För dig som funderar på att resa till Dubai, längst ned på denna sida kan du hitta min reseberättelse om vad jag tyckte om min resa dit för några år sedan: Dubai
Läs även andra bloggares åsikter om resa, reseberättelse, dubai, förenade arabemiraten, wimdu,
Om någon sagt, en gång för länge sen. För typ 10 år sedan. Att det skulle komma en tid då mina döttrar skulle vara vuxna och resa runt på egen hand. Att jag skulle ha andrum och egen tid och fira nyår med bara någon eller några av dem, då hade jag knappast kunnat tro det.
Men nu är tiden här. Jag har tre döttrar, en son och en extradotter. De är 23, 21, 20, 19 och 10 år gamla. När den ena kommer hem reser den andra iväg och så byter de av varandra i princip hela tiden. Det är sällan nu som vi alla är samlade och på samma gång sällan som ingen är hemma.
Binta reste till Jamaica på julafton, Hareg kom hem från Norge på juldagen och reser till Göteborg för att fira nyår. Isatou reser till Jamaica för att fira nyår, Jai med sambo kommer hit från Uppsala för att fira nyår. Mabou och jag är där vi är-hemma och om inga sjukdomar ställer till det, så är planen att vi ska försöka ha en riktigt härlig nyårsmiddag och lite firande med familj och goda vänner.
Allt är som det ska. Vuxna barn ska leva sina egna liv, vid sidan om den gemenskap man har med sin familj, men ändå med sina egna val. Det vill jag inte ändra på, men samtidigt, till er som har små barn, ni har säkert hört det förut, men jag säger det ändå igen: ta tillvara på den tid ni har med era barn, snart är de så stora att ni kommer sakna att ni inte uppskattade tiden ni hade tillsammans med barnen när de var små, mer än vad ni gjorde!
ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!!
Läs även andra bloggares åsikter om gott nytt år, barn, glamour, resa, vuxna barn, ungdomar, nyår, 2013, happy new year,
Brorsan visade sig vara fenomenal på både tårtor med olika fyllningar och dekorationer och han lyckades även med en kanongod glasstårta.
Det har varit mycket den senaste tiden. Först fyllde brorsdottern hela sju år. Ja, tänk vad tiden går, som gamlingar som mig brukar säga.
Extradottern och jag hann avnjuta några ensamma timmar på Mariatorget i solskenet härom dagen.
Sedan hade vi ju flytten och jobbsök för min del och allt annat som hänt den senaste tiden. Jag har haft extradottern på besök för några dagar sedan och nu är hon tillbaka på besök under semestern och hon är verkligen en källa till glädje i mitt liv!! Det är roligt när det rullar på, men onekligen blir man ganska trött också.
Mamma slipar och putsar, grejar och donar.
I förrgår fick jag besked om nytt jobb och det firade jag genom att åka till mamma i stugan och grilla. Igår var vi bjudna på grillavslutning till Carina och KA och deras barn och barnbarn. De uppfyller sin dröm nu i veckan och reser till Afrika. Carina är uppväxt i Liberia och Ghana sedan sex månaders ålder fram till mitten av tonåren och det här blir en resa hon drömt om länge. För KA blir det en helt ny upplevelse och jag önskar dem så innerligt att de får en riktigt toppen resa, för det är de verkligen värda, båda två!! Inte nog med att vi hade en trevlig kväll och trevligt sällskap, maten var helt underbar!! Det var grillat lamm, grillad kyckling, grillat nötkött och massor av goda tillbehör. Jag skulle göra tsatsiki, men den KRÄVDE Mabou att få göra och så fick det bli!
Några bra bilder lyckades jag inte få till, men vi hade det gott, trevligt och en härlig kväll i alla fall!
En nöjd, men väldigt trött mamma på väg hem från trevligheterna.
Jag ser verkligen fram emot deras hemkomst och att få höra hur de haft det på sin resa!!
Läs även andra bloggares åsikter om grillat, goda vänner, resa, afrikaresa, vänner, familjer, lite av varje, flytt, jobb, kalas,
När Mabou vinkades av på Arlanda och lämnades över till flygbolagspersonalen så var det en modig, stolt och förväntansfull kille som reste.
Han blev väl mottagen i Gambia av sin pappa med familj, även om flygresan både blev försenad och han råkade ut för en liten trist incidens av en överförfriskad man på planet. Jag hann ringa många gånger till Gambia innan jag kunde slappna av över att han kommit fram.
Av fotona att döma så verkar han ha haft en härlig semester…
En massa nya kompisar verkar han också ha hunnit få. Här är en av dem.
Det här är en av Mabou´s favoritsysselsättningar i Gambia. Att få rida på stranden, pratade han mycket om redan innan avresan! Visst ser han nöjd ut?
Samma dag som jag och min mamma hälsade på Carina och KA och hade så trevligt med deras två papegojor, så ringde jag till Mabou lite senare och då visade det sig att Mabou just då själv hade sällskap av en papegoja, så han blev inte ens avundsjuk på vårat trevliga fågelsällskap…
Jag älskar att Mannfred drack påskmust direkt ur mitt glas!
Mabou kom hem i går natt. Han hade haft det riktigt, riktigt bra i Gambia. Fått träffa farmor, sin pappa, sina småsyskon, kusiner, faster och en massa andra människor! Själv har jag tack vara hämtningen på flygplatsen, helt och hållet vänt på dygnet, så nu sitter jag här, mitt i natten och funderar på varför jag inte känner mig trött…
Jag är så glad att Mabou fick den här möjligheten att resa till Gambia igen. Jag är så glad att mina barn får möjligheten att ta del av den Gambiska kulturen, språken, maten, levnadssätten och allt. Den Svenska kulturen och allt vad det innebär kommer ju gratis då vi bor här. Den är så självklar i våra liv. Jag önskar den Gambiska kunde vara ett lika självklart inslag.
Glädjen över mina barns möjligheter att resa är lika stor som om jag själv fått möjligheten. Jag önskar vi kunde resa oftare och framför allt stanna längre när vi väl reser. Men vem vet vad framtiden bär med sig för överraskningar?
Läs även andra bloggares åsikter om mabou, resa, gambia, rötter, kultur, semester, familj,
Nu är han där. Hos sin pappa i solen i Gambia. Pratar lite med sin farmor, min namne Fatou som också är Mabou´s kusin och sina syskon. Jag är säker på att han njuter av solen, vaknar till tupparnas galande och njuter i största allmänhet. Eller vad tror ni?
Det var fyra år sedan Mabou var i Gambia för första gången. Även den gången med sin pappa och även med Binta som var där samtidigt! Då var han mest orolig för att det inte finns någon Bollibompa i Gambia. Sedan dess har jag gjort en resa med honom och nu är det alltså dags igen för Mabou att resa med sin pappa. Jag är förstås glad för hans skull och han ser fram emot resan väldigt mycket! Så här tandlös och liten var han under sin första resa:
Från att ha suttit i Sverige år efter år utan möjlighet att resa alls, känns det nu som om någon i familjen konstant är på resande fot. Det är en mycket härligare känsla, måste jag erkänna, även om det innebär en viss oro när barnen är ute och far…! Men det är sånt man får lära sig leva med! 🙂
Läs även andra bloggares åsikter om mabou, resa, gambia, barn,
Gäspa på besök
Igår var en riktigt omvälvande dag. Först hade vi bjudit Carina och KA på middag. Jag hade sett fram emot att träffa både dem och deras härliga fåglar. Men så blev vi oplanerat kattvakter till brorsans härliga kisse och med tanke på att hon, trots sin ringa ålder redan hunnit knipa ett par fåglar, så tyckte jag det kändes tryggast att vi undvek ett möte mellan dem. Nåja, jag hoppas på fler tillfällen att få träffa pippfåglarna.
Jag hade i alla fall lagat Gambisk mat och det blev Domoda med kyckling. Jag tror maten gillades.
Vi åt den på Afrikanskt vis, alla från samma fat och det kände sig i alla fall Carina hemma med. 🙂
Efterrätten blev Chackry och den blev riktigt god. Den gjorde mamma.
Middagen åts i och för sig i lugn och ro, men sen blev det fart på oss. Min lilla, lilla tjej Isatou (18) fick en resa till Jamaica i julklapp av min äldsta dotter Binta (22). Problemet är att Binta och Vendela redan är där och det fanns inga platser kvar på något plan som någon hon känner ska resa med. Så hon skulle alltså resa helt ensam, med mellanlandning på 12 timmar i London och ett antal timmar i Miami, USA.
Om jag säger att jag är orolig så är det en grov underdrift. Vi hade redan kommit överens innan om att Carina och KA skulle åka med oss till Arlanda, för att vinka av Isatou och det är jag glad för. De hade en riktigt lugnande effekt på mig. På Arlanda mötte vi upp min pappa, Isatou och två av Isa´s kompisar.
Det skulle checkas in och växlas pengar, ta reda på information om transfer i England och USA. Vi skulle handla lite ”sista-minuten-prylar” och vi skulle förmana, uppmana, pussa, krama, växla pengar igen och handla lite igen.
Att Isa själv var väldigt orolig, gjorde mig knappast lugnare. Jag var nära tårar flera gånger, men försökte ändå behålla lugnet inför Isatou. Särskilt som jag fick veta att Jai gråtit en hel del tidigare under dagen när hon tog avsked från Isa.
Jag lyckades hålla mig från tårar, men min oro var inte mindre för det. Jag har skrivit tidigare om min oro runt mina barns resor, samtidigt som jag stöttar dem och unnar dem det. Jag hoppas jag slipper ångra de orden, för jag är verkligen orolig just nu! Samtidigt som jag verkligen unnar henne den här resan och tror att den är jättebra för henne på många sätt!
Ni kanske undrar varför min oro är så stark just nu för Isatou, men för dem som känner alla mina barn är det lika uppenbart för alla. Isatou är blyg och inte alls lika framåt som sina syskon. Många gånger är det jättebra, för hon har helt enkelt en helt annan personlighet som varken är bättre eller sämre, men i vissa sammanhang så är det en fördel och i andra sammanhang en nackdel. När det gäller att göra en så här lång och svår resa helt ensam, så är det förstås en nackdel. Å andra sidan är Isatou så ordentlig, så hon skulle inte ”slarva” under sin resa, utan hon kommer att metodiskt leta sig fram dit hon ska. Det jag är orolig för är att hon inte ska våga fråga om hjälp eller att hon när hon frågar kanske inte ska förstå och då inte våga fråga igen.
Ja, jag är jätteorolig för min dotter. I skrivande stund bör hon sitta på planet till Miami, för att sedan ta sig vidare till Kingston, Jamaica. Mina barn är olika och om allt går bra, som jag hoppas, är jag säker på att det här kommer att stärka min dotter i självkänsla och utveckla henne som person.
Sedan vet jag förstås att Binta (som också är supernervös just nu) och Vendela kommer att möta upp henne och planen är att de ska direkt till en nyårsfest! Hon kommer att landa på Jamaica 21.45 Jamaicansk tid, lagom till nyårsfirandet. I Sverige är klockan då över 4 på natten och jag hoppas jag kan slappna av lite grann tills dess!
Fotnot: Av säkerhetsskäl publicerar jag inte detta inlägg, förrän hon har landat i Kingston.
Uppdatering: Jag har fått besked om att dottern har landat tryggt nu i Kingston och åkt iväg på ett nyårsfirande!
Läs även andra bloggares åsikter om oro, tonåringar, tonårsmorsa, jamaica, resa, självkänsla, transfer, kingston, isatou, binta, middag, afrikansk mat,
Mest ser jag fram emot Blackout ´s framträdande, förstås! Som sann mamma, manager och största fan! 😀
Påminnelse till mig själv: Fatou! Kom ihåg att ALDRIG mer (A-L-D-R-I-G!!) ta på dig att boka 16 personer på en specialkryssning!! ALDRIG MER!! Det har var uttryckligen bokningen från HELL!!
Läs även andra bloggares åsikter om silja line, black sensation, blackout dance crew, båtresa, resa, kryssning, nöje,
Jag är tillbaka
For English click HERE!
Vår första morgon åkte vi till en restaurang som det kom sig att vi käkade frukost på de flesta morgnar och det blev lite av vår ”stamrestaurang” i Gambia även denna gång: Yasminas. Både jag och pappa hittade våra egna favoriter där, dessutom är det ett trivsamt ställe att sitta på. Det fläktar från flera håll och dessutom har man bra utsikt och kan sitta och titta på folk som passerar, bilar och allt möjligt som har vägarna förbi. Det var också nära vår bostad i Kololi, så där var vi nästan varje morgon och åt frukost eller brunch.
Sedan åkte vi till barnens släktingar. Den här gången hade jag bestämt innan att vi inte skulle besöka så många släktingar på resan. Dels för att barnen inte var med, men också för att pappa skulle hinna se så mycket som möjligt av landet. Så jag hade i förväg bestämt vilka vi skulle besöka, som står oss närmast.
Kusin F var med oss en del även denna gång, men inte lika mycket som sist, eftersom hon jobbade i en annan stad nu.
Vi besökte förstås hennes föräldrar och min mellandotter: Jai ´s namne en hel del.
Sedan gav vi oss av till Monkeypark i Bijilo. Den innehåller, precis som namnet antyder, en del apor! Men inte bara det. Den innehåller en del lustiga träd och växter också…!
F och pappa vid ett lustigt träd, som nästan ser flätat ut
Den apan vill nog ha en liten jordnöt
Jag diggar den här apans sittställning
Den här klev upp på bakbenen och knallade runt…
Jag fann också ett videoklipp på Youtube från Monkeypark, det är dock inte vi som filmat det
På kvällen åkte vi och hälsade på F ´s storebror i Kerr Sering som också var på besök i Gambia.
Därefter åkte vi hem och slappade och sedan käkade vi.
Vi åt Chicken Afra (Grillad kyckling med lök) Ruggigt gott!!
Läs även andra bloggares åsikter om gambia, afrika, chicken afra, bilder, monkey park, bijilo, resa, reseberättelse,
Inför resan och mottagandet
For english, click HERE!
Det var det här vi valde att resa ifrån. Jag har nog aldrig längtat så mycket till solen som jag gjorde denna gång…!!
Jag har varit i många länder. Jag tror det är 19 stycken, ungefär. Många av länderna har jag varit i flera gånger. Jag älskar verkligen att resa!! Men inget land har jag tyckt så enormt mycket om som Gambia. Det finns fortfarande flera länder jag skulle vilja se, men Gambia finns i mitt hjärta på ett annat sätt och har gjort sedan jag var 15 år.
Jag, precis efter min första resa till Gambia, 1986
Under min resa denna gång så kom jag att tänka på det, att jag rest till Gambia i precis 25 år nu. Väldigt exakt, faktiskt, då jag gjorde min första resa den 17/3 1986 och denna resa gick av stapeln 17/3 2011. 🙂
Jag träffade en hel del unga tjejer och killar på den här resan som jag berättade det för. Då sa de: ”Men då kände du egentligen Gambia före oss, för vi var inte ens födda då…!”
Jag hör ibland om folk som åker till Gambia och finner romantiken. Gambia har dessutom ett rykte om sig att dra till sig sexturism. Jag kan tycka att det ligger en del sanning i det, även om jag inte anser att det är ett helt välförtjänat rykte. För mig är det nästan tvärt om. Min romantiska känsla vänder sig till landet i stort och till befolkningen i sin helhet. Inte till en specifik man.
Den här resan jag gjorde nu visste jag skulle skilja sig ganska mycket från den förra resan som jag gjorde med mina barn. Den var väldigt känsloladdad av flera skäl. Dels att jag och barnen efter drygt 17 (nästan 18 års) drömmar fick möjlighet att resa tillsammans allihop. Men även att vi skulle träffa en massa släktingar till barnen som vi inte träffat på väldigt länge.
Den här gången skulle jag resa med min pappa, barnens morfar, som aldrig tidigare varit i Gambia. Jag var väldigt nervös för att han kanske inte skulle gilla Gambia och det skulle inte kännas så bra, eftersom mina barn har sitt ursprung därifrån och jag själv älskar landet. Om jag tog med min pappa till Grekland och han inte gillade det, så skulle det inte kännas personligt, men jag tror det hade gjort det när det gäller Gambia.
Nåja, vi reste. Vi åkte med Ving och Thomas Cook i det minimala planet som tog oss till Gambia. Efter att ha suttit som inpackade sardiner i flera timmar, med en kortare mellanlandning i Spanien, Kanarieöarna, så kunde vi äntligen kliva ur på Gambiansk mark.
Redan när jag såg den röda, heta sanden genom flygplanets lilla fönster, så rann mina glädjetårar, som vanligt. Jag trodde inte jag skulle fälla en tår denna gång, men de kommer nästan per automatik när jag ser den där röda sanden som är så karaktäristisk för Afrika.
Sedan blev det ett glädjande återseende av vår vän Musa och barnens kusin Demba och Steven, han vi bodde med i Gambia när vi bodde där i sex månader för 19 år sedan. Han var nämligen också denna gång på besök i Gambia samtidigt som mig. En reseledare höll på att forsla iväg mig till en hotellbuss, men de som väntade på oss började ropa på mig, så jag hamnade rätt ändå… 🙂
På väg från flygplatsen Yundum, började bilen koka…
Det löste sig dock snabbt och vi kunde åka till huset vi skulle bo i. Det visade sig vara en stor trea i ett eget, fristående hus, så vi hade stort utrymme att vara på.
En riktig artist på enhjuling i Senegambia
Resten av kvällen använde vi till att försiktigt känna oss för i Gambia och käka en god middag. Allt är så annorlunda, även om jag besökt landet så många gånger nu genom åren, så blir jag nästan stum av alla intryck de första dygnen fortfarande. Det är en sådan enorm kontrast mot det vi lämnar i Sverige att det är svårt att beskriva…!
Läs även andra bloggares åsikter om gambia, afrika, resa, 2011, återföreningar,
