Jag skäms

Publicerat 24 mars, 2013 av Fatou Lusi

Jag blir faktiskt riktigt irriterad. Jag har verkligen missat något och det stör mig jättemycket!! Det gäller det här med hemlösas situation. Jag har många gånger skrivit om hemlöshet och hemlösas situation. Jag har skrivit många blogginlägg om hemlöshet genom åren och även gjort en djupintervju med ”Cykel-Carl” i Uppsala.

Med åren så har tiggare runt om på våra gator blivit fler och fler. Både personer med svensk anknytning, men även personer från olika europeiska länder. Rapporterna om ”tiggar-ligor” har duggat tätt i media och även i folkmun. Det ryktas om allt från att människor utnyttjas av liga-ledare, till att vissa tigger sig fram och tjänar en förmögenhet.

Som med så mycket annat här i livet brukar jag försöka gå till mig själv och personer i min närhet. Att sätta mig ned på gatan och tigga, eller gå runt i tunnelbanan och tigga, det ligger väldigt långt bort. Inte för att jag har så gott om pengar, men helt enkelt för att min nöd inte varit riktigt så stor och för att gå runt och tigga pengar av okända människor, skulle vara ett så stort steg att ta. Med andra ord: det skulle kännas oerhört förnedrande.

Det har gjorts många ”hemsnickrade” undersökningar. Det är folk inom media som har provat på att tigga och det finns politiker som provat på att vara uteliggare.

Själv ger jag tiggare pengar när jag kan. Inga stora summor, utan lite småpengar här och var. Jag gör det för att jag tror att det kommer väl till pass för någon som möjligen behöver dessa småpengar mer än jag själv. Jag gör det för att jag inte alltid har hjärta att passera en medmänniska i nöd. Jag gör det för att jag tror på att hjälpas åt. Jag gör det för att jag tänker att det vore omänskligt att inte ge några kronor till behövande.

Men jag är också mer restriktiv att ge till personer som kommer med små förtryckta, laminerade lappar, för jag har hört att det är så många ligor arbetar. De trycker upp en massa kort och skickar ut en bunt människor som de vill utnyttja, att tigga ihop pengar till dessa ligaledare. När jag ser de laminerade lapparna tänker jag att jag har ingen aning om personen verkligen har en systers son i hemlandet som behöver vård de inte har råd med och jag tänker att för mig kvittar det egentligen, för jag delar gärna med mig av några kronor ibland, när jag kan och att det då inte gör någon skillnad för mig som givare, om pengarna går till mat, att duscha på badhuset, till en systers sons vård eller en flaska sprit att värma sig med under den kommande, kyliga natten…

Men jag tänker också att jag helst inte vill bidra till att någon ligaledare lever lyxliv, medan den här personen fortsätter kämpa med sitt tiggeri och för att få ett privatliv som den kan trivas med och vara stolt över. Folk säger att de personer som delar ut lapparna, de kommer från ligor. Jag tycker jag är ganska insatt i den här frågan, då den engagerar mig, ändå har jag inte förstått… Jag har inte förstått att det kanske inte alls är några ”tiggar-karteller” som skor sig på människor i svårigheter och i nöd? Jag läste Anna Toss blogginlägg:

Varför man inte ska ge till tiggare och jag fick mig en rejäl tankeställare. Jag tänkte att ”tänk om det är sant?” Varför hittar man på en sån sak i så fall? Eller finns det någon sanning i det? Så kommer jag ihåg alla ”fattigdomsdebatter” jag deltagit i genom åren och så känns det som jag har ganska god koll på varför man ljuger om detta. Det är helt enkelt personer som tycker, liksom den moderate politikern Maria Lindgren att det är obehagligt med människor som måste tigga ihop sitt levebröd. Som tycker att det borde vara olagligt att tigga. Helst kanske olagligt att existera när man är fattig?

Jag läser också om Claudia som snart ska hem till sin sjuka dotter och jag läser om att polisen och hjälporganisationerna som hävdar att det inte alls finns något som tyder på att det skulle handla om människohandel eller organiserad brottslighet. Jag tänker på alla artiklar jag har läst genom åren och blogginlägg jag själv skrivit om hur illa Romer har det i Rumänien och jag tänker på att dessa människor ju också måste få mat i magen på sig själva och sina barn.

Jag skäms!! Jag skäms verkligen för att jag lyssnat på denna ryktesspridning och jag skäms för att jag inte likställer dessa personer med personer som har svensk anknytning och jag skäms oerhört mycket för att vi är så många som varje dag går förbi en massa utsträckta händer, utan att bevärdiga dessa människor med en enda blick.

Lyssna gärna på radiodokumentären i två delar från P3 Verkligheten:

Vän med en tiggare

Så blev jag en tiggare

Juridikbloggen: Tiggaren och organisationsfriheten

Alliansfritt Sverige: Moderatpolitiker sparkar på den som ligger ner-jämför tiggare med hundar

TV 4 Nyheterna: Moderat-politiker jämför tiggare med hundar

Läs även andra bloggares åsikter om tiggare, tiggeri, hemlöshet, uteliggare, fattigdom, maria lindgren, moderat, politiker, ryktesspridning,

Lätt för Reinfeldt att säga

Publicerat 7 februari, 2012 av Fatou Lusi

Apropå Reinfeldts utspel i dag om höjd pensionsålder till 75, vill jag här uppdatera ett gammalt inlägg som jag skrev redan 2008, då apropå ett utspel av samma karaktär av Maud Olofsson. Originalinlägget hette då: Hur länge ska vi jobba? Här kommer inlägget uppdaterat:

Every now and then kommer diskussionen upp om lämplig pensionsålder. Varje gång förvånas jag av den generalitet som detta ämne diskuteras med. Man drar helt enkelt hela svenska folket över en kam, oavsett yrke när man diskuterar hur länge en person bör arbeta innan h*n har möjlighet till pension. Nu är det Maud Olofsson som är i farten igen. Hon vill öppna för högre pensionsålder.

Det kan ju låta rimligt, med tanke på att vi generellt blir allt friskare och dessutom lever längre. Gör man en kort titt på Aftonbladets fråga ”tycker du att pensionsåldern ska höjas?” så ser man tydligt att resultatet är att de flesta läsarna i alla fall inte håller med.

Framför allt tycker jag att det blir väldigt svårt att tala om denna fråga rent generellt, eftersom olika arbeten skiljer sig så oerhört på olika typer av arbetsplatser. Jag känner till en massa olika yrken, där personalen är pigga och friska och där man faktiskt fortsätter arbeta efter pensionsåldern. Men, jag känner också till många yrkesverksamma som det är helt uteslutet att de flesta någonsin ens kommer att nå pensionsålder då de har yrken där kroppen tagit så mycket stryk att de inte ens orkar arbeta upp till pensionsålder.

Min pappas yrke till exempel. Han och hans ”gubbar” satt och diskuterade detta en dag. De har alla varit i byggbranschen i typ hela sina liv och de kunde knappt komma på några i deras bransch som hade uppnått pensionsålder. Vidare finns det några av ”gubbarna” som har så utslitna kroppar efter ett långt och hårt yrkesliv, att de inte klarar av att böja sig ned på morgonen för att ta på sig strumporna, utan de har behövt hjälp med detta av sina familjemedlemmar. Detta långt INNAN de ens uppnått pensionsålder.

Det är klart att man kan få förslitningsskador av mer stillasittande yrken, men jag tror det är extremt ovanligt att hela kroppen blir totalt utsliten innan 60 års ålder i yrken där man har mer administrativa tjänster, till exempel. Att man då jämställer pensionsålder mellan dessa olika yrkesgrupper tycker jag är jävligt oförskämt, för att uttrycka mig på ”ren svenska”. Det visar att man inte alls har någon insikt i andra människors problematik på olika arbetsplatser.

Nej, jag anser att man måste se över olika arbetsgruppers utslitningar på kroppen och på så sätt ha en individuell pensionsålder, beroende på yrke, eller helt enkelt sänka pensionsåldern, så att de som inte orkar med det, kan ta ut sin pension i rimlig tid och de som orkar, frivilligt kan fortsätta, även om det senare alternativet blir svårare att genomföra av ekonomiska skäl.

Jag tycker man måste se till verkligheten för de personer man diskuterar och inte alltid utgå från sig själv, för att man själv inte känner sig utsliten av att sitta på en stol på Rosenbad och fatta viktiga beslut. All respekt för politikers uppdrag, men glöm för den skull inte de personer ni faktiskt representerar på era uppdrag.

Tillägg: Jag pratade precis med min pappa i telefonen om detta och han bekräftade nu att det endast är 4-5% inom byggnad som ens uppnår pensionsålder…!

Jobba till 75? Lätt för Reinfeldt att säga!

Läs även andra bloggares åsikter om administrativ tjänst, alternativ, arbete, jobb, byggnadsarbetare, ekonomi, generellt, maud olofsson, nyheter, pension, pensionsålder, politiker, politiskt uppdrag, rosenbad, utsliten, yrke, yrkesgrupper, fredrik reinfeldt, stadsministern, förslitningsskador, politik,

Morden i Malmö

Publicerat 5 februari, 2012 av Fatou Lusi

Svara

Debattartikeln: Morden berör oss alla av Niklas Orrenius är en av de bästa debattartiklar jag har läst den gångna veckan. Den sätter fingret på precis det som jag själv tänker angående debatten om uppdelningen av ”svenskar” och ”invandrare”. Att det finns problem i en ”invandrarstad” sticker inte Niklas under stolen med, men han tydliggör också att det handlar om vilken nivå man diskuterar problematiken. Så här skriver Niklas:

”Malmö är en invandrarstad. 30 procent av invånarna är födda i utlandet. Ytterligare 10 procent är som Zlatan Ibrahimovic: födda i Sverige av utlandsfödda föräldrar.”

Det borde då kanske inte förvåna att många invandrare eller Svenskar med utlandsfödda föräldrar på något sätt är inblandade i det våld som nu sker i Malmö.

Det visade sig nu i veckan som gick att en av de många morden som skett i Malmö sista halvåret skett mot en man jag själv känner. Han var 55 år gammal och kom från Gambia. Jag kände inte honom jätteväl, men jag har pratat med honom många gånger och han var ett välkänt ansikte i Stockholm på en massa Gambiska tillställningar genom åren. Av de som känner honom bättre än vad jag gör och av de som liksom mig, visste vem han var, var han känd som en fridsam och snäll man. Han blev mördad den 20:e December av misstag.

En pojke på bara 15 år är ett annat av offren som fått sätta sitt liv för det fruktansvärda våld som Malmö blivit utsatt för på senare tid. Att Malmö blivit illa ansatt den senaste tiden är förstås något som ska tas på allvar, men det är viktigt att inte glömma bort att det inte bara är Malmö som är drabbat och att statistiken inte säger att Malmö är värre drabbat än resten av vårt land.

Men för de anhöriga till Samuel (Omo) M´boge eller de anhöriga till Ardiwan Diaa Samir tror jag inte det gör någon skillnad var gärningsmännen har sitt ursprung. Jag tror det är viktigt för dem att morden utreds och att deras mördade anhöriga får upprättelse och att de ansvariga blir dömda. Men jag tror inte det spelar någon roll om gärningsmännen kommer från Turkiet, Sverige, Irak, Danmark eller Sydafrika. De har förlorat en son/bror/vän och inget i världen kan ändra på det.

Vad vi däremot kan göra är att föräldrar, skolpersonal, politiker, poliser och helt vanliga vuxna medmänniskor engagerar sig mer, djupare och mer medvetet för att minska våldet. Vi kan satsa mer resurser på våra ungdomar, vi kan alla visa ett större engagemang. I många fall är det lätt att lokalisera vilka ungdomar som befinner sig i ”riskzonen”. I andra fall är det knivigare, men absolut inte omöjligt.

Nu är det förstås inte bara ungdomar som är inblandade i dessa mord och andra tragiska våldshistorier, men jag är övertygad om att när vi börjar satsa på våra ungdomar, så kommer det att märkas av även i deras vuxna ålder.

En sak jag är helt övertygad om är att vi inte kommer att komma till rätta med något problem genom att peka ut ”invandrare” som problemet. Jag tror inte heller det är invandrare som är problemet, utan jag är övertygad om att det handlar om utanförskap, fattigdom, brist på arbete, utbildning och sociala problem som är huvudorsaken till det våld vi ser idag och på det finns bara ett sätt att lösa problemet: vi måste alla hjälpas åt och vi måste inse att engagemang för våra ungdomar kostar både tid, pengar, förståelse för ungdomars specifika problematik och ett stort, öppet hjärta!

Läs även andra bloggares åsikter om mord, malmö, ungdomar, tonåringar, politiker, samhälle, samhällsproblem, våld,

När politikers ord berör på djupet

Publicerat 24 januari, 2012 av Fatou Lusi

Ilona Szatmari Waldau var den mest engagerade talaren av politikerna i Lördags

Vänster-politikern Ilona Szatmari Waldau i Uppsala deltog även hon på Fadime-dagen och höll ett tal, som jag nämnde i mitt tidigare inlägg. Hon skriver i sin blogg om både mitt inlägg och hennes upplevelser av dagen. Hon gör även en helt korrekt analys till varför jag inte var så imponerad av politikernas tal, även om jag tyckte att hon (Ilona) skilde sig från de andra politiska talarna.

Jag tror att frågor som engagerar en person mycket, också får det att ”lysa igenom”. Jag upplever ofta att just talare som brinner för sina frågor gör mig personligen engagerad, trots att jag kanske inte varit det i just den specifika sakfrågan från början. Detta går som en röd tråd genom det mesta.

Jag tänker även på när jag vann Stora Bloggpriset, så var det någon journalist någonstans som sa att något som förenade oss vinnare i de olika kategorierna var att vi brinner för vår sak och det är helt sant. Jag älskar fortfarande att blogga, jag älskar fortfarande att skriva om många ämnen som jag är engagerad i, men den där brinnande lusten i bloggandet har inte längre samma, intensiva glöd, förutom när jag skriver om just specifikt de ämnen som jag verkligen brinner för.

Att Ilona´s tal blev starkare och mer meningsfullt än de andra politikerna handlar troligen om att hennes engagemang för den här dagen har varit lite större, då hon var med och kämpade för att Fadime skulle få en egen hedrande plats i Uppsala.

Jag tror att det här är särskilt utmärkande bland politiker, alltså att det inte bara får handla om ord. Du kan säga hur många ”rätt ord” som helst och så många vettiga saker, men jag tror att det ändå är svårt att nå ut till folk om det saknas glöd. Det är svårt att se en talare, oavsett om det är en politiker eller annan person, som trovärdig om man inte talar med grunden i en egen övertygelse.

Jag tror att det var en av de stora ”hemligheterna” med Olof Palme´s popularitet. Han inte bara sa ”rätt” saker, han hade också ett starkt engagemang och dessutom en stark karisma och det tror jag är ett stort plus för att en politiker ska nå ut med sitt budskap till många.

Här kan ni se hela talet som Sara Mohammed höll i Lördags och som jag inte lyckades få med. Där finns även en hälsning från Fadime´s syster Songül, deras advokat och delar av de andra talarnas ord.

Läs även andra bloggares åsikter om Ilona Szatmari Waldau, politik, vänsterpartiet, politiker, engagemang, drivkraft, brinner för sin sak, uppsala,

Barnfattigdom Del: 3

Publicerat 10 oktober, 2011 av Fatou Lusi

Barnfattigdom Del: 1 Fokus

Barnfattigdom Del: 2

I Tisdags hade kommunen anordnat vad man kallade Medborgardialog om barnfattigdom på Grand i Uppsala. Kvällens huvudfråga var: ”Fattiga barn-finns de i Uppsala?”

Förutom medborgare var där följande representanter:

Medverkande:

Elisabet Näsman, professor Uppsala Universitet.
Företrädare från Stadsmissionen, FrälsningsarmÃ©n och Svenska kyrkans diakoner (Barnombudsmannen i Uppsala fick förhinder p.g.a. sjukdom).
Representanter från socialtjänsten Uppsala kommun.
Gottsunda Dans & Teater
Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, socialnämnden för barn och unga samt barn- och ungdomsnämnden.

Det handlade alltså om dialoger. De medverkande som var med berättade om sina verksamheter och de som var ”publik” ställde frågor ibland och berättade om sina egna erfarenheter ibland. Den gemensamma nämnaren på kvällens ämne var i alla fall att samtliga som var där verkade eniga om att det finns fattiga barn i Sverige och i Uppsala. Ingen ville ha kvar det där frågetecknet på kvällens huvudfråga. Det var en bra utgångspunkt. Sedan gick kvällen med berättelser från de som arbetar med dessa frågor och de fattiga barn och familjer de möter i sina yrken, blandat med publikens kortfattade berättelser om sin egen situation och sina egna liv.

En mamma berättade att hon varit ensamstående i många år och att barnen nu blivit vuxna. Hon berättade att hon under barnens uppväxt dragit på sig skulder och lån som hon nu ännu håller på att betala tillbaka och har kvar ca 250 000 kronor i skulder i dag, som hon hoppas kunna vara klar med om sju år.

Hon ifrågasatte att underhållsstödet inte har höjts mer än det har (som jag själv skrev om i en debattartikel nyligen, då jag ifrågasatte att underhållsstödet endast höjts med 100 kronor på hela 17 år.) Den här mamman tog upp det här utifrån att professor Elisabet Näsman som medverkade och som har forskat om just barnfattigdom och dess konsekvenser, berättade att just ensamstående mödrar är den grupp som enligt forskning procentuellt är en av de allra mest utsatta när man talar om barnfattigdom.

Jag ville ge henne stöd i det hon berättade och ge henne siffror jag hade i huvudet. Jag ville ge uttryck för mina egna tankar i ämnet. Jag var inställd på att debattera för min sak. En fråga om klassamhälle och barnfattigdom som intresserat och engagerat mig länge nu. Jag ville debattera för din sak och för många andra familjer som lever i relativ fattigdom i dagens Sverige.

Många under kvällens lopp tog upp detta om otillåtna skolavgifter. Alla som tog till orda var eniga om att dessa ”smygavgifter” måste bort! Vi åhörare uppmanades även att strida mot dessa avgifter aktivt i vår vardag i våra barns skolor. SOM jag har debatterat detta genom åren!! Och erfarit en hel del som jag tänkte att jag ville dela med mig av.

Sedan berättade några i panelen om barn som är mer svårnådda för att ge extra insatser. Barn som ”försvinner i statistiken” för att föräldrarna inte får ekonomisk komplettering från socialtjänsten. Där föräldrarna lever precis på normen och därför inte har kontakt med socialtjänsten. Här hade jag velat inflika att det finns föräldrar som lever en bra bit under normen, men inte har rätt till socialbidrag av olika skäl. Jag kan räkna upp minst fyra barnfamiljer som jag känner till som inte får något socialbidrag alls trots att att de lever en bra bit under normen. Familjer där föräldrarna av olika skäl inte vill eller förmår eller har möjligheten att leva upp till socialtjänstens krav och regler.

Jag skulle också vilja ställa frågan hur stort beräknas mörkertalet vara när man talar om barnfattigdom?

Elisabet Näsman berättade om att antalet fattiga barn har tredubblats på inte allt för många år. En annan i panelen berättade att hon arbetat med dessa frågor i trettio år och att hennes uppfattning är att det finns fler barn som lever i fattigdom och relativ fattigdom i dag än för trettio år sedan.

Jag ville komma med frågor, råd och berättelser som jag fått berättat för mig sedan jag börjat intressera mig för dessa frågor mer öppet och konkret. Jag ville dela med mig av kunskap jag har i dessa frågor.

Men någonstans tog mina ord slut den här gången. Jag känner mig rätt van att prata och debattera i både tal och skrift. Jag känner mig relativt trygg när jag pratar i TV och på radio. Men här. I ett fullsatt, men inte allt för stort rum, tog mina ord slut. Helt plötsligt kom allt för nära och blev personligt. Eller bara så nära att jag tappade förmågan att strida. Att påverka. Det väckte tankar. Minnen. Från nu. Och då. Från en annan tid. Min svaghet och styrka flyter ihop och blir ett.

Era berättelser och ord som ni delat med er av till mig genom mail, kommentarer och personliga möten. Jag ville föra dem vidare anonymt. Ge er alla en röst.

Jag tänker på Susanna Alakoski. Hennes ord som etsat sig fast i mig. Om klassamhället och barnfattigdom. Om hur inget har en början eller ett slut, för allt hänger ihop. Skammen. Smutsigheten. Kampen. Uppgivenheten. Skönheten i det enkla. Styrkan i att ha skapat sig något själv. Blandat med skuld och känsla av att vara mindre värd. Att stå i skuld. Att inte ha lov att ta för sig. Otillräcklighet.

Det knyter sig i magen. En klump i halsen. Jag lyckas inte svälja den när jag cyklar hem i natten. Förlåt. Förlåt för att jag inte lyckades föra era berättelser och er smärta vidare denna gång…

Läs även andra bloggares åsikter om uppsala, medborgarsamtal, sociala problem, barnfattigdom, uppsala kommun, socialtjänsten, extra resurser, otillåtna skolavgifter, elisabet näsman, politiker, fattiga barn, ensamstående, konsekvenser,

Veckans Debatt: Vad håller vänsterblocket på med?

Publicerat 7 juni, 2010 av Fatou Lusi

Skärmdump från Aftonbladet

Jag är uppväxt med två politiskt intresserade föräldrar. Mina farföräldrar, särskilt min farfar var väldigt aktiv inom politiken och det har så klart präglat mig en del.

Min mamma var även hon mycket politiskt aktiv under min uppväxt och dessutom väldigt politiskt kunnig. Min pappa har aldrig varit politiskt aktiv, däremot intresserad och har röstat varje val, sedan han fick börja rösta.

Mina föräldrar har, liksom mig alltid röstat på partier i vänsterblocket, även om de röstar på olika partier.

Själv tycker jag det är viktigt att rösta och har ett starkt intresse för politik. Även om jag sällan skriver politiska inlägg, så är politik en ganska väsentlig och stor del av mitt liv. Jag hade en kort tid under min ungdom då jag var politiskt aktiv i ett ungdomsförbund. Det har säkert framgått i min blogg ändå, genom åren, att jag inte tillhör något av partierna i högerblocket…

Jag har alltid röstat efter min ideologi, och inte vad som skulle gagna mig själv ekonomiskt, även om dessa intressen i perioder har förenats.

Jag kommer absolut att fortsätta rösta. Jag kommer fortsätta rösta på partier inom det vänstra blocket. Allt annat strider mot allt det jag tror på.

Men. Jag är verkligen skitbesviken på valkampanjen!! Jag tycker att det högra blocket för fram en bra röst. De kommer med viktiga och konkreta förslag som engagerar! De gör sin röst hörd och inte nog med det; de gör det bra, även om det tar mig något emot att erkänna det! 😉

Faktum är att jag tycker vänsterblocket, med sossarna i spetsen gör en fullständigt katastrofal valförberedelse! Om jag stod och vägde osäker mellan blocken skulle jag få väldigt svårt att finna skäl att rösta på något parti i vänsterblocket!!

Jag är verkligen djupt besviken men inte förvånad över de sjunkande siffrorna för sossarna!

Till själva debatten:

Röstar du? Varför/varför inte?
Lägger du din röst efter vallöften eller ideologi, av ”gammal ohejdad vana” eller av något annat skäl?
Vad tycker du om årets valförberedelser?
Vilka valfrågor är viktigast för dig?
Vad skulle du själv kämpa för/emot om du vore politiker?
Hur mycket/lite skulle krävas för att du skulle byta block?

Om du har andra förslag på frågeställningar, så är det förstås bara att lufta dem bland kommentarerna. Så länge det handlar om politik och det gör ju hela vår tillvaro och vårt samhälle!

Läs även andra bloggares åsikter om politik, vänsterblock, högerblock, valår, valet 2010, rösta, debatt, politiker, veckans debatt,

Veckans Radiokåseri: Politikers skelett i garderoben

Publicerat 22 april, 2010 av Fatou Lusi

Vem har inte ett skelett i garderoben?

I förrgår sändes ännu ett kåseri i Radion av mig. Den här gången handlar det om att det är valår i år, politikerlöften och politikers skelett i garderoben! Du kan lyssna på Kåseriet HÄR (dra fram tidvisaren till: 11:20)!

Några av mina tidigare radiokåserier och krönikor finner du HÄR! (Direktlänkar)

Läs även andra bloggares åsikter om kåseri, radio uppland, krönika, politiker, löften, valår, skelett i garderoben, ironi, humor, fatou touray,

Hur länge ska vi jobba?

Publicerat 16 november, 2008 av Fatou Lusi