Fattigdomsföraktet tar andan ur mig

Jag har i alla år varit väldigt intresserad av klassfrågor, då jag är fullt medveten om hur starkt klassamhället har präglat mig och hur stolt jag är över min klasstillhörighet som är arbetarklassen. Jag har också varit intresserad i rätt många år av barnfattigdom. Inte i alla år, dock, för när du lever i det själv, så är det sällan lika intressant och framför allt är det inget man orkar eller vill debattera eller diskutera. I alla fall har det varit så för mig. Det kommer liksom för nära. 

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

I flera år levde jag på eller under marginalerna. Jag skrev lite om den påverkan det hade på mig för bara några år sedan. Fortfarande långt efter jag lämnat det bakom mig. Jag funkar lite så. När jag står mitt uppe i något riktigt tungt, så har jag svårt att prata om det. Jag behöver få distans. Bearbeta. Komma vidare först. Sen är jag rätt öppen, särskilt i trygga miljöer, bland människor jag har förtroende för och tycker om. Då kan jag vara väldigt öppen.

Jag har genom åren också oftast varit väldigt öppen i min blogg. Särskilt när jag fått svåra saker på lite avstånd. När jag väl fått det så kan jag debattera och diskutera sakfrågan med kritiska ögon, med full styrka.

Men det är få saker jag lyft fram eller diskuterat öppet i min blogg eller som debattartiklar på olika sidor på nätet, som mött ett så öppet förakt som när jag debatterat just fattigdom eller barnfattigdom. Det är som om det väcker en sovande björn och jag riktigt hör mullret när björnen vaknar och ett rytande utan dess like och många gånger med ett ofattbart hat, som kommer upp ur människors strupar med en orkans styrka.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Liknande är jag med om också när jag har debatterat s.k. ”Rumänska tiggare” på våra gator. Det finns ett sådant starkt förakt i många av debatterna att jag ofta ryggar tillbaka och undrar var allt det hatet, ilskan och föraktet kommer ifrån?

Med undantag från någon enstaka ströartikel, så har det varit väldigt tyst om barnfattigdomen länge nu. Debatten tycks vara i princip helt död, med undantag från Anders Lindbergs ledarkrönika i Aftonbladet härom dagen. Den kan du läsa HÄR!! Den är viktig! Inte bara för att den är aktuell i allra högsta grad, men också för att den är en av få artiklar just nu i ämnet och även för att den ger en tankeställare!

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Det finns så enormt mycket vi kan göra i samhället för att hjälpa varandra. Det finns så mycket vi skulle kunna göra för att barn inte ska behöva växa upp i fattigdom i vårt land. Framför allt skulle vi kunna sluta förakta fattigdom och de som lever i den. Vem är vi att döma någon? Vem är vi att tala om hur någon ”levt fel” för att de hamnat i en situation som gör att de saknar pengar ens till det mest basala för deras familj. Det finns så många människoöden i vårt land. Med människor som hamnat i ett helt annat liv än det de trodde att de var på väg att skapa. Vem är vi att döma?

Nyligen i en Facebook-grupp fanns det någon som la upp en förfrågan om någon ville skänka en matkasse till den anonym tvåbarnsmamma som var pank. Det fanns självklart människor som ville hjälpa till, men återigen, det drällde in en massa kommenterar från dömande människor som ifrågasatte att frågan ens kom på tal. Många passade också på att först skälla ut personen som lagt upp förfrågan, för att sedan börja beklaga sig själv över hens situation. Det var både hatiska, ifrågasättande och föraktfulla kommentarer.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Igen: Var kommer det här föraktet ifrån? Är det rädsla att själv hamna i samma situation? Vill man liksom ”försäkra sig om” att personen varit oaktsam för att hamna där hen är, så man ”vet” att man själv inte kommer att hamna där? Är det ett klassförakt? Eller är det helt enkelt oförstånd? Att man själv levt ett så vitt skilt liv, att det här är helt obegripligt för dessa personer? Eller är det avundsjuka? ”Jag ska minsann inte ge dig ett öre…”

Få saker gör mig så förvånad. Få saker gör mig så frustrerad som det här föraktet. Och det tycks vara så enormt många som bär detta förakt. Vad är det som inte går fram och var grundar sig det här föraktet i?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Långvarig fattigdom tär in i märgen

blåkulla höghusJag har fortsatt följa debatten i Janne Josefsson´s fotspår efter Uppdrag Granskning för någon vecka sedan, som jag skrev om här: De värsta konsekvenserna av fattigdomen i Sverige är skammen. Min upprördhet över programmet har inte stillnat märkvärt.

Särskilt kritisk är jag till förenklingen av problemet. Ekonomisk utsatthet för barn i Sverige handlar i första hand inte om svält, även om vi inte ska glömma att det finns barn som inte får tillräckligt med mat och framför allt som inte får tillräckligt bra mat. Ekonomisk utsatthet, även kallad barnfattigdom handlar om ett utanförskap som får så stora konsekvenser att det ofta drabbar självkänslan på så sätt att många ekonomiskt utsatta barn ifrågasätter människovärdet, att inte duga, att inte ha samma rättigheter att ta plats i vårt samhälle, som andra barn.

Min kritik handlar inte om själva granskningen av de organisationer som var aktuella i programmet eller att man inte skulle ha rätt att granska dessa siffror. Problemet för mig blir att man dels inte hade några siffror att kontra med, men framför allt handlade det om att man lyfte fram så många irrelevanta inslag i programmet att många ifrågasatte den relativa barnfattigdomen i Sverige över huvud taget. Att gå runt och fråga vissa enskilda personer hur mycket pengar de har kvar efter hyran blir bara fånigt, då man inte är tydlig med vilka utgifter man har eller exakt hur många personer som ska försörjas på den summan. Det blev det som förstärkte intrycket som många reagerade på i inslaget, nämligen den att Sverige inte har någon barnfattigdom.

Att på gatan fråga ut människor om ”det finns några fattiga barn i området” är lika irrelevant det. Det som är väsentligt är dels de seriösa undersökningar och forskning som faktiskt gjorts i sakfrågan, men framför allt är det viktigt med de barn som lever i en ekonomisk och social utsatthet. Det är där fokus måste läggas.

Fokus måste även läggas på de föräldrar som lever i dessa ekonomiska utanförskap, där man inte klarar av att gå på en arbetsintervju för att det saknas framtänder i munnen, föräldrar som inte är stärkta att prata med sina barn om deras ekonomiska utsatthet för att skammen är för stor och känslan av att vara en misslyckad förälder inte kan tonas ned, trots insikten av att det skapar otrygghet för barnen. Föräldrar som inte orkar vara sociala och umgås med andra föräldrar, för att de inte har något att bidra med i diskussionen när man pratar julklappsköp, semesterresor och den nya bilen. Hur ska vi få dessa föräldrar att trots sin ekonomiska utsatthet och trots det sociala utanförskapet, vara stolta över sig själva och det som de åstadkommer i sin vardag, att vara starka i sitt föräldraskap trots att de inte kan uppfylla sina barns önskelistor?

Hur ska vi stärka dessa föräldrar att våga ta plats i vårt samhälle, att bidra med sina tankar och ideér, sin förmåga att vara med och utveckla vårt samhälle? Hur ska vi stärka dessa föräldrar så de i sin tur vågar och orkar stärka sina barn i deras miljö, även om man aldrig kommer att kunna bjuda in deras kompisar på födelsedagskalas till något lekland?

Hur ska vi stötta våra medmänniskor att förstå att de är lika viktiga för vårt samhälle och dess utveckling, med den resurs de är eller skulle kunna vara om inte skammen var så utplånande och smärtsam?

Kortvarig ekonomisk utsatthet kan vara en nyttig erfarenhet för många, den kan också vara en drivkraft när man har en fast grund att stå på och ser en utväg. Långvarig fattigdom är tärande och utplånande och den är svårare att ta sig ur, när marken under fötterna ständigt är i gungning rent känslomässigt.

Fler bra och läsvärda artiklar i ämnet som publicerades efter Uppdrag Granskning som är läsvärda:

Söndagskolumn #42 Om fattigdom och när journalistik blir politik

Gräv nedåt och sikta uppåt, Josefsson

Fattiga barn och högerpopulism

Somliga går med trasiga skor

Att vara utan pengar är ju alltid värst för barnen

Janne Josefsson debatterar fattigdom

Jannes val

Brist på kunskap

Om någon hade kallat oss fattiga hade jag blivit ledsen och arg

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,