Hur Carina blev Fatou och varför

Sarahs (som för övrigt har en ruggigt bra blogg som jag besöker allt för sällan) förfrågan ska jag blogga lite om mitt namnbyte.

Jag är alltså döpt till endast ett enda namn, vilket blev Carina. Varför jag fick bara ett enda namn var helt enkelt för att mina föräldrar inte kunde enas om fler än ett namn, so I guess att jag får vara tacksam för att jag slapp bli namnlös… Jag har hört att min mormor var förtvivlad över att jag bara fick ett enda namn (för nu skulle ju alla tro att jag var en ”fattig-unge” som hon sa. ”Alla” innebar antagligen mormors grannar, eller nåt… ) Varför de skulle tro att jag var en ”fattig-unge” har nog med att göra att förr i tiden så kostade det pengar med namnen när man döpte ett barn. Så det betydde att de rika kunde kosta på sina barn en väldans massa namn, medan de fattiga fick vara glada om de hade råd att ge barnet ett enda.

Hur som helst så fick jag nöja mig med mitt ”Carina”. Tyvärr var jag inte så nöjd med mitt namn. Dels för att det var trist att bara ha ett enda namn, eftersom alla i min klass hade flera namn. Att andranamnet ofta var ”Knut” eller ”Agda” eller något liknande som mina klasskompisar tyckte var pinsamt, spelade ingen roll för mig, för jag tyckte det var finare att heta Knut Agda Von Skithög än att ha bara ett enda förnamn.

Jag har i alla fall aldrig trivts som eller känt mig som en Carina. Därför blev jag överlycklig varje gång någon gav mig ett smeknamn som barn och tonåring.

För flera år sedan så konverterade jag. Jag kommer inte ihåg exakt vilket år det var, men tror att det kan röra sig om cirka 10-12 år sedan nu.

Mer om min konvertering och om mina och barnens namn kan du finna i följande, klickbara länkar:

När jag konverterade så bestämde jag mig ganska snabbt för att även byta namn. Det är naturligtvis inget man behöver göra för att man konverterar, men jag har som sagt alltid haft svårt att komma överens med mitt namn, så jag såg det snarare som en möjlighet att äntligen få tillfälle att byta. Eller i alla fall få lägga till fler namn. Jag har behållit Carina, men jag har lagt till både Fatou och ett till namn, från den person som jag namngav mig själv efter.

I Gambia är det så att om man byter namn, vilket det finns en hel del från Gambia som gör om de konverterar så sägs det ge otur att fortsätta kalla den personen för det gamla namnet. Det ger otur till den som säger det gamla namnet, inte den som bär namnet.

Den första tiden när jag hade bytt namn upptäckte jag att jag hade svårt att själv reagera när någon kallade mig Fatou. Det var ovant för mig, även om det gick ganska snabbt att vänja om sig.

Nu är det tvärt om. Om någon ropar Carina på stan, så kopplar jag inte. Det är ju mest om det är någon gammal kompis som jag inte umgåtts med på många år som ser mig, som ropar Carina. I min omgivning är det nog bara min pappa som fortfarande konstant säger Carina.

För Mabou var det ju lite konstigt när han för några år sedan hörde min pappa säga ”Carina”. Han sa: ”Nej, morfar, det finns ingen Carina här!” När jag sedan berättade att jag hette Carina också, men att jag inte använt det på länge, så skrattade han högt och länge och det framgick med all önskvärd tydlighet att han inte alls tyckte att det passade på mig. Jag tror människor vänjer sig snabbt och nu funkar det väldigt problemfritt i alla fall.

För övrigt så kan jag säga att även om en och annan säkert lyfte på både ett och två ögonbryn vid mitt namnbyte och även om jag hörde en del tissel och tassel bakom ryggen, så verkar det som de allra flesta tyckte det var helt okej. Flera familjemedlemmar och släktingar reagerade i stället med: ”Ja, det har jag väntat på länge”.

Däremot så hade jag väldigt svårt när jag beskrev för mina klasskompisar (jag pluggade just då) att jag var ensamstående och valde att konvertera. I stort sett ingen trodde mig. Hur mycket jag än stod och förklarade så kom det: ”men varför låter du ditt ex tvinga dig till att byta religion, fast ni är skilda?” eller ”Men säg åt exet och hans familj att de får släppa taget nu, du har ju faktiskt varit skild ganska länge nu…” Det gick verkligen inte in i vissa att jag tagit beslutet SJÄLV. Att imamen som var med när jag konverterade åtskilliga gånger upprepade frågan om jag VERKLIGEN tagit beslutet själv och inte blivit övertalad, övertygad eller på annat vis påverkad till att konvertera, för att då skulle konverteringen inte gälla, det fanns ingen som hade trott mig om jag hade förklarat det för dem…

Det enda problem jag upplevt med namnet är egentligen när jag har sökt jobb så upplever jag det som om det varit lättare att få komma på intervju med namnet Carina än namnet Fatou. Jag har också upplevt att jag blir trevligare bemött av myndigheter per telefon om jag presenterar mig som Carina i stället för Fatou. Vilket naturligtvis är oerhört trist att man upplever sig som annorlunda behandlad beroende på vilket namn man presenterar sig med.

Jag hoppas Sarah att det var svaret på din fråga och om det inte är det, så fråga igen, så ska jag försöka svara!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Gambianska traditioner runt döden

Bland Gambianer i Sverige håller man ganska hårt vid vissa traditioner, särskilt när det gäller ceremonier som runt bröllop, namnceremonier och begravningar. I det här fallet så är är den närstående vi mist, som ni kanske förstått något av mina barns far. Han var född och uppvuxen i Gambia och kom till Oslo i Norge i mitten av 80-talet, där vi senare träffades. 1989 gifte vi oss och levde tillsammans några år.

Jag hade varit i Gambia tidigare (första gången 1986, när vi faktiskt träffades också, kom vi fram till när vi senare träffades i Oslo.) och umgåtts med Gambianer sedan barnsben, så jag visste en del om kulturen, även om jag alltid har nya saker att lära.

I Gambia är ca: 90% muslimer, däremot så har man blandat mycket av religionen med kulturella traditioner, så ibland är jag osäker på vad som är tradition och vad som är religion, vilket jag även upptäckt att många Gambianer själv är osäkra på, eller tror sig veta att det är t.ex. något som har med religionen att göra, men gör man lite efterforskningar eller frågar någon annan från Gambia, så visar det sig i stället vara en kulturell tradition man håller fast vid.

Många av dessa kulturella eller religiösa traditioner är sådant som jag särskilt är förtjust i. Ofta har de en väldigt fin baktanke eller något som man känner att det har en anledning.

Jag ska berätta lite om det som jag konkret blivit glad över att få vara en del av efter bortgången av min f.d. make.

Direkt efter att de som ville kom till sjukhuset och tog farväl av kroppen, åkte man till den bortgångnes lägenhet. Man ringde runt till släktingar, vänner och alla möjliga som kan tänkas ha haft någon kontakt med den bortgångna. En del kompisar ringde också till sina egna släktingar, som kanske inte ens kände den bortgångna, men som ändå kanske ville vara med och sörja, då h*n kanske står nära någon annan som sörjer.

Många går och handlar mat och läsk och frukt, för att alla som kommer ska få något att äta och dricka. Många går hem och lagar mat som man sedan kommer över och bjuder på till alla sörjande gäster. De närmast sörjande kanske inte själv kan äta något, men det är viktigt att alla får mat och att det inte är de närmast sörjande som ska behöva göra det. De som bor i närheten går hem och hämtar stolar så alla ska få någonstans att sitta. Om stolarna ändå inte räcker, går man runt bland grannar och ber att få låna. Alla som kommer ska känna sig välkomna och bekväma.

Man ställer gärna fram en bild på den bortgångna och tänder ljus framför bilden. Man spelar upp en cd-skiva med böner på arabiska i bakgrunden, sedan börjar folk berätta om episoder eller personligheten hos den avlidna.

Naturligtvis kan det skilja sig en hel del från familj till familj, precis som det gör med traditioner för oss här i Sverige till exempel. Där är klart att alla inte gör på precis samma sätt, men lite generellt så tror jag detta är huvudgrejerna vid någon Gambians bortgång här i Sverige.

Igår var det många som menade att det kändes konstigt att man spelade böneläsning för den bortgångna, många menade att man skulle ha spelat reggae i stället, för även om han var muslim, så visste alla att det var reggaemusik som satte denna persons hela väsen i brand. Han älskade Burning Spear och Culture bland annat. En liten stund spelade man därför också lite reggae, men i huvudsak så spelade man böneläsningen, då det fanns några äldre personer som menade att det kändes ”respektlöst” att spela reggae vid någons bortgång.

En muslimsk begravning ska ske, som det står i Koranen ”skyndsamt” vilket det finns en del som tolkat som inom 24 timmar. Detta brukar av praktiska skäl dock vara ganska svårt att genomföra i Sverige, men den begravning vi kommer att ha, kommer att ske nästa vecka. Efter det följer de 40 sorgedagarna och då är det meningen att alla ska samlas igen vid en ceremoni. Precis som detta bör upprepas på årsdagen av någon persons bortgång. Mer om religiösa traditioner om detta kan du läsa HÄR!

Men innan dess så har vi morgondagen. På den tredje dagen efter någons bortgång samlas man åter. Den tredje dagen är alltså i morgon och vi kommer att återsamlas i Stockholm i min f.d. makes lägenhet.

Det jag särskilt gillar med de Gambianska traditionerna (blandade med de religiösa) är just dessa uppsamlingstillfällen och hur de genomförs. Att man har som tradition att samlas för att följa upp och sörja gemensamt. Man behöver inte oroa sig för att det sitter en massa personer ensamma och otröstliga i sina hem och känner sig övergivna och kvarlämnade till sitt öde. De av mina döttrar som närvarade natten till igår och under nästan hela gårdagen, var tacksamma att få vara en del av denna tradition. Det gav tröst till oss alla och jag känner tacksamhet över att få ha delat med mig av mina minnen till andra som stått honom nära och jag glädjes över att få ha tagit del av andra personers minnen av min f.d. man.

En annan sak jag vill nämna just runt traditioner och Gambianer, är att jag aldrig varit med om att Gambianer inte velat dela sina egna traditioner med till exempel Svenska traditioner. Om någon skulle ha sagt att ”jag vill att vi gör så här, för det är en tradition som jag vill ha med här” så är jag säker på att ingen hade protesterat, utan man hade säkert försökt lägga in den så att alla skulle känna sig nöjda med sammankomsten.

Därför tänker jag också lägga upp här en video med en av Lamin ´s favoritartister, nämligen Joseph Hill (som också är bortgången sedan Augusti 2006, R.I.P.) från Culture.

Till sist vill jag upprepa:

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1200 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! I morgon är den sista dagen jag kommer att ha detta med, då kampanjen avslutas i och med att Oktober månad tar slut, så ta chansen nu och var med och ge ditt stöd mot cancer.


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Månggifte

När jag var nyss fyllda 21, hade jag en ganska stor livskris. Inte den största, men ändå stor nog.

Jag åkte ner till Gambia med mina två äldsta barn, som då var 3 och nästan ett år gamla. Jag åkte för att skapa relation med barnens släktingar och för att ”slicka mina sår”. Och för att återse Gambia som jag älskat sedan första gången jag satte min fot där, flera år innan jag själv fick barn.

Jag hade bestämt mig för att så mycket som möjligt leva ”som befolkningen”. D.v.s. lärde mig tvätta för hand, även tygblöjorna (bläk), jag ville leva i kulturen så gott det gick, för jag var törstig på att lära mig mer… Det var för att även stärka min egen självkänsla att jag SKULLE kunna klara det.

Under den tiden lärde jag mig antagligen mer än jag gjort under hela mitt liv. En händelse jag ofta försöker ha kvar i minnet är följande:

Jag bodde i slutet av vistelsen på en liten gård med fyra familjer. Jag fick god kontakt med alla, men särskilt en kvinna som heter Binta (precis som min dotter). En dag var hon mycket upprörd och jag frågade vad som hänt. Hon förklarade att det flyttat in en familj i gården bredvid. De kom från ett annat Afrikanskt land, Sierra Leone, om jag inte minns fel. De hade flyttat in för att starta en liten ”närbutik”.

”Jag kan inte fatta”, sa Binta. ”De har bara ett enda rum, fast han har två fruar! Kan du fatta!! Två fruar i SAMMA rum.”

Jag sa: ”Ja, men två fruar är det ju många som har…” Binta sa: ”Ja, men om man har två fruar så måste man ha tillräckligt med pengar för att kunna köpa dem varsitt hem, eller åtminstone ett hem där varje fru har sin del att bestämma över!”

Jag började fnittra och hon undrade vad som var så roligt. Jag förklarade att det blev så absurt för mig att hon och de andra grannarna var upprörda över att den omtalade mannen hade ETT rum, att om detta varit i Sverige så skulle folk snarare vara upprörda över att mannen hade TVÅ FRUAR.

Binta sa: ”Jaja, jag har hört det där om Europa, att man bara har en fru. Men jag förstår inte riktigt varför man är så egoistisk. Om en man har tillräckligt bra ställt för att ha fler fruar så är det ju bättre att han hjälper och försörjer flera. Varför vill man bara behålla allt för sig själv?”

Jag förklarade att jag aldrig tänkt på det på det sättet och jag började fundera på vad hon menat. Jag sa också till henne att hennes egen man hade ju bara henne, skulle hon verkligen vilja att hennes man skaffade en till fru?

Binta svarade: ”Ja, jag har tjatat på min man nu i över ett år att skaffa en till fru, men han vägrar!” Skrattande fortsatte hon: ”Han säger; en fru- ett problem, två fruar-två problem, han säger att han inte orkar med fler problem och dessutom att för varje generation så blir det allt färre män som väljer att ha flera fruar.”

Efter denna dag så tjatade Binta på mig, nästan dagligen om att när jag återvände till Sverige skulle jag försöka hitta en fru till hennes man. Hon sa att det skulle vara det ultimata, då kunde han vara med henne sex månader om året och i Sverige med sin andra fru sex månader om året.

Jag förklarade skrattande att det inte funkar så i Sverige och såg framför mig hur jag gick runt i Sverige och letade en ”andra fru” till en man i Gambia.

Dock har denna händelse fått mig att fundera mycket på hur olika våra samhällen är. Innan jag hade diskussionen med Binta så avskydde jag tanken på de män som hade fler än en fru. Det som var obekant för mig, skrämde mig. Men efter den diskussionen bestämde jag mig för att försöka ta reda på ursprunget till denna tradition. Svaret jag anser mig funnit förvånar mig, men skrämmer mig inte längre.

Jag började se mig om i det Gambiska samhället, fråga ut kvinnor med män som både hade två fruar eller en, eller fler. Jag försökte dra paralleller till det Svenska samhället och insåg att jag fick gå tillbaka en bit till det stadium Sverige var i samma utvecklingsfas som Gambia.

Jag insåg att även om vi aldrig haft den traditionen med flera fruar i Sverige så var ändå grundtanken god. Även i Sverige har vi haft en tid (faktiskt inte så långt tillbaka som man skulle kunna tro), när man valde make efter hur han beräknades kunna försörja en familj. Man gick på helt andra kriterier såsom om han skulle var en ”god make”, kunna försörja en familj, om han var snäll, om han inte var en ”suput” etc.

Jag TROR att särskilt de generationer som är äldre än mig, på liknande kriterier väljer make i Gambia idag. Gambia är under stor utveckling, därför sker även förändringar i detta. Att de yngre männen väljer fler än en fru blir allt mer ovanligt. Att yngre kvinnor accepterar en man som vill ha fler än en fru, blir också allt mer ovanligt.

Sedan finns det också andra synpunkter att uppmärksamma när det gäller månggifte. Eftersom Gambia (och många andra länder) i princip saknar pensionssystem, så måste man helt och hållet förlita sig på sina barn för att klara ålderdomen. Det är en kulturell sak att barnen försörjer sina föräldrar när de inte längre är arbetsföra. På detta sätt blir barnen en investering. Eftersom det oftast är männen som har försörjningsplikt mot sina fruar, så gynnar alltså mångäktenskapet både männen och deras fruar.

Ju fler barn, desto tryggare ålderdom. Med fler fruar blir det fler barn, med fler barn, desto bättre ”inkomst” när man passerat arbetsför ålder. Inte alltid, men ofta står sönerna att ansvara för föräldrarnas ekonomi, medan döttrar och svärdöttrar står för omhändertagandet. D.v.s. tvätta ens kläder, laga maten och när man är ännu äldre; fysiskt ta hand om föräldrarna, tvätta dem, medicinera dem etc.

Det liknar inte alls vårat system, men är det DÅLIGT bara för att det är olikt?

De flesta Gambianska kvinnor och män jag träffat här i Sverige, har gift sig av kärlek, lever tillsammans i ett ”en-frus-äktenskap”. Förvånansvärt många med Svenska fruar och män.

Jag säger inte att jag stödjer äktenskap med flera fruar, jag säger helt enkelt att om man VILL så kan man förstå hela bakgrunden och FÖRSTÅ, även om man själv inte för den sakens skull skulle vilja leva så.

Men det jag tycker är så intressant med detta är när man försöker söka svaren i grunden och inte bara ser på ytan. Det finns oftast en förklaring till varför saker och ting ser olika ut i olika delar av världen.

En annan aspekt på det hela är att det finns kvinnor som inte har någon man av olika skäl. Att då leva utan möjlighet till försörjning är i stort sätt lika med att leva med släktingar ”på nåder”. Det är fortfarande relativt ovanligt att kvinnor har en egen försörjning med egen inkomst, även om samhället även där genomgår en enorm förändring.

Ett exempel, som jag inte vill gå in närmare på vem det gäller för att inte ”hänga ut” någon. Men jag känner till en gammal man som har två fruar. Med Gambiska mått har han det väldigt gott ställt. Han betalar skolavgifter för nästan alla barn som bor på hans gata, han lämnar allmosor dagligen till moskén som delar ut till de allra fattigaste. Denna man hade då först en fru, sedan han var ung. Sedan började folk att tjata på honom att det var ”egoistiskt” att inte gifta sig med en till, eftersom han skulle ha råd med flera fruar.

Han gifte sig med en ung tjej från landsbygden, som var ganska fattig. När hon blev äldre, över 50 år och jag frågade henne om det inte kändes hemskt när han kom och hämtade henne och tog henne till storstaden. Hon sa: ”Nej, nej, jag var så glad att få komma in till stan och lära mig en massa, dessutom visste jag att han hade det bra ställt så jag skulle få en god försörjning och att inte framtida barn inte skulle behöva sakna något.”

Jag frågade om hon älskade honom och hon svarade att han gjort gott för henne och var en bra make och att hon därför älskade honom.

När mannen blev gammal, ca: 65 år, kanske blev han ombedd att gifta sig med en annan gammal kvinna. Han sa först nej, då han ansåg att han var för gammal för att intressera sig för kvinnor ”på det sättet”. Men man fortsatte förklara för mannen, att kvinnan i fråga var änka, inte fått några barn, därför inte hade varken försörjning eller ville leva utan en man. Kvinnan själv var gammal.

Till slut gick mannen med på det, för han tyckte synd om kvinnan. Hon fick en tryggad ålderdom. Egentligen hade mannen i fråga ingen som helst ”vinst” i arrangemanget, annat än den goda gärningen folk ansåg att han gjorde. Däremot vann kvinnan genom framtida försörjning samt kunde åtnjuta respekt i form av att vara gift med en respekterad man.

Vad jag vill visa i med denna blogg, började först som en sak Alma Mater tog upp ang. att vi har ganska skilda liv, men ändå ”funnit varandra”. Jag började att fundera vidare i dessa banor och kommer till insikt om att hur olika vi än är, så kan man alltid förstå om man VILL. Sedan betyder inte det att man vill leva så själv, men det betyder att man kan få nya erfarenheter av HUR eller VARFÖR ens liv är olika och finna respekt för varandras olikheter.

Det här var en alldeles personlig reflektion på hur man kan förstå och sätta sig in i andras olikheter.

Saker är inte alltid vad de ser ut att vara…
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Religion-diskussion!

Efter förekommen diskussion i diverse bloggar, vill jag påtala att jag INTE har för avsikt att ha allvarliga diskussioner om religion. Därför går jag inte heller in och dömer någon religion!

Att jag nämnt att jag själv är Muslim, gör INTE att jag hävdar Islams förträfflighet, eller att jag vill försöka ”pracka på” någon annan min tro. Det finns många trevliga diskussionsbloggar om religion, min är inte en av dem!

Har skrivit om detta TIDIGARE ,(klickbar länk) för länge sedan, i Oktober förra året.  jag har inte ändrat mig nu. För övrigt har jag ALDRIG påstått mig vara ett föredöme för Islam och jag har INGET emot andras tro. Min mamma är Kristen, min bonuspappa är Katolik och min egen pappa är Ateist. Jag har vänner som är Rastafarianer, Buddister…

Så för mig får man vara PRECIS vad man vill, tro vad man vill och tycka vad man vill, bara man respekterar andra människor och inte är ute efter att skada andra! Där går min personliga gräns.

Jag går inte heller efter religion när jag avgör vilka människor jag tycker det är trevligt att umgås med!

Ville bara förtydliga detta, trots att jag skrivit om det ett par gånger tidigare!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Inget religiöst, tack!

Ni behöver inte oroa er för att min blogg övergått till en religiös blogg. De får andra bloggare hålla er med. Föregående bloggar var egentligen en liten parentes för att det fanns läsare som ville ha svar på lite frågor och det är helt ok.

Det viktigaste för mig när det gäller religion är dock att man respekterar andras tro eller de som inte tror, då vi alla är människor. Man har inte rätt att ”pracka på” någon annan det man själv tror på.

Men, som sagt, nu går vi vidare, föregående bloggar är INTE min ”nya inriktning”, men blev dock en liten del av min bloggning!

Läs även andra bloggares åsikter om ,