Konflikten i Sydafrika 1910-1994

Barns lidande i ett samhälle uppbyggt med apartheid

Säkerhetsstyrkornas operationer i svarta förstäder ledde även till många dödsskjutningar. Enligt officiella uppgifter sköts 201 barn till döds av polis i samband med oroligheter under 1985. Det verkliga antalet kan vara betydligt högre, men p.g.a. presscensur och andra restriktioner försvårades oberoende bedömningar av situationen.

Utan tvivel har säkerhetsstyrkorna närmast permanenta närvaro i svarta förstäder allvarligt bidragit till en hotfull atmosfär av våld. Tusen och åter tusen Sydafrikaner har till följd av en medveten regeringspolitik fått sina grundläggande mänskliga rättigheter kränkta. De har fängslats, misshandlats och torterats eller dödats för att de har vägrat finna sig i de orättvisor, som innebär att de p.g.a. sin hudfärg förvägrats ett människovärdigt liv i samhället.

Regeringens våldspolitik präglar både utövarna och de våldsutsatta. Black Sash, en medborgarrättsgrupp av huvudsakligen vita kvinnor engagerade mot apartheids orättvisor, formulerade problemet så här:

”I detta förlopp av våld förråas allt fler människor, särskilt de unga, genom den brutalitet de själva erfar eller utövar eller både och. Detta gäller unga män i poliskåren eller armén. Detta gäller unga människor i förstäderna, vilka får utstå all denna brutalitet; reagerar mot den och själva tillämpar den; och inte enbart mot förövarna utan även mot dem i deras samhälle, vilka de uppfattar som samarbetsmän. Det är svårt att se hur en liknande process, om någon, effektivt ska kunna undanröja alla de skadeverkningar som nu åstadkommes, särskilt mot unga människor… Ingenstans lyser våldet igenom mer än på det sätt barn behandlas.”

Det råa och fruktansvärda våld som skedde mot barn och ungdomar i Sydafrika är på inga grunder försvarbart.

I December 1986 uppgav dåvarande justitieminister Coetzee att det då hölls 114.220 personer intagna på fängelser. Dåvarande minister för lag och ordning Vlok, uppgav samtidigt att 58. 962 personer under 18 år hölls i häkte i avvaktan på rättegång under 1986. Rasåtskillnadspolitikens försök att begränsa svartas rörelse- och bosättningsfrihet gjorde hundratusentals svarta till lagbrytare.

Ett överskuggande problem för många familjer har varit svårigheterna för nära anhöriga att träffa sina fängslade barn. Något generellt tillstånd för besök gäller inte, utan ett särskilt tillstånd måste beviljas för varje enskilt fall och vid varje tillfälle. Många anhöriga har tvingats erfara att när de väl lyckats lokalisera sina barn- inte sällan efter tidskrävande efterforskningar- har de inte medgivits tillstånd att besöka dem.

En del föräldrar har kunnat sluta sig till att barnet hållits i ett visst fängelse genom att fångpersonalen accepterat att ta emot kläder och mat. Andra har till sin förtvivlan blivit hänvisade till än den ena än den andra polisstationen i sina försök att utverka besökstillstånd. Reglerna för hur fångar som är hållna enligt undantagslagarna skulle behandlas, anvisade också bestraffningar för ett tjugotal typer av överträdelser. Den som ”avsiktligen ljuger eller visar bristande respekt” för fångpersonal kunde bestraffas med isoleringscell i upp till trettio dagar eller spöslitning. Vidare var det straffbart att lämna klagomål som myndigheterna ansåg var ”falska, bagatellartade eller illvilliga.”

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om sydafrika, konflikten i sydafrika, rasåtskillnad, apartheid, politik, politiska fångar, mänskliga rättigheter,