Posts Tagged ‘Rasism’

Att tvingas ta konsekvenserna av sina handlingar

rasismheader

medmänsklighet och respektFör en tid sedan skrev jag om ambulansföraren som vägrade ta med en flyktingpojke som hade hoppat från sjätte våningen efter ett asyl-avslag.

Jag måste säga att det glädjer mig att man tagit ärendet så seriöst att man beslutat sig för att avskeda ambulanspersonalen. Aftonbladet skriver:

”– Innehållet var mycket allvarligt. Samma dag tillsattes en utredning under ledning av landstingets säkerhetschef. Det innebär att ambulansen inte har utrett sig själv, säger landstingsdirektör Svante Lönnbark.

Utredningen visar nu att två ambulansmedarbetare uppträtt oprofessionellt.

Det handlar bland annat om brist i omhändertagande av patienten, en av dem har också stört polisen i deras arbete och fällt rasistiska yttranden.Händelsen ska nu anmälas till Socialstyrelsen.”

Själv säger jag bara Tack för att ni visar att alla människor har samma värde och att ingen ska ha rätt att förringa en annan människas värde! En 16-årig pojke har förhoppningsvis fått en viss upprättelse…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rasism, vad säger hjärnan?

rasismheader

%C3%84r%20rasismen%20inbyggd%20i%20v%C3%A5r%20biologi?

Intressant debatt, intressanta tankar och intressant studie.

Vad tror du? Kan det ligga något i den här studien? Det skulle i så fall kunna innebära att rasismen på sikt borde minska i och med att vi blir ett allt mer mångkulturellt samhälle?

Om programmet:

”Jenny Strömstedt diskuterar den senaste tidens rasismskandaler med hjärnforskaren Katarina Gospic, skådespelaren Shima Niavarani.”

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nu glömmer vi allt groll om rasism och går vidare…

gör om gör rätt1För någon vecka sedan skrevs ett öppet brev som artikel i DN till Beatrice Ask av Jonas Hassen Khemiri. Artikeln heter Bästa Beatrice Ask och har hyllats runt om på nätet och delats i det oändliga. Många var de som på facebook och andra ställen beskrev hur de gråtit när de läst artikeln för att någon satte ord på känslor de burit under hela sina liv, eller stora delar av det.

Jag tror knappast någon lämnades oberörd av den här artikeln och jag har själv ältat den i huvudet många gånger sedan jag läste den. Texten sammanfattade på många sätt det många mörka personer i min omgivning gett uttryck för och det jag själv känt av genom mina familjemedlemmar under många, många år, därför är den ett viktigt historiskt dokument, som jag ser det. Det är inte en tillfällighet att den blivit så delad och debatterad, trots att den är ganska enkelt skriven. Eller just därför?!

Idag kom ett svar på artikeln skriven av Erik Ullenhags stadssekreterare Jasenco Selimovic. Den kan du läsa HÄR! Även denna artikel är intressant, men jag måste ändå säga att jag tycker mycket av artikeln handlar om att förminska inte bara Jonas Hassen Khemiri´s känslor, utan alla de som kände igen sin egen uppväxt och sina egna liv här i vårt land, men inte bara det, jag tycker att det mest anmärkningsvärda är att i stället för att ta tillfället i akt och debattera den problematik som synliggörs i Jonas artikel, så försöker man ursäkta och vända på problemet, eller kanske till och med vända på bladet?

Det som förvånar mig mest är dock att artikelförfattaren Jasenco Selimovic skriver bland annat:

”Vissa av de här, min vän, var mer förtryckta, diskriminerade, vissa mindre. Men alla kände att de, just de, var mest utsatta, mest missgynnade. Mångas pappor hade sagt att de måste jobba tre, fyra, tio gånger mer än andra. Många av dem försöker, precis som du, se ”stöldobenägna ut” i en affär. Fråga romer, hemlösa, arbetarklassen, äldre, svarta, ungdomar, kvinnor med burkor, blyga, överviktiga.

Vems diskriminering är större, viktigare? Vilken grupp kan vi förneka rätten att känna så?

Måste vi välja, undrar du? En judisk bekant till mig säger: ”vårt problem i Malmö är det stora antalet muslimer från mellanöstern. De har inte lärt sig om utrotningen av oss, Förintelsen, därför är de ofta antisemiter”. En muslimsk bekant säger: ”vårt problem är det konkreta stödet till politiken som mördar oss och tvingar oss att fly hit”. Generaliseringar? Visst. Men vem väljer du att frånta upplevelsen? Jag ser ungdomar som tycker att det är de äldre som inte låter dem få en plats, och de äldre som osynliggörs av de unga. Vem ska jag välja? Jag läser den feministiska ikonen, Susan Okin, som tycker att mångkulturalismen inte är bra för kvinnor. Otäckt.”

Jag förstår inte riktigt varför man vänder grupper mot varandra? Jag förstår inte heller hur det skulle vara en motsättning att stå upp för och kämpa emot både homofobi, könsdiskriminering, kvinnoförtryck och rasism? Samtidigt. Att uppmärksamma gamla invanda mönster och sedan arbeta med dessa, först hos oss själva och sedan hos andra. Jag kan inte heller se att det finns en motsättning att stå upp för arbetarklassen, hemlösa, ungdomar, kvinnor med burka, romer eller vilken-utsatt-grupp-du-vill.

Självklart finns det frågor som står olika personer olika nära av olika skäl. Jag har inget starkt engagemang för vissa saker, till exempel djurförsök. Det betyder inte att jag tycker det är okej. Det betyder att jag tycker det är fantastiskt att det finns människor som är engagerade i djuren, som brinner för att stoppa djurförsök, som tar hem skadade djur och ger dem ett nytt liv. Jag älskar det!! För mig är det dock inte en motsättning till att jag kanske engagerar mig i ungdomar, feministiska frågor, rasism och hemlöshet, sexuella övergrepp eller vad det nu kan vara. Det är ju bra att människor har engagemang för olika saker, så inte massa viktiga frågor försvinner.

Jag tycker Jonas artikel är mycket viktig för många människor och den berörde mig starkt. Att anklaga honom för att ta på sig ”offerkoftan” när han försöker belysa problemet och lyfta frågan som berör så många människor, tycker jag är fegt. Utifrån upplysning kan man sedan komma till handling. Om jag vet att jag är privilegierad för att jag är vit, så kan jag också bemöta människor utifrån den kunskapen och jag kan försöka att bli medveten om mina privilegium så att jag inte fortsätter utnyttja dem i de fall där jag kan påverka och göra skillnad. Om en man blir medveten om att han har ett privilegium för att han är man, då kan han också ge mer utrymme till kvinnor i hans närhet. Om jag är privilegierad av olika skäl, så kan jag också medvetandegöra mig själv om detta och börja handla efter det, men så länge jag sätter på skygglapparna och inte vill lyfta problemet, eller ens se det, så kommer jag inte heller att kunna göra något åt det och sträva efter verklig antirasism, feminism eller vad det än gäller. Jag tror vi måste gå till botten med alla maktstrukturer, sätta fingret på dem, för att kunna komma framåt och det första steget är att synliggöra problemen och inte stoppa huvudet i sanden…

rosa och lena sundströmKlockren tweet av Lena Sundström idag apropå bussar, denna debatt och många andra aktuella debatter

Det säger inte heller att vi är världens värsta land, eller världens mest rasistiska folk. Det säger att dessa upplevelser är sanna, för att det är så oerhört många som vittnar om dem och faktiskt upplever dem. Det säger att det här är ett problem som vi måste ta tag i. Det säger inte att alla hatar varandra i Sverige eller att vi inte kan leva tillsammans, men för att kunna göra det och för att kunna hela från det som varit, måste vi också våga se och sätta fingret på det som faktiskt har varit, det tror jag inte vi gör genom att låtsas att allt är okej och att i Sverige har alla människor samma värde, när handlingar, när vårt samhälle, när vi människor som lever i det här samhället, visar något helt annat.

Eric Rosén skriver också om dessa två artiklar: Selimovic´ fegar ur fullständigt

Susanna Alakoski skrev även ned sina tankar runt dessa artiklar på sin facebook: Det svänger

Rakel Chukri skriver: Världsfrånvänd stadssekreterare

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Han kanske inte menade så illa. Egentligen…

samhälleheader

antirasistiska bussarHärom dagen skrev jag om händelserna med busschauffören som så fint ordnade med sitt eget lilla ”apartheidsystem” i busskön.

Efter artiklarna om händelsen, gick chauffören själv ut med ett uttalande:

”Enligt honom gjordes uppdelningen av rent praktiska skäl, för alla passagerares bästa.

– Det finns de resenärer som man kan kalla för ”snusgubbar”, som har mycket bagage och är bara ute efter att köpa snus på Åland. De andra som inte kommer med något bagage, sådana gäster som bara är ute för att äta, utan att handla, fick sitta mer ostört, säger chauffören Bengt Backman, till Expressen.”

Jag läste uttalandet om och om igen och kan verkligen inte förstå att denna man inte själv ser att hans uttalande egentligen bara cementerar det han är så upprörd över att anklagas för. Sedan kan jag känna också att det är väldigt vad känsliga människor är för att säga saker rakt ut. Om det finns ett problem med de s.k. ”snusgubbarna”, så ta det med dessa individer om eller när de stör övriga passagerare. Att i stället låta en hel buss fyllas med folk som ”ser ickesvenska ut” eller som har ”ej svenskklingande namn”.

Dagen efter rapporterade medier även om att dessa problem fanns på andra rederiers samarbetande bussbolag, även om det rådde delade meningar för om detta skett eller ej. Se gärna inslaget i länken och skapa en egen uppfattning.

Det tycks dock finnas ett problem, både historiskt sätt och om man ser på nutiden. Då tänker jag både på indelningar som skedde på bussarna i Sydafrika under apartheidtiden, bussarna som Rosa Parks startade ett uppror som spred sig. Jag tänker även på händelsen med min son som vägrades plats bredvid en äldre dam (som jag nämnt vid flera tillfällen), jag tänker på andra bussrelaterade händelser i min egen familj som handlat om liknande händelser, jag tänker på dessa rederiers samarbetspartners med olika bussbolag och jag tänker på andra händelser det rapporterats om i media och som handlat om just bussar och rasism.

Det finns naturligtvis en väsentlig skillnad på det som sker i Sverige idag och det som jag tagit som exempel på det som skett historiskt sätt och det är att då handlade det om lagar, nu handlar det om enskilda individer. Ibland busschaufförer och ibland passagerare.

Gemensam nämnare tycks vara att det är svårt för människor med olika hudfärg att samsas på bussens utrymme. Eller det är svårt för ljusa människor att behöva dela bussäte med en som är mörk.

Busschauffören Bengt är upprörd. Han är naturligtvis ingen rasist! Det enda han ville var ju att skydda alla ljusa svenskar mot ”snusgubbarna” och han kom på den förträffliga idén att låta dem sitta med alla som eventuellt kunde ha ”utländsk” bakgrund, för det gör väl inget om de skulle bli störda av ”snusgubbarna”…?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ambulanspersonal och Busschaufförer som skapar sina egna rasistiska lagar

samhälleheader

medmänsklighet och respektDet finns mycket i vårt samhälle som upprör. Den senaste tiden har det hänt många saker som gjort mig upprörd. En av dessa är den asylsökande pojken som vägrades hjälp av ambulansförare. Jag tänker mig alltid ambulanspersonal och egentligen vårdpersonal i stort, att de är hjälpande, omhändertagande människor med ”hjärtat på rätt ställe”. Det visade sig vara en fördom jag haft som tydligen inte stämmer. Nu menar jag förstås inte att vårdpersonal generellt är känslokalla i stället, men precis som i alla andra yrkesgrupper finns det ”bra och dåliga” människor.
Ambulanspersonal%20v%C3%A4grade%20k%C3%B6ra%20en%20asyls%C3%B6kande%20pojke

En människa som inte vill hjälpa en ung pojke som precis hoppat från sjätte våningen för att försäkra sig om att han är helt oskadd, kan jag inte förstå någonstans. Vad har man för syn på människovärde då? Vad har man för syn på sina medmänniskor?

Oavsett om denna pojke har ”tillräckliga skäl” att stanna i Sverige eller ej, så krävs det inte mycket hjärnverksamhet för att förstå att det är en pojke i kris. En pojke på 16/18 år (uppgifterna går isär i olika media) som precis fått ett avslag på en asylansökan är lätt att förstå att hans värld slås i spillror. Lika lätt är det att förstå att om denna unga pojke väljer att hoppa ut genom ett fönster sex meter upp i luften, så är han förtvivlad och desperat. Kanske även deprimerad, chockad och i sorg? Som yrkesmänniska eller som privatperson: lämnar man den killen till sitt eget öde? Nej, det är vår förbannade skyldighet att hjälpa till och att övertyga oss om att han är väl omhändertagen innan vi lämnar honom alls!!

Om det var du, din bror, syster eller vän som lämnades av ambulanspersonal när du eller din närstående hoppat från ett fönster på sex meter, i kris, förtvivlan, desperation och sorg, skulle det vara okej?

Ibland är det så lätt att veta hur man ska agera, det är bara att försöka sätta sig in i en annan människas situation, man behöver inte ens ha varit i situationen själv, utan det räcker med att försöka sätta sig in i en annan människas situation och en gnutta empati, för att veta hur man ska hantera den eller stötta, hjälpa eller agera. Jag hoppas verkligen att den här personen inte får fortsätta arbeta som ambulansförare och faktiskt inte ens med människor alls. Tack till de poliser som gjorde det enda rätta!!

Aftonbladet: Vägrade ta flykting till akuten

Arbetarbladet: Ambulans vägrade ta med pojke

Nyheterna: Ambulanspersonal vägrade köra en asylsökande pojke

blågulkanvarabruntDen här händelsen är inte den enda som upprör mig, det finns fler nyheter som fått mig upprörd den senaste tiden, även om detta med pojken är en av de nyheter som gjort mig mest upprörd!!

När jag var i tidiga tonåren besökte jag Auschwitz i Polen. Det var ett besök som har satt djupa spår i mig. De stora ugnarna, rummen där en massa människor gasades till döds, den fruktansvärde filmen vi fick se under besöket med stora berg av små barns nallar, berg av guldtänder som dragits ut… Nu vill jag inte jämföra lidandet under andra världskriget med den artikel jag läste igår, men jag kom ändå osökt att tänka på hur man delade in människor efter utseende och ursprung. Artikeln jag menar kan du läsa HÄR! Man delade in personer efter hur ”svenska” de såg ut, när de skulle kliva på bussarna.

För det första vet jag att man inte kan urskilja ”svenskheten” genom att se på människor. Det finns mörka människor som är mer ”typiskt svenska” än vad många ljusa svenskar någonsin kommer att bli, dessutom borde det inte spela någon roll var man kommer ifrån, när man ska åka buss, dessutom är det väldigt fördummande att tro att folk inte ska vara medvetna om vad som pågår utan i stället ge svar som:

Men chauffören menade att det inte alls handlade om någon uppdelning på grund av hudfärg, i stället svarade han att den buss som Samer och hans kamrater åkte med var en direktbuss för dem som förbokat resan.Den andra bussen skulle stanna längs vägen och plocka upp flera resenärer.”

Som om personer med s.k. ”utländskt utseende” inte skulle upptäcka att det var en ren lögn?

Om jag inte fått berättat av min son att han inte kan välja var han ska sitta i bussen på väg hem från skolan för att någon tant inte vill sitta med en ”svartskalle”, om inte min son kommit hem från skolan, nedslagen av okända unga män med rasistiska tillmälen, om jag inte var med när min ena dotter i småbarnsåldern blev nedsparkad av en vuxen man på centralstationen med rasistiska tillmälen, om jag inte fått sååå många kryssningar med barnen och deras farmor förstörda av andra passagerare som hävdat att de inte vill ha ”svartingar vid bordet bredvid” deras, om jag inte varit med när mina svarta gäster blivit nekade tillträde till olika krogar för att de ”haft gympaskor” eller ”inte burit slips”, trots att alla vita som snabbt gick förbi oss i kön haft både slitnare gympaskor och saknat slips, glatt traskat rakt in på samma krog, om jag inte varit med om så otaligt många rasistiska situationer med mina barn, deras släktingar, mina vänner och tidigare partner, så skulle jag kanske inte ens orka eller kunna tro på alla dessa artiklar. Dessvärre är jag fast övertygad om att varje ord är sant och inte bara det, jag är lika övertygad om att det inte ens är en promille av alla gånger någon blir utsatt för rasism i Sverige, som det uppmärksammas i media.

Lika övertygad är jag om att det finns en acceptans av rasism i vårt samhälle och även att den tillåts spridas så öppet, så länge SD sitter kvar i vår riksdag. Vad är det egentligen för samhälle lever i och som vi kommer att lämna över till nästa generation?

DN: ”Vi kände oss förolämpade och diskriminerade”

DN: Chauffören har blivit bortplockad

Aftonbladet: Busspassagerare delades upp – efter hudfärg

Fatou: Jag hoppades att någon skulle försvara mig, men alla tittade bort…

Tillägg kl. 12:25: Aftonbladet Ledare: Något farligt är på väg att hända i Sverige

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 6

404546_10200435968519433_1360913501_nNu har jag skrivit fem delar om näthat och den här sista tänkte jag i stället ska handla om nätkärlek. Nätkärlek dels som en motpol till näthatet och dels för att lyfta fram det som jag bloggat om många gånger tidigare, vilket är att i huvudsak så kommer alltid nätkärlek att övervinna näthatet.

Jag förnekar inte att hatet finns. Det finns på bloggar, det finns på främlingsfientliga sidor såsom Avpixlat. Det finns på facebook, det finns i kommentarsfält på min egen blogg och i media och det finns i våra inkorgar i mailen. Men hur många ställen av näthat jag än räknar upp så kan jag räkna upp fler ställen där nätkärlek florerar och det är trots allt är nätkärleken som har övertaget.

Vad är nätkärlek? Nätkärlek tror jag är högst individuellt, men för mig personligen handlar det dels om att ge uttryck för sånt man tycker om och att man gör det genom kommentarer i olika kommentarsfält, genom välskrivna artiklar som sätter fingret precis där man vill ha det!

Men för mig är också nätkärlek en kärlek till den information jag kan finna på nätet, såsom till exempel att googla sig till viktig information, att hitta bloggar som intresserar mig, att få fram statistik på ett enkelt sätt som jag vill ta del av, att kunna se program i play, som jag inte hinner följa på TV, nätkärlek för mig är också att kunna ta del av nyheter utan att behöva gå ut och köpa en tidning, men i ännu större utsträckning är det att kunna ta del av nyheter när de faktiskt händer och inte ett dygn senare. Att få ta del av saker när de faktiskt sker. Nätkärlek är också att kunna ta del av tidtabeller, priser och annat utan att behöva ringa ett enda samtal.

Men för mig är också nätkärlek att ha en egen plattform såsom min blogg, där jag kan uttrycka mig fritt, det är också att ha egna kanaler såsom Twitter och Facebook, där jag kan ha en snabb kommunikation med omvärlden och inte minst med vänner jag sällan skulle ha möjlighet att ha kontakt med annars!

Jag har tidigare bloggat om nätkärlek, bland annat med detta inlägg: Jag ÄLSKAR att blogga!!

Vad kan man göra då för att stävja näthatet? Det är lätt att känna sig helt maktlös när man läser runt på vissa sidor på nätet och då är det lätt att tro att man inget kan göra. Att de befintliga texterna skulle gå att ta bort, kan vara svårt, beroende på vem ansvaret ligger på, men man kan i alla fall på olika sätt visa att man uppskattar skribenter för det de skriver, eller om man nu inte uppskattar det, i alla fall visa sitt stöd på olika sätt, när hatet möter en skribent och man kan även väga upp hatet med en uppsjö av nätkärlek. Det tar som sagt inte bort hatet, men det är ändå viktigt när man utsätts för stort hat, att det vägs upp med en massa nätkärlek som stöd.

Konkreta tips, så här kan du göra:

Så här skriver Näthatslarmet:

”Om

GILLA och larma Näthatslarmet – ta strid för de som utsätts för trakasserier på nätet.

STÅ UPP FÖR VARANDRA! Så här gör vi för att slå tillbaka tillsammans:

Beskrivning

Ingen ska behöva stå ut med sexistiska förolämpningar, rasistiska påhopp eller dödshot i Facebook-kommentarer, på Twitter, Instagram eller i kommentarsfält till bloggar, krönikor och nyhetsartiklar.

—————-

Så här funkar det:

När du ser en kommentarstråd som spårat ur, larma genom att skriva ett meddelande på den här sidan – dolt eller synligt spelar ingen roll – så sprids det som en uppmaning i följarnas flöden.

Därefter är det fritt fram för dig, mig, er, oss alla och vem som helst att ta diskussionen i den aktuella tråden!

En larmcentral mot näthatet, helt enkelt.

OBS! Tänk på att aldrig falla ner i hatarnas egen grop!
Skriv i stället lugnt, sansat och förnuftigt.
Argumentera och ifrågasätt, men gör det med ett vårdat språk.

Förnuft, lugn och kloka ord är alltid den bästa medicinen mot hatet.

—————-

Nu är det dags att vi slår tillbaka och sprider kärlek i kommentarsfälten!

Facebook-gruppen Vardagshjältar mot nätmobbning finns redan sedan tidigare och har samma syfte.
Självklart ska du gå med även i den! https://www.facebook.com/groups/337573816293216/?fref=ts

Här finns även förhandsklippet till SVT:s Uppdrag granskning (6/2 -13) om näthat mot kvinnor: http://www.youtube.com/watch?v=k_pLmq8d7Mk

. Programmet som gav upphov till denna sida.”

Så här skriver: Vardagshjältar mot nätmobbning:

”Nätmobbningen breder ut sig i Sverige. Privatpersoner blir hånade, trakasserade och får sitt liv förstört. Det finns inga myndigheter som kan kontrollera det här och privatpersonen har oftast inte makt att skydda sig själv mot det. Deras enda val är att tyst tolerera mobbningen då stora siter oftast inte tar bort hån, trakasserier och mobbning om anmälningarna inte uppgår mot flera hundra eller tusen.

Men det finns något vi kan göra åt det – Vi kan idka civilkurage och gå in och anmäla och säga ifrån när den sker. Vi kan ge offret en makt och röst de tidigare inte haft och på så vis stötta dem och få bort mobbningen från nätet. Mobbare gör det de gör för att de får mycket positiv feedback och popularitet på köpet, om de får mer kritik istället för positiv feedback så kommer det sluta vara roligt och det kommer inte längre vara en lätt väg till bekräftelse.

HUR HITTAR VI MOBBNINGEN?

När du ser mobbning förekomma eller trakasserier så vill vi att du skickar en länk till det i gruppen, beskriver vad det är som sker på adressen du skickat så kan våra medlemmar hitta det och hjälpas åt att arbeta mot det.

VAD SKA VI GÖRA MOT MOBBNINGEN?

1. Vi ska anmäla trådar, bilder och klipp där mobbning förekommer.

2. Vi ska skriva att de gör fel, att det är elakt, att det är mobbning och vi inte tolererar det.

3. Vi ska maila personerna bakom mobbningen och säga åt dem att det de gör är fel.

FÖR EN GOD TON

Vi ska inte mobba tillbaks. Vi ska inte skriva saker som att de är äckliga puckon som borde gå och dö och liknande. Vårat antal gör oss starka och vi kan få ner mobbning och fortfarande föra en god ton. Detta är viktigt för att människor ska vilja hjälpa till och stödja vårat arbete mot nätmobbning, för om vi mobbar tillbaks så kommer inte människor vilja det. Så för alltid en god ton oavsett hur arg du blir. Då menar jag verkligen alltid.”

Så här skriver: Anonym Nätkärlek:

”Då kärleken ska övervinna allt är det ganska knäppt att kramarna på nätet är så få.

Det anonyma näthatet har tagit över, och igår fick vi tack vare flera modiga individer ta del av hur långt det faktiskt har gått. Men nu får det vara nog. Näthatet har fått härja tillräckligt.

Nu är det dags för anonym nätkärlek att ta plats, med
kärleksfulla texter att skicka vidare till någon du tycker om.”

Det kan verka trist att få en färdigtryckt text sänd till sig från en anonym person, men tro mig, jag fick några själv och det var OERHÖRT värmande och glädjande! Det är stärkande i ett tufft nätklimat att känna att man har stöd och uppbackning när orden är hårda och känslolösa! Skicka gärna lite nätkärlek HÄR till någon skribent som du tycker behöver lite extra uppskattning, till exempel till Cecilia som jag skrev om i Del 4 av denna serie eller någon annan skribent som du vill sända lite nätkärlek till!

Mina tidigare delar i denna serie:

Näthat och Nätkärlek Del 1

Näthat och Nätkärlek Del 2

Näthat och Nätkärlek Del 3

Näthat och Nätkärlek Del 4

Nätkärlek och Näthat Del 5

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 5

socialamedierheader

Det näthat jag själv blivit utsatt för har varierat väldigt mycket. Det har varit allt från personangrepp i debatter till direkta hot och allt däremellan. De har kommit i mail, kommentarsfält och på olika sajter på nätet. Min personliga definition av ordet näthat är rent konkret: inte kritik, utan min gräns går vid personangrepp som är ovidkommande för det ämne man debatterar. Exempel:

Det är INTE näthat för mig att skriva:

”Jag håller inte med dig, jag fattar inte att du kan resonera så, jag tycker det är uppenbart att Reinfeldt förbättrat vårt land.”

Det ÄR näthat för mig att skriva:

”Jag håller inte med dig, din jävla hora, jag fattar inte att du inte kan tycka det, men det är väl typiskt för feminist-fittor som dig att inte fatta vad som är bäst för vårt land.”

Det är INTE hot att skriva någon av ovanstående kommentarer, men däremot att skriva:

”Jag ska knulla dig, din jävla slyna! Det fattar du väl att den här regeringen är bättre än någon annan och om du inte fattar det så ska jag döda dig!”

Däri ligger skillnaden för mig och jag tycker att den är mycket tydlig.

Det näthat som har riktats mot mig, har i första hand riktats mot mig när jag skrivit om antirasism. Det är ett av de ämnen som tydligen triggar många av dessa näthatare. Det är aldrig roligt att få dessa kommentarer och de värsta är ändå de som riktats mot barnen. I perioder har de varit ganska tunga att få, särskilt när jag har märkt att det kommit många under en kortare period och kanske framför allt när man fått hatkommentarer och inte många andra läsare har kommenterat och ”backat upp”. Då är det lätt att få känslan av att man är ensam mot många. Däremot är yttrandefriheten så viktig för mig så jag har svårt att se att jag skulle sluta skriva på grund av allt hat. Här är några exempel på hat jag tagit emot genom åren (Alla bilder är klickbara för att kunna läsa texten):

Kommentar 1Kommentar 2Kommentar 3Kommentar 4Kommentar 5Kommentar 7Kommentar 8Kommentar 9Kommentar 10Kommentar 11Kommentar 12Kommentar 13Kommentar 14

De fem nedersta inläggen har jag tidigare skrivit om HÄR, men de ligger alltså kvar på nätet fortfarande! Några av kommentarerna publicerade jag på den tid det begav sig, idag publicerar jag aldrig denna typ av hatkommentarer!

De allra grövsta av de jag har kvar väljer jag att inte lägga upp, med hänsyn till mina fullt läskunniga barn.

Vad händer när en människa möts av denna typ av kommentarer när man loggar in på sin mail eller blogg, eller på annat ställe? Jag gissar att de flesta av oss reagerar olika. Jag själv har reagerat olika vid olika tillfällen. Ibland har jag sådan distans till det som skrivs att jag kan skratta åt kommentarerna och de sorgliga människor som skrivit dem, men ibland har jag haft perioder, när kommentarerna duggat väldigt tätt, när jag inte vågat läsa kommentarerna direkt jag loggar in, utan ibland väntat i flera timmar med att våga läsa dem. Det har även hänt att vissa hot har skrämt mig. Av de jag har polisanmält (vilket aldrig fått någon konsekvens) har ibland skrämt mig. Ni vet när man försöker att inte bli påverkad, men ändå får ett utbrott på barnen för att de inte låst ytterdörren, trots att man inte gjort det tidigare. Eller när man ser sig över axeln när man går till affären eller tvättstugan. När man börjar syna för dig okända människor som vistas i samma rum som dig (hissar, bio, restauranger etc) och man börjar bli allt för medveten om att alla människor omkring dig inte vill dig något gott…

Jag är förstås medveten om att det finns många, många som blivit och blir värre utsatta och drabbade än jag själv, men jag tror det hjälper föga. Det är som att säga till en som blivit utsatt för rån, våldtäkt eller andra personbrott, att säga: ”det finns de som blivit värre utsatta”.

Är detta ett hot mot yttrandefriheten? Ja, jag är säker på att det är det. Det finns många som slutat blogga eller bytt yrke om de är yrkesjournalister och jag märker själv att även om jag inte slutar skriva, så i många perioder undviker jag att skriva om vissa ämnen som jag tror kommer att bidra med hatiska kommentarer, för att jag just då inte orkar läsa dem eller mötas av allt har som väller upp.

Att ta bort kommentarsfunktionen skulle nog inte vara aktuellt dock. Det är så viktigt för mig att få en kontakt med mina läsare och att mina läsare får kommentera plus att säkert 99 % av alla kommentarer och mail jag får är positiva. Att ta bort kommentarsfunktionen skulle troligen innebära att jag slutade blogga i stället! Kärleken är trots allt så mycket större och starkare än hatet!!

I nästa och sista delen i denna serie kommer jag ta upp förslag på att motverka näthatet och en massa nätkärlek! Missa inte den!!

Näthat och Nätkärlek Del 1

Näthat och Nätkärlek Del 2

Näthat och Nätkärlek Del 3

Näthat och Nätkärlek Del 4

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 3

mediaheader

kvinna och mörkI den första delen i denna serie tog jag upp att det finns två sorters näthat som är bredare än andra och det är just hatet mot kvinnor och det rasistiska hatet. Det betyder naturligtvis inte att det inte finns annan typ av näthat, men i alla de undersökningar som har gjorts, har det visat sig att det är detta hat som är mest utbrett och grövst. Om det kommer det här avsnittet att handla i första hand.

Jag tror att alla som läst en tidning på nätet som tillåter kommentarer, har sett dem. De rasistiska tillmälen som skrivs i princip i ALLA artiklar. Det spelar inte någon roll om artikeln handlar om invandrare eller ej, vem som skrivit artikeln eller i vilket syfte, skulle de kommentarer som hör till artikeln göras till en absolut sanning, så skulle allt i vårt land som gått snett vara invandrarnas fel. Allt från halkolyckor till skadlig mat till Sverige´s ekonomi. Det har gjort att flera av våra tidningar och nyhetssajter har tagit bort sin kommentarsfunktion helt och hållet och vissa har ersatt den med möjlighet att kommentera via sin facebooksinloggning. Självklart finns det sätt att kringgå detta, till exempel genom att skapa en falsk facebookprofil, men vad jag förstår så har hatkommentarerna minskat rejält med denna nya kommentarsfunktion.

Som en ivrig påhejare av yttrandefriheten så gör det mig, liksom många andra sorgsna. Det känns lite som när man var barn och hade lov att lämna skolgården eller fick vara i uppehållsrummet under rasterna och sedan fanns det några som förstörde det och sprang i korridorerna i stället, eller lämnade skolgården för otillåtna ställen och så fick helt plötsligt ingen lämna skolgården och uppehållsrummet stängdes under rasterna.

Samtidigt förstår man att tidningarna tröttnar. Yttrandefriheten, som är grundlagsskyddad, har aldrig inneburit att man enligt lag får kränka, hota, hata andra människor eller sprida missaktning över andra människor. Att ha en kommentarsfunktion till en tidning borde på alla sätt kunna bidra positivt till att människor kan lämna sin åsikt och att det kan göra att en redaktion kan komma sina läsare närmare, men det är förstås ingen lag som säger att man måste upplåta ett kommentarsfält till sina läsare och naturligtvis vill ingen chefredaktör riskera en uppsjö av anmälningar för att man har kommentarsfält där människor skriver saker som inte är lagliga och som i slutänden redaktionerna blir ansvariga för.

Det hat som spys ut i sociala medier och i artikelkommentarer på nätet är inte bara förolämpande, det är grovt och väldigt vilseledande. Det är vanligt att man sprider slutsatser och direkta felaktigheter och det är mycket vanligt att skribenter som skriver på nätet om invandrarpolitik, invandrare, mörka personer eller personer med ”ej svensk-klingande namn” får ta emot inte bara förolämpningar, utan också hat, hot och väldigt mycket personangrepp.

Kvinnor är en annan grupp som får ta emot mycket hat, hot och personangrepp. Bland de kvinnor som skriver på nätet, som är positiva till invandring och dessutom kvinnor, för att inte tala om de kvinnor som ”ser utländska ut”, har ”icke svensk-klingande namn” etc slår man två flugor i en smäll och den flod av hat man möts av är sanslöst grym, hotfull, hatisk, sexistisk och förnedrande.

Att tala om att någon ska straffknullas, våldtas, få negerkuk, är en äcklig kärring det är inte att vara kritisk mot någon eller kritisera en åsikt. Det är inte heller att diskutera eller att kritisera någons ställningstagande, utan det är helt enkelt att försöka förtrycka det kvinnliga könet, med det privilegium man har att vara man, därför är det väldigt sällan kvinnor använder dessa hatiska uttryck mot varandra. Det får liksom inte samma effekt. Detta innebär inte att kvinnor inte kan försöka kränka varandra. I många unga tjejers bloggar läser jag kränkande kommentarer, som tycks vara skrivna av tjejer till andra tjejer, men då handlar det väldigt ofta om att söka fel och brister på sin ”motståndare”. Det är inte ovanligt att man skriver att någon är: ful, fet, oattraktiv, har för små bröst, för står rumpa, för korta ben eller för stor näsa. Det handlar ofta om utseendet och just detta med vikten tycks vara ett sätt att nedvärdera varandra. Det kan förstås vara förödande för en ung tjej med låg självkänsla som kanske har väldiga komplex för sina breda lår att få höra att man har just detta. Men det kan ändå inte jämföras med de hatiska kränkningar som är de som många män tycks stå för.

Just kvinnohatet har framkommit väldigt tydligt under den senaste veckans debatt och det finns många som har skrivit väldigt bra om detta. Jag har tidigare tipsat om Cissi Wallin´s radioprogram i ämnet, men vill än en gång lyfta fram det som ett mycket bra inlägg i debatten: Mäns Näthat. Även blogginlägget …om att anpassa sig är mycket väl skrivet och bra i debatten, när det gäller det strukturella problemet med att vara kvinna i en mansanpassad värld.

Denna debatt, samtidigt som en av mina facebookvänner la upp det här radioklippet: Kvinnlig röst skapade folkstorm 1938 fick mig att tänka på hur långt och ändå hur kort vi ändå har kommit på alla dessa år. Idag ”får” en kvinna utan problem eller folkstorm läsa nyheter i radion, men hon får banne mig inte uttala sig positivt om kvinnor, kritisera ett mansdominerat samhälle eller, gud förbjude, uttala sig fördelaktigt om invandrare, utan att räkna med hat, dödshot eller djupa sexistiska kränkningar. Och hur långt har vi då kommit sedan 1938? Kanske inte så långt som vi försökt inbilla oss?

I den här debatten har flera debattörer menat att skribenter själva, kanske inte har sig själva att skylla, men i alla fall har bidragit till att stämningen på nätet blivit hårdare och grövre. Man har lyft fram vissa exempel på när några skribenter har kallat kommentarsfält för ”bajsränna” och liknande, men jag tycker inte det är att jämföra med eller anledning att lägga skulden på skribenterna som uttryckt sig på det här sättet. Det är en himla skillnad på att kalla ett ”kommentarsfält” för något nedlåtande, än att kalla en specifik person för ”jävla hora” eller vilket kränkande ord det nu kan vara.

Låt oss inte frånta dessa vuxna personer, i de flesta fall män, ansvaret för sina handlingar. Låt oss inte nedvärdera dem och klappa dem på huvudet för att de inte ”kunde låta bli att bli så arga, då de kände sig så provocerade av den texten”. Det handlar inte om att inte låta oliktänkande få säga sin åsikt, det handlar inte om att inte lyssna, utan det handlar om att INTE TA SKIT! Inte alls. Någonsin. Om någon skriver i ett kommentarsfält till mig: ”Jag tycker vi har för bred invandring i Sverige. Jag vill rösta på SD i nästa val då de försöker minska invandringen”, då kan den kommentatorn räkna med att jag inte skriver: ”din äckliga rasist, vem vill knulla med en sån äcklig människa som dig?” Jag kommer att svara sakligt, jag kommer att komma med motargument för att lyfta min sida av saken, men då tänker jag inte heller acceptera att den personen svarar mig med: ”Din äckliga fitta, har du fått invandrarkuk så du inte kan tänka klart, din jävla rasförrädare!”

Vissa har kanske inte lika lätt som andra att uttrycka sig i skrift och det är ju sant, men alla är inte heller lika bra på att uttrycka sig muntligt och trots att jag har de åsikter jag har både på nätet och utanför, så har aldrig någon bemött mig med ovan kommentar personligen när vi mötts, men jag kan inte räkna antalet gånger jag fått liknande kommentarer som svar i mina kommentarsfält. Skulle jag mot förmodan få det slängt i ansiktet personligen, så är jag helt övertygad om att personer omkring skulle reagera väldigt starkt, men så funkar det inte. Vissa i debatten har till och med uttryckt att om man skriver om känsliga ämnen på nätet, så får man stå ut med lite mothugg. Lite mothugg är jag säker på att ingen skribent skulle protestera mot, men det är inte det den här saken handlar om och vad jag vet finns det inga skribenter som inte väntar sig lite mothugg i en het debatt, men från lite mothugg till rena hatkommentarer, personangrepp och hot är det ljusår, de är inte ens besläktade.

Återigen: det är väldigt anmärkningsvärt att i många debattinlägg jag haft om just invandring genom åren så har jag ofta fått kommentarer som: ”Invandrare har ingen respekt för kvinnor, de förtrycker sina kvinnor, ditt jävla luder, varför fattar du inte det, är det för att du fått negerkuk som du är så jävla trög?” Ja, invandrarfientlighet och kvinnofientlighet tycks uppenbarligen vara något som går hand i hand och passar väldigt bra tillsammans. Det kanske också är en av förklaringarna till att kvinnor inte i närheten av lika stor utsträckning hatar på samma sätt och i samma grupperingar som männen?

Annat läsvärt i debatten:

Oscar Swartz skriver: Det medieeliten kallar näthat är egentligen ett vrål av maktlöshet

Lisa Magnusson svarar: Nej Swartz, näthatarna är inte intresserade av sanningen

Isobels text och verkstad: Hån är inte hat är inte hot

Port Freedom: Hatet växer i språket

Niklas Starow: Mats Degerlind är en av hatarna

Inte rasist, men… : Riksdagsman efter Uppdrag Granskning: Det är invandrare som näthatar

Ann Heberlein: Inte bara förlorare som hatar kvinnor

De tidigare delarna i serien:

Näthat och Nätkärlek Del 1

Näthat och Nätkärlek Del 2

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 1

socialamedierheader

mail

(Klickbar text)

Näthat är något som funnits sedan jag började blogga 2005 och säkert innan dess också. Ju större arena man har att skriva inför, desto fler blir hatkommentarerna. Jag har verkligen fått min beskärda del av näthat genom åren, men jag är långt ifrån ensam… Jag brukar spara gamla kommentarer som är fyllda av hat ett tag för att se om de kommer tillbaka så jag måste anmäla dem, men med jämna mellanrum rensar jag ut och kastar dem. Även om många män också råkar ut för hatkommentarer på nätet, så tycks den vetenskap som gjorts på ämnet ändå visa att kvinnor generellt är mer utsatta. Där är vi gammalmodiga, för kvinnor ska inte ”ta sig ton” eller kvinnor ska inte ”hävda sig själv” eller ”sina rättigheter”.

Det blev särskilt tydligt när Uppdrag Granskning sände sitt program härom kvällen om just näthatet. Hela programmet kan du se HÄR, om du har missat det! Sedan dess har det skrivits spaltmeter om detta med ”näthat”. Jag upplever inte att hatet blivit grövre under de år som jag har varit med om hatet, däremot upplever jag att det har brett ut sig mer. Jag upplever att det är fler som både blir utsatta och som utsätter människor för hat på nätet.

Det jag tycker är det bästa med det här programmet är att det blev en explosion av människor såsom debattörer, journalister, bloggare, twittrare och i princip alla (framför allt kvinnor) som gör sin röst hörd på nätet, som gav röst åt och meddelade att även de varit utsatta för näthat. Även om kommentarerna ofta har varit skrivna av olika personer så har de gemensamma nämnare och de största två gemensamma nämnarna tycks vara sexism/kvinnohat och rasism, när man ger sig på olika skribenter på nätet.

Det är förstås trist att många blir drabbade, men samtidigt finns det en styrka i att vara många och en bekräftelse på att det inte handlar om skribenterna utan om de som hatar. Utöver dessa två gemensamma nämnare så finns det också ett annat hat. Ett hat som bottnar i homofobi, islamofobi, politikerhat och en massa andra delar, men det ser ut som om det främsta sättet att uttrycka sitt hat på, tycks vara sexistiskt och rasistiskt.

En sak som jag reagerar på när det gäller detta är att många med rasistiska åsikter vänder sig mycket emot att ”invandrare har en taskig kvinnosyn” och det blir då lite tragikomiskt att de som uttrycker sig mest kvinnofientligt är samma personer som uttrycker sig väldigt invandrarfientligt. Jag kommer att fortsätta ta upp flera delar i en serie om näthat och nätkärlek här på min blogg. Det här var den första delen. Jag kommer också att ta exempel från människor som blivit utsatta för detta näthat, jag kommer också att lägga ut kommentarer jag själv har råkat ut för och jag kommer att ta upp förslag på hur man kan motverka detta hat och vända det till nätkärlek i stället.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Året när vi insåg att svenskar inte bara består av vita människor

rasismheader

blågulkanvarabruntUnder 2012 ledde många debatter till samma slutpoäng. Många debatter under det gångna året har handlat om tårtgate, Tintin i Kongo, Liten skär och alla små brokiga, piccaninnyn i Disney och mycket om nidbilder av svarta människor.

Sammantaget kan man säga att många röster har höjts mot en vit maktstruktur som alltid har varit en självklarhet för majoriteten av oss i Sverige. På samma sätt som det ansetts ”normalt” att vara heterosexuell, har många av oss haft svårt att se hur marginaliserade människor i Sverige fått kämpa för sin existens och för sina vardagliga behov i vårt samhälle. Ibland på grund av fördomar, ibland på grund av okunskap och väldigt ofta på grund av ignorans.

Jag har själv umgåtts med afrosvenskar sedan barnsben och växt upp och in i en grupp som varit hårt utsatta för rasism, trångsynthet och fördomar i vårt samhälle. Som ung är det lättare att se dessa saker. Dels på grund av att man gärna ser saker mer ”svart-vitt” i ungdomen och sällan har förmågan att se gråzoner och nyanser i samhället, men även på grund av att man som ung ofta umgås mer nära och intimt. Som ung umgicks jag mycket med vänner med olika ursprung, många med en väldigt stark medvetenhet av just utanförskap, politik, en vit samhällsnorm etc.

Det bidrog säkert på många sätt till att jag själv alltid haft ett starkt medvetande i dessa frågor och i tillägg har växt upp med en mamma som även hon alltid varit mycket medveten i dessa frågor. Sedan fick jag barn när jag var 18 år och genom deras ögon, under hela deras uppväxt har jag upplevt deras utanförskap för sin hudfärg och naturligtvis även mycket rasism i både vardagliga situationer, men även riktade rasistiska attacker, som jag ibland skrivit om i min blogg, både ingående och ibland bara omnämnt.

På så vis är inte den här debatten och tankegångarna nya för mig. Jag har levt med dessa tankegångar i hela mitt vuxna liv. Snarare har jag under det gångna året blivit förvånad många gånger över att debatten känns så ny för många och att jag upplever det som om många faktiskt har gått omkring och inbillat sig att ”hudfärgen inte spelar någon roll”. (Varför är det alltid vita som säger det?) Jag har förvånats över att det finns en massa människor i vårt land som på allvar tror att alla som växt upp i Sverige har samma förutsättningar i vårt land.

Ändå har även jag haft vissa AHA-upplevelser detta år. Särskilt under hösten när jag var väldigt aktiv i debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Bland annat blev det ett nyttigt uppvaknande för mig att jag som vit är privilegierad i vårt samhälle av det enda skäl att jag har vit hudfärg. Jag hade inte tänkt på det.

Jag har tänkt på att jag inte har varit privilegierad på grund av en massa olika orsaker och jag har tänkt på att många svarta inte är privilegierade på grund av sin hudfärg, men jag har aldrig tänkt på att den vita maktstruktur som vi lever i, gör mig privilegierad i det sammanhanget. Det har jag verkligen lärt mig av den debatt som pågått. Att se sin egen del inte bara indirekt, utan direkt.

Hur har det faktum att jag som vit är privilegierad påverkat människor i min omgivning som inte är privilegierade?

Mina barn är svenskar. De är födda och uppväxta i Sverige, av en svensk mamma och afrikansk pappa. De talar flytande svenska, har svenska medborgarskap och de är allt svenskt som man kan tänka sig, men de har i princip aldrig bemötts som svenskar av folk de möter i sin vardag. Bara det faktumet i sig är stigmatiserande.

Något som dock blivit påtagligt under det gångna årets debatter är att de inte är ensamma. Någonstans har jag alltid känt mig ensam i den här kampen. Inte helt ensam, förstås, men väldigt ensam mot majoriteten. Det har varit min familj, en del i mitt umgänge som varit väldigt medvetna och tagit dessa fajter i vardagen, men under det gångna året har jag förstått att det finns så enormt många föräldrar till mörka barn. Föräldrar som själva är afrosvenskar, vita föräldrar till bruna barn både som de fött själva eller som har adopterats. Det finns en enorm kraft i att känna gemenskap i det man själv upplever som utsatthet. Den är jag tacksam för!

Att få perspektiv från vänner, mina nu vuxna barn och människor jag mött i dessa debatter, som själva är mörka och som delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser är obetalbart!!

Det blir samma sak som med personer som på annat sätt är marginaliserade i vårt samhälle. Det gäller personer som är mobbade eller utfrusna, det gäller funktionshindrade personer, det gäller HBT-personer eller kvinnofrågor. Det är personerna som själva är utsatta som måste sätta gränserna och det är även de som måste ha företrädesrätt när vi talar om det som diskriminerar människor.

När man talar med personer som upplever sig diskriminerade, så säger de ofta att den ”dolda diskrimineringen” är den värsta, för att den öppna kan man i alla fall försvara sig emot och den ”dolda” är svårt att sätta fingret på, eller att ”bevisa”. Det är det vi ofta kallar ”vardagsrasism” som jag tycker är ett ganska dåligt ord, då rasism är rasism för mig, men ändå är vi alla ovilliga att rannsaka oss själva när det gäller diskriminering för att se hur vi själva är ansvariga för att vara delaktiga i diskriminering och att därefter kunna arbeta med oss själva för att minska möjliggörande av diskriminering av andra människor.

Man kan inte förändra andra, även om man kan påverka andra, men förändring måste komma inifrån sig själv och det bästa sättet att förbättra ett samhälle är trots allt att börja med sig själv.
bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

5 visitors online now
5 guests, 0 members
Max visitors today: 25 at 10:54 am UTC
This month: 25 at 11-01-2014 10:54 am UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC