjort och vad gör JAG för att bosatta i socialt utsatta områden ska känna sig delaktiga i vårt samhälle?

Det är med djupaste sorg och förtvivlan jag följer händelserna i Husby och andra områden runt Stockholm.

 

Igår kväll klockan 21:00 hölls ett evenemang i Husby: BRÄNN INTE MITT HEM

Rekommenderas:

SvD, Ann-Margrethe Livh: Svaret kan inte vara att skicka fler poliser till Husby

SVT Debatt, Polisen Martin Marmgren: De enda som tjänar på Husbyupploppen är gangsters och rasister

ETC, Nabila Abdul Fattah: Husby tär på mig

Aftonbladet: Löfven om Husby: Det är oacceptabelt och meningslöst

Aftonbladet: Fyra tonåringar anhållna efter upploppet i Husby

Facebook: Dagbok från Husby

SvD: Kravaller på mammas gata

Relaterat:

Sjölander: Vi kan inte blunda längre (om Husby)

Tofflan: Där ute

DN: Stefan Löfven på hemligt besök i Husby

SVT Debatt, Lawen Redar: Utan megafonen skulle upploppen ha varit mycket värre

SVT Debatt, Arin Karpet: Stenkastande vandaler kommer aldrig äga Husby

Resumé: Aftonbladet-chefer spred felaktiga Husby-uppgifter

SvD: Polisen: Övervåld ska anmälas

SvD, Gulan Avci: Att skylla på samhället är alltför lättvindigt

Inte rasist, men… : Om Husby på SD:s officiella Facebooksida: ”Lasermannen var kanske inte så dum ändå”

Inte rasist, men… : SD visar sina rätta åsikter i samband med Husby-upploppen

SVT Debatt, Foujan Rouzbeh: Fråga dig själv, Sverige

Sveriges Radio: Polisen stänger Facebook-sida efter Husby

Sveriges Radio: Reinfeldt: Jag vill visa stöd för polisen i Husby

Sveriges Radio: Ullenhag vill ha fler poliser i förorterna

Aftonbladet: Nya konfrontationer i Husby

Aftonbladet: Överdrifter och sanningar i Husby

Aftonbladet: Oroligheterna sprider sig

Aftonbladet: Reinfeldt bröt idag tystnaden om Husby

Aftonbladet: Upploppen i Husby

Aftonbladet: Oroligheter över hela Stockholm

Aftonbladet (sammanfattning): Detta har hänt i Husby

Aftonbladet: Känns som ett krig

Aftonbladet: Nya oroligheter i Stockholm

Expressen: Bränder på flera nya platser i Stockholm

Sourze, Sara Abdollahi: Husby kräver en rättvis rapportering

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Vi är många brottsoffer

Något som snabbt blev uppenbart när jag startade bloggen Någons mamma – Någons dotter är hur tabubelagt ämnet runt anhöriga till kriminella är. Många är de mail och kommentarer jag fått genom åren   från oroliga, ledsna, arga, förtvivlade anhöriga. En del har varit upprörda över polis, rättssystem, kriminalvården eller socialtjänstens olika agerande.

En del har varit arga och tagit avstånd från sina anhöriga och andra som begått kriminella handlingar. En del har försvarat sina anhöriga, en del har känt sig svikna av dem.

Men de allra, allra flesta har känt skam och förtvivlan. De har en familjemedlem som de älskar, men som har begått ett brott som de inte kan acceptera. Det verkar vara många som har uppfattningen om att man måste välja. Antingen stöttar man brottet, eller så tar man avstånd från sin anhöriga.

Jag menar att det inte är så att man behöver välja. Jag menar att om man anser att den här anhöriga har en massa bra egenskaper, eller att man älskar den personen, så behöver man inte sluta älska eller att de bra egenskaperna försvinner för att man gör något dåligt, även om det är olagligt och moraliskt förkastligt i sig.

Jag tror det är viktigt att se den skillnaden. Naturligtvis finns det kriminella som skadar sina anhöriga så mycket över sitt sätt att leva att det kanske är bättre att bryta relationen för att den är destruktiv och ohälsosam för att den/de anhöriga ska kunna leva ett värdigt liv. Dessa personer finns naturligtvis. Men jag tror att de flesta människor älskar och månar om sina anhöriga och gör det de kan för att upprätthålla en bra relation. Om relationen är destruktiv så handlar det ofta om att det finns ett medberoende i botten och då kan man ju även välja att ta tag i det.

Som vuxen kan det förstås vara mycket lättare att se när en relation är bra, än för ett minderårigt barn. Därför är det viktigt att de vuxna omkring ser barnen på riktigt och vågar se vad barnets behov är. Även om en förälder har ett missbruk eller håller på med kriminalitet eller något annat som kan vara skadligt, så är det viktigt att komma ihåg att nästan alla barn har ett behov av sina biologiska föräldrar. Ibland kanske det inte är möjligt, för barnets bästa, att man kan bo med sina föräldrar, men i nästan alla förälder/barn relation finns det skäl till att man ska kunna ha någon form av umgänge. För barnets skull. Även om det naturligtvis finns undantag.

En av de saker som förvånat mig allra mest, är alla de människor som har kontaktat mig genom åren och som arbetar inom rättskedjan. Det är poliser, jurister, frivårdare, men mest kriminalvårdare som själva arbetar på ”ena sidan” rättssystemet men som har en anhörig som sitter frihetsberövad. De allra flesta som har kontaktat mig är mödrar som arbetar i rättskedjan och har en son som sitter frihetsberövad.

Inom dessa yrken framgår det tydligt att detta ämne, att vara anhörig till någon som begått ett brott, är allra mest tabubelagt. Då jag själv också har arbetat just inom rättskedjan (den starkaste anledningen till att jag inte pratat så högt om att jag är anhörig) så har detta därför av naturliga skäl kommit att intressera mig särskilt, även om jag aldrig har nämnt mitt yrke varken här eller i den anonyma bloggen.

En av alla de kommentarer som jag har fått i den anonyma bloggen kommer av en person som kallar sig ”dubbel”:

Har läst bloggen sedan förra året i begynnelsen. Ni skriver så underbart bra med värme och kärlek. Jag har inte skrivit något förut, men nu skriver jag för att säga att de anhöriga oftast är de som lider mest. Som anhörig så är det bara att gilla läget och bara hoppas på att de man möter inom Kriminalvården har den empati och säkerhetstänkande som gagnar alla. Förra året så blev min son häktad och fick ett alldeles för högt straff för det han hade gjort. Det bemötande som jag fick var under all kritik. Kanske jag upplevde det mer så eftersom jag har ett förflutet inom Kriminalvården på 30 år. Tilläggas ska att jag ej har suttit inne utan har arbetat inom den vården i 30 år. Så det är inte lätt att vara mamma till en son som sitter inne och samtidigt jobba där.
Som vårdare känner jag att det är så oerhört viktigt hur man bemöter intagna och deras anhöriga. Viktigt att man ser till person och inte till brott. Att man kan göra egna bedömningar ist för att vara paragrafryttare. Hoppas att vi alla får en bra sommar trots allt. Slumpen är ingen tillfällighet:)”

Jag tycker att kommentaren är talande av många skäl och den kommentaren är alltså bara en av många som kommit från både denna person och många, många andra anhöriga som arbetar inom rättskedjan själv och har en nära anhörig som sitter/suttit frihetsberövad.

Så vad säger detta om den anhörige? Jag vet att många av de utbildningar som finns för just yrken inom rättskedjan och som vänder sig direkt till personer som ska arbeta med kriminella säger att man måste skilja på brott och person. Jag tror att det är en bra grund att stå på. För även om det är personen i fråga som har begått ett galet brott, så är ju inte någon kriminell människa sitt brott. Man har av ibland förklarliga och ibland helt oförklarliga och obegripliga skäl begått ett brott, men även brottslingar med ett gediget register har ju andra sidor också. Sidor där de kan lyfta fram konstnärlighet, empati, stötta sina medmänniskor, vara en jäkel inom sitt yrke eller vara en älskad son eller någon som älskar sitt barn.

Människan är en komplex varelse som inte är ond eller god, men sedan finns det förstås människor som lyfter fram något ont oftare än det goda och tvärt om.

Jag har många gånger funderat på varför det är mer tabubelagt att ha en anhörig som är frihetsberövad eller dömd beroende på vilket yrke man själv har och hur ska man våga börja prata om det?

De jag har varit i kontakt med har alla vittnat om samma sak att om de säger att de har en anhörig, till exempel en bror som sitter inne och man i nästa andetag meddelar ”men vi har inte haft kontakt på 10 år p.g.a. hans missbruk och kriminalitet”, då är det sällan någon som ”dömer en”. Men om man i stället säger: ”Jag har en bror som är kriminell, jag besökte honom på en anstalt förra helgen” då upplever de flesta att man blir uppfattad med skepsis och fördömande. Som anhörig blir man ifrågasatt.

Om det vill jag tala. Jag vill lyfta fram särskilt till de som arbetar inom dessa yrken om vikten av mottagande från de som arbetar inom yrken som kommer i kontakt med oss anhöriga. Om hur viktigt bemötandet är från socialtjänst, polis, kriminalvård, frivård och andra som kommer i kontakt med anhöriga i utsatta lägen.

Christer Nordström vid polisen i Uppsala har lyft fram detta med anhöriga som brottsoffer i en intervju:

”Han framhåller också att det finns “brottsoffer ” som lätt glöms bort. Det är anhöriga till den som begått brottet. De är lika oskyldigt drabbade som de som utsatts för själva brottet. Många anhöriga till kriminella bär ofta på skuldkänslor, sorg och förtvivlan över vad personen har gjort, trots att det inte på något sätt är deras fel det som inträffat. – Sympatin för dessa anhöriga är oftast inte så stor hos allmänheten, men vi inom polisen är trä nade att bem öta alla utsatta människor lika, anser Christer.”

Idag finns det mellan 8 000-10 000 minderåriga barn som har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade eller med fotboja. Dessa barn måste få chans att bearbeta det faktumet och det är svårt i en sluten värld där ämnet är tabu. Om det är 8 000-10 000 minderåriga barn, så kan man bara spekulera i hur många andra anhöriga som går igenom det här. Vuxna barn, föräldrar, syskon, makar och nära vänner etc.

Jag tror att det viktigaste är att lyssna på deras upplevelser utan att lägga någon värdering. Det är vi så ”duktiga” på att göra ändå…! Att ta på oss den skuld och skam det innebär att ha en anhörig som begått ett brott som vi inte tycker är okej.

Därför är också boken: Som en blomma på månen, så oerhört viktig!!

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Dans, stenkastning och polisvåld

Vilken dag. Jag är ledig endast en dag denna vecka och trodde i min fantasi att det skulle bli en ganska lugn dag. Men där tog jag fel. Tanken var att Expressen skulle komma hit och göra en intervju med oss angående ett ämne som de håller på och skriver om. Sedan hade jag tänkt att ta det lugnt resten av dagen. Småstäda lite och softa.

Men sedan lyckades Binta övertala mig om att jag och Mabou skulle hänga med till Stenhagen och kolla in deras dansträning, plus att UNT skulle komma och intervjua deras dansgrupp och en förening som några i dansgruppen Blackout är inblandade i (plus att de alla är kompisar). Det var intressant.

Mabou i danssalen i Stenhagen

Binta i tränartagen

Vendela med stjärnglans

Queen Vendela

Binta, Vendela och Mathilde

Tjejerna pustar ut och blir intervjuade

Tjejerna fotograferas av UNT, Vendela i närbild

Vendela

Binta

Mathilde

Mabou gillar det här med dans

Lite käk efter all dans

Efter intervjun och fotograferingen så gick vi till en av pizzeriorna i Stenhagen och käkade. Jag vet inte om det varit stenkastning precis innan, men det kom helt plötsligt fullt av poliser. De flesta av de lite äldre ungdomarna avlägsnade sig ganska snabbt när poliserna började komma. Jag fick förklaringen av några av ungdomarna att det berodde på att många är rädda för polisen, då flera av deras vänner/syskon/bekanta har blivit utsatta för våld av polisen de senaste dagarna, i jakten på stenkastarna.

Polisbuss utanför pizzerian

Lite yngre grupper kom i stället att gå närmare polisen. Nyfikna. Många av ungdomarna menade på att polisen kommer så där många i bussar och bilar för att provocera ungdomarna. Jag vet inte om det skett något precis innan, men när vi for därifrån så såg vi poliser med hundar som sökte igenom skogsområden, så jag fick en känsla av att de letade någon och faktiskt hade ett ärende.

Där var också flera bilar…

Oavsett så tycker jag det är oerhört olyckligt med de senaste dagarnas sammandrabbningar mellan ungdomar och polisen. Jag anser att det i sig är en oerhörd förlust för oss alla i samhället.

Att ungdomar kastar sten mot polis och räddningskåren är naturligtvis oacceptabelt. Samtidigt så kan jag förstå frustrationen bland många ungdomar. Med detta inte sagt att jag försvarar stenkastning, absolut inte!! Jag tycker det är oförsvarligt att kasta sten både på polis och räddningstjänst! Det finns andra vägar att visa sitt missnöje och att protestera till det man är missnöjd med. Jag vill inte leva i ett laglöst land utan poliser och jag vill absolut inte leva i ett land där människor riskerar brinna inne, för att brandkåren är tvungen att invänta poliseskort!

Men. Om det stämmer att polisen gått in med övervåld som det just nu rapporteras om, så tycker jag inte alls att det heller är okej. Jag fick höra en hel del historier idag i Stenhagen och jag har läst en hel del i media om detta. Jag hoppas verkligen att de fall där polisövervåld rapporterats, blir ordentligt utredda.

De ungdomar jag var med idag, var mest upprörda över detta. Någons 15-årige bror hade blivit hämtad i pizzerian någon av de senaste dagarna och fått ansiktet nedtryckt i marken medan man kallade ungdomarna ”svartskallar” och ”blattar”. OM detta är sant, så är det naturligtvis helt förkastligt. Ungdomarna jag träffade i dag hade alla någon liknande historia att berätta och det berör mig naturligtvis illa.

Medan jag diskuterade med ungdomarna frågade jag frågor som: ”Det är klart att det inte är acceptabelt, men vänd på det hela. Du jobbar som polis och ska upprätthålla lag och ordning. Så ser du ett gäng på 20 ungdomar, varav någon av dem kastar en sten mot er. Rutan exploderar i ert ansikte och chauffören hinner precis bromsa, innan ni kolliderar med en mötande bil. Vad skulle du göra? Skulle det var okej för dig? Skulle du tycka att du får ta det bara för att du jobbar som polis?”

Ungdomarna svarade naturligtvis att de skulle bli skitförbannade på det där ungdomsgänget, oavsett vem som kastat stenen…

Jag måste säga att när poliserna först kom så blev stämningen på pizzerian väldigt tryckt. Det liksom vibrerade i luften. Nästan som om luften helt plötsligt stod stilla. Några av de som först avlägsnade sig var kanske personer som är ”kända bråkstakar” men även de som jag har uppfattat som personer som blev avvaktande och som absolut vill hålla sig undan ”bråk”. Kvar blev några oroliga ungdomar, som började trampa omkring i och runt pizzerian.

En skrattande polis i pizzerian

En polis kom in och pratade lite med pizzapersonalen och kvarvarande ungdomar efter en stund och då var min uppfattning att stämningen var relativt avslappnad igen. Jag såg ett par poliser gå runt och småprata och småskratta med några av ungdomarna. Det kändes jättebra. Så lite kan nog betyda en hel del i det långa loppet…!

Problematiken runt övervåld av polisen och dessa stenkastningar, är såklart mycket större än så och det krävs naturligtvis mycket mer för att få bukt på det hela. Men jag tror att vi måste börja med en kommunikation med ungdomarna, därifrån kan vi gå vidare. Men ungdomar, särskilt ungdomar i mer ”utsatta områden” kräver absolut mer resurser än vad som ges i dag. Det är min övertygelse!

Tidigare bloggat i samma ämne:

DN, SvD, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB,

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

The King and The Queen of Uppsala Reggaefestival (Bilder)

Utan eldsjälarna, grundarna, generalerna Adiam och hennes man Yared, hade vi aldrig haft en reggaefestival i Uppsala till att börja med. Att det här blev den nionde festivalen har vi mest av allt dem att tacka för. Efter all kritik, förluster och negativ publicitet (som i år äntligen verkar ha vänt till stor del!!) hade de flesta gett upp för länge sen. Det gäller dock inte dessa eldsjälar; Kungen och Drottningen av Uppsala Reggaefestival, Yared och Adiam.

Adiam rörd

Adiam rörd till tårar under uppträdandet av Inna Yard Allstars…

Adiam ännu i tårar…

Yared kommer till tröst och tårarna byts mot ett leende…

…som övergår till ett gapskratt…

Av bilderna att döma så ser samarbetet med polisen ut att ha fungerat bättre i år…

TACK Yared och Adiam för en fantastisk festival och familjefest! Tack för att ni kämpar tillsammans med kommun, polis, artister, festivalarbetare och med oss som bara ÄLSKAR Uppsala Reggaefestival!! Det enda jag upplever som riktigt negativt med reggaefestivalen är att jag nu måste vänta ett helt år till nästa gång!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Rätt ska vara rätt

Jag har vid några tillfällen skrivit och lyft fram artiklar och liknande där jag tycker att poliser har betett sig illa. Jag har skrivit om hur jag tycker det är viktigt att dessa händelser utreds. Jag anser också att man ska kunna ställa höga krav på våra poliser när det gäller etik och moral.

Men, rätt ska vara rätt! Jag är övertygad om att vi har en massa, massa poliser i vårt land som gör ett gott jobb och som verkligen strävar efter att uträtta bra saker i vårt samhälle. Jag är också övertygad om att poliser ofta får ta en massa skit för att de gör sitt jobb. Jag tycker inte att poliser ska behöva stå ut med det!

Jag skulle inte vilja bo i ett laglöst land utan poliser. Jag skulle inte vilja att folk fick bete sig hur som helst utan att vi skulle kunna göra något åt det. Jag vill bara förtydliga det. Därför tycker jag också att det är bra att man tar upp artiklar son DENNA!

Någonstans måste vi kunna möta våra medmänniskor med respekt och även kunna vänta oss det tillbaka.

Tillägg: Lisa Magnusson skriver om något relaterat HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Jag köper inte det…

Jag kan faktiskt förstå att poliser kan få nog. Att de kan bli jäkligt irriterade och att de kan ha en väldigt hård jargong. Det kan jag fatta. Om jag tycker det är okej? Nej, det tycker jag verkligen inte. Jag tycker inte det är okej att kalla folk för apajävel, blattejävlar och annat…

Det går liksom inte att rättfärdiga. Jag är i alla fall glad att man nu inom polisen väljer att gå vidare för att utreda det som skett!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Barn som bor i misär

Jag blir verkligen illa berörd av artiklar som DESSA. Barn i vårt land som bor i husvagnar sedan ett och ett halvt år tillbaka. På en camping som dessutom redan är problemfylld, enligt polisen. Barn i vårt land 2008, ska inte behöva växa upp på detta sätt här i Sverige. Även om de råkar komma från värre förhållanden i Rumänien.

Inte blir jag lugnare av att läsa att polisen kontaktat de sociala myndigheterna, men att de slår ifrån sig med:” -Om de bor där så utgår jag ifrån att de bor där tillfälligt. Vi har en fri rörlighet och man får själv välja var man vill bo, säger Renate Saul, enhetschef på socialtjänsten i Askim till Uppdrag Granskning.”

Tyvärr missade jag Uppdrag Granskning ikväll, men jag ska försöka se reprisen. Enligt vad som står i artikeln så har ju polisen handlat helt korrekt, de ska ju anmäla detta till socialtjänsten. Dessutom säger mig något att polisen inte skulle ha uttalat sig på det här viset, om de inte fann situationen för dessa barn alarmerande.

Trist är det också att det inte verkar på socialtjänstens uttalande som om de ens har varit i kontakt med de berörda familjerna på campingen. Det är väldigt illa, tycker jag.

Ännu mer ledsen blir jag när jag läser en av kommentarerna till artikeln: ”OK, nu är jag på krig stigen, här pratar vi hur synd det är om folk och barn som är rumäner, ja, vi har även sånt i dom infödda svenska familjerna, jag har barn med en sån svensk som är en höginkomsttagare 40000 i månaden jag har 10, vi har tvillingar på 11 och han vägrar betala för sina barn fast jag tyvärr har fått meddela honom att jag har ca 30000 mindre i månaden, det finns även svenska barn som inte får en cykel och kläder dom behöver och månadspeng ,,, MINNS DET!! jag är inte bitter och tar hand om det mina massor menjag orkar inte bråka mer om rättigheter som även mina barn har”

Eeeh, nu pratade vi inte om att vissa föräldrar inte har råd att köpa en cykel till sina barn, vi talar om hur barn bor i HUSVAGN!! På en camping bland missbrukare, psykiskt sjuka och kriminella. Vi talar om hur de inte ens har en stadig inkomst, utan blir försörjda av välgörenhetsorganisationer. De har alltså inte ens ett socialbidrag. Dessutom tycker jag att även om svenska barn lever i misär, vilket naturligtvis absolut inte heller är okej, men vad gör det mer okej att Rumänska barn lever i Sverige under dessa villkor?

Jag vet att vi inte kan rädda världen. Jag vet att alla inte kan bo i Sverige, men de som faktiskt gör det, borde ju få rätt att i alla fall ha möjlighet att skaffa sig en dräglig tillvaro till sina barn.

Sedan undrar man varför vissa människor begår brott, vilket i och för sig inte är någon ursäkt, men jag tror att de flesta av oss skulle överväga det hela i en tillräckligt svår situation för våra barn, även om jag önskar att jag har fel.

Vad förväntar vi oss sedan att dessa barn ska bidra med till samhället? Barn som börjar sitt liv på detta sätt. Säg bara inte att alla barn föds med samma möjligheter…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Är det så här polisen vill visa sin makt för våra ungdomar?

I mitt inlägg SPEAK UP! skriver jag om det som debatterats i media angående de polisiära insatserna under Reggaefestivalen. Inlägget belyser den kritik som uppkommit, bl.a. av festivalchefen Yared Tekeste och även andra funktionärer. Jag länkar där även till polisens eget svar på kritiken.

I en tidigare intervju i UNT (från 2006) ang. reggaefestivalen och dess drogkritik sa Yared bl.a: ”Yared Tekeste vill inte ha droger på festivalen och berättar att han hela tiden har eftersträvat att få bort dem. Inför festivalen har han samarbetat med både polis och socialtjänst och tillsammans försöker de förebygga droganvändningen genom information och insatser under festivalen.
I år har de utökat samarbetet med fält- och citygruppen inom socialtjänsten och kommer att ha ännu fler vuxna närvarande på festivalen. Politiska partier och intresseorganisationer kommer också att finnas på plats för att informera om droger.
­- Det var vi som bad om extra insatser från sociala myndigheter och polis förra året men i efterhand var det ändå vi som framstod som bovar. Det är tråkigt att det är så, säger han.”

Idag har jag intervjuat en ung kille på 18 år, som för tredje året i rad besökte Uppsala reggaefestival. Jag nämnde även honom i mitt inlägg SPEAK UP! eftersom jag tycker att det är viktigt i denna fråga att poängtera att det inte bara finns kritik mot hur artister och festivalarbetare blivit behandlade. Här kommer min intervju med, vi kan kalla honom Shadi och han är alltså 18 år gammal:

Det har ju blivit en hel del diskussion om hur vissa poliser uppträdde under reggaefestivalen, mot både artister och funktionärer. Nu fick jag höra ungefär samma saker från dig under dessa dagar, trots att du inte är varken artist eller funktionär, utan en helt vanlig festivalbesökare under de tre dagarna som Uppsala Reggaefestival pågick.

Brukar du besöka Reggaefestivalen?

Ja, jag har besökt festivalen de senaste tre åren.

Vad fick dig att vilja gå dit?

Det brukar vara bra stämning, bra artister och man träffar många av sina vänner.

Berätta hur det gick till när du och dina kompisar fick lämna drogtest till polisen.

Det var efter reggaefestivalen, på väg hem på Torsdagen. Det gick inga bussar så sent, så vi gick och jag hade ganska långt att gå. Halvvägs stoppar en polisbil mig och en kompis. Vi gick båda och lyssnade på MP3, så tydligen hade vi inte hört att de först ropat på oss. Sedan kände vi att någon kom bakom oss, så vi kollade bak och då tog vi ut hörlurarna, för vi såg att det var två poliser bakom oss. De frågade varför vi inte hade stannat när de ropat på oss. Vi förklarade att vi lyssnat på mp3 med hög volym. De frågade vad vi hade gjort, var vi varit och vart vi bodde. Vi förklarade att vi hade varit på reggaefestivalen och sa att vi var på väg hem. Vi blev tillfrågade. ”När tog ni senast droger?” Eftersom varken jag eller min kompis någonsin hållit på med droger, så svarade vi: ”Nej, vi har aldrig hållit på med droger” Poliserna frågade om vi hade knark på oss eller något vasst. Vi sa att vi inte hade det och de bad att få kolla igenom oss. Det gjorde de. Därefter talade poliserna med varandra och sedan förklarade de för oss att vi skulle få följa med till Lundellska skolan där polisen upprättat en central, då det är nära festivalen och att vi där skulle drogtesta oss.

När vi kom fram tog de våra namn och personnummer och därefter fick vi drogtesta oss. Båda var negativa och vi fick det beskedet på en gång. De förklarade att ingen av oss var drogpåverkade och att vi därför kunde gå hem.

Kom du i kontakt med polisen fler gånger under reggaefestivalen?

Ja, även den sista dagen, Lördagen.

Berätta vad som hände.

Alla artister på stora scenen var färdiga. I det lilla tältet var det folk som festade och man kunde även lyssna på musik och dansa fortfarande. Jag ut från tältet och ser att min kompis står med två okända män. De håller i honom i tröjan, fram vid halsen och jag upplevde det som om de försökte skapa bråk med min kompis. Jag springer fram till dem och skriker till han som håller i min kompis. ”Vad f-n håller du på med?” Skrek jag. Precis när jag skriker det, så kommer den andra okända mannen fram till mig och slår mig på bröstet två gånger, så jag knuffar bort honom och var beredd på att försvara mig om han skulle ge sig på mig igen. Helt plötsligt känner jag hur två poliser i uniform kommer och tar ett grepp om mig och de två okända männen tar ett grepp på min kompis. Vid det laget så började jag misstänka att de två okända männen var civilpoliser. Jag hade inte ens misstänkt det innan, eftersom de hade en rastamössa och skägg och jag kunde inte tänka mig att de var poliser. De visade aldrig upp någon legitimation eller liknande, däremot så misstänkte jag att de var poliser när de uniformerade poliserna kom och de alla fyra tog grepp på mig och min kompis. Sedan sa de att de skulle avlägsna oss från platsen och de förde oss bort från festivalen.

Jag frågade varför de förde bort oss och vad vi hade gjort? De uniformerade poliserna sa då att jag hade gått till angrepp mot deras kollegor som försökte utföra sitt jobb.

Jag frågade polisen vad min kompis hade gjort och de svarade att min kompis hade hoppat högst och uppträtt mest livligt inne i danstältet.

När vi, jag och min kompis blev bortförda från festivalplatsen, så kom vi till något som verkade vara en samlingspunkt för polisen. På platsen såg jag flera av mina vänner som också var där. En av mina vänner stod där med polisen som sa att han skulle gå ner på knä. Eftersom det var väldigt lerigt på platsen, så vägrade min kompis göra det. Då tryckte de ner hela hans ansikte i leran. Han skrek och gjorde motstånd och de drog i honom och satte sedan in honom i bilen. Då såg jag att en annan vän redan var i samma bil. Jag såg då hur poliserna slog på honom med batong. Det var flera stycken poliser, men det var en polis som slog och en annan stod utanför med en hund och skrek: ”Ska vi bussa honom på dig, eller är du lugn nu?” Därefter drog poliserna med mig därifrån så jag såg inte mer av det jag uppfattade som misshandeln.

De två av mina vänner som jag sett i polisbilen, blev senare förda till arresten där de fick spendera några timmar. Vi möttes när de blev släppta och jag såg att båda killarna hade mycket blåmärken på sina armar och han som fick stryk i bilen, kunde knappt gå. Han hade också svårt att röra sin arm och han blödde även från läppen. Hela hans tröja var full av både blod och gegga.

Jag frågade mina två vänner efteråt vad som hänt. Om de hade gjort något och i så fall vad? Den ena sa att han blivit anklagad för att ha uppträtt allt för livligt och stökigt inne i danstältet, den andra killen säger att han än idag inte har en aning om varför han blev tagen av polisen.

Vad tycker du själv om polisens handlande?

Jag tycker det var dåligt. Först och främst tror jag att det är tjänstefel att de inte ens visade sina polislegitimationer, sedan upplevde jag att de var väldigt fördomsfulla mot oss. Det känns som om de tog oss för att vi är typ ”svartskallar”, trots att vi inte gjort något. Den ena polisen sa också att ”de inte orkar med oss”. De sa också att de inte ville ha folk från Gottsunda inne på festivalen.

Kommer ni att anmäla händelsen?

Jag kommer inte att göra det, men jag vet inte om mina kompisar kommer att göra det eller inte.

Varför vill du inte anmäla det?

Jag tror inte det skulle göra någon skillnad. Vem skulle du själv tro på? Ett gäng poliser som ”utfört sitt jobb” eller tre unga svartskallar från Gottsunda?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

SPEAK UP!

Beenie Man speaks up!

Yared speaks up!

Och ja, som svar på Yareds uttalande, det var inte bara artister och funktionärer som blev illa behandlade av vissa poliser, det skedde även mot ungdomar från Uppsala. Dels som obegripligt blev intagna för drogtestning, men även som blev slagna och nedvärderade för att de bor i ”fel” område i Uppsala. Jag har förstahandsuppgifter på unga killar från stadsdelen Gottsunda som blev påhoppade av poliser, ivägkörda och även slagna för att de inte ”hade på reggaefestivalen att göra”.

Att de skulle anmäla det hela, är tydligen uteslutet enligt de uppgifter jag fått, vilket jag tycker är synd!

Det trista när saker som detta sker är att som den obotliga optimist jag är, så är jag övertygad om att många som besöker reggaefestivalen, är drogfria, icke kriminella personer som kommit för att njuta av god musik, bra artister och trevlig stämning! Lika övertygad är jag om att många poliser som var på reggaefestivalen utförde ett bra jobb, följde de lagar och förordningar som finns och gjorde sitt bästa för att inte kränka människor.

Tyvärr när det finns reggaefantaster som konsumerar droger på festivalen och tyvärr när det finns poliser som ser som sin uppgift att kränka människor, förstör de för så många andra. Det är tyvärr detta många kommer att minnas från festivalen, inte alla dessa människor som gjorde det de var där för! Tyvärr!

Tillägg 12/8-08: Yared riktar idag skarp kritik mot några av poliserna! Just den kritik som gäller civilpoliser som inte legitimerat sig, var det som hände med det unga pojkgäng jag nämner i detta inlägg! Polisen svarar på Yareds kritik!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

14 visitors online now
14 guests, 0 members
Max visitors today: 21 at 01:32 pm UTC
This month: 85 at 04-08-2014 08:00 pm UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC