Jag har i alla år varit väldigt intresserad av klassfrågor, då jag är fullt medveten om hur starkt klassamhället har präglat mig och hur stolt jag är över min klasstillhörighet som är arbetarklassen. Jag har också varit intresserad i rätt många år av barnfattigdom. Inte i alla år, dock, för när du lever i det själv, så är det sällan lika intressant och framför allt är det inget man orkar eller vill debattera eller diskutera. I alla fall har det varit så för mig. Det kommer liksom för nära.
Foto: Fatou Touray
I flera år levde jag på eller under marginalerna. Jag skrev lite om den påverkan det hade på mig för bara några år sedan. Fortfarande långt efter jag lämnat det bakom mig. Jag funkar lite så. När jag står mitt uppe i något riktigt tungt, så har jag svårt att prata om det. Jag behöver få distans. Bearbeta. Komma vidare först. Sen är jag rätt öppen, särskilt i trygga miljöer, bland människor jag har förtroende för och tycker om. Då kan jag vara väldigt öppen.
Jag har genom åren också oftast varit väldigt öppen i min blogg. Särskilt när jag fått svåra saker på lite avstånd. När jag väl fått det så kan jag debattera och diskutera sakfrågan med kritiska ögon, med full styrka.
Men det är få saker jag lyft fram eller diskuterat öppet i min blogg eller som debattartiklar på olika sidor på nätet, som mött ett så öppet förakt som när jag debatterat just fattigdom eller barnfattigdom. Det är som om det väcker en sovande björn och jag riktigt hör mullret när björnen vaknar och ett rytande utan dess like och många gånger med ett ofattbart hat, som kommer upp ur människors strupar med en orkans styrka.
Foto: Fatou Touray
Liknande är jag med om också när jag har debatterat s.k. ”Rumänska tiggare” på våra gator. Det finns ett sådant starkt förakt i många av debatterna att jag ofta ryggar tillbaka och undrar var allt det hatet, ilskan och föraktet kommer ifrån?
Med undantag från någon enstaka ströartikel, så har det varit väldigt tyst om barnfattigdomen länge nu. Debatten tycks vara i princip helt död, med undantag från Anders Lindbergs ledarkrönika i Aftonbladet härom dagen. Den kan du läsa HÄR!! Den är viktig! Inte bara för att den är aktuell i allra högsta grad, men också för att den är en av få artiklar just nu i ämnet och även för att den ger en tankeställare!
Foto: Fatou Touray
Det finns så enormt mycket vi kan göra i samhället för att hjälpa varandra. Det finns så mycket vi skulle kunna göra för att barn inte ska behöva växa upp i fattigdom i vårt land. Framför allt skulle vi kunna sluta förakta fattigdom och de som lever i den. Vem är vi att döma någon? Vem är vi att tala om hur någon ”levt fel” för att de hamnat i en situation som gör att de saknar pengar ens till det mest basala för deras familj. Det finns så många människoöden i vårt land. Med människor som hamnat i ett helt annat liv än det de trodde att de var på väg att skapa. Vem är vi att döma?
Nyligen i en Facebook-grupp fanns det någon som la upp en förfrågan om någon ville skänka en matkasse till den anonym tvåbarnsmamma som var pank. Det fanns självklart människor som ville hjälpa till, men återigen, det drällde in en massa kommenterar från dömande människor som ifrågasatte att frågan ens kom på tal. Många passade också på att först skälla ut personen som lagt upp förfrågan, för att sedan börja beklaga sig själv över hens situation. Det var både hatiska, ifrågasättande och föraktfulla kommentarer.
Foto: Fatou Touray
Igen: Var kommer det här föraktet ifrån? Är det rädsla att själv hamna i samma situation? Vill man liksom ”försäkra sig om” att personen varit oaktsam för att hamna där hen är, så man ”vet” att man själv inte kommer att hamna där? Är det ett klassförakt? Eller är det helt enkelt oförstånd? Att man själv levt ett så vitt skilt liv, att det här är helt obegripligt för dessa personer? Eller är det avundsjuka? ”Jag ska minsann inte ge dig ett öre…”
Få saker gör mig så förvånad. Få saker gör mig så frustrerad som det här föraktet. Och det tycks vara så enormt många som bär detta förakt. Vad är det som inte går fram och var grundar sig det här föraktet i?
