Reseberättelse Del 12

Om du inte läst de tidigare delarna, så kan du göra det om du klickar på dessa länkar:

Reseberättelse Del 1

Reseberättelse Del 2

Reseberättelse Del 3

Reseberättelse Del 4

Reseberättelse Del 5

Reseberättelse Del 6

Reseberättelse Del 7

Reseberättelse Del 8

Reseberättelse Del 9

Reseberättelse Del 10

Reseberättelse Del 11

Ur min privata resedagbok:

”Det är ofrånkomligt att tänka en del på hemresan och det är tur vi kommer hem precis innan jul, eftersom jag tycker om julen och dessutom glädjes över att fira den med mamma och pappa. Annars hade det varit ännu mycket svårare att resa härifrån.

Jag kommer sakna alla ljud här; prasslet från palmbladen, uppvaknaden av tuppar som gal och böneutropen. Syrsorna som spelar på kvällarna, fågelkvittret, dånet från vågorna som slår, bilarnas tutande…

Den konstanta doften av Churay (rökelse) kommer jag också att sakna.

Ska sanningen fram så är det nog bara duschar, toaletter, moskitos och småkryp jag inte kommer att sakna, men till och med det har sin charm när man älskar ett land så mycket som jag älskar Gambia.”

Den kommande dagen var jag och Isa hemma hela dagen, då vi fick håren flätade. De andra var iväg till Banjul och sedan var de på stranden under dagen.

Bild 1277

F ´s kompis Ndeý flätade mig och F flätade Isatou

Bild 1278

Det tog ca: 10 timmar…

Bild 1283

Bild 1238

Vi fick lunchen tillagad åt oss medan vi flätade, så vi tog bara en kort paus för att äta… Jag har för mig att vi åt Benachin, men minns inte säkert…

Bild 1239

Bild 1286

Så småningom kom tjejerna hem från stranden och duschade och började fixa sig…

Bild 1276

Mabou passade på att spela lite fotboll på gården med vakten, som också var en av hans två bästa kompisar i Gambia: Badou (fast han och Mabou kallade varandra för ”smallboy”) och med en annan kille: Yosupha

Bild 1291

Till slut var vi färdiga…

Bild 1292

Isa fick hjälpa F lite med hennes hår också…

Bild 1293

Ndeý pustar ut, för så snart jag blev klar, så satte hon igång med Binta ´s hår och det tog nästan hela natten och då blev de ändå inte klara utan fick slutföra det ett halvt dygn senare…

Bild 1295

Mabou, jag och Musa

Vi andra stack iväg till Mabou ´s namne / toma ”stora” Mabou för att hälsa på honom, hans fru och deras sex månader gamla dotter; Isha.

Bild 1296

Tyvärr tog batteriet i kameran slut när vi var där, så det här var den enda bild jag fick där

Något hände dock med Mabou den här kvällen. Han hade visserligen varit ganska rädd de gånger vi sett Kankuran och han frågade i stort sett alla vi träffade om Kankuran, men den här kvällen fick han verkligen någon slags överdriven skräck för Kankuran. Redan på väg till stora Mabou pratade han om Kankuran och att han inte skulle kliva ur bilen när vi kom fram till Mabou. När vi väl var framme och knackade på hon stora Mabou, så satt lilla Mabou kvar i bilen.

När stora Mabou öppnar dörren, så tar lilla Mabou sats och springer allt vad han har mot dörren. Stora Mabou tror att han ska få en jättekram av lilla Mabou och håller ut armarna för att ta emot honom, varpå lilla Mabou springer förbi stora Mabou, rundar honom och ställer sig och håller i stora Mabou ´s ben och skriker: ”Mabou! Stäng dörren! Och lås den nu!!”

Stora Mabou stänger och låser dörren och sedan frågar han lilla Mabou: ”Vad är det? Varför måste dörren vara låst?” Mabou säger, helt uppskakad: ”Kankuran kan komma annars!”

Sedan går han och kontrollerar att dörren verkligen är låst.

Medan vi hälsar på hos stora Mabou så pratar lilla Mabou konstant om Kankuran. Vi försöker gång på gång att byta samtalsämne, men lilla Mabou återkommer konstant till Kankuran.

Plötsligt hörs det ljud utifrån hallen. Lilla Mabou spärrar upp sina ögon och klamrar sig fast vid mig och skriker: ”Vem är det som kommer?”

Stora Mabou svarar lugnt: ”Det är mina gäster från Senegal!”

Lilla Mabou ser fortfarande skräckslagen ut när han frågar: ”Men hur kom de in?”

Stora Mabou svarar tålmodigt: ”De har en nyckel…”

Det var svårt att hålla sig för skratt, för varje fråga som Mabou frågade, så verkade han tro att han skulle få ett övernaturligt svar och han såg lika förvånad ut varje gång stora Mabou gav honom ett helt självklart och ofarligt svar.

Till slut blev det dags att åka vidare. Vi skulle också åka och besöka Stora Jai och Fansu.

När vi skulle säga hej då, ville först inte lilla Mabou åka. Sedan vägrade han lämna huset förrän vi alla hade satt oss i bilen och då kom han springande och kastade sig in i bilen, varpå han skrek till sin kompis och vår chaufför Musa: ”Drive the car and drive it fast!” Sedan kastade han sig ner på golvet i bilen.

Eftersom det är sand på alla små gator så är det omöjligt att köra snabbt och dessutom är vägarna så dåliga att man inte kan köra snabbt för att inte förstöra bilarna. Mabou var mycket upprörd över att Musa körde så sakta…

När han sedan insåg att vi inte skulle hem, utan åka vidare till andra släktingar så var han mycket upprörd. Han genomgick ungefär samma procedur när vi kom hem till stora Jai och Fansu.

Alla vi träffade denna kväll försökte lugna Mabou och säga att Kankuran inte är så farlig och att han ändå inte får ge sig på turister eller pojkar, men inget någon sa kunde stilla Mabou ´s skräck denna natt.

Jag vet inte varför det här kom upp just denna kväll eller varför det kom upp så här starkt, för det var bara den här kvällen som han visade sig oerhört rädd för Kankuran…

På vägen hem blev vi stoppade av polisen för någon påhittade lagöverträdelse. Kanske polisens fru fyllde år nästa dag och han inte hade råd till någon present?

Vi köpte med oss afra chicken (grillad kyckling) på väg hem.

22160_245171851479_605716479_4748813_2174100_n

Men även den här dagen tog slut och det var nog Mabou evigt tacksam för!

Binta har uppdaterat med några av hennes videobloggar från resan!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

När döden kommer nära…

Jag har tidigare i veckan skrivit om hur döden kommit nära i vår familj. Det är underligt det där hur man börjar omvärdera sitt eget liv och sina närstående när döden kommer nära. Hur man börjar omvärdera vad som är viktigt i ens liv och prioritera bort det som inte är viktigt!

Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Hur vill jag att min död ska se ut? Med mitt liv just nu är jag relativt nöjd. Jag har en önskan om att fortsätta utvecklas, både yrkesmässigt och privat. Jag kommer att jobba för det. Jag har naturligtvis också drömmar och önskningar för framtiden som jag tänker jobba för att uppfylla. Sedan har jag också drömmar som jag nog väljer att behålla som drömmar. Jag tror att drömmar är bra.

Hur ens död ska se ut, är ju inte något man kan påverka (för det mesta), men såsom de flesta människor så hoppas jag förstås att jag har många, många år kvar av mitt liv. Däremot så vet jag att om vi drabbas av sjukdom eller olycka, så kan man inte påverka det särskilt mycket. Man väljer inte en dödlig sjukdom och man väljer inte att förolyckas i en olycka man inte kunnat förutse. Problemet är att de flesta i min omgivning som gått bort eller som står inför den svåra vetskapen att de kanske inte har så långt kvar, har drabbats av just sjukdom. Det får mig att tänka till lite!

Jag hoppas som sagt att att jag har många år kvar av lycka, glädje, sorg och allt annat som hör livet till, men när det väl är dags, så har jag sagt till mina barn att de ska sjunga ”Mama” av Brenda Fassie på min begravning. För något år sedan tränade de faktiskt på den, för just den sakens skull, sedan kom de och sa: ”Men mamma, jag tror inte vi klarar det (att sjunga) om du är död…” Nåja, i annat fall kanske de kan spela låten för mig i alla fall? Att originalsångerskan själv skulle sjunga, är ju uteslutet, eftersom hon själv gick bort för några år sedan…

Ibland blir jag väldigt rädd när jag tänker på döden, dels för att vi inte vet vad som kommer efter den, men också för att den är så väldigt slutgiltig. Det går liksom inte att ta tillbaka eller ändra…

Men ibland känns det som om jag inte alls är rädd, utan bara som om det är en del av livet som man måste acceptera och en tanke man måste försonas med.

Till sist en tanke till alla er som mist en närstående eller som själv drabbats av sjukdom.

Hur ser du på döden?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,