Reseberättelse del 1

CIMG7051

Nu ska jag äntligen börja berätta om resan som vi kommit hem ifrån. Vi började resan, sju personer den sjunde December tidigt, tidigt på morgonen. Det var jag, mina fyra barn, min ”extradotter”: Hareg och min mellandotters kompis och kollega.

För er som följt min blogg vet att den här resan varit min dröm i hela 17 år. Jag har haft möjlighet att resa till Gambia lite då och då, men har valt att avstå då jag tyckt det varit viktigare att mina barn skulle få besöka det land de har halva sitt ursprung från. Sedan 1992 har jag endast gjort en resa och då var det en kort resa, som jag åkte på för att göra en del viktiga saker. Jag låg sjuk nästan hela resan och har bara några få, suddiga minnen från den.

Sedan 1992 har mina barn varit varsin gång i Gambia, men vid olika tillfällen. Förutom att Binta (20) och Mabou (7) var där en gemensam vecka för snart två år sedan.

Men det här var alltså något annat. För första gången sedan 1992 fick jag möjlighet att resa till Gambia tillsammans med alla mina barn på en riktig semester. För mig var det inte bara stort, det var en dröm som gick i uppfyllelse.

Resan ner gick bra, förutom att vi blev kvar på Teneriffa i Spanien, där vi mellanlandat tre timmar extra och på så sätt kom väldigt sent till Gambia.

CIMG7057

När jag tittade ut genom flygplansfönstret och såg den röda sanden som är så kännetecknande för Afrika, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Tårarna rann och barnen kramade mig, pussade mig och vi skrattade och grät om vartannat. Jag skulle snart få sätta mina fötter på den heta, röda sanden och dra in doften av den Gambianska rökelse (Churay) som jag älskar.

CIMG7080

Det började mörkna redan när vi landade och när vi hade hämtat ut våra väskor var det redan bäcksvart ute.

Vi blev mötta av släktingar på flygplatsen och det stod bilar och väntade på oss.

När jag 1992 bodde i Gambia med Binta (20) och Jai (18) i sex månader, så bodde vi med släktingar. Vi delade då lägenhet med en farbror och bodde granne med farbror Fansu, hans fru Jai (som min dotter är döpt efter) och deras fem barn.

Tre av dessa fem barn bor i dag i Sverige och den ena kusinen var ett väldigt stort stöd för oss när Lamin gick bort för drygt ett år sedan.

En av kusinerna har nyligen flyttat till Göteborg och börjat spela fotboll för Västra Frölunda efter att ha spelat för lite olika länder, senast för Finland. Det var också han som ordnade med boendet för oss i Gambia, då han är hemma på besök just nu.

Men sedan 1992 har vi alltså inte träffats hela familjerna förrän nu. Efter att vi lämnat vår packning i Kololi där vi bodde, åkte vi direkt hem till farbrodern Fansu och hans fru Jai. Det blev ett kärt återseende.

CIMG7088

Vi bjöds på fantastisk god mat som Jai lagat till oss.

CIMG7091

Äter man med händerna, så måste man också tvätta dem noga.

CIMG7093

Jai och Jai, två skönheter

Bild 113

Fatou, som bara var 9 år 1992 hade vuxit upp till en ung, vacker kvinna, med två små barn. Sina stora, vackra ögon hade hon dock behållit! Fatou hade vi inte träffat sedan 1992 och återseendet blev väldigt kärt! Fatou, eller ”F” som vi kallar henne, kom att bli vår närmsta vän under de kommande veckorna. Hon åt, sov och gjorde precis ALLT med oss och för oss under vår resa.

Bild 118

Hennes (F ´s) söner ville genast visa sin fina cykel.

Bild 119

Stor uppståndelse blev det när en stor groda/padda hoppade runt på gården. Tjejerna skrek i högan sky och barnen på gården förstod inte riktigt vad de var så upprörda över. De lyfte vant och orädda upp grodan i handen…

Bild 120

Jag misstänker att grodan var mer rädd för oss, än vi för den…

Bild 121

F och Hareg fångar in den.

Bild 126

Även de bästa av dagar tar slut och det gjorde även denna. Mabou på väg att gå och lägga sig.

Vår resa har precis börjat…

Binta ´s videoblogg från första kvällen:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Reseberättelse del 1

CIMG7051

Nu ska jag äntligen börja berätta om resan som vi kommit hem ifrån. Vi började resan, sju personer den sjunde December tidigt, tidigt på morgonen. Det var jag, mina fyra barn, min “extradotter”: Hareg och min mellandotters kompis och kollega.

För er som följt min blogg vet att den här resan varit min dröm i hela 17 år. Jag har haft möjlighet att resa till Gambia lite då och då, men har valt att avstå då jag tyckt det varit viktigare att mina barn skulle få besöka det land de har halva sitt ursprung från. Sedan 1992 har jag endast gjort en resa och då var det en kort resa, som jag åkte på för att göra en del viktiga saker. Jag låg sjuk nästan hela resan och har bara några få, suddiga minnen från den.

Sedan 1992 har mina barn varit varsin gång i Gambia, men vid olika tillfällen. Förutom att Binta (20) och Mabou (7) var där en gemensam vecka för snart två år sedan.

Men det här var alltså något annat. För första gången sedan 1992 fick jag möjlighet att resa till Gambia tillsammans med alla mina barn på en riktig semester. För mig var det inte bara stort, det var en dröm som gick i uppfyllelse.

Resan ner gick bra, förutom att vi blev kvar på Teneriffa i Spanien, där vi mellanlandat tre timmar extra och på så sätt kom väldigt sent till Gambia.

CIMG7057

När jag tittade ut genom flygplansfönstret och såg den röda sanden som är så kännetecknande för Afrika, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Tårarna rann och barnen kramade mig, pussade mig och vi skrattade och grät om vartannat. Jag skulle snart få sätta mina fötter på den heta, röda sanden och dra in doften av den Gambianska rökelse (Churay) som jag älskar.

CIMG7080

Det började mörkna redan när vi landade och när vi hade hämtat ut våra väskor var det redan bäcksvart ute.

Vi blev mötta av släktingar på flygplatsen och det stod bilar och väntade på oss.

När jag 1992 bodde i Gambia med Binta (20) och Jai (18) i sex månader, så bodde vi med släktingar. Vi delade då lägenhet med en farbror och bodde granne med farbror Fansu, hans fru Jai (som min dotter är döpt efter) och deras fem barn.

Tre av dessa fem barn bor i dag i Sverige och den ena kusinen var ett väldigt stort stöd för oss när Lamin gick bort för drygt ett år sedan.

En av kusinerna har nyligen flyttat till Göteborg och börjat spela fotboll för Västra Frölunda efter att ha spelat för lite olika länder, senast för Finland. Det var också han som ordnade med boendet för oss i Gambia, då han är hemma på besök just nu.

Men sedan 1992 har vi alltså inte träffats hela familjerna förrän nu. Efter att vi lämnat vår packning i Kololi där vi bodde, åkte vi direkt hem till farbrodern Fansu och hans fru Jai. Det blev ett kärt återseende.

CIMG7088

Vi bjöds på fantastisk god mat som Jai lagat till oss.

CIMG7091

Äter man med händerna, så måste man också tvätta dem noga.

CIMG7093

Jai och Jai, två skönheter

Bild 113

Fatou, som bara var 9 år 1992 hade vuxit upp till en ung, vacker kvinna, med två små barn. Sina stora, vackra ögon hade hon dock behållit! Fatou hade vi inte träffat sedan 1992 och återseendet blev väldigt kärt! Fatou, eller “F” som vi kallar henne, kom att bli vår närmsta vän under de kommande veckorna. Hon åt, sov och gjorde precis ALLT med oss och för oss under vår resa.

Bild 118

Hennes (F´s) söner ville genast visa sin fina cykel.

Bild 119

Stor uppståndelse blev det när en stor groda/padda hoppade runt på gården. Tjejerna skrek i högan sky och barnen på gården förstod inte riktigt vad de var så upprörda över. De lyfte vant och orädda upp grodan i handen…

Bild 120

Jag misstänker att grodan var mer rädd för oss, än vi för den…

Bild 121

F och Hareg fångar in den.

Bild 126

Även de bästa av dagar tar slut och det gjorde även denna. Mabou på väg att gå och lägga sig.

Vår resa har precis börjat…

Binta´s videoblogg från första kvällen:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Resans Starkaste

Bild 562

Binta med storebror Babu

Resans roligaste Svengelska stod Binta helt klart för!

Hon pratar i telefonen med sin storebror och ska förklara att hon har hårda knutor i kroppen, så hon ska försöka ordna med massage, för att mjuka upp det stela:

I have some hard balls in my body…

Vidare ska hon förklara för honom att Isatou pluggar på hotell och restaurang och ska förenkla det hela med att säga att hon går på kock-skola:

You know, she ´s in a cock-school…

Resans officiella låt för oss alla är utan tvekan; One More Night med Busy Signal:

Bild 1042

Steaksandwish

Bild 1039

Fish and Chips

Resans favvomat:

Steaksandwish, Fish and Chips och Afra (grillat lamm eller kyckling).

Resans uttryck:

S6301067

Farbror Siaka/Stewen

Are You Maaad (användes flitigt av Farbror Siaka / Stewen, som annars bor i England)

Bild 870

Kusinen Fatou “F”

Asså (används flitigt av döttrarna och blev sedan ett stående uttryck hos alla, när även kusinen Fatou började använda det flitigt, som första, svenska ord)

Bild 379Bild 326 Bild 682

Resans Drycker: Cocktail (läsk), Vimpto (läsk) och olika fruktdrinkar.

Resans klubbar: Totties och Duplex

Bild 133

Resans Prutare: Mabou

Bild 571

Resans Tomat: Jag tror inte jag behöver berätta vem av mig och Musa på bilden ovan, som blev utsedd till resans tomat…

Bild 900

Resans Strand: Sanyang Beach

Resans Partypinglor: Binta, Hareg och Isatou

Resans ”sova tidigt”: Emma och Jai

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det går upp och det går ner…

Idag har jag varit på radion. Det gick bra, även om jag inte känner att jag gjorde lika bra ifrån mig, som jag har känt sista tiden… På radion var de ändå nöjda, så det kanske är jag som har höga krav ibland? Nåja, man kan inte alltid vara på topp! 😉

På topp är något jag inte känt mig på ett tag. Jag är trött. Trött och less och har allmänt tappat energi. Jag vet ju att den kommer tillbaka igen och jag vet att livet är så här. Dalar och toppar. Man kan inte alltid må som en prinsessa. Ungefär som nu. Nu mår jag typ som en icke-prinsessa.

Har precis skrivit en ledighetsansökan för Isatou ´s del då storesystrarna försöker lägga ihop pengar för att hon ska kunna följa med på vår resa. Jag håller tummarna, men jag vågar fortfarande inte tro något förrän jag väl sitter på planet och ser vilka av mina barn jag har omkring mig…!

Jag är verkligen så otroligt tacksam för att jag har den här resan och sedan en lååång ledighet att se fram emot. Jag behöver det mer än någonsin!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Jag och Mabou mot världen…

Höstkastanj

Kallt, kallare, kallast. Ni vet ju vad jag tycker om kylan. Den är på väg nu. Jag känner hur den kommer och försöker erövra mitt liv igen… Brrr… I helgen jobbar jag och jobbar, jobbar, jobbar… Det är kanske inte världens roligast helger när man jobbar och det är kyligt och mörkt…

Men den här gången har jag i alla fall en härlig resa och en lång semester att se fram emot. Det är nästan sex år sedan jag var där senast och då var det inte direkt en ”nöjesresa” utan det fanns andra skäl till att jag reste. Det var dessutom en mycket kort resa på bara en vecka och jag reste då utan något av barnen. Jag har lite svårt att räkna den som en vanlig resa…

Men nu ska jag resa med flera av barnen och även om det inte bara är semester den här gången heller, så är det ändå något som jag verkligen ska försöka mig på. Att ha semester. Också. Senast innan dess, jag reste till Gambia med barnen (då var det bara Binta, 20 och Jai, 18 som var födda), var för hela 17 år sedan. Sjutton år!!

I sjutton år (!!) har jag drömt om att få resa med mina barn till Gambia. I 17 år har jag velat visa mina barn det Gambia som jag älskar, det Gambia som har format en stor del av mitt liv   och som gör att jag kan känna ”hemlängtan” till ett land som aldrig varit mitt land på riktigt!

Det är en månad kvar nu ungefär. En månad och jag kan egentligen inte riktigt tro att jag verkligen är på väg. Jag tror inte jag kommer tro det förrän jag sätter ner mina fötter på Afrikas mark. Tills jag känner dofterna jag känner så väl. Tills jag känner värmen   och solens strålar i mitt ansikte.

Isatou 16

Den enda ”smolken i bägaren” är att jag inte har möjlighet att ta med mig min yngsta dotter Isa. Men jag har inte riktigt gett upp ännu. Vi har hittat billigare biljetter nu och om de sjunker ännu lite till och om de inte tar slut, så kanske, kanske, vi kan skramla, jag och döttrarna…

Nåja, vi får se, jag hoppas fortfarande, även om jag känner mig väldigt tveksam till att vi får till det. För övrigt är jag säker på att vi kommer att ha en fantastisk resa. Flera av barnens kompisar ska också följa med så vi blir ganska många. Alla förberedelser är så roliga för att man vet att det kommer att komma något gott ut av det hela!

Binta 20

Härom dagen var Binta hemma på besök och vi höll på att prata:

Binta: Var är Jai?

Jag: Jag tror hon är med Emma.

Binta: Vilken Emma?

Jag: Alltså Emma som ska följa med till Gambia.

Mabou: Ja, alltså blondinen…

Ibland har han så roliga inflikningar i samtal och uttryck att det är svårt att hålla sig för skratt. Han blir för övrigt den enda killen som hänger med på resan, men jag gissar att han dels inte har så mycket emot det och dels att vi kommer att träffa killar på resan. Mitt och Mabou ´s problem blir nog snarare hur vi ska lyckas hålla alla killar på avstånd, med så många unga, snygga tjejer med oss. Blondiner och brunetter, lugna tjejer och vilda, glada tjejer och ledsna…

Mabou kanske blir min bästa vapendragare på den här resan? Jag och Mabou mot världen, liksom…

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,