Religion, politik, glädje och sorg – 2017 har fått en raketstart

Ett nytt år har tagit sin början. 2017. Wow, det känns som ett årtal långt in i framtiden, inte som att det är nutid. Känner mig ung och gammal på samma gång. Gammal när jag tänker tillbaka på minnen långt bak i tiden och ung när jag tänker på mina egna förmågor och energi i nutid. 

Min man och jag 2017 Fatou Darboe©

Jag har så många drömmar kvar, så mycket jag vill sätta i verket i det här livet. Göra skillnad. Jag har en annan glöd och energi som kommit tillbaka till mig. Den var kanske inte borta, men den hade naggats lite i kanten. Nu är jag tillbaka med stor styrka igen.

Den senaste en och en halv månaden så har situationen i Gambia upptagit mycket av min tid och tankeverksamhet. Tröttsamt, intressant, oroande och mycket nervöst på en och samma gång. I sanningens namn har det varit många sömnlösa nätter och mycket följande i media, särskilt internationella. Informationen har bjudit på både stunder av högsta lycka, glädjerus och förhoppning, för att i nästa stund bytas ut mot hopplöshet, tårar och stark frustration. Jag vet att jag inte varit ensam om dessa känslor. Jag skulle nog säga att de flesta gambier och alla andra personer som är engagerade på olika sätt i landet Gambia, har gått igenom samma typ eller liknande typ av berg- och dalbana sedan den första december när valet i Gambia hölls. På torsdag ska den nya presidenten Barrow sväras in och på onsdag ska den gamla avgå är tanken, något han uttryckt att han inte tänker göra.

Jag känner att det här året kommer att bära med sig en hel del förändringar, precis som 2016 gjorde för min del personligen. Om det blir positivt eller negativt vet man ju aldrig i förväg, men jag har en stark känsla för att det blir en hel del förändringar. Jag hoppas ju förstås på positiva förändringar, men det är fortfarande något som återstår att se.

Något som jag sällan skrivit om, trots mina miltals långa blogginlägg, artiklar, krönikor, debattartiklar, statusuppdateringar och intervjuer är min religion. Eller min religion har jag ju varit öppen med och skrivit om ibland, men min relation till den har känts väldigt privat. Det är den fortfarande, men jag har fått en liten ”nytändning” eller vad man ska kalla det för. När jag konverterade till Islam för över 20 år sedan, så kände jag mig nära och i ”samförstånd” med religionen. Men med åren har mycket ”runnit bort”. Jag har hela tiden haft en önskan och en längtan till att komma närmare min religion, men jag har inte förmått och inte alltid haft tillräcklig vägledning heller, eller ens rätt vägledning.

Vårat bröllop hölls i Uppsala moské

Min tro har inte förminskats, men mitt utövande har definitivt gjort det. Jag har sökt andlig vägledning, men på grund av en massa omständigheter (till exempel avstånd till de som varit bra vägledare och annat) så har jag inte upplevt den närhet jag känt behov av.

Nu känner jag att jag hittat tillbaka till religionen och jag känner att jag har ett sunt utövande som jag mår väldigt bra av, andligt sett. Jag tänker lite att oavsett hur det kommande året blir, så kommer jag ha min tro att luta mig tillbaka på både när det sker bra och dåliga ting i mitt liv.

Ja, religionen har helt enkelt blivit mycket viktigare i mitt liv och jag känner att jag börjar landa i det nya som kommit in i mitt liv under det senaste året. Jag har blivit mormor, jag har hittat kärleken och gift mig. Även boendesituationen har förändrats då två av döttrarna flyttat ut och även om vi fortfarande är trångbodda, så funkar det bra. Vuxna barn ska ju egentligen inte bo hemma, men samtidigt så ser bostadssituationen ut på ett helt annat sätt än man skulle önska, därför har vi improviserat en hel del.

Ja, mycket har förändrats. Även min arbetssituation har förändrats under året som gått, men även om den lämnar en hel del att önska så känner jag mig hoppfull.

Det jag kan känna väldigt stark saknad efter är att mitt barnbarn ju inte bor i samma stad och även om det inte är särskilt långt så krävs det en hel del planering när vi ska ses. Jag önskar vi sågs oftare. Helst en gång i veckan, men det funkar ju inte riktigt så när vardagen kräver sitt.

Något som jag verkligen är glad över är att när man gifter sig så får man ju inte bara en partner, utan en hel familj ”på köpet” med allt vad det innebär. Det ger mig ytterligare en dimension att glädjas åt. Människor som man står nära ur familjär vinkel, samtidigt som man måste lära känna de nya familjemedlemmarna.

Min make och jag
Fatou Darboe©

Att träffa en partner är ju knappast någon svårighet. Men att träffa någon som man trivs så bra med, som man känner sig så älskad av och som man själv har så lätt att älska. Någon som visar omsorg, omtanke och som gör en glad. Någon som behandlar en väl och som du känner respekt för. Det är det jag känner så stor tacksamhet för. Särskilt som jag hade levt själv (utan en partner) i 12-13 år när jag träffade min make och egentligen helt givit upp tanken på en kärleksrelation igen.

Ja, det finns så enormt mycket att glädjas åt i mitt liv och jag är så oerhört tacksam. Låt oss glädjas åt det vi har, sträva efter det vi behöver tillföra våra liv och känna tacksamhet över de vi utvecklas till! Sen är det ju också så att vi alla möter svårigheter i våra liv, det är liksom ingen som surfar fram på någon räkmacka hela livet… Men ja, låt oss möta våra svårigheter med den styrka som krävs för att även ta oss igenom dessa perioder, men låt oss glädjas över det vi har däremellan…

Låt oss ta ett hoppfullt kliv rakt in i 2017…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vi behöver lyfta ideologierna inom politiken

”Jag saknar ofta politiska ideologier.” Det brukar ofta min mamma säga och jag börjar förstå vad hon menar. Jag kan sakna de konkreta, tydliga ideologier som skiljer ett parti från ett annat, med tydlighet. 

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

När jag tänker på det parti jag själv röstar på, nämligen Vänsterpartiet, så tänker jag sällan på sakfrågorna. Det är förstås viktigt med vissa sakfrågor också, men huvudpoängen är trots allt ideologierna. Grundtanken med hur samhället ska styras. Jag är en stolt arbetarklass. Jag är ledsen över att våra allmänna tillgångar har reats ut under ett antal år nu. Jag tycker inte om att vi utarmar ett socialt system som tagit årtionden att bygga upp.

Jag tycker det är jätteviktigt vilken människosyn vi människor har. Denna tycker jag urholkas väldigt ingående och genomgående de perioder vi har styrts av borgerliga partier.

Det har också blivit markant under den tid som SD suttit i Riksdagen. Människosynen. Jag anser ju att SD verkligen har normaliserat rasismen och det handlar ju i allra högsta grad om människosyn.

Jag undrar varför människor blir så fokuserade på materiella ting och varför det nästan alltid tycks sammanfalla med hur vi människor anser att några ska utesluts eller i alla fall inte tas in en gemenskap. Genom att minska invandring, genom att förbjuda tiggerier, genom att dra ned på A-kassan, genom att införa tak för antal sjukdagar, genom att slopa socialbidrag etc.

Vi måste alla leva. Vi måste alla ha mat på bordet, tak över huvudet och de mest basala sakerna för överlevnad. Det finns vissa som arbetar år ut och år in, kan bygga upp en bra personlig ekonomi. Köpa bil, eller hus, sommarstuga, husvagn eller på andra sätt investera ekonomiskt i sina egna liv på olika sätt. Det är ju jättebra för de som har de möjligheterna. Samtidigt så gör ju detta också att dessa personer har råd att betala skatt som kan hjälpa andra som inte har det lika enkelt att ta sig fram.

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Sedan finns det de som trots ansträngningar inte får någon trygghet på arbetsmarknaden. Det kan vara personer som har olika diagnoser, det kan vara personer som arbetar inom en sektor som bygger mycket på vikariat och timanställningar, det kan bero på att man bor på en plats i Sverige där arbetslösheten är hög, det kan bero på otillräckliga betyg som man av olika anledningar inte förmår bygga på, det kan bero på en familjesituation som är svår att hantera, barn som är kroniskt sjuka, det kan bero på att man är ung och har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, det kan bero på att man inte klarar språket bra, det kan bero på diskriminering för att man har funktionsnedsättningar, för att man är muslim, för att man är svart, för att man är en HBTQ-person, eller det kan helt enkelt bero på en sådan sak som att man är väldigt blyg eller har social fobi.

Skälen kan vara enormt många. Självklart behöver det finnas hjälp och stöd att ta sig in på en tuff arbetsmarknad, om man har svårt att klara det själv. Det är ju fruktansvärt hemskt att det finns människor som inte kan ta sig in, trots att de är fullt arbetsföra och skulle kunna utföra ett fantastiskt arbete och därmed göra både sig själv, sin arbetsgivare och samhället en stor tjänst.

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Vi måste vara villiga att hjälpa varandra, att vara ett stöd, att göra det där lilla extra för att stötta en annan människa som är i en svår situation i livet. Vi har alla varit där eller kommer att hamna i svackor under våra liv och jag tror inte det finns någon människa som ska leva genom hela livet, utan att be om stöd eller hjälp. Jag tror att vi människor bör ta hjälp av varandra på olika sätt. Ge och ta. Att göra allt själv och att alltid klara sig själv tror jag inte är bra. Någon att prata med när vi behöver bolla en tanke, händelse eller idé, någon att få stöd av när vi känner oss nere. Där kommer också politiska ideologier in. Vad har vi för människosyn? Hur vill vi att våra resurser ska fördelas i samhället? Hur ska våra sociala instanser se ut och vem ska ha möjlighet att nyttja dem?

Det är det som är viktigt i slutänden. Att fördela resurser till de som för tillfället behöver dem bäst, det är den politiska, ideologiska inställningen. Det är det politiska parti som vågar stå upp för de mest behövande som jag lägger min röst på och också det liv och samhälle jag själv strävar efter att uppnå. Jag önskar bara att samtliga politiska partier kunde stå upp tydligare och mer konkret för sina respektive ideologier, oavsett vilken det är, då det gör det mycket mer tydligt vilka sakfrågor partierna är beredda att driva också. Det är det som är den verkliga politiken. Inte krångliga ord, ingen tävlan om vem som kan ro åt sig mest röster. Det är de som visar var de vill föra vårt samhälle och på vilket sätt. Den vardag du och jag lever i. Vilka resurser som ska fördelas till skolor, vilken kollektivtrafik som ska byggas, vilka bostäder som ska byggas upp, hur arbetstillfällen ska fördelas, vilka priser det ska vara på vårt livsmedel. Det är det som är den verkliga politiken. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Den stora skammen

Jag tycker om julen. Bara att veta att den är i antågande brukar ge mig den där extra energin att städa och feja och göra det extra fint. Advent är så vackert. Det lyser upp november- och decembermörkret på ett sätt som gör årstiden mer trivsam, mysigare och fylld av värme inombords. 

Första Advent Foto: Fatou Touray

Första Advent Foto: Fatou Touray

I år känns det inte så. Jag har städat lite, lite, inte ens godkänt. Jag slängde upp lite adventspynt med hjälp av min långa dotter (Isa) som når till ställen jag inte når själv. Mina stora barn vill gärna att vi struntar i adventspynt och sånt, men jag tänker att det inte är rätt mot min son, som ju fortfarande är i en ålder då julen känns lite magisk och speciell. Så jag har pyntat ändå.

Men det där lugnet, den där värmen och myset vill inte infinna sig. Människor är på flykt i Europa och utanför. I stället för att svepa om och välkomna, ta emot och trösta trasiga själar stänger vi nu dörrarna. I stället för att ge hopp om liv, släcker vi det i stället.

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

I min naiva enfald trodde jag att vi förstått… När media började rapportera om den stora flyktingström som flytt från Syrien och alla drunknade barn, om familjer som slitits itu av krig, av för höga vågor, av för dåliga båtar, av våld och kamp, då trodde jag att vi hade förstått… När jag såg på Centralstationen hur frivilliga slöt upp och delade ut mat, kläder, tröst, kramar och hopp, då trodde jag att vi hade förstått… När folk runt om i Sverige började öppna sina egna dörrar för att ge tak över huvudet och en säng att sova i, då trodde jag att vi hade förstått. När folk började skapa vänskapsband för att ge trygghet till människor som levde på flykt i total otrygghet, då trodde jag att vi äntligen, äntligen hade förstått!! 

Att vi förstått att vi måste dela med sig. Att det inte handlar om landgränser, utan att vi är ett folk, en jord, att vi alla är människor och att några just nu behöver beskydd mer än andra. Jag såg något som ingav hopp inom mig, jag såg människor uppoffra sig. Sin tid, sina pengar, sina tillgångar, sina hem. Jag såg hur människor i vårt land gick samman och hur starka vi blev av den nya sammanhållningen. 

I veckan kom regeringen ut med nya förslag. Bland annat handlar det om tillfälliga uppehållstillstånd, men också begränsning av anhöriginvandring, men i förslaget finns också utökade id-kontroller. Och plötsligt insåg jag att vi inte förstått ett endaste dugg!! I alla fall inte våra politiker.

Vilken skam! Vilken oerhörd skam detta är!! 

Follow mrsxanadus on Twitter
bloglovin

En kraft som gör mig helt oövervinnerlig

Mina valsedlar i år

Mina valsedlar i år

Det börjar dra ihop sig… Det är val om bara några dagar. Jag har redan förtidsröstat och är lite förvånad men nöjd med mitt eget beslut. Det blev F! i riksdagsvalet, V i kommunalvalet och V i landstingsvalet. Jag måste säga att två av mina viktigaste frågor i årets val har varit jämställdhet och bekämpande av rasism och mer specifikt bekämpande av afrofobi, men även att arbeta för att förbättra situationen specifikt för afrosvenskar. Där vill jag säga med min fullständiga övertygelse om att Victoria Kawesa och Momodou Jallow är mina främsta förebilder och som jag tycker kämpar helt fantastiskt med dessa frågor!! Feminism*) är en annan viktig del för mig och den är stark i de båda partier jag sympatiserar mest med. I EU-valet röstade jag på Momodou Jallow och nu röstade jag alltså på Victoria Kawesa i riksdagsvalet. Mina två förebilder. För första gången i mitt liv önskar jag verkligen att vi haft TVÅ röster var.

Den 12-åriga sonen har haft politiken i fokus i skolan den senaste tiden och han var eld och lågor när han fick besöka valstugorna med klassen och ställa frågor till olika partier och han blev utlottad att ställa frågor till just SD. Det väckte ett intresse och en glöd hos honom, som jag sällan ser här hemma om det inte handlar om basket. Så i dag ska vi åka in till stan för att besöka valstugorna igen och ställa en massa frågor till de olika partierna. Jag är lika eld och lågor för att något av mina barn i så ung ålder visar ett så brinnande intresse för politik. Kanske när jag en blivande politiker vid min barm?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, "bara" ett silver...?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, ”bara” ett silver…?

Apropå basketen så hade han cup i helgen. Han var eld och lågor, kämpade häcken av sig för att komma till final och det gjorde de. Faktum är att de tog silver och av de 3 matcher jag hade möjlighet att vara med på, så gjorde han väldigt bra ifrån sig. Han var dock inte särskilt nöjd över slutresultatet och menade att han inte alls vunnit silver, utan förlorat ett guld. Nåja, med ett restaurangbesök för att fira vinsten och sedan en Forzen Yoghurt till efterrätt, hann han ändra sig och var nästan munter när vi sent på kvällen var på väg hem igen.

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Och jag älskar verkligen Stockholm. Efter drygt två år i den här staden kommer jag på mig själv minst en gång i veckan med att känna en skön slöja av välbefinnande i mitt inre när jag tänker på hur vacker den här staden är, hur mycket jag trivs här, hur mycket jag känner att jag kan vara mig själv i den här stan. Jag älskar det!!

FATOU - WIN_20140725_174040

 

Jag åker ofta till olika platser runt om i stan och fotar, promenerar, eller bara strosar runt och försöker finna nya personliga smultronställen.

Jag har många nya och gamla vänner jag kan träffa, jag har ett jobb jag trivs jättebra med, jag jobbar stenhårt med webbtidningen (som för övrigt går jättebra!!) och jag njuter av familjeliv, samtidigt som jag upplever en frihet jag aldrig någonsin känt. Mina barn håller på att bli stora och skapa sina egna liv och för allra första gången i mitt vuxna liv (sedan jag var 18 år och blev mamma för första gången) kan jag göra saker och planera saker som bara är för min egen skull. Jag kan åka till möten, vara hemma och skriva, strosa runt i stan, ja i princip göra vad jag vill. Vill barnen följa med så kan de följa med och vill de göra annat, ja då kan jag bara åka iväg… Det är en helt ny och enorm känsla för mig och det känns som verklig frihet.

Man inser inte hur mycket tid och energi barnen har haft behov av, förrän de nu börjar bli stora och jag på allvar kan känna att jag har egentid. Det handlar förstås inte om att inte vilja vara med sina barn, sist barnen var borta i 2 dygn hade jag jättetråkigt, men det är det där att ha frihet att KUNNA göra något annat än passa små barn. Umgänget med barnen blir också friare. Bara att kunna åka med barnen och strosa i stan, i stället för att packa barnvagnar, blöjor, välling, flaskor och passa tidiga sovtider, det är verkligen frihet!!

Sonen har träning tre kvällar i veckan, ofta matcher på helgerna, själv jobbar jag väldigt intensiva pass mellan varven och har mycket ledighet mellan arbetspassen. Det är verkligen livskvalité! När jag är hemma och sitter med balkongdörren öppen så hör jag sonen komma på långt håll. Han studsar ständigt sin basketboll och jag hör honom säkert 50 meter från hemmet, innan han ens närmat sig porten. *Dunk, dunk, dunk* låter det när han låter bollen studsa vid hans sida medan han går. Men så har han en förbaskad bollkänsla också!!

basketboll

När man kämpat hårt i många år, som jag anser att jag har gjort, när det gäller barnen, vuxna relationer, arbete, ekonomi, känslomässig trasighet, så föds en annan styrka när man känner att man kommit ut lite på ”andra sidan”. Jag känner att jag fört en mycket ensam, men envis klasskamp i vårt samhälle, en kamp som i perioder gjort mig till en människa jag inte har tyckt särskilt mycket om. Idag tycker jag väldigt mycket om den människa som är jag. Jag kan se min egen förmåga, min drivkraft, min kamp som inte alltid varit särskilt lyckosam, men som ändå gjort mig till en människa som är stolt att känna ödmjukhet inför andra människors svårigheter, en människa som är beredd att dela med mig av det jag kan, erfarenhet, känslomässigt, den styrka som jag idag vet att jag har och känner stolthet över.

Ibland genom livet har jag känt en svaghet som gjort mig rädd, som gjort att jag handlat på olika sätt som jag tycker varit ologiska eller just svaga, men ibland genom livet har jag känt en enorm kraft. En kraft som gjort att jag känt mig oövervinnerlig. Oslagbar. Som faktiskt kan komma så långt jag faktiskt vill. Den känslan delar jag gärna med mig av! DU kan göra precis vad du vill, bara du är beredd att kämpa för det och uppoffra dig för att nå dina mål.

Feminism*) För mig är feminism att stärka kvinnors ställning i vårt samhälle för att få samma fri- och rättigheter och möjligheter som män, inte att vi ska förneka vårt kön, men att vi ska kunna, våga och ges möjlighet att ta samma plats i vårt samhälle som män generellt kan göra. 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Tårtkastning i politiken

DSC_2106Tårta ska ätas och inte kastas

Det har förekommit tårtkastning mot en partiledare, nämligen Jimmie Åkesson, SD´s partiledare. Jag tycker inte tårtkastning är någon bra lösning eller en bra konfliktlösning, men när jag läser i SD´s partiprogram, läser deras uttalanden i media, läser om deras människoförakt, påminner mig om händelsen med järnrör och de lögner man spred om händelsen efteråt, innan hela filmen med det fulla händelseförloppet släpptes, då känner jag ändå att det är en relativt liten händelse.

Jag känner inte heller att SD och dess partitoppar har tagit avstånd på ett kraftfullt sätt när det gäller ”antidemokratiska” händelser som skett mot andra personer, grupper eller organisationer eller till och med utförts från de egna leden. Som sagt, jag tycker inte tårtkastning är en acceptabel handling som jag stöttar på något vis, men jag tycker att proportionerna har blivit väldigt stora och den mediala uppmärksamheten enorm, med tanke på handlingen och jag tycker framför allt att SD utnyttjar den demokratiska ordningen endast i de fall som gagnar dem, medan de inte tycks vara några påhejare av demokrati när det gäller områden som inte gagnar dem själva.

Förra veckan diskuterades tårtningen i Debatt. Björn Söder förnekade ganska många påståenden i debatten, men här får man hjälp att reda ut dessa påståenden: Försöker SD tysta sina kritiker igen? Här kan du se själva programmet:

Mer Åkesson:

Till exempel har jag inte hört någon röst från SD höjas angående att antirasistiska sajten Inte rasist, men… har utsatts för upprepade attacker under flera dagar tidigare i veckan och med tanke på att de granskar just SD kan man anta att det kan vara en eller flera personer som stödjer just SD som kan stå bakom attackerna. Att SD då väljer att inte gå ut med något fördömande i den frågan blir naturligtvis ett hot mot vår yttrandefrihet. På samma sätt som den rasistiska sajten Avpixlat, som visat sig ha samarbete med just SD och all odemokratisk dynga som sprids på den sajten, där inte SD gör något för att stoppa det, utan snarare alltså är i samarbete med just sajten. Det om något anser jag vara mycket odemokratiskt!!

Som sagt: tårta ska ätas och inte kastas, men virituella tårtor kanske inte är så farligt? Lite mindre seriöst och med glimten i ögat: HÄR kan du tårta Åkesson själv, om du får lust, utan att kladda ned honom.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Sverigedemokraterna är en stor skam för vårt land

radio2ashxSD tycks verkligen vara på tapeten these days. Aftonbladet kunde igår berätta att SD´s andre vice ordförande för partiet har uttryckt mycket rasistiska och grova uttalanden i ett radioprogram för nästan 12 år sedan. Ja, det är förstås länge sedan, men samtidigt så vägrar personen i fråga, Jonas Åkerlund att svara på frågan varför eller hur han ändrat åsikt så mycket sedan den tiden…!

Bland annat ska Jonas Åkerlund ha uttryckt sig på följande sätt:

”April 2000 Sverigedemokraternas närradio

JÅ När någon grips så anser jag att vi bör köpa fängelseplatser i det land dom kommer från, vare sig det är första, andra eller tredje generationens invandrare, därför att det skulle skrämma dom. Ett par år i kurdiskt eller chilenskt fängelse, det skulle ta skruv. Och sedan anhörigutvisning naturligtvis. Ut med hela släkten!”

Fler uttalanden kan du läsa längst ned i DENNA artikel!

Att kalla invandrare parasiter är väldigt grovt, vilket Jonas Åkerlund gör vid upprepade tillfällen, men det säger också något om människosyn och att mycket människoförakt finns bakom SD:s åsikter är kanske ingen överraskning direkt. Att uttala sig på det sättet i radio säger desto mer, men Jonas försvarar sig med att han var ”omogen”. När journalisten från Aftonbladet påpekar att han var 53 år vid uttalandet, så förtydligar Jonas med att han var ”politiskt omogen”.

Men enligt Aftonbladet så har han följande politiska meriter:

 ”Jonas Åkerlund är född 1949 och växte upp i Lingbo utanför Ockelbo i Gästrikland.

 Han var först fackligt engagerad i LO och medlem i Socialdemokraterna.

1985 byter han parti till Moderaterna och driver en egen begravningsbyrå.

I slutet av 80-talet är han Moderaternas förstanamn i kommunen och sitter i kommunfullmäktige.

 1991 lämnar han Ockelbo och flyttar till Bohuslän där han fortsätter arbeta som begravningsentreprenör.

 1995 byter han parti igen till Sverigedemokraterna.

 I valet 2002 är han förstanamn för Sverigedemokraterna i Stockholm.

 2003 är Jonas Åkerlund ordförande för Sverigedemokraterna i Stockholm och sitter i partistyrelsen.

 2004 förlorar han striden om posten som andre vice ordförande. Blir pressekreterare för partiet i stället.

 2006 blir partiets andre vice ordförande.

 2007 väljs Åkerlund till vice partiordförande.

 2010 tar han plats i riksdagen.”

Att då kalla sig själv för ”politiskt omogen” ter sig väldigt ironiskt, för att inte använda ett grövre språk.

Sverigedemokraterna är en stor sorg och en stor skam för vårt land. Att de sitter i Sveriges Riksdag är en tragedi så stor att jag saknar ord att uttrycka det med. Det är fruktansvärt för den generation som växer upp och jag upplever att hela samhället influeras på ett negativt sätt när vi har rasistiska partier i vår riksdag och jag tycker medmänskligheten och omsorgen för våra medmänniskor luckras upp och ett människoförakt föds och sprids. Vi måste fundera på vilket samhälle vi vill leva i och lämna vidare till våra barn i nästa generation och ta vårt ansvar och rösta bort de människoföraktande personer som utgör Sverigedemokraterna och rösta in politiker och partier som i alla fall har för avsikt att försöka skapa ett samhälle med omsorg, kärlek och medmänsklighet. 

Relaterat och läsvärt:

Rasister spelar ingen roll

Veckans bästa artikel:

Carlito: Vem är lämpligare att definiera rasism?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vänstervriden som skällsord

IMG_9446-1024x768Något som är lite roligt sådär är när någon försöker förolämpa en och man inte känner sig förolämpad alls, utan i stället ser det som en komplimang och blir lite stolt.

Det har hänt några gånger den senaste tiden att folk försöker förolämpa mig genom att säga att jag är ”så vänster” eller som en annan gång när någon kallade mig för ”rasförrädare”.  Inte nog med det, de kallade mig till och med för en ”empatisk rasförrädare” och ytterligare gånger har jag blivit nedvärderad till att bli kallad ”Politiskt korrekt”. I ett försök att förolämpa mig. Men jag känner liksom att ”Ja, är det DET facket du vill sätta mig i så-go ahead, bring it on!”

Om Politiskt korrekt,  vänstervriden eller empatisk rasförrädare är det värsta någon kan kalla mig för att förolämpa mig, så kan jag köpa det. Däremot stör det mig något att man måste försöka kalla någon vid förolämpande (för den personen) namn för att göra sin sakfråga hörd. Det är rätt låg nivå, liksom and I´m not even gonna go there…

Något som verkligen hade gjort att jag känt mig förolämpad är om någon kallat mig högervriden eller än värre: oempatisk rasbevarare. Vad nu det skulle betyda? Men ni fattar…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Offerkoftan är snabb att åka på när man saknar hållbara argument

demokratiFrämlingsfientliga och rasistiska partier har vi hört om till leda under de senaste åren. Även om det finns ett och annat undantag så har jag noterat att oavsett om partiet är nationalistiskt, nazistiskt, rasistiskt eller invandrarfientligt, så finns det några saker som är talande och som tycks vara ganska genomgående och gemensamt för dessa partier:

  • Man framhäver ofta att man vill vara alternativa till ”PK-Sverige som inte vågar säga det många tänker”, att man har ett ”öppet sinne där man vågar diskutera allt”, samtidigt som man är väldigt förtegen om vad man har för agenda och censurerar för fullt mot kritiker på sina ”öppna” nätsidor.
  • Man gör sig till företrädare för vad som är ”typiskt svenskt” men har ofta svårigheter att uttrycka vad DE anser vara ”typiskt svenskt”. (Vilket inte alltid stämmer så väl överens med vad många av oss andra tycker är ”typiskt svenskt”.)
  • Man vill gärna framstå som partier som är öppna, samtidigt som man lägger ned stor energi och kraft för att dölja och mörka dels sina kritikers åsikter, men även sin egen bakomliggande strategi och åsikt.
  • Åkesson, SD:s partiledare har starkt gått ut med att han vill få bort rasismen från SD, han talar till och med om en nollvision, samtidigt som han låter en person som filmar en järnrörssvingande partikollega sitta kvar i ledande position. Samtidigt som denna person har ett starkt inflytande i en av våra mest rasistiska sajter.

Klippet nedan får mig att börja skratta, trots det allvarliga i det. Varför jag tycker klippet på sätt och vis är skrattretande beror framför allt på att:

1. Personen som blir intervjuad har svårt att bemöta frågorna, trots att jag inte alls tycker att de är särskilt avancerade eller svåra att räkna ut att de skulle komma.

2. Man meddelar att man ska ställa upp i kommunval nästa år, men vill inte meddela i vilka kommuner, inte heller hur många medlemmar man har.

3. Mitt i intervjun så bryter en annan person in och ifrågasätter varför man ens ställer frågan om medlemsantal, trots att det naturligtvis är en fullständigt relevant fråga. Personen som bryter in, ifrågasätter också varför kameramannen börjar filma honom. (Hmmm… om man bryter en tv-intervju mitt i intervjun och tar över snacket, så är det väl ganska naturligt att man som kameraman vänder kameran mot den som talar?) Sedan hävdar han att varken Socialdemokraterna eller Moderaterna går ut med sitt medlemsantal. Hmmm… igen. Han som avbryter talar också om vad som är intressant eller inte för reportern att fråga.

4. Här blir det bara så oerhört tragiskt när hon som blir intervjuad hävdar att ”alla som inte är av europeiskt ursprung ska tillbaka till sina länder”… Vidare: De europeér som ”delar vårat språk och våran kultur” ska få stanna. Men sedan blir det lite knepigt igen. Nu ska hon nämligen förklara vad svensk kultur är. Det är ju inte så lätt… ”Vi har en viss kultur” och ”vi har svenska högtider, exempelvis…”

5: Men sen blir det riktigt knivigt. Reportern frågar: ”På vilket sätt så hotar invandringen den kulturen?” Svaret blir minst sagt svävande: ”Eeeh, den hotas av att vi har ett samhälle, en regering som ger sig på just det svenska och svenskheten…”

Det är svårt att inte ironisera över denna offerkofta till ung tjej, eller över hela det tafatta och naiva försöket till att tala om hur vårt land borde styras. Ja, hela inslaget blir helt enkelt något att skaka på huvudet åt, samtidigt som man får hålla sig för skratt för något mer patetiskt än denna intervju är svårt att tänka sig. Lite påminner det även om DENNA förmodade miss, den här gången från SD.

Ingenstans i Sverige, vid något endaste tillfälle kan jag påminna mig om att vi som firar svenska högtider, har blivit avbrutna, förbjudna eller nekade att fira dem. Jag har hoppat små grodorna tills låren vibrerat av mjölksyra, jag har fyllt påskägg till barnen så godiset har stått ut genom öronen på dem, jag har ätit julbord tills prinskorvarna dansat ringdans runt granen för sig själva och trots att jag omges av invandrare eller människor med invandrarbakgrund alla mina vakna timmar på dygnet, så har aldrig dessa traditioner ifrågasatts, hånats, förbjudits eller på annat vis nedvärderats. Tvärt om har de människor som inte växt upp med dessa traditioner, nyfiket frågat och sökt intresse för att delta och har med glädje hoppat ”små grodor”, provat sill och dansat runt julgranen med oss andra.stopparasism

Jag är verkligen GALET TRÖTT på alla rasister som, trots att de flesta av dem tycks ha mycket begränsade kontakter med utomeuropeiska invandrare, har så bestämda uppfattningar om hur ”de” beter sig! Jag är så galet trött på att när offerkoftan åker på så hävdar man att man minsann ”inte får fira sina svenska traditioner längre”. Jag är också så galet trött på att man hävdar att folk är ”svenskfientliga” för att man tycker det är okej, eller till och med roligt och berikande att lära känna många kulturer. Ibland undrar jag och det skriver jag inte för att vara nedlåtande, utan jag undrar verkligen om det är svårt för dessa personer att se hur det ena inte behöver motsätta det andra?

Är det svårt att ta in fler än en sak i taget? Är det svårt att förstå att man kan bejaka och till och med gilla en kultur, samtidigt som man tycker om att vara delaktig i andra kulturer? Jag tror till och med att det är de personer som är tryggast med ”sin egen” kultur som har lättare att tycka om och vara intresserade av att delta i andras kulturer. Detta tror jag gäller både svenskar och invandrare.

Igår kom det fram att Aftonbladet avslöjat Kent Ekeroth med att styra stora delar av Avpixlat, trots att han tidigare har nekat till samröre gällande den rasistiska sajten. Å andra sidan har Åkesson hyllat den tidigare och nu har även Ekeroth, enligt uppgift vänt på hela kakan och hävdar att han inte kan se något rasistiskt med Avpixlat. Avpixlat har i sin tur hävdat att Aftonbladet har begått brott genom dataintrång, vilket tidningen nekar till. Vi får se var det hela slutar, men jag känner inte minsta tvivel till att Avpixlat är rasistiskt, efter mina besök på den sajten genom åren, tidigare som Politiskt Inkorrekt och idag som Avpixlat. Ekeroth är för övrigt inblandad i många typer av artiklar i dagarna.

Här ett klipp där jag håller med om innehållet:

Att vissa anmälda hatbrott ökar tror jag inte är en tillfällighet. Tyvärr tror jag att många av dessa rasistiska partier och aktiviteter på nätet bär en del av det ansvaret. När vi har en rasistiskt parti i vår riksdag, så ”legitimeras” rasismen även hos en del individer ute i vårt samhälle. Yttrandefrihet ska hyllas, men uttryck som hat mot medmänniskor får aldrig bli en del av yttrandefriheten!

Tillägg: Äter rasistkakan och behåller den

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det är en social, politisk och klassfråga

polisbilJag har följt debatten i media och läst minst 50-60 artiklar, blogginlägg, facebookstatusar om upploppen som pågår i förorterna. Jag har pratat med folk som bor eller bott i Husby och andra berörda områden. Jag har gått tillbaka till mig själv och de perioder i mitt liv som jag bott i socialt utsatta förorter. Jag har gått tillbaka i tiden och tänkt på alla de samtal jag haft med oräkneliga ungdomar från olika förorter genom åren och hur jag än vänder och vrider på frågan och hur många artiklar och åsikter jag än läser om detta så hittar jag bara tre huvudförklaringar till allt detta:

  • Det är en klassfråga
  • Det är en social fråga
  • Det är en politisk fråga

Tyvärr tycks många som aldrig levt i eller haft nära anhöriga som levt i socialt utsatta förorter, samt väldigt många som röstar höger eller som levt generellt ekonomiskt stabila liv ha svårt att förstå hur detta upplopp kommer sig. Det tycks som att många har svårt att sätta sig in i andra människors vardag och det tycks som att väldigt många har svårt att förstå att det inte vaknade ett 40-tal ungdomar i Söndags morse i Husby och andra omkringliggande förorter och bestämde sig för att ”GO WILD” i Husby och starta ett upplopp.

Alla jag talar med som jobbar/har jobbat med ungdomar i socialt utsatta förorter eller som bor/har bott i socialt utsatta förorter är eniga om att det här i grunden handlar om långvarig uppdämd ilska och frustration. Om utanförskap, arbetslöshet och fattigdom. Det ger inte någon rätt att begå brottsliga handlingar, det har jag redan nämnt i mitt förra inlägg, men det ger en bakgrund till människor som under lång tid känt sig åsidosatta, marginaliserade och förminskade i alla tänkbara situationer i sina liv.

Igår kom detta även till min egen förort där jag bor och även om det inte skedde i så stor skala, så kan jag ändå se hur spridningen ökar för varje dag. Redan härom dagen läste jag rapporter om att det skett bilbränder även i min tidigare hemstad: Uppsala. Jag har hört spekulationer om att ungdomar som är inblandade vill överbräcka varandra och visa vilka som ”är värst”. Så kan det vara, förstås, men när jag fick höra om spridningen till olika förorter, så var min spontana första tanke att det handlar om att visa sin support till Husby och det som påbörjades där… Att helt enkelt vara med och visa sin frustration över den livssituation som många lever idag och för att få uppmärksamhet för att man vill ha förändringar som gör skillnad i människors liv.

Vissa främlingsfientliga personer och partier är snabba på att göra det här till ett ”invandrarproblem”. Det kan inte jag se alls, faktiskt! Det handlar till största delen om svenska ungdomar som är födda och uppvuxna i Sverige, MEN det som är gemensamt för dem är att de saknar framtidshopp, att de blivit utsatta för olika typer av diskriminering i hela sina liv.

Arbetaren skriver om hur fascister försöker smyga in sin agenda i det tragiska som nu sker.

Samtidigt har jag pratat med många ungdomar som är förbannade över att det beskrivs som just ett invandrarproblem.

En kille säger:

”Jag och alla mina kompisar är födda här i Sverige! Vi har bott här i hela våra liv. Många av våra föräldrar är invandrare, men för oss är det här det enda hem och det enda land vi någonsin bott i. Vi är kritiska mot politiker och mot samhället omkring oss, men vad har vi att vara tackamma för? Vi vill vara med och skapa en framtid som även vi kan känna framtidshopp och tillförsikt i och det vill vi ha i Sverige, i vårt land och i vår förort!”

 

tweetDen här uppgiften, att det skulle finnas media som betalat ungdomar för att sätta eld på bilar florerade på flera håll igår och om den stämmer så är det verkligen fruktansvärt!! Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och även Aftonbladets chefredaktör Jan Helin dementerar dock uppgiften idag! 

Men media måste också ge utrymme till ungdomar i förorten och deras åsikter, även när stenkastning och bilbränder inte sker.

Igår tittade jag på Debatt och även om mycket vettigt och ovettigt sades i programmet, så tycker jag särskilt mycket om det som Aftonbladets journalist Anders Lindberg sade (37:43) HÄR! Det slutar återigen med en politisk fråga och jag tycker att det handlar om just det!

Att familjen, vars familjemedlem blev skjuten av polisen och som var upptakten till dessa upplopp, bett om att sluta bränna bilar, tycks hjälpa föga.

Att Moderaternas Hanif Bali går ut och menar att familjer vars ungdomar går in i dessa upplopp ska vräkas, känns för mig som någon som bor på en helt annan planet för mig, även om han nu valde att ta bort det han skrivit, senare…

Det går lite i samma linje som rasistiska grupper på facebook och andra rasistiska sajter skriver om: ”Var tacksamma eller åk hem”, som om detta skulle vara en invandrarfråga och även om det hade varit det, så ska människor naturligtvis ha rätt till åsikter och möjlighet att påverka sin omgivning och levnadsstandard där de bor, även om man inte skulle råka vara född i Sverige. Det är det som är demokrati! (Nu menar jag förstås inte de brottsliga handlingarna, utan det missnöje som många låter pysa fram nu.) Det missnöje man ger uttryck över att många socialt utsatta förorter har högre arbetslöshet och andra svårigheter som människor som bor där lever med i sin vardag varje dag. Att rasistiska grupperingar ges utrymme att beskriva detta som ett invandrarproblem i utländsk media, ser jag som oerhört beklagligt.

Att de flesta boende i dessa förorter manar till och kämpar för att återställa lugnet, nämner de självklart inte. Inte heller nämner man att de flesta som faktiskt känner missnöje över hur styvmoderligt (för att inte säga helt bortglömda) dessa förorter behandlas, inte går runt och kastar stenar eller bränner bilar, utan faktiskt sitter och debatterar, organiserar sig, försöker göra sina röster hörda, nämns självklart inte heller!

Den artikel som stämt bäst ihop med min personliga uppfattning av vad som just nu sker, är nog DENNA och kanske är svaret på upptakten till allt detta, det som skrevs i DENNA artikel för drygt en månad sedan, det vill säga INNAN dessa upplopp?

Helsingborgs Dagblad skriver också om vad det gör med människor som länge känt att de inte kan göra sina röster hörda och nu hela mediasverige och för den delen andra länder också, ger fullt fokus och uppmärksamhet på det negativa som sker i Husby och andra förorter.

Skrivargruppen Pantrarna publicerades med en mycket beskrivande text i Aftonbladet, om det som just nu pågår, som riktar sig både till alla som ser den här situationen utifrån, till Sveriges politiker, till alla förortsbarn och till Megafonen, som fått stark kritik för att ha ”uppmanat till upplopp” genom att ha krävt en oberoende utredning av dödsfallet på den äldre mannen som anses vara upprinnelsen till hela förloppet. Talespersoner för Megafonen har dock varit tydliga i flera uttalanden att de tar avstånd från allt våld och förstörelse, då de inte tror på det som en lösning.

En annan beskrivande text om situationen kommer från en anonym brandman, med texten: Varför gör du så här mot mig?

Polisen Martin Marmgren är både oroad på hur man ser på polisens arbete, men också för de upplopp som nu pågår.

En annan polis beskriver glädje och frustration i arbetet under de senaste dagarna.

Megafonen har nu dragit igång en insamling till alla de som fått sina bilar nedbrända under upploppen. De har också publicerat en personlig text av någon som blivit utsatt för slag av polisen.

Alexandra Pascalidou har under många år varit en talesperson i många sammanhang för just förortens ungdomar. När jag läser hennes text och pratar med andra som arbetar eller lever nära ungdomar som bor i särskilt utsatta förorter, så är ingen förvånad över det som nu sker. Det har inte kommit som en blixt från klar himmel, eller oväntat på något sätt. De beskriver skjutningen av den äldre mannen som ”bägaren som fick det att rinna över”, men ingen är förvånad över att den uppdämda ilskan, frustrationen och sorgen tar sig de uttryck som det nu tar sig.

Att politikerna inte valt att satsa mer på dessa områden tycker jag inte bara är talande, men också oerhört problematiskt. Framför allt så borde man satsa på arbeten i dessa områden. Arbetslöshet, fattigdom, diskriminering, hopplöshet och destruktivitet tycks alltid gå hand i hand. Upploppen i våra förorter kanske eskalerar ett tag till, nyhetsrapporteringen kommer troligen att fortsätta så länge ungdomar sätter eld på bilar och kastar sten mot polisen, men förr eller senare kommer upploppen vara över av ett eller annat skäl och det är DÅ alla andra insatser behövs. Vi behöver insatser i dessa områden, både akuta och på lång sikt. Det handlar om människoliv, vårt samhälle och framtiden och vi måste visa att alla dessa ungdomar, människoliv och deras framtid är viktiga, viktigare än de bilar som satts i brand och skapat så mycket uppmärksamhet. Vi måste visa att människoliv är mer värdefulla än det materialistiska.

Vi måste visa de som ännu inte börjat kasta stenar efter polisen att det finns bättre alternativ för att få uppmärksamhet, för att skapa liv som är mer värt än att vandalisera och vara destruktiva. Men framför allt måste vi ställa oss bakom alla Husbybor och andra boende i olika socialt utsatta områden, som inte har och aldrig kommer att sätta en bil i brand, att det här inte är ett Husby-problem, utan ett samhällsproblem som berör oss alla och som vi måste bekämpa tillsammans, oavsett vilket område vi bor i, men vi måste också stärka dessa områden på alla fronter och med gemensamma krafter, inte minst de starka krafter som redan finns i Husby och andra områden och som arbetar med dessa frågor ideellt varje dag och lägger all sin kraft, energi, tid och kärlek på sin förort!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mikael Wiehe på Grönan

I förrgår var det konsert på Gröna Lund igen. Jag har hunnit med några stycken den här sommaren, men det var min första svenska artist jag såg i år! Mikael Wiehe är lite av en ungdomsfavorit. Min mamma lyssnade mycket på honom när jag var ung. Egentligen gillade jag Björn Afzelius bättre själv men även deras gemensamma grupp Hoola Bandoola Band.

Det spelades och sjöngs mycket av dessa artister under min uppväxt och jag kan många av deras låtar utan och innan i både vaket och sovande tillstånd. Jag såg både Björn och Mikael live vid flera tillfällen som ung.

Konserten i förrgår var bra, men det var inte i närheten av Jimmy Cliff´s Grönan-gig härom månaden. Mikael hade med en del bra låtar och han spelade och sjöng dem som man förväntar sig. En del nostalgi blev det förstås och det kan vara skönt en sensommarkväll på Grönan. Men taket lyfte inte, vilket man i och för sig inte kan förvänta sig när man spelar på en utomhusscen, men även om det funnits ett tak, så hade det inte lyft, det vågar jag lova.

Det blev en trevlig kväll, men ingen konsert utöver det vanliga. Han gav och vi tog och sedan var det ”tack och hej” för en trevlig kväll, typ! Men något som faktiskt var utöver det vanliga var mellansnacket. Mikael Wiehe har humor, självdistans, självironi och är underhållande när han ska berätta något mellan varven. Bara det gör att jag gärna ser honom live igen. Men när det gäller musiken kan jag lika gärna sätta på en gammal platta hemma och lyssna och njuta av nostalgin från den!

Däremot skulle jag önska att fler i de yngre generationerna kunde sätta sig ned i lugn och ro och lyssna på både Mikaels och Björns alla texter de skrivit genom åren. Det är något utöver det vanliga med ett budskap som är svårt att förmedla på annat sätt än just genom deras texter. Det handlar om politik. Det handlar om vårt samhälle. Det handlar om vår historia och vår framtid. Det handlar om dig och mig och den värld vi vill att våra barn ska växa upp i.

Konserten får tre Afrika av fem möjliga och två av de tre får han egentligen mest för mellansnacket!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,