Etikettarkiv: relationer

Det där med att bli äldre…

Publicerat av
Svara

Det är mycket med åldern som kan upplevas negativt när man börjar traska förbi 40-strecket eller därefter. Orken blir liksom lite mindre, även om man vill saker lika mycket. En annan sak som kan vara lite negativ är att man ju oftast inte anses lika snygg längre. Rynkor börjar krypa fram, grå hårstrån börjar göra sig synliga och många av oss går upp en del i vikt med åren. 

När jag var ung

När jag var ung

Det finns mycket som kan kännas negativt. Lite som att ”börja rasa ihop”. Samtidigt får vi inte glömma att det faktiskt finns en massa positiva saker också. Det jag själv nyligen blivit väldigt medveten om är att jag kan stå på mig på ett sätt jag inte gjorde när jag var yngre. Jag känner mig själv bättre och ”går inte med” på saker jag vet att jag inte vill.

Jag känner mig mycket starkare i mig själv och jag känner mig dessutom stolt över det!! Det är ju liksom erfarenheter som har lett mig till den klokhet jag upplever att jag har nu. Det är mina tidigare erfarenheter som gör att jag nu står upp för mig själv och mina behov och intressen på ett sätt jag aldrig gjorde som ung.

Jag för kanske 20 år sen?

Jag för kanske 20 år sen? Rynkfri och inga grå hår.

Jag tror att jag levde väldigt mycket för mycket för andra och deras behov när jag var yngre. Ja, självklart för barnen, men jag menar även för kompisar, för kärleksrelationer, kollegor och i princip alla runt omkring mig. Och mitt i allt detta glömde jag ofta bort mina egna behov. Eller inte bara ofta. Jag skulle nog våga påstå att jag väldigt sällan kom ihåg mina behov och när jag väl gjorde det, så stod jag inte upp för dem. Det gör jag nu! Och det gör mig stolt och tacksam och mycket glad över att jag har kommit dit, även om priset varit högt och det kostat mig enormt mycket smärta, sorg och frustration.

Jag är också glad över att jag har arbetat mycket med mig själv och min personliga utveckling de senaste åren. Jag är väldigt glad över att jag har insikt om mina styrkor och svagheter på ett sätt som jag inte heller hade när jag var yngre. Om det beror på att jag arbetat mycket med mig själv eller på åldern vet jag inte, men jag gissar att både och varit viktigt, men att aktivt arbeta med sig själv ger verkligen resultat i relation till andra människor.

Lite grått och lite kråkfötter, fler kilon, men också med insikter och kunskaper jag inte vill vara utan.

Lite grått och lite kråkfötter, fler kilon, men också med insikter och kunskaper jag inte vill vara utan.

Idag när jag ser mig i spegeln så kan jag visserligen se en person som väger allt för mycket, som börjat få lite kråkfötter runt ögonen, som har rätt många gråa hårstrån och mycket mindre ork än för 20 år sedan. Jag kan se en kvinna som är 40+, men som inte känner mig som 40+. Samtidigt ser jag hur andra ser på mig. Särskilt yngre personer och det är förstås som en kvinna på 40+, eller om det är riktigt unga personer, så ser de nog en stenålderskvinna, för all del… Komplett med höftskynke och träklubba. 😉

Men samtidigt som jag ser denna kvinna i spegeln, så kan jag också se en klok kvinna som fått allt detta av erfarenheter som gett mig kunskap, klokhet, lärdomar och en helt ny trygghet i mig själv och den jag är. En kvinna som vågar stå på sig, även om det innebär att jag mister en person i mitt liv eller två. En person som inte tar en massa skit. För att jag vet att jag är värd så mycket mer än så. Jag har vågat sätta ett värde på mig själv och den person jag är! Det är värt mycket det!

Så när du, medelålders kvinna står där framför din spegelbild och känner dig kritisk till kråkfötter, övervikt och gråa hårstrån, försök se den du var för 20 år sedan. En person som inte alls hade den kunskap du har i dag. En person som kanske inte stod upp för dig själv på det vis du önskat. En person som du kanske tycker var både naiv och okunnig. Skulle du vilja byta? Det skulle inte jag! Och jag hoppas att du är klok nog att inse det värde du har. Just nu. Med kråkfötter och bilringar och kanske ett och annat grått hårstrå.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Livet och döden och vännerna däremellan

Publicerat av
3

I veckan fick jag veta att två personer som på något sätt står nära familjen har dött. Den ena var en nyfödd liten bebis som knappt kommit till livet. En liten, liten flicka som med sina 500 gram förlorade kampen för livet. Ett barn som dör är alltid särskilt svårt att acceptera. Ett barn som dör känns onaturligt och orättvist.

Samma dag fick jag veta att en gammal kvinna i Gambia gått bort. Hon hade inga blodsband till mig eller mina barn, men det är en kvinna jag har stått mycket, mycket nära. Hon bodde hos mig i perioder ett tag när hon besökte Sverige och jag tyckte så väldigt mycket om henne. Hon var gammal och mycket klok. Folk skrattade ofta åt oss och menade att vi inte ens kunde kommunicera, men vi skrattade bara åt det, för kommunikationen hade vi inga problem med. Jag förstod henne gott på den lilla wollof jag begriper och hon förstod mig på mina kantiga ord. Vi hade en fantastiskt fin relation.

På min resa till Gambia med mina barn 2009 var jag i hennes hemstad och jag frågade en vän om hon kunde ta mig dit. Det konstiga är att jag aldrig besökt henne i hennes hemland och ändå har jag hennes gatuadress och gatunummer inpräntat i mitt huvud efter alla dessa år…! Min vän sa att hon kunde ta mig dit och jag förklarade att jag ville besöka en gammal kvinna som jag stått mycket nära i Sverige. Min vän frågade mig då om jag var säker på att hon ännu var vid liv och sanningen att säga så var det länge sedan jag hört från henne och hört något om henne, så jag blev osäker och bestämde mig för att inte åka dit. Jag tänkte att det skulle vara tråkigt att komma hem till henne och fråga hennes familj efter henne om hon inte levde…

Nu när jag fick veta att hon gick bort i veckan så ångrade jag verkligen att jag inte besökte henne på någon av de två senaste resorna till Gambia. När jag fick veta om hennes bortgång så ringde jag för att beklaga sorgen till hennes dotter som bor här i Sverige och hon var förstås förtvivlad över att ha mist sin mamma. Hon berättade att det gått så fort och att hon varken varit sjuk eller mått dåligt, utan bara somnat in…

Jag tror det blir en större chock för anhöriga när någon vi står nära dör utan sjukdom eller förvarning, samtidigt som det måste vara det bästa för den som dör. Att bara få somna in, utan smärtor eller plågor. Det blir på sikt en tröst i den stora förlusten.

Dagen efter de två dödsbuden åkte jag och träffade min brors nyfödda stjärna som är söt som en sockerbit. När jag kom hem från besöket så väntade en annan sötnos här hemma som är under året. Hon blev kvar ett dygn, ungefär. Att se dessa två bebisar, är som att ta ett stort famntag runt hela livet. De är symboler för själva livet. Symboler för pånyttfödelse och symboler för framtiden.

En del av oss är historia, en del av oss är nutid och en del av oss är framtiden. Däremellan skapar vi nya relationer. En del bestående och andra övergående. En del kärleksfyllda, andra smärtsamma relationer. En del som berör mer än andra.

Jag tänker på alla de fantastiska relationer jag inlett bara sedan det här året startat, trots att det vara gått ett halvår. Hur många nya vänskaper och bekantskaper som skapats och hur många gamla vänskaper som har blommat upp och fått ny näring. Jag tänker på hur viktigt det är att gå vidare i livet och att vårda de relationer man har, samtidigt som man skapar nya för att kunna utvecklas och hitta nya utmaningar och vägar i livet.

Och alltsammans är det en del av livet. Visst är det helt fantastiskt?!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Man får aldrig svika sig själv!

Publicerat av
8

Att leva ett liv för att göra alla människor omkring nöjda, är en fullständig omöjlighet. Det är nog omöjligt att leva ett liv där man helt och hållet är helt nöjd med sig själv också. Det kommer alltid att finnas stunder då man har handlat på ett sätt som man inte känner sig helt nöjd med. När man önskar att man handlat på ett annat sätt.

Men alla har rätt att göra misstag. Ingen kan leva ett liv och vara helt perfekt. Vad är förresten perfekt? Kan någon vara perfekt när alla har olika uppfattning om vad ”perfekt” innebär?

Nej, det kan man naturligtvis inte vara. Jag tror inte ens vi bör sträva efter det. Det är ju trots allt misstagen vi gör i livet som ger oss kunskap och som vi lär oss av. Att göra misstag är mänskligt, men att stå för våra misstag och sedan göra om och göra rätt, tror jag är en av de stora gåtorna. Det är det som gör att du kan se dig själv i spegeln och ändå känna stolthet. Det är det som gör att vi kan känna empati och som gör oss ödmjuka inför livet.

Jag tror det är viktigt att känna ödmjukhet och jag tror det är oerhört viktigt att inse att vi är olika och acceptera varandra trots våra olikheter. Om vi älskar eller håller av någon för den personens ”förträfflighet” så är det knappast äkta känslor. Jag tror att när vi kan älska en vän trots motgångar, misstag och otillräcklighet, det är då vi finner sann kärlek, sanna känslor och sann, livslång vänskap.

Nej, man kan inte leva för att göra alla andra nöjda. Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leva så att vi kan känna oss nöjda med de vi är. Att göra saker för sig själv och för andra, som gör oss stolta och glada för den vi är!

Det är så lätt sagt och det låter så enkelt, men det är det förstås inte. Det är ännu svårare när man är ung. Att försöka tillfredsställa alla andra. Att försöka göra alla andra nöjda. Att söka bekräftelse. Det är så viktigt i våra liv. För alla, fast olika mycket, beroende på vår personlighet, vårt bagage och vår ålder.

Gör det då så mycket att alla inte älskar oss? Det är ju egentligen den mest naturliga saken i världen! Är det så viktigt att alla tycker om oss och det vi gör? De personer vi faktiskt är?

Nej, jag tror inte det. Jag tror att det viktigaste är att vi gör saker som vi kan stå för, även om alla inte tycker om det. Jag tror det är viktigare att vi inte sviker oss själv, än våra medmänniskor för att de har förväntningar på oss som vi inte kan eller ens vill uppfylla.

Det är klart att vi måste uppoffra oss ibland för människor som är viktiga för oss. Ibland måste vi göra uppoffringar som till och med gör ont och som kräver väldigt mycket av oss. För oss som har barn är det något vi gör med en självklarhet varje dag.

Men det finns också en gräns. Man måste kunna sätta en gräns för vad man kan stå ut med och för vad man kan uppoffra utan att svika våra egna ideér och uppfattning om vilken sorts människa vi vill vara.

De flesta av oss har nog svikit sig själva ibland. Vi har nog gjort saker som vi inte känner oss så stolta över. Det går inte att göra saker ogjorda, men sanningen är ofta oerhört förlösande. Att acceptera att vi har begått ett misstag. Att vi har gjort fel. Att erkänna det. Först inför oss själva, men sedan också inför dem vi på något sätt sårat. Det kräver mod. Det kräver styrka. Men det är också det som ger respekt. Jag respekterar mest den som vågat visa sin svaghet och sitt misstag och försöker rätta till det som gått fel. Den som fortsätter hävda sin förträfflighet, blir svårare att känna respekt för. Den människan är inte villig att uppoffra sig för en fortsatt bra relation. Hur mycket är då relationen värd i det långa loppet?

Kan hända ska du upptäcka att någon du stått nära, inte gör det när det verkligen gäller. Kanske ska du upptäcka att någon som betytt mycket för dig, inte känner på samma sätt för dig. Kan hända kommer det att göra väldigt ont. Kan hända kommer du att uppleva svek, på samma sätt som du själv kan behöva svika en annan människa, eller lämna den bakom dig i ditt förflutna. För att kunna gå vidare. För att inte svika dig själv och det du tror på.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att släppa taget och gå vidare…

Publicerat av
19

Man kan ju inte ändra på en annan människa. Vi är som vi är och sedan utvecklas vi med tiden under livet. Det finns de som konstant utvecklas och förbättrar sig, när det gäller dåliga vanor och karaktär. Sedan finns det människor som räds alla typer av förändringar.

De flesta av oss tror jag blir mer ödmjuka med tiden och av livet själv. De flesta av oss blir mer aktsamma och omsorgsfulla mot de vi står nära.

Vi kan ge råd och stötta våra nära. Vi kan själva välja att se våra negativa sidor och jobba på att förändra oss själva, men vi kan inte förändra andra människor.

Däremot kan vi välja hur vi själva vill leva och hur vi själva vill bli behandlade.

Vi kan välja bort en vän/pojkvän/flickvän/make etc. för att vi inte tycker att vi blir behandlade på ett sätt som vi vill. Man kan till och med välja bort en person som man fortfarande älskar högt, för att man tycker att man förtjänar bättre än så. Det är alltid svårt.

Jag tror att vi väljer bort i större utsträckning när vi blir äldre än när vi är yngre. I alla fall om jag går till mig själv, så kan jag se att jag hade relationer som gjorde mig illa, i högre grad när jag var yngre än nu. När jag var yngre så var det viktigt för mig att ha MÅNGA kompisar. Det var nästan viktigare att de var många än att de var människor jag trivdes med.

Idag är det nästan tvärt om. Jag vill inte ha allt för många människor omkring mig. Jag har valt bort väldigt många människor för att det är viktigare för mig att ha några människor som visar mig respekt, kärlek och som jag har förtroende för, och som jag känner samma sak för, än att ha en massa människor i min adressbok, som jag ändå inte känner förtroende för.

Jag har valt bort både partner och vänner, för att jag varit missnöjd med vår relation. Ibland har jag förlorat kontakten av andra skäl. Jag kan vara väldigt dålig på att hålla kontakt även med personer som jag vill upprätthålla en relation till. Jag kan glömma bort att ringa… i typ tre år… Ja, när det gäller att hålla kontakt så kan jag verkligen vara riktigt kass ibland. Men jag har i och för sig märkt att jag inte är ensam om det.

I närmre relationer (typ närmre än att jag ringer dem var 3:je år, haha) så tror jag att jag oftast är ganska bra på att ge. Det är viktigt för mig att mina nära känner sig sedda och förstådda av mig på rätt sätt, eftersom jag själv tycker att det är viktigt att bli sedd på och förstådd på rätt sätt.

Jag tycker att det är hyckleri att gå och reta sig mycket på en vän men ändå fortsätta hålla kontakten. Det är klart man kan reta sig på sina vänner och närstående, precis som man kan reta sig på sig själv ibland. Det är ju naturligt, för jag tror inte man kan älska precis allt hos sina nära. Men när jag känner att jag retar mig mer på en person än ser den personens fina egenskaper, då tycker jag det är dags att bryta och gå vidare, eller ta upp saken med personen i fråga om det är något man tror man kan reda ut.

Men att tro att man ska kunna förändra en människa, det har jag lite svårt för.

Jag vill kunna känna förtroende för och lita på de som står mig nära. Ibland inser jag att jag inte längre kan det och måste ta ett beslut. Att kanske släppa taget, trots att det är någon som står mig nära. Det gör ont och det är oerhört svårt.

Har du ”släppt taget” om en person du står nära, för att du inte tycker att du känner det förtroendet/kärleken/respekten i den relationen? Ställer du högra krav på hur dina nära behandlar dig, ju äldre du blir?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Skilsmässa från barnens partner

Publicerat av
7

Det svåraste är inte när döttrarna börjar bli stora och skaffar sig pojkvänner. Det är okej, även om det oftast tar ett tag att vänja sig vid den här personen. Särskilt om det är en person som inte pratar så mycket. Kanske för att han är tystlåten eller kanske för att han är blyg?

Nej, det där är inte det svåraste. Det svåraste är inte heller när de bråkar. Det kan vara svårt, för som förälder så är man ju rädd om sina barn och vill deras bästa och det är svårt att vara objektiv. Men det är faktiskt inte det svåraste heller, för någonstans minns man sin egen ungdom och det är lätt att tänka att ”de kommer förstå detta senare”.

Det svåraste (tycker jag) är när det blir slut. Oavsett vem som gjort slut. Du har knytit band med den här personen, ni har kanske skrattat, varit förtroliga och kanske mer eller mindre bott i samma hem under en längre period. Så är den personen helt plötsligt borta ur ditt liv.

Det behöver inte ens vara så att du tycker att deras relation var bra i slutet. Du kanske är helt enig med att det är dags för de här personerna att gå vidare, att det helt enkelt är bra att det tar slut. Men ändå… det där lilla stinget i hjärtat när du tänker på personen.

Kanske har du fått veta hemligheter av ditt barns partner, saker som gör att du vet att den här personen mår dåligt över något av olika skäl. Helt plötsligt, när det tar slut, så har du inte den där självklara, dagliga kontakten med personen längre.

Det är tomt. Det blir som en liten mini-skilsmässa. Visst kan man ha kontakt ändå, men det är kanske inte alltid så populärt för de nya partnerna, varken på ens barns sida eller den f.d. partnerns eventuellt nya partner.

Jag vet, det är en del av livet och av ungdomars väg in i vuxenlivet. Att träffa någon, att bryta upp och gå vidare, med nya erfarenheter i ryggsäcken. Men ändå. Jag kan inte hjälpa att jag känner att det är lite trist med dessa nya bekantskaper som man lär sig tycka om, för att sedan bryskt förlora kontakten med.

Särskilt trist känns det när det sker oförberett och man inte ens hinner ”ta farväl” av den där partnern som man lärt sig tycka om…

Bara lite Fredagstankar från mig mellan mina hostattacker och rinnande näsa…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intervju med LiLo om hennes son som missbrukar

Publicerat av
21

Som nummer fyra ut i min intervjuserie, har jag intervjuat LiLo. LiLo har en son som missbrukar och även om alla historier jag just nu håller på med intervjuer om, berör mig, så när jag går igenom denna kan jag inte få tårarna att sluta rinna. Jag är själv förvånad över hur jag i mamma-rollen identifierar mig med LiLo. Läs det här!! Gör det!

Berätta lite om dig själv.

Jag heter ”LiLo” och har precis fyllt 50 år. Jag har varit enastående mamma sen min yngste son var 11 månader, hans storebror Oscar som det här handlar om var då två och ett halvt år. Killarnas pappa hade problem med alkohol och lätta droger, samt komplicerad ekonomi. Jag valde då att låta honom klara sitt eget liv, till förmån för att vi tre skulle få lugn och ro. Han hade sporadisk kontakt med dem fram till Oscar var ungefär sju år, sen upphörde kontakten helt

Jag gör den här intervjun med anledning av att du har ett barn som missbrukar. Kan du berätta lite om det.

Oscar har alltid varit nyfiken, social och haft svårt med  gränser.  I tolvårsåldern började det dyka upp många föremål, han ”hittat”. Det kom fler och fler samtal från skolan, misstankar om klotter och stölder av kamrater.Vi fick  kontakt med en jättebra socialsekreterare och gick på samtal, tillsammans och var  för  sig.
Men när han var knappt fjorton blev det totalt ohållbart, han struntade i skolan och i mina regler. Brydde sig inte om de konsekvenser jag gav. Jag fick avlastning i en jourfamilj, men inte  heller de klarade av att få honom att följa regler eller gå till skolan.
I nästan tre års tid bodde  han sedan på ett behandlingskollektiv. Där jobbade vi alla tillsammans, han själv, personalen och andra föräldrar för förändring och en framtid utan kriminalitet och droger. Jag trodde verkligen på idén och att det skulle leda till något nytt. Men det blev inte så.
Han började röka hasch och skolka igen, nästan direkt  när han   flyttade hem.  Andra droger började  locka och testas  och det försvann pengar och ägodelar ur vårt hem.  Vi fick    besök av polis som gjorde husrannsakan. Han uppträdde aggressivt mot mig och sin lillebror när han var påverkad.

Till slut när han fyllt 18 fick jag nog. Ännu en gång blev jag  tvungen att ”välja bort” en person, för att vi som levde normala liv skulle få en chans att fortsätta göra det.  Våra rättigheter till att leva utan att låsa in våra ägodelar, sova på mobil och plånbok och att helt enkelt få leva människovärdigt någon gång tog överhanden. Det är självklart det svåraste jag gjort men jag kunde verkligen inte hitta någon annan utväg som tydligt nog markerade att jag inte tolererade hans beteende.
Nu lever han utan jobb, utan bostad. Han försörjer sig vad jag förstår på snatteri och langande i mindre skala. Han är inte intresserad av att ta emot hjälp mot sitt missbruk, vilket innebär att han inte heller får hjälp med bostad eller möjlighet att få sysselsättning genom samhället.

Vad har det inneburit för dig och andra i familjen?

För mig har det inneburit sorg, sorg, sorg och oro.   Ilska, vanmakt, förtvivlan och längtan. Tider av total uppgivenhet då jag inte orkat arbeta. Dåligt samvete och grubblerier på vad jag gjort fel och vad jag borde och inte borde ha gjort. Men idag är det framför allt sorgen   och oron som är det tyngsta. Överdoser, olyckor misshandel bilderna som flimrar framför ögonen är inte lätta att hantera.

För lillebror innebar det att han till slut inte lämnade hemmet, han var orolig för vad som skulle hända om ingen var hemma när jag jobbade. Han slutade umgås med andra och tröståt under flera år tills han som 15 åring vägde över 120 kg till sina 175 cm.
Han blev sluten och levde för datorer, TV-spel och böcker. Han litade inte  på andra och höll sig därför undan.

Har du sökt hjälp från samhället?

Jag fick mycket hjälp och stöd så länge han inte var myndig. Då fick och gav jag information om vad som hände. Samarbetet med socialen fungerade, även om jag självklart tyckte alla beslut tog orimligt lång tid att fatta.

Tyckte du att du fick den hjälp och det stöd familjen behövde?

Självklart har jag stunder när jag tycker det borde kunnat göras mer för oss. Framför allt för Oscar. Men jag vet att ingen förändras förrän den själv vill, eller blir tvungen till det. Det jag varit mest störd av är att mitt inflytande och möjlighet till information om vad som händer försvann när han blev myndig. Innan det  kunde jag också vara mycket irriterad på att skola, polis och sociala myndigheter inte samarbetar, eller det är jag idag också när jag tänker efter. I somras var Oscar inlagd på ett sjukhus, då han hittas medvetslös efter en överdos av GHB. Läkaren skriver en anmälan om att han borde tvångsomhändertas för sitt missbruk. Socialen träffar honom och pratar och tror på att detta var en engångsgrej och att han annars bara röker lite hasch då och då…
Drömscenariot vore ju att varje gång ett sjukhus får in en person av den anledningen, eller varje gång polisen tar hand om någon i samband med droger eller alkohol, så  borde sociala myndigheter kontaktas och gärna anhöriga också.

För egen del fick jag otroligt mycket hjälp att utvecklas som förälder och människa under de åren Oscar bodde i behandlingskollektivet. Jag har också talat mycket med vänner, kollegor socialarbetare som lyssnat.

Vem är din son?

Oscar är en otroligt snäll och socialt begåvad kille. Han älskar att omge sig med andra, bjuda på sig själv. När han var liten bjöd han alla som besökte oss att stanna på middag (vilket ibland ställde till bekymmer för mig, men det gick alltid att lösa)
Han hittade ofta på och ledde lekar när han var liten. Han har alltid haft lätt att lära och har talang för det mesta. Duktig på idrott, ganska duktig på sång, dans och musik. Han började tidigt exprementera i köket och blev snabbt mycket duktig och fantasifull vid spisen. Han har inte heller haft några stora problem med ”vanliga” skolämnen.
Han har haft långa förhållanden med flickor sen han var 12 år. Mot dem har han varit romantisk, snäll och generös. Det är jag inte säker på hur det fungerar idag, dock.

Som förälder kan jag föreställa mig att man lägger mycket skuld på sig själv. Hur har du hanterat de känslorna?

Det är det svåraste. jag vet ju att jag gjort allt jag kunnat. När de gick på dagis och ett par skolår valde jag att jobba deltid för att orka vara mamma. Jag hade ont om pengar, men vi gjorde mycket tillsammans och jag såg till att vi reste bort varje sommar, även om det bara var en vecka i skärgården.
Mina grannar från småbarnsåren pratar än idag då jag möter dom om hur mycket tid jag gav barnen och det var ofta andra barn hos oss, lekte, åt och sov över.
Men idag har jag bestämt mig för att jobba på att inte grubbla så mycket på det, det som har varit har varit och går inte att ändra. Jag lever på hoppet och den dan min son bestämmer sig för förändring av sitt liv, kommer jag finnas där för honom.

Du har berättat för mig om hur du i en svår period gick in på KRIS kontor och ställde dig och storbölade. Som mamma kan jag förstå den maktlöshet du måste ha upplevt. Hur blev du bemött av KRIS?

Detta var då jag första gången blev väckt av samtal från Polisen och jag fick åka genom hela stan mitt i natten för att hämta honom på ett poliskontor. Han vägrade prata med mig om det som hänt och jag var så orolig och stressad.
Killarna på KRIS tog mig och mina bekymmer på största allvar. De bjöd på starkt gott kaffe och två killar pratade länge med mig och lät mig gråta, gnälla och vara mig själv. Jag fick två stora varma kramar när jag gick och mådde bättre än när jag snörvlade fram mitt ”Jag har en son som är sjutton år som knarkar och kriminell, finns det någon jag kan prata med!”

Kan du se hur denna erfarenhet har stärkt dig, eller är sorgen fortfarande för stor?

Jag känner mig som en starkare, mjukare och mer öppen person än innan allt detta började. Ödmjukare och mer tacksam för allt det som trots allt är bra i mitt liv.

Du har valt att vara väldigt öppen om att din son missbrukar. Hur har du bemötts när du berättat för människor omkring dig?

Det har jag enbart positiva erfarenheter av. Ingen har vänt mig ryggen eller dömt ut mig som förälder  pga av detta. Släkt, vänner och kollegor har varit underbara. Jag rekommenderar alla att vara så öppna de orkar. Att börja storgråta på jobbet hörde till vardagen en period, och det var ingen som brydde sig, de visste ungefär varför.

Hur ser er relation ut idag?

Den består till största delen av korta möten, då han hämtar post på min arbetsplats. Han ringer då han tror jag ska ge honom pengar,  vilket jag aldrig gör numera. Jag fyller på hans mobil, ringer en del samtal åt honom. Har han någonstans att bo, så händer det att jag följer honom till en matbutik och handlar några kassar basvaror åt honom.
Konstigt nog finns värmen mellan oss kvar om han inte är påverkad.

Om du hade möjlighet att säga något till din son just nu, vad skulle det vara?

Jag älskar dig! Jag kommer alltid att vara din mamma och älska dig. Jag längtar tills du börjar ta dig själv och ditt eget liv på allvar. Du är värd det.
Fram till dess är mina tankar hos dig ofta, ofta. Ibland med oro, sorg och ilska, men också med ett leende när jag tänker på härliga saker vi gjort och upplevt tillsammans. Jag vill kunna le tillsammans med dig igen!

Vad vill du säga till föräldrar som misstänker att deras barn har börjat ta droger?

Tjata, lägg dig i, snoka. Var en jävla käring eller gubbe. Ungar blir sällan så arga och jobbiga som när man kommer på dem med något de vet är fel. Ta det, låt dem rasa, vråla och vara vidriga. Ge inte upp! Ställ krav på ungen om det går.  Berätta om din oro, försök komma med ideér om annat att göra. Kontakta andra föräldrar om du vet vilka de är (åh vad jag saknar gammeldags telefonböcker med namn och hemtelefonnummer!)
Fältassistenter, lugna gatan, socialen,  vad som finns där du bor- kolla med dom!
Sluta aldrig älska ungen, det är samma lilla barn du alltid haft. Vad drogerna gör med dem har lite att göra med vilka de är innerst inne.

Finns det något annat som du särskilt vill lyfta fram i denna fråga?

Tjata på allt och alla som du tror kan ge stöd och hjälp. Dina vänner kan stå ut med mycket om de  verkligen är  dina vänner.

Försök att ändå ge dej själv tid att göra sånt du tycker om och mår bra av, det stärker dig som människa och du orkar mer. Läs, jogga, dansa, träffa vänner, älska eller vad som får dig att njuta av livet när det går. Att du utplånar dig själv hjälper ingen!

Glöm aldrig bort eventuella syskon.
Idag mår lillebror i familjen toppen, han vikarierar på fritids och älskar sitt jobb och ”sina ungar”  Han har jobbat bort hela sin övervikt och är en glad och snäll kille med massor av empati.

Tillägg av LiLo: ”Skyll ALDRIG på ”dåliga kamrater”, prata illa om dem eller deras föräldrar. Alla gör sina egna val och ingen förälder vill sina barn illa. Varför en del i vissa lägen inte orkar, kan eller vet det bästa för sina barn, det kan ha tusen orsaker och att döma ut andra föräldrar eller barn löser inte något problem.”

Jag tackar så mycket för intervjun och jag är glad att du ville delta i min bloggserie om samhällsproblematik och att du gör det väldigt öppenhjärtligt! Varmt tack och lycka till önskar jag dig och hela din familj!! Du har berört mig starkt och jag är säker på att du i denna intervju berör alla som läser den! Tack Lilo för din styrka att gå igenom detta och sedan även dela med dig av det! Med min djupaste tacksamhet!

Tidigare intervjuer i denna intervju-serie som handlar om samhällsproblematik:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hur kan vi skydda våra barn?

Publicerat av
7

Det jag skrev i ett av inläggen att jag efterlyser var följande:

  • Det jag efterlyser i debatten är dels hur kan vi skydda våra barn och ungdomar?
  • Finns det behandlingar som visar sig fungera bra på just sexualbrottslingar?
  • Alternativ till “lås in dem och släng nyckeln” utan att själv bli kallad “pedofilkramare” eller till och med pedofil.

Eftersom jag inte tror på uthängning av pedofiler eller andra sexuella förövare, utan hellre försöker att se nya vägar att gå för att förhindra att våra barn blir utsatta, så efterlyser jag andra lösningar, som alternativ. Jag tror det är viktigt att prata med sina barn och upplysa dem om de faror som faktiskt finns. Däremot tror jag det är viktigt att inte framställa dessa personer som ”fula gubbar” som jag också skrivit om tidigare. Jag tror dock inte att det räcker. Jag efterlyser verkligen andra förslag för att kunna skydda våra barn. Förslag som inte går ut på lemlästning av förövarna eller att låsa in våra barn. Lite tror jag att detta är en del ”skrämselpropaganda” som en vän till mig uttryckte det nyligen. Man diskuterar och pratar om en massa extrema pedofiler eller andra förövare, vilket leder till att man skrämmer häcken av alla föräldrar och barn. Jag tycker det är viktigt att ändå hantera detta ämne med viss sans.

Jag tror inte att det är en god idé att skrämma upp våra barn för mycket. Man kan informera, tala om för barnet att det finns människor som gör sådana saker med barn och hur man vill att de ska hantera situationen i dessa fall. Man kan också vara förutseende och tala om hur man vill att barnet ska agera om de trots allt blir utsatta för ett övergrepp. Man kan ha koll på barnen, men ibland räcker ju inte heller det. Men att inskränka ett barns utveckling och frihet av rädsla för förövare tror jag inte heller är rätt väg att gå.

Vi kan skydda våra barn mot mycket, men faktiskt inte allt, hur gärna vi än vill det. Jag tror det finns en stor fara med att se en förövare i varje vuxen människa också och jag tror att om vi överför det på våra barn, så blir det otroligt svårt för våra barn att få en naturlig och positiv utveckling. Vi får inte låta våra rädslor gå ut över våra barns utveckling. Trots allt så är det så att de flesta barn blir INTE utsatta för sexuella övergrepp, även om det är allt för många som blir det.

En annan sak som slår mig är att det känns viktigt att vi INTE hamnar i något sorts accepterande av förövares handlingar. Det får aldrig bli okej att utsätta barn för övergrepp!! I den debatt som råder just nu verkar det finnas mycket rädsla för just ett accepterande av pedofili, själv har jag svårt att tro att det någonsin kommer att bli accepterat och jag tror det är oerhört viktigt att vi aldrig hamnar i det ”accepterandet”. Samtidigt tror jag att det är viktigt att de som faktiskt vill få hjälp, verkligen får det! För vad jag förstår av det jag läser mig till, är att det inte alltid är så!

Jag läser en visserligen gammal artikel, men som är väl värd att läsa. Du kan finna den HÄR! En ännu äldre artikel som handlar om att hänga ut kan du finna HÄR!

Björn som var med i Insider i tv3 i Onsdags , som satt i debattpanelen med mig, sa något som jag inte håller med om heller. Han säger mot slutet i programmet att det är värre att leva med att ha varit utsatt för sexuella övergrepp än att ha blivit mördad. Jag håller, som sagt, inte alls med om detta. Dels för att jag inte alls känner mig som ett ”livslångt offer”, dels för att jag menar att man visst kan känna sig som en fullvärdig människa och leva ett fullvärdigt liv, även om man blivit utsatt för sexuella övergrepp. Är man mördad, så behöver man förvisso inte leva med det, men å andra sidan så har man ju helt och hållet, totalt oåterkalleligt förlorat hela sitt liv och det ska alltså de anhöriga leva med.

Jag tycker att sexuella övergrepp är fruktansvärda, men jag tycker ändå inte de kan jämställas med mord, eller anses värre. Samtidigt som man inte kan förneka eller bör förringa att ett sexuellt övergrepp oftast får katastrofala följder, med åratal av bearbetning. Själva övergreppet är nog ofta inte det som ligger djupast och längst kvar, det är nog bland det första man bearbetar. Men det finns andra konsekvenser som ofta sitter mycket djupare, såsom självkänsla, förtroende och över huvud taget hur man förhåller sig i relationer. Helt klart är att det sätter djupare spår än själva övergreppets konsekvens.

Debatten är viktig på många vis, samtidigt som jag tror att det är viktigt att vi försöker finna lösningar som är hållbara i ett civiliserat samhälle och inte bara försöker tänka på hämnd för det som skett. Jag tror inte på hämnd som lösning, utan jag tror i stället det är mer förödande för känslolivet och mer förödande för att kunna gå vidare med sitt liv. Dessa känslor måste i första hand bearbetas, så man kan gå vidare och leva som en fullgod människa! Det är min uppfattning! Vilken är din?

Andra bloggar i samma ämne:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,