Han kanske inte menade så illa. Egentligen…

antirasistiska bussarHärom dagen skrev jag om händelserna med busschauffören som så fint ordnade med sitt eget lilla ”apartheidsystem” i busskön.

Efter artiklarna om händelsen, gick chauffören själv ut med ett uttalande:

”Enligt honom gjordes uppdelningen av rent praktiska skäl, för alla passagerares bästa.

– Det finns de resenärer som man kan kalla för ”snusgubbar”, som har mycket bagage och är bara ute efter att köpa snus på Åland. De andra som inte kommer med något bagage, sådana gäster som bara är ute för att äta, utan att handla, fick sitta mer ostört, säger chauffören Bengt Backman, till Expressen.”

Jag läste uttalandet om och om igen och kan verkligen inte förstå att denna man inte själv ser att hans uttalande egentligen bara cementerar det han är så upprörd över att anklagas för. Sedan kan jag känna också att det är väldigt vad känsliga människor är för att säga saker rakt ut. Om det finns ett problem med de s.k. ”snusgubbarna”, så ta det med dessa individer om eller när de stör övriga passagerare. Att i stället låta en hel buss fyllas med folk som ”ser ickesvenska ut” eller som har ”ej svenskklingande namn”.

Dagen efter rapporterade medier även om att dessa problem fanns på andra rederiers samarbetande bussbolag, även om det rådde delade meningar för om detta skett eller ej. Se gärna inslaget i länken och skapa en egen uppfattning.

Det tycks dock finnas ett problem, både historiskt sätt och om man ser på nutiden. Då tänker jag både på indelningar som skedde på bussarna i Sydafrika under apartheidtiden, bussarna som Rosa Parks startade ett uppror som spred sig. Jag tänker även på händelsen med min son som vägrades plats bredvid en äldre dam (som jag nämnt vid flera tillfällen), jag tänker på andra bussrelaterade händelser i min egen familj som handlat om liknande händelser, jag tänker på dessa rederiers samarbetspartners med olika bussbolag och jag tänker på andra händelser det rapporterats om i media och som handlat om just bussar och rasism.

Det finns naturligtvis en väsentlig skillnad på det som sker i Sverige idag och det som jag tagit som exempel på det som skett historiskt sätt och det är att då handlade det om lagar, nu handlar det om enskilda individer. Ibland busschaufförer och ibland passagerare.

Gemensam nämnare tycks vara att det är svårt för människor med olika hudfärg att samsas på bussens utrymme. Eller det är svårt för ljusa människor att behöva dela bussäte med en som är mörk.

Busschauffören Bengt är upprörd. Han är naturligtvis ingen rasist! Det enda han ville var ju att skydda alla ljusa svenskar mot ”snusgubbarna” och han kom på den förträffliga idén att låta dem sitta med alla som eventuellt kunde ha ”utländsk” bakgrund, för det gör väl inget om de skulle bli störda av ”snusgubbarna”…?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Konflikten i Sydafrika Del: 3

Konflikten i Sydafrika 1910-1994

Barns lidande i ett samhälle uppbyggt med apartheid

Säkerhetsstyrkornas operationer i svarta förstäder ledde även till många dödsskjutningar. Enligt officiella uppgifter sköts 201 barn till döds av polis i samband med oroligheter under 1985. Det verkliga antalet kan vara betydligt högre, men p.g.a. presscensur och andra restriktioner försvårades oberoende bedömningar av situationen.

Utan tvivel har säkerhetsstyrkorna närmast permanenta närvaro i svarta förstäder allvarligt bidragit till en hotfull atmosfär av våld. Tusen och åter tusen Sydafrikaner har till följd av en medveten regeringspolitik fått sina grundläggande mänskliga rättigheter kränkta. De har fängslats, misshandlats och torterats eller dödats för att de har vägrat finna sig i de orättvisor, som innebär att de p.g.a. sin hudfärg förvägrats ett människovärdigt liv i samhället.

Regeringens våldspolitik präglar både utövarna och de våldsutsatta. Black Sash, en medborgarrättsgrupp av huvudsakligen vita kvinnor engagerade mot apartheids orättvisor, formulerade problemet så här:

”I detta förlopp av våld förråas allt fler människor, särskilt de unga, genom den brutalitet de själva erfar eller utövar eller både och. Detta gäller unga män i poliskåren eller armén. Detta gäller unga människor i förstäderna, vilka får utstå all denna brutalitet; reagerar mot den och själva tillämpar den; och inte enbart mot förövarna utan även mot dem i deras samhälle, vilka de uppfattar som samarbetsmän. Det är svårt att se hur en liknande process, om någon, effektivt ska kunna undanröja alla de skadeverkningar som nu åstadkommes, särskilt mot unga människor… Ingenstans lyser våldet igenom mer än på det sätt barn behandlas.”

Det råa och fruktansvärda våld som skedde mot barn och ungdomar i Sydafrika är på inga grunder försvarbart.

I December 1986 uppgav dåvarande justitieminister Coetzee att det då hölls 114.220 personer intagna på fängelser. Dåvarande minister för lag och ordning Vlok, uppgav samtidigt att 58. 962 personer under 18 år hölls i häkte i avvaktan på rättegång under 1986. Rasåtskillnadspolitikens försök att begränsa svartas rörelse- och bosättningsfrihet gjorde hundratusentals svarta till lagbrytare.

Ett överskuggande problem för många familjer har varit svårigheterna för nära anhöriga att träffa sina fängslade barn. Något generellt tillstånd för besök gäller inte, utan ett särskilt tillstånd måste beviljas för varje enskilt fall och vid varje tillfälle. Många anhöriga har tvingats erfara att när de väl lyckats lokalisera sina barn- inte sällan efter tidskrävande efterforskningar- har de inte medgivits tillstånd att besöka dem.

En del föräldrar har kunnat sluta sig till att barnet hållits i ett visst fängelse genom att fångpersonalen accepterat att ta emot kläder och mat. Andra har till sin förtvivlan blivit hänvisade till än den ena än den andra polisstationen i sina försök att utverka besökstillstånd. Reglerna för hur fångar som är hållna enligt undantagslagarna skulle behandlas, anvisade också bestraffningar för ett tjugotal typer av överträdelser. Den som ”avsiktligen ljuger eller visar bristande respekt” för fångpersonal kunde bestraffas med isoleringscell i upp till trettio dagar eller spöslitning. Vidare var det straffbart att lämna klagomål som myndigheterna ansåg var ”falska, bagatellartade eller illvilliga.”

Fortsättning följer…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Konflikten i Sydafrika Del: 1

Det är inte helt klart hur många som dog under Sowetoupproret 1976, men enligt Reuters lär över 500 personer ha fått sätta livet till…

Konflikten i Sydafrika 1910-1994

Grundandet av apartheid, parterna i konflikten och deras mål. Inledningen på rasåtskillnads- (apartheid-) politiken i Sydafrika

Sydafrikanska lagar delade tidigt in människor bosatta där, i fyra stora raskategorier; vita, Indier, Afrikaner och färgade.

Vita är ättlingar till bosättare som har invandrat till Sydafrika från olika delar av Europa. Invandringen skedde i olika etapper med början år 1652. Den Indiska folkgruppen grundades av arbetare som fördes till Sydafrika för att arbeta på vita bosättares sockerplantager i Natal. Indierna började anlända år 1860. Den befolkningsgrupp som fått benämningen färgade är folkgrupper med blandat ursprung och Afrikanerna är de ursprungliga Afrikanerna.

Själva konflikten i Sydafrika startade tidigt. Undertryckandet av landets infödda befolkning började direkt under Europeéras invandring i Sydafrika och stadsfästes när unionen grundades 1910. ANC grundades som en motorganisation till förtrycket 1912.

År 1948 röstade de vita i Sydafrika fram The National Party så att partiet fick politisk makt att införa apartheid. Året därpå antog man en lag som kom att utsträcka förbudet mot äktenskap mellan vita och svarta, till att gälla förbud mot förbindelser mellan vita och andra ”raser”. De följande åren skedde en mängd lagförändringar i väldigt snabb takt som gjorde att den svarta befolkningens frihet och rättigheter försämrades markant. Flera organisationer mot apartheid kom att organiseras genom åren, den största och mest kända av dessa är African National Congress (ANC). Ett annat exempel är Pan Africanist Congress (PAC) och även Defiance Campaign. Viktigt att komma ihåg är att de flesta organisationerna inte var emot vita i sig, eller krävde att de skulle flytta ut ur Sydafrika, (även om det naturligtvis fanns enskilda individer i organisationerna som var av en annan uppfattning) utan de kämpade för lika fri- och rättigheter för alla folkgrupper i Sydafrika.

Utifrån kunde man lätt se hur Sydafrikanska vita makthavare försatte sig själva i en ond cirkel, som vid flera tillfällen nådde en kulmen som utmynnade i rena rama blodbad. Jag syftar då bl.a. på Sharpvillemassakern 1960, som började som en fredlig demonstration mot passlagarna, men slutade i blodbad, då polis öppnade eld mot demonstranterna. Ett ytterligare exempel är Soweto-upproret 1976 som började med en protestmarsch av skolelever som utmynnade i att 140 personer dödades efter att upplopp utbrutit.

Inför båda dessa tragedier hade den svarta befolkningen börjat göra organiserat motstånd mot den orättvisa behandling de utsattes för av den vita regimen. Detta motstånd fick i sin tur den vita regimen att sätta in än hårdare regler och fråntog de svarta än fler fri- och rättigheter, vilket fick den svarta befolkningen att protestera ännu kraftigare. Man ska också komma ihåg att det var så sent som 1961 som både PAC och ANC beslöt sig för att ta till väpnad kamp. Detta var ett stort beslut man tog till följd av den snabbt förvärrade situationen, då man tidigare varit mycket stolta över att bemöta våld och förtryck med fredliga medel, men då man efter så många årtionden av kamp utan våld, ännu inte uppnått en enda framgång, utan tvärt om, nu blev ännu mer förtryckta, tog man beslutet om att inleda en väpnad kamp.

Sharpevillemassakern 1960 där de flesta döda i efterhand visade sig vara skjutna i ryggen…

I Mars i år (2010) var det 50 år sedan Sharpevillemassakern ägde rum…

Sowetoupproret 1976

Sowetoupproret 1976, tyvärr har ljudet i denna video plockats bort, men bilderna talar också…

Fortsättning följer…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,