Den svåra föräldrarollen

Det svåraste med att vara förälder måste ändå vara att man kan vara hård och bestämd när det behövs och mjuk och medgörlig vid rätt situationer. Jag tycker mig också uppleva att just det där är svårare som ensamstående än när man lever tillsammans.

Ofta när man lever tillsammans så brukar den ena föräldern kunna säga ifrån och vara bestämd och den andra lite ”mjukare” och mer tillmötesgående. Ibland kan det också vara så att man växlar dessa roller. När det gäller en sak så kanske den ena föräldern säger ifrån och är den som fostrar, medan den andra tar på sig rollen som ”lyssnare och vägledare” och ibland byter man dessa roller i olika situationer.

Som ensamstående är det här en svårighet som blir mer påtaglig. Jag tror aldrig jag har beklagat mig över att vara ensamstående och jag gör inte det nu heller. Att leva själv med mina barn har varit ett medvetet val som jag har gjort och som jag i huvudsak trivs väldigt bra med. Men att det också innebär vissa svårigheter kan man ju inte heller sticka under stolen med.

Att sätta gränser och visa kärlek är två av de saker som jag tror är allra viktigast i ett föräldraskap, men det första kan vara nog så svårt att praktisera!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Bloggstafetten: Mobbning

Jag är med i Bloggstafetten! Den har ju pågått i flera år nu och nu har det alltså blivit min tur på listan för denna omgång. Thomas Hartman har gett mig ämnet Antag att du är lärare och upptäcker att två elever i din klass mobbar en tredje. Vad gör du för att lösa problemet?

Tack, Thomas för ett intressant ämne som jag är glad att lära mig mer om!

Jag är faktiskt inte särskilt insatt i detta ämne, så det var bara att plugga på, vilket jag ser som en absolut tillgång för mig personligen och inte som ett nederlag. Jag måste erkänna att det är lite ”skämmigt” att en fyra barns mamma som mig, inte har bättre koll på mobbning och hur man kan få mobbning att upphöra. Ã… andra sidan så beror det på att jag inte, vad jag känner till har varit inblandad i mobbning, varken själv eller genom mina barn. Däremot har min mamma jobbat aktivt med dessa frågor i skolor och genom föreläsningar, men jag har inte själv fördjupat mig i denna fråga.

Även om jag nu inte har så mycket kunskap, så vill jag ändå säga att jag, likt alla människor jag träffat är helt emot mobbning och absolut aldrig skulle stötta ett sådant beteende. Nu skulle det ju inte handla om mina åsikter om mobbning, utan vad jag, om jag vore lärare, skulle göra om två av mina elever mobbade en tredje elev.

Först och främst skulle jag kontakta mobbnings gruppen på den skolan jag arbetade. Jag tror alla skolor har en mobbnings grupp idag (?). Jag skulle diskutera med dem om åtgärder. Det jag själv skulle föreslå är först och främst ett samtal med den utsatta eleven och dennes föräldrar. Jag skulle berätta för dem vad jag sett eller hört och förklara att jag inte skulle acceptera att en av mina elever blir mobbade. Jag skulle förklara för eleven att det inte handlade om henne/honom, utan det var de som mobbade som problemet låg hos. Jag skulle också förklara för eleven och föräldern att jag skulle göra allt som stod i min makt för att förhindra att detta fortsatte. Jag skulle också i samförstånd med eleven, föräldern och mobbnings gruppen göra upp en handlings plan för hur vi skulle gå vidare i detta.

Jag skulle också också försöka få reda på av eleven hur mobbningen yttrade sig? Om den skedde främst på skolgården, i klassrummet, på fritiden, på nätet eller vart? Jag skulle också ta reda på vad mobbningen handlade om? Klädstil? Avundsjuka? Sexualitet? Rasism? Klass tillhörighet? Vilken typ av utanförskap som den mobbade kände.

Därefter skulle jag ha enskilda samtal med de två elever som mobbade tillsammans med deras föräldrar. Jag skulle under samtliga av dessa samtal ha med mig någon ur mobbnings gruppen. Jag skulle göra klart för de som mobbade att jag under inga omständigheter skulle acceptera att någon i klassen blev mobbad. Därefter skulle jag försöka komma ”under ytan” på eleven som mobbar och även dennes förälder för att se om det finns någon särskild grund till att den som mobbar, utsätter någon annan för mobbning. Kan det vara så att eleven själv känner ett utanförskap? Rädsla att bli utan kompisar? Ofta mobbar ju de som själva är osäkra och har dålig självkänsla. På något underligt sätt så tror man att det styrker en själv, genom att man trycker ner någon annan. Om det då kom fram från eleven eller dennes förälder att den till exempel inte vågar stå emot grupptryck, att den känner aggressivitet eller något annat, så skulle jag dels göra upp en arbetsplan med föräldern och dels i egenskap av lärare, påbörja att jobba med elevens brister för att stärka dess självkänsla.

Därefter skulle jag ha ett samtal med hela klassen, där jag talade om vad som pågick och förklara att jag inte tänkte acceptera detta. Jag skulle inte peka ut varken ”offer” eller ”förövare”, även om klasskamraterna med största sannolikhet redan skulle vara medvetna vilka det gällde.

Sedan skulle jag läsa på mycket, mycket mer om mobbning. Hur man kommer till rätta med det. Hur man går vidare. Vilka arbets planer med mobbnings förebyggande arbete som ger ”bäst resultat”. Jag skulle också gå på djupet med vilka problem som finns i klassen/skolan för att denna situation kan uppstå över huvud taget. Jag skulle ha regelbundna uppföljnings samtal med alla berörda och inblandade, men skulle även dra in eller i alla fall uppdatera ledningen på skolan om vad som pågick.

Om det var något uppenbart ”udda” med den mobbade eleven. Låt oss säga att h*n gått ut med att h*n är homosexuell, eller att personen ifråga kanske är relativt nyinflyttad till Sverige och inte har kommit in i samhället på ett sätt som mobbarna anser som ”udda” eller att eleven i fråga är väldigt överviktig etc. Då skulle jag försöka få någon kunnig i det ämnet att komma och föreläsa i klassen för att ge en förståelse i ämnet. Jag tror själv att den typen av mobbning handlar om rädsla och osäkerhet hos den som mobbar och att man löser en hel del med kunskap, även om det inte löser allt. Jag skulle själv också undervisa mycket om vikten att få vara individer, även om vi alla är människor. Vikten av att vi faktiskt ser olika ut, har olika uppfattningar och olika känslor och drömmar.

Jag tror att jag som lärare hade kunnat gå ganska långt för att få mobbningen att upphöra, eftersom jag personligen i min natur har väldigt svårt att acceptera orättvisor.

Om jag, mot förmodan, absolut ändå inte kunde få stopp på mobbningen, skulle jag, som ett allra sista steg, om det inte går att få stopp på mobbningen, ser att alla berörda elever mår dåligt och den mobbade har det lika illa, eller kanske till och med värre, så skulle jag, som ett allra sista alternativ, se om det gick att förflytta de som mobbar, eller i alla fall någon av dem. Detta skulle dock som sagt vara ett allra sista alternativ, eftersom det dels finns risk att den som mobbar tar med sig problemet till nästa skola och man därmed endast förflyttar problemet. Dessutom finns det också risk att den som mobbar har gjort det för att den själv upplever ett utanförskap som därmed kan stärkas vid en förflyttning. Om den som blir mobbad vill flytta så skulle jag verkligen försöka få den att stanna så länge det finns hopp om att reda ut situationen, eller i sista fall flytta den/de som mobbar. Skulle jag däremot ha en känsla av att mobbningen skulle fortsätta av andra elever även om man flyttade mobbarna, så skulle jag stödja en flyttning av den som blir mobbad, för den elevens bästa.

Samtidigt som jag i så fall dels skulle se det som ett stort misslyckande för skolan, men också inse att problemet ingalunda skulle vara löst i och med detta, för då skulle risken för ett nytt ”offer” vara över hängande, så då skulle jag fortsätta att aktivt jobba med förebyggande arbete i mobbnings frågan.

Om det gick så långt att jag uttömt mina, skolans och föräldrarnas resurser för att komma tillrätta med problemet, så skulle jag även kontakta någon av de organisationer som finns mot mobbning. Till exempel Friends!

Detta är alltså vad jag hoppas och tror att jag skulle göra som lärare om två elever mobbade en tredje i klassen. Men, som sagt, skulle jag stå inför detta så skulle jag söka mer information av de som är duktiga på dessa frågor och då kanske jag skulle handla annorlunda, om någon ”expert” rekommenderade andra metoder!

Nu lämnar jag stafettpinnen vidare för denna gång. Pinnen går till Steffanie Müller. Ämnet jag ger henne är följande: ”Vad får dig att känna dig primitiv? Vad får dig att tycka att andra människor är primitiva?”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,