Underskatta inte dina medmänniskor

Underskatta aldrig en annan människa. Du vet aldrig vad personen har för styrkor. Vilka ambitioner en person har. Du vet inte vilka målsättningar, drivkrafter eller vilken självbevarelsedrift personen har. 

DSC_7999Få saker gör mig så frustrerad som när människor underskattar mig. Eller någon annan. Människor som försöker trycka ned någon annan för att de tror de är lite smartare, lite bättre, lite kunnigare.

Det kan hända på dina barns skolor och dagis, det kan hända bland vänner, eller på en arbetsplats eller i en organisation du är en del av.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Oavsett var det sker, så säger det väldigt mycket om en människas syn på andra människor. Människovärdet är viktigt. Människosynen. När du inser att dina medmänniskor har samma människovärde som dig, oavsett bakgrund eller vem de är, då har man kommit en bit på vägen för samexistens. Tills dess gäller bara att träna på ödmjukhet för den är viktigare än du tror.

Respekt. Ödmjukhet. Empati. Förståelse för sina medmänniskor. Ödmjukhet. Samexistens. Öppenhet. Ödmjukhet. Inkänningsförmåga. Acceptans. Sa jag ödmjukhet? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det här med övervikt och pondus

Jag tänker på det här med vikten. Och åldern. Och respekt och pondus. Att bli lyssnad på och tagen på allvar. Jag tänker på det här med kroppsideal och mode. Jag tror jag tidigare har skrivit om att kroppsidealen för kvinnor i Gambia och Sverige skiljer sig markant. I Gambia (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel för kvinnor att vara lite större, medan i Sverige (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel att vara smal.

När jag var yngre så var jag smal. Inte bara ganska smal utan jag var så mager i perioder att min vikt ofta var föremål för diskussioner om ätstörningar av olika slag. Jag hade enorma komplex för min vikt. Inte blev det bättre med den delen när jag var i Gambia, där magra kvinnor ofta förknippas med sjukdom och ohälsa.

I Sverige ansågs jag ha en ”snygg kropp”, men eftersom jag hade stora komplex för att jag var så mager, så kunde jag inte uppskatta det riktigt. Jag har alltid burit kläder som har skylt mer än de visat, kan man säga. Men jag upplevde ofta att jag inte blev ”lyssnad på” eller tagen på allvar. Jag upplevde ofta att man pratade ovanför mitt huvud eller till och med tog beslut som rörde mig, ovanför mitt huvud.

Jag ska villigt erkänna att det var inte alltid så roligt att vara 22 år, med tre barn och så skulle vi ha ett viktigt möte i något av barnen dagis eller på BVC eller på annan plats och så började personalen diskutera vad som var bra för mina barn och så tog man beslut som gällde mina barn, utan att ha lyssnat på vad jag tyckte. Det stärker ju inte heller självkänslan hos en ung förälder som försöker inge respekt inför barnen, så det blev så att när jag skulle på viktiga möten där jag ansåg att det var viktigt att göra min röst hörd, så tog jag helt enkelt med min mamma. Min mamma är en storväxt kvinna, med god självkänsla, många vettiga åsikter och med ett väldigt rättframt sätt. Hon har en pondus som jag saknade och när hon var med fick jag alltid min röst hörd, fast det var ju inte min röst man lyssnade på, utan min mammas…

Med åren har jag som alla andra blivit äldre ( 🙂 ) men jag har också dragit på mig en övervikt och i takt med den så har jag märkt att jag blir lyssnad på. Att folk i min omgivning faktiskt tar mina åsikter på allvar. Jag blir till och med förvånad ibland när folk säger: ”Jag gjorde som du sa, för det var ju en jättebra idé!” Eller ännu bättre: ”Fråga Fatou, för det där har hon stenkoll på” eller ”Men Fatou, vad tycker du, du har ju så bra åsikter!” Det gör mig glad och alltid lite förvånad. Jag har mer och mer insett att många verkar lyssna på mina åsikter och dessutom tycka att jag har vettiga saker att säga. Det är både glädjande och en fin komplimang.

I Gambia är jag ganska säker på att min ålder är det mest avgörande för att bli lyssnad på, för att bli behandlad med respekt och för att uppleva att jag har mer pondus, för där är ålder så avgörande för hur man bemöter människor, men att jag numera är en ganska stor kvinna förstärker säkert min position.

Något jag i många år tänkt på och lagt märke till när det gäller just vikten på kvinnor i Gambia v/s Sverige, är hur vi uppför oss. I Gambia har större kvinnor oftast mycket mer pondus, självförtroende och självkänsla. Större kvinnor klär sig ofta mer uppseendeväckande och med stora smycken. De är oftare högljudda, vågar ta plats och vågar säga ifrån. Medan kvinnor som är smala, oftare tar mindre plats och inte lika uppenbart och gärna klär sig lika uppseendeväckande och färgstarkt.

I Sverige upplever jag det tvärt om. Smala kvinnor klär sig ofta både bättre och mer färgstarkt. Många kvinnor vill synas och höras, medan de större kvinnorna oftare klär sig och smyckar sig mer anspråkslöst och ogärna ”tar plats” i olika sammanhang.

Det här är naturligtvis väldigt generellt beskrivet och det finns massor av exempel på de som skiljer sig från denna beskrivning. Framför allt tycker jag mig se en stor förändring både i Gambia och Sverige under de senaste 20 åren. Det blir allt mer accepterat i Sverige med kvinnor som är större och allt mer accepterat i Gambia med kvinnor som är mindre. Det är bra. Det börjar förändra sig i våra samhällen och det är positivt tycker jag.

Det jag dock funderar på är om min ålder eller vikt eller både och gör att jag upplever att jag blir bemött med mer respekt och lyssnad på och tagen på allvar här i Sverige?

Jag tror att många kvinnor med åren får mer pondus och framåtanda. Att många av oss vågar ta för oss mer och det kan förstås bidra till att vi blir mer tagna på allvar, men ändå… Jag kan inte släppa det där med att jag de senaste åren upplever att jag får gehör på ett sätt som jag inte fick när jag var yngre och jag kan inte släppa tanken på om det beror på min kropp i det här kroppsfixerade samhället, att jag blir respekterad som kvinna och för mina åsikter för att jag inte längre är ”liten och söt” eller om det beror på att jag blivit äldre och att man därför tror att jag har ”mer att tillföra” än man trodde när jag var yngre?

Vad tror du? Är det bara jag som upplever detta? Är det bara jag som funderat över dessa saker?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Man får aldrig svika sig själv!

Att leva ett liv för att göra alla människor omkring nöjda, är en fullständig omöjlighet. Det är nog omöjligt att leva ett liv där man helt och hållet är helt nöjd med sig själv också. Det kommer alltid att finnas stunder då man har handlat på ett sätt som man inte känner sig helt nöjd med. När man önskar att man handlat på ett annat sätt.

Men alla har rätt att göra misstag. Ingen kan leva ett liv och vara helt perfekt. Vad är förresten perfekt? Kan någon vara perfekt när alla har olika uppfattning om vad ”perfekt” innebär?

Nej, det kan man naturligtvis inte vara. Jag tror inte ens vi bör sträva efter det. Det är ju trots allt misstagen vi gör i livet som ger oss kunskap och som vi lär oss av. Att göra misstag är mänskligt, men att stå för våra misstag och sedan göra om och göra rätt, tror jag är en av de stora gåtorna. Det är det som gör att du kan se dig själv i spegeln och ändå känna stolthet. Det är det som gör att vi kan känna empati och som gör oss ödmjuka inför livet.

Jag tror det är viktigt att känna ödmjukhet och jag tror det är oerhört viktigt att inse att vi är olika och acceptera varandra trots våra olikheter. Om vi älskar eller håller av någon för den personens ”förträfflighet” så är det knappast äkta känslor. Jag tror att när vi kan älska en vän trots motgångar, misstag och otillräcklighet, det är då vi finner sann kärlek, sanna känslor och sann, livslång vänskap.

Nej, man kan inte leva för att göra alla andra nöjda. Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leva så att vi kan känna oss nöjda med de vi är. Att göra saker för sig själv och för andra, som gör oss stolta och glada för den vi är!

Det är så lätt sagt och det låter så enkelt, men det är det förstås inte. Det är ännu svårare när man är ung. Att försöka tillfredsställa alla andra. Att försöka göra alla andra nöjda. Att söka bekräftelse. Det är så viktigt i våra liv. För alla, fast olika mycket, beroende på vår personlighet, vårt bagage och vår ålder.

Gör det då så mycket att alla inte älskar oss? Det är ju egentligen den mest naturliga saken i världen! Är det så viktigt att alla tycker om oss och det vi gör? De personer vi faktiskt är?

Nej, jag tror inte det. Jag tror att det viktigaste är att vi gör saker som vi kan stå för, även om alla inte tycker om det. Jag tror det är viktigare att vi inte sviker oss själv, än våra medmänniskor för att de har förväntningar på oss som vi inte kan eller ens vill uppfylla.

Det är klart att vi måste uppoffra oss ibland för människor som är viktiga för oss. Ibland måste vi göra uppoffringar som till och med gör ont och som kräver väldigt mycket av oss. För oss som har barn är det något vi gör med en självklarhet varje dag.

Men det finns också en gräns. Man måste kunna sätta en gräns för vad man kan stå ut med och för vad man kan uppoffra utan att svika våra egna ideér och uppfattning om vilken sorts människa vi vill vara.

De flesta av oss har nog svikit sig själva ibland. Vi har nog gjort saker som vi inte känner oss så stolta över. Det går inte att göra saker ogjorda, men sanningen är ofta oerhört förlösande. Att acceptera att vi har begått ett misstag. Att vi har gjort fel. Att erkänna det. Först inför oss själva, men sedan också inför dem vi på något sätt sårat. Det kräver mod. Det kräver styrka. Men det är också det som ger respekt. Jag respekterar mest den som vågat visa sin svaghet och sitt misstag och försöker rätta till det som gått fel. Den som fortsätter hävda sin förträfflighet, blir svårare att känna respekt för. Den människan är inte villig att uppoffra sig för en fortsatt bra relation. Hur mycket är då relationen värd i det långa loppet?

Kan hända ska du upptäcka att någon du stått nära, inte gör det när det verkligen gäller. Kanske ska du upptäcka att någon som betytt mycket för dig, inte känner på samma sätt för dig. Kan hända kommer det att göra väldigt ont. Kan hända kommer du att uppleva svek, på samma sätt som du själv kan behöva svika en annan människa, eller lämna den bakom dig i ditt förflutna. För att kunna gå vidare. För att inte svika dig själv och det du tror på.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att släppa taget och gå vidare…

Man kan ju inte ändra på en annan människa. Vi är som vi är och sedan utvecklas vi med tiden under livet. Det finns de som konstant utvecklas och förbättrar sig, när det gäller dåliga vanor och karaktär. Sedan finns det människor som räds alla typer av förändringar.

De flesta av oss tror jag blir mer ödmjuka med tiden och av livet själv. De flesta av oss blir mer aktsamma och omsorgsfulla mot de vi står nära.

Vi kan ge råd och stötta våra nära. Vi kan själva välja att se våra negativa sidor och jobba på att förändra oss själva, men vi kan inte förändra andra människor.

Däremot kan vi välja hur vi själva vill leva och hur vi själva vill bli behandlade.

Vi kan välja bort en vän/pojkvän/flickvän/make etc. för att vi inte tycker att vi blir behandlade på ett sätt som vi vill. Man kan till och med välja bort en person som man fortfarande älskar högt, för att man tycker att man förtjänar bättre än så. Det är alltid svårt.

Jag tror att vi väljer bort i större utsträckning när vi blir äldre än när vi är yngre. I alla fall om jag går till mig själv, så kan jag se att jag hade relationer som gjorde mig illa, i högre grad när jag var yngre än nu. När jag var yngre så var det viktigt för mig att ha MÅNGA kompisar. Det var nästan viktigare att de var många än att de var människor jag trivdes med.

Idag är det nästan tvärt om. Jag vill inte ha allt för många människor omkring mig. Jag har valt bort väldigt många människor för att det är viktigare för mig att ha några människor som visar mig respekt, kärlek och som jag har förtroende för, och som jag känner samma sak för, än att ha en massa människor i min adressbok, som jag ändå inte känner förtroende för.

Jag har valt bort både partner och vänner, för att jag varit missnöjd med vår relation. Ibland har jag förlorat kontakten av andra skäl. Jag kan vara väldigt dålig på att hålla kontakt även med personer som jag vill upprätthålla en relation till. Jag kan glömma bort att ringa… i typ tre år… Ja, när det gäller att hålla kontakt så kan jag verkligen vara riktigt kass ibland. Men jag har i och för sig märkt att jag inte är ensam om det.

I närmre relationer (typ närmre än att jag ringer dem var 3:je år, haha) så tror jag att jag oftast är ganska bra på att ge. Det är viktigt för mig att mina nära känner sig sedda och förstådda av mig på rätt sätt, eftersom jag själv tycker att det är viktigt att bli sedd på och förstådd på rätt sätt.

Jag tycker att det är hyckleri att gå och reta sig mycket på en vän men ändå fortsätta hålla kontakten. Det är klart man kan reta sig på sina vänner och närstående, precis som man kan reta sig på sig själv ibland. Det är ju naturligt, för jag tror inte man kan älska precis allt hos sina nära. Men när jag känner att jag retar mig mer på en person än ser den personens fina egenskaper, då tycker jag det är dags att bryta och gå vidare, eller ta upp saken med personen i fråga om det är något man tror man kan reda ut.

Men att tro att man ska kunna förändra en människa, det har jag lite svårt för.

Jag vill kunna känna förtroende för och lita på de som står mig nära. Ibland inser jag att jag inte längre kan det och måste ta ett beslut. Att kanske släppa taget, trots att det är någon som står mig nära. Det gör ont och det är oerhört svårt.

Har du ”släppt taget” om en person du står nära, för att du inte tycker att du känner det förtroendet/kärleken/respekten i den relationen? Ställer du högra krav på hur dina nära behandlar dig, ju äldre du blir?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Rätt ska vara rätt

Jag har vid några tillfällen skrivit och lyft fram artiklar och liknande där jag tycker att poliser har betett sig illa. Jag har skrivit om hur jag tycker det är viktigt att dessa händelser utreds. Jag anser också att man ska kunna ställa höga krav på våra poliser när det gäller etik och moral.

Men, rätt ska vara rätt! Jag är övertygad om att vi har en massa, massa poliser i vårt land som gör ett gott jobb och som verkligen strävar efter att uträtta bra saker i vårt samhälle. Jag är också övertygad om att poliser ofta får ta en massa skit för att de gör sitt jobb. Jag tycker inte att poliser ska behöva stå ut med det!

Jag skulle inte vilja bo i ett laglöst land utan poliser. Jag skulle inte vilja att folk fick bete sig hur som helst utan att vi skulle kunna göra något åt det. Jag vill bara förtydliga det. Därför tycker jag också att det är bra att man tar upp artiklar son DENNA!

Någonstans måste vi kunna möta våra medmänniskor med respekt och även kunna vänta oss det tillbaka.

Tillägg: Lisa Magnusson skriver om något relaterat HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Själva begravningen

OBS!! Jag vill börja med att varna för att detta inlägg kan vara stötande för känsliga personer.

Igår var en svår dag. Samtidigt var det en dag av djup tacksamhet. Vi sov hos min väninna som bor väldigt nära begravningsplatsen. Vi kom dit bland de allra första. Det var jag och mina fyra barn och en kompis till ett av barnen. Vi hade valt att ha på oss Afrikanska kläder för att visa respekt till min f.d. man och tillika min dotters pappa. Normalt är inte mina döttrar särskilt förtjusta i Gambianska kläder, även om Binta (19) börjat tycka att det är lite okej i vissa tillfällen. Den här gången ställde jag bara frågan och alla tre döttrarna ville med en självklarhet ha på sig det. Mabou var något mer negativt inställd, men han fann sig ändå i det då alla andra ville ha det.

Vi stod och väntade en ganska lång stund utomhus och de människor som kom bara vällde fram. De var väldigt många. Även om det var ett sorgligt tillfälle att ses, så blev jag varm i hjärtat över alla som kom och över att träffa så många vänner och bekanta som jag inte träffat på väldigt, väldigt länge. Det fanns ett par som inte kände igen mig först (eftersom jag väger typ 40 kilo mer idag än jag gjorde för 15 år sedan). Det fanns några som kände igen mig, men inte jag dom, då de förändrats mycket, eller helt enkelt inte gjort så starkt intryck på mig på den tiden.

Men de allra flesta var folk som kände igen mig och jag dem. Det kom folk från Oslo (där jag och min f.d. en gång träffades), Göteborg, Finland, Malmö, Borlänge, Uppsala och förstås från Stockholm. En del kom som jag har bra kontakt med idag och en del kom som jag inte heller känner. Det kändes som om det aldrig slutade komma människor…

Först fick vi gå in i ett rum och se den öppna kistan. Även om vi tog farväl på sjukhuset direkt han hade gått bort, så var det ändå chockande att se lite av honom. Det var som om man äntligen insåg på riktigt att han faktiskt är borta nu. Han finns inte längre med oss…

Efteråt körde man ut kistan där Imamen bad för Lamin tillsammans med oss alla som samlats där. Jag skulle gissa på att vi under begravningsceremonin var ca: 100-150 personer. Därefter kördes kistan ner till platsen han skulle jordfästas. Man sänkte gemensamt kistan ner i det uppgrävda hålet.

Det var också en sorglig känsla och vi alla grät förstås och kände det påtagliga i att en närstående faktiskt gått bort. Därefter började flera av besökarna att skyffla jord ner på kroppen, medan Imamen läste böner. Samtidigt så stod den person som varit närmast min dotters pappa på slutet och som varje dag funnits vid hans sida, och som också är min dotters kusin och pratade med sin pappa i Gambia, som alltså är bror till Lamin som gått bort. Min dotter är också döpt efter hans fru och kusinen är döpt efter den bortgångna.

De grät förstås väldigt mycket och kusinen lämnade telefonen till mig. Det var svårt att återge något av det som skedde, då vi båda grät väldigt mycket.

Jag turades om att gå mellan mina barn och trösta och hålla om. Många vänner och besökare grät också väldigt mycket. När man skyfflat i så pass mycket jord att nästan hela kistan var täckt så la man över två grejer över graven, där man placerade några blommor som kommit. Det var inte särskilt mycket blommor, eftersom det inte är en muslimsk sed i sig, även om många lämnar blommor ändå.

Eftersom min dotter ville känna att hon var med sin pappa, så valde vi att hon la ett foto på sig själv vid blommorna på graven. Först när det skedde, så blev Mabou (6) väldigt ledsen. Han grät och gick iväg från oss och jag gick efter och vi stod tillsammans och Mabou sa att han tyckte så väldigt synd om sin syster som förlorat sin far.

Något som slog mig vid begravningen var att kistan var väldigt liten, jag tror att det kan ha varit en barnkista, för ett något större barn. Jag såg mig omkring och insåg att ingen vuxen man som var med i sällskapet skulle ha fått plats i den kistan. Den insikten påminde mig om hur mycket han förändrats fysiskt av sjukdomen och hur det faktiskt inte fanns så mycket kvar av honom när han väl gick bort.

Lamin hade fyra barn, varav min dotter var den äldsta. Tre av barnen var med vid begravningen (den fjärde hade valt att inte vara med).

Jag är av den åsikten att det är viktigt att barnen själv får avgöra vad som känns rätt för dem och vad de vill. Samtidigt tror jag att i det långa loppet så är det väldigt bra att barnen är med, då jag tror att det är lättare att kunna bearbeta det som skett. Jag är glad att mina barn valde att vara med och att delta. Jag känner att det stärkte sammanhållningen i vår familj. Jag känner också en oerhörd tacksamhet över att få ha varit en del av Lamin ´s liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

N-ordet-debatten. IGEN.

Debatten kring ordet n-ordet har hållit på länge nu. Både i verkliga livet och i bloggvärlden. Sedan jag började blogga för över tre år sedan så har debatten säkert blossat upp till och från en fem, sex gånger där jag varit med och debatterat den. Nu har debatten blossat upp igen på Aftonbladets bloggportal. Jag har försökt samla hela debatten i detta inlägg, med länkar, så det ska vara lätt att följa. Jag vet att det finns folk som tycker att jag är löjlig, att debatten är fånig och trist. Det är okej att tycka det. För mig har det dock blivit något av en hjärtefråga, framför allt i bloggvärlden. Jag ska förklara varför i detta inlägg.

Inte för att jag tycker att ordet ska förbjudas, det tycker jag verkligen inte, även om jag blivit anklagad för det också. Jag anser för övrigt inte att det finns något ord som borde förbjudas. Jag har också full förståelse för att ”Agda 75 år, som aldrig kommit i kontakt med en svart människa, annat än på håll eller i TV och som lärde sig i småskolan att en svart människa är en n-ordet, säger n-ordetbollar”. Det som (faktiskt) upprör mig, är att när människor förstår att n-ordet av många uppfattas av många svarta personer och oss som faktiskt lever med svarta människor, som stötande, kränkande eller bara rent oförskämt. Om man förstår det och ÄNDÅ ”hävdar sin rätt” att få använda n-ordet, då tycker jag att man är synnerligen ignorant. Jag ska i detta inlägg försöka klargöra vart jag anser ”skadan” i att använda n-ordet ligger. Om du läser hela detta inlägg och de länkar jag kommer länka till i inlägget och ÄNDÅ inte vill förstå vad jag försöker förklara så att varje person, oavsett bakgrund, kan förstå varför ordet är så laddat och faktiskt sårar människor, då kan jag bara beklaga din ignorans, men egentligen är den inte till största del en förlust för de svarta människor du möter, utan i första hand är det en förlust för dig själv och en förlust i ett mycket större perspektiv än vad du antagligen någonsin kommer att inse.

Den här debatten började på dessa bloggar:

Det jag först väljer att bemöta som kommer upp i varje diskussion i denna fråga är först och främst dessa återkommande argument:

  1. Någon hävdar alltid att man känner en svart person som tycker det är helt okej att säga n-ordet och n-ordetbollar.
  2. Någon anser att man inte kan ta illa upp över ordet n-ordetboll, då det ju hetat så i urminnes tider och det till och med stod i våra kokböcker och skolböcker förr.
  3. Någon anser alltid att man måste få säga n-ordetbollar om man får säga finska pinnar och vitlök (och en rad andra exempel)
  4. Det är bara vita som blir upprörda, svarta tycker det är helt okej att säga n-ordetbollar/n-ordet.
  5. Att n-ordet inte kommer från ordet n*gger, utan från spanskan, där det betyder ”svart”, vilket alltså inte är ett negativt ord.

Det vi först och främst ska ha klart för oss innan en diskussion ens kan ta vid, är att man förr ansåg att världen var uppdelad i RASER. Vi benämnde oss själva och varandra som n-ordet, arier etc. Det var viktigt på den tiden att rasbenämna människor. Idag tror jag att i alla fall de flesta av oss människor i världen är eniga om att vi inte ska eller kan delas in i några raser. Däremot så är det ibland nödvändigt att beskriva varandra med hudfärger, för att underlätta för oss själva och varandra att beskriva någons utseende. Eftersom alla kan benämnas med ”färg” såsom ljusbrun/svart/vit/mörkbrun/rödlätt etc. så kan man ju knappast påstå att det är rasistiskt att färgbenämna någon, även om man i USA till exempel varken kallar folk vita eller svarta. Men här i Sverige är det fortfarande ”acceptabelt” bland människor, oavsett ursprung. Jag utgår (om inget annat anges) från Sverige när jag skriver detta inlägg.

Det jag själv i huvudsak har skrivit tidigare i detta ämne, är först och främst dessa inlägg:

I båda dessa inlägg är det inte minst i kommentarerna som viktiga analyser och nyanser kommer fram, tycker jag.

Jag ska börja med att bemöta de punkter som är ständigt återkommande i denna debatt, nämligen de punkter jag numrerat ovan i detta inlägg:

  1. Det är klart att man kan känna svarta personer som inte tar illa vid sig av att bli kallad n-ordet eller som tycker det är okej att säga n-ordetboll. Det handlar ju trots allt om tusentals människor (i Sverige) och det är klart att folk har olika åsikter, även om man råkar ha samma färg. Sedan får vi inte glömma att det finns en MASSA svarta människor i Sverige som har haft denna ”n-ordetbolls-diskussion” till leda på sina arbetsplatser, på sina skolor, på sitt dagis, bland sina grannar, bland sina bekanta och helt enkelt inte ORKAR ta den en gång till. Jag kan lätt räkna upp flera Afrikaner i min egen bekantskapskrets som avskyr ALLA ord som innefattar n-ordet, men som inte längre orkar ta diskussionen, utan ler och skrattar och säger när svensken ska förklara att h*n inte alls är rasist och yada, yada, yada… (Jag undrar, om man själv tycker det är så okej att säga n-ordetboll, varför måste man då ursäkta eller förklara varför man använder ordet?) Jag har själv en vän från Gambia som i slutet av 80-talet drev ett konditori med sin fru i Enköping. När folk skulle köpa en chokladboll så stod de och stammade fram vad de skulle ha. Min vän sa då alltid ”Är det en n-ordetboll du vill ha?” Vilket naturligtvis ledde till spridda skratt och till en lättad stämning på konditoriet. Kanske trodde en och annan kund att här var ”en n-ordet som förstod vikten av att få säga n-ordetboll”. Så var det INTE. Den här killen avskydde ordet, han tyckte att de som gjorde så var hycklare, eftersom han visste att de skulle ha sagt n-ordetboll om inte han stått i kassan. Men de kunde ändå inte stå för att de använde det ordet framför honom. Jag tyckte i och för sig att han var en hycklare också som lät ordet n-ordetboll få passera för att han var en affärsman och ingen politiker. Att det finns svarta som skrattar med åt det fåniga i att inte använda ordet n-ordetboll, är alltså ingen garanti för att man verkligen tycker det är okej. Hur ofta har du själv inte skrattat med när en kollega hånat eller förlöjligat något som egentligen går stick i stäv med din egen åsikt, av olika skäl?
  2. Det är sant att det stod n-ordet och n-ordetboll i gamla tiders kokböcker och skolböcker, men det är mycket som förändrats i världen med åren, tack och lov, så jag tycker det är ett synnerligen dåligt argument. Förr betydde käring något vackert. Idag används ordet som ett skällsord mot äldre kvinnor. Jag tror inte det är många som använder det ordet idag och hävdar sin rätt att använda det, för att det förr hade en annan betydelse. Det finns dessutom en massa andra saker som har ändrats med åren. Bl.a. säger vi inte heller längre Hottentott, som är ett folkslag, men som i Sverige under många år också användes som en annan rasbenämning för ”n-ordet”. Det har hänt lite annat i vår utveckling också, både före och efter det stod negrer i våra skolböcker. Kvinnor har fått rösträtt, det är ett brott att våldta sin hustru, det är ett brott att slå sina barn. Jag menar att om det är ett skäl till att säga n-ordetbollar, så borde man kunna anföra samma skäl för att gå tillbaka i utvecklingen när det gäller andra saker. Diskussionen har också nuddat en del vid Astrid Lindgrens ”n-ordetkung”, mina åsikter i den frågan har jag länkat till ovan, i mitt inlägg Kritik för att vara politiskt korrekt.
  3. Finska pinnar, eller vitlök, kan aldrig någonsin jämföras med n-ordetbollar, eftersom så vitt jag vet, har aldrig finnar blivit förtryckta av resten av världen i århundraden. N-ordet är som sagt var en RASbenämning. Det är inte finsk, det är en nationalitet. Det är inte ett uttryck som ”förtryckare” skapat åt människor från Finland. Samma med vitlök. Vitlök kan aldrig bli negativt för att vara vit är inte en förtryckt folkgrupp i sig. Förtryck mot svarta handlar inte bara om slavtiden för hundratals år sedan, förtryck mot svarta och i synnerhet Afrikaner är något än idag pågående. Jag kan rabbla otaliga exempel, men detta inlägg verkar bli långt nog ändå, så jag ska försöka nöja mig med att nämna ett par exempel från vår nutid. Apartheid pågick i Sydafrika en bit in på 90-talet. Inför allas våra ögon. Alla som läser denna blogg, var förmodligen födda då och visste troligen om vad som pågick. Folkmorden i Rwanda som var väl assisterat av Europeiska länder. Rasism och förtryck mot Afrikaner och andra svarta pågår än idag runt om i världen. DÄRFÖR är det i mina ögon omöjligt att jämföra finska pinnar eller vitlök med n-ordetbollar.
  4. Det är fullständigt struntprat!! Mina egna barn är ofta utpekade som ”n-ordet” (på ett negativt sätt) trots att de har en vit (svensk) mamma och är födda och uppvuxna i Sverige. Att de ser annorlunda ut och att de har Afrikanska rötter, det har de inte kunnat undgå att vara medvetna om och det är okej. Men därifrån att bli rasbenämnda med negrer, det är verkligen inte 2008 i ett upplyst land som Sverige, för mig. För dem kommer troligen aldrig n-ordet att kännas ”rumsrent”. Man kan inte bli kallad ”n-ordet” som ett skällsord 100 gånger och så säger någon ”n-ordetboll” på ett ”positivt sätt” två gånger och man kan förvänta sig att ordet ska kännas positivt för personen i fråga. Bland mina barns flertal Afrikanska släktingar som är boende i Sverige, tror jag inte ens att jag får ihop en handfull som tycker att ordet neger är neutralt och inte sårar eller irriterar dem. Då spelar det ingen roll vilket ord som sätts framför eller efter n-ordet. Det spelar ingen roll att det handlar om ”n-ordethora”, ”jävla n-ordet”, ”n-ordetbollar”, ”n-ordetkyssar”, ”n-ordetjävel”, för det är n-ordet det handlar om, inte vad som kommer före eller efter! Bland mina egna vänner, de som är svenskar och lever med Afrikaner, de som själva är mixade (förklaring vad jag anser om m-ordet kommer lite längre ner i texten) och de som själva är Afrikaner, med två Afrikanska föräldrar, tror jag knappt det är någon som tycker det är okej att säga n-ordet eller n-ordetboll idag, även om det endast är ett fåtal av dem som skulle starta en diskussion i frågan om det inte är med en väldigt närstående person.
  5. Det är sant att jag också är informerad om att det svenska n-ordet kommer ursprungligen från Spanskans negro, som alltså betyder svart. Men i Sverige betyder inte n-ordet svart, det är fortfarande en rasbenämning. Jag, som vit, har ALDRIG NÅGONSIN blivit omtalad som ”arier” eller på annat sätt blivit rasbenämnd, medan jag inte kan räkna på mina båda händers fingrar hur många gånger mina barn blivit omnämnda som n-ordet och ändå kommer inte mina fingrar på långa vägar att räcka till. Ändå är inte ”arier” i närheten så laddat som ”n-ordet” av samma skäl som jag angett ovan när det gäller jämförelsen av ”n-ordetbollar” och finska pinnar. Jag tycker det är ganska oväsentligt vart ordet n-ordet härstammar (förresten så härstammar ordet ”n*gger” från ”niger” som på Latin betyder Svart, men ändå blev ordet under slavtiden ett ord som i stort sett ingen i världen idag tar i sin mun på ett ”neutralt sätt”) utan det viktiga är hur man uppfattar det och även om det finns folk som inte tar illa vid sig av att höra ordet neger, så undrar jag VARFÖR man ändå hävdar sin ”rätt” att få säga ordet bara för att man själv inte associerar det till något negativt, när man vet att det finns massor av folk som faktiskt tar illa vid sig och dessutom tvivlar jag på att de flesta inte associerar det till något negativt, egentligen, eftersom man ofta måste komma med en lång harang av ursäkter efter man sagt ordet, en harang om förklaringar att man inte alls är rasist, vilket jag inte heller tror att alla som säger n-ordet är, men jag menar ändå att ordet har en djupare grund och har en större konsekvens än de flesta inser när de ”bara” vill kalla ett bakverk för dess ursprungliga namn! Inkopierat från mitt inlägg N-ordet: ”N-ordet har en sådan negativ klang idag att det är skit samma vad ordet betydde från början. Ordet ”Bonnläppar” BEHÖVER heller inte vara negativt, men eftersom det finns jordbrukare som skulle ta illa vid sig av ordet, så finns det ju ingen anledning att kalla dem för det. När det gäller n-ordet, så är det inte så att det är en liten klick ”extrema svarta” som tar illa vid sig, utan en massa människor, faktiskt både vita och svarta, som tycker att det låter väldigt nedvärderande. Jag tycker att det är så himla enkelt. När en svart ska beskriva en vit så säger de ”vita”, de säger inte ”Arier” eller ger oss andra s.k. ”rasbenämningar” som kan uppfattas som negativt, varför ska det vara så förbaskat svårt för oss att göra detsamma? På samma sätt kan man ju också säga att ”m-ordet” HAR en väldigt negativ betydelse. (Sägs komma från ordet Mula, d.v.s. korsning mellan häst och åsna.) Däremot har m-ordet (vad jag vet) aldrig använts som skällsord. Men skulle det komma att göra det, så är jag beredd att ändra mitt språkbruk när det gäller det ordet. Ibland är det inte själva ordets betydelse, utan hur ordet faktiskt uppfattas som är huvudsaken. (EDIT: En uppdatering av min åsikt i denna fråga finns längst ned i inlägget.) Det spelar egentligen ingen som helst roll om DU inte tycker att n-ordet är rasistiskt, det handlar om att svarta nu i årtionden bett om att slippa bli kallad för ”n-ordet.”

Jag är i stort sett uppvuxen med Afrikaner. Jag fick också barn tidigt med en Afrikansk man. N-ordet är ett skällsord som tyvärr fått tillhöra vår vardag under i stort sett hela mitt liv. Jag kan inte komma på vart i vårt samhälle vi har befunnit oss där vi blivit skonade från n-ordet. Det fanns en tid när vi själva försökte vända n-ordet till något positivt, precis som många svarta i USA försökt sig på med ”n*gger”. Vi skämtade om n-ordet hit och n-ordet dit. Det funkade inte. Det hade skapat för djupa sår inom oss alla i familjen under allt för många år.

Det började redan med min äldsta dotter Binta, på dagis, faktiskt. Hon hade nyss börjat där och var tre år gammal. Jag kan inte riktigt beskriva den känslan när hon började bråka med sin farbror och kallade honom ”jävla n-ordet”. Jag blev förstås upprörd, men farmor som också hörde orden, är smartare än så, så hon tog Binta och frågade henne vart hon hört ordet och vad det betydde. Hon sa att det betyder att man är dum och ful och att några barn brukade säga på dagis att hon var en jävla n-ordet…

När Jai (nu 17) var två-tre år, så var vi i Stockholm på Centralen. Jag var själv med alla tre barnen och vi skulle gå till pendeltåget. En vuxen man kommer i motsatt riktning, sträcker ut sin fot framför Jai (med flit) och fäller henne med orden ”din jävla n-ordet, åk hem!” varpå hon stupar i golvet och slår i munnen och det börjar flöda blod. Folk kom springande från Burger King med vatten och servetter. Mannen hann lätt ta sig från platsen då alla var för chockade för att ens springa efter och för upptagna med att ta hand om ett blödande litet barn.

Inte långt senare var även yngsta systern utsatt. Hon var ett år och jag hade rest bort för att jag skulle avvänja henne vid amning. Farmor och mormor skulle vara barnvakt tillsammans. De tog pendeltåget från Helenelund till Sollentuna för att handla en förmiddag. De satte henne på ett säte och en berusad man kom och knuffade bort henne från sätet och sa att ”vi vill inte ha några n-ordetjävlar här, som inte bidrar till vårt land” (tur att han bidrog till alkoholskatten i alla fall!) Mormor gick i taket och farmor tog lilla Isa (nu 15) och slet mormor av tåget för att mannen och min mamma var helt galna av ilska.

Jag bloggar inte särskilt ofta om den rasism mina barn och faktiskt även jag är utsatta för, men jag känner att det är viktigt för mig i denna diskussion att få fram HELA bilden. Inte för att någon ska tycka synd om oss eller liknande, tro mig, vi lever ett ”normalt” liv med våra sorger och glädjeämnen, men jag tycker det är viktigt att förmedla HELA bilden och vad den innebär för mig och min familj i vardagen och har gjort under de senaste tjugo åren och mer ändå…!

Naturligtvis är jag inte fredad från n-ordet i bloggen heller. Det finns några kommentarer som jag tidigare valt att inte lägga ut, som jag helt enkelt censurerat, men som jag väljer att lägga ut nu:

Suri
suuu@hotmail.com | xxxxxxx

ja men..du ÄR ju en negerhora..

(Jag har tagit bort ip-numren)

negerackel
http://www.nigger.com | negerblatte@hotmail.com | xxxxxxx

en dag blir din dotter valdtagen analt av en stor fet neger. da kan du ju sitta har och skriva.niggers

Inte heller i gästboken kan man låta bli att roa sig. Klicka på GÄSTBOKEN och kolla sedan in kommentar skriven 080711 19:32

Så ni som fortfarande tycker att det bara är en negerboll, fortsätt säg det, om samvetet tillåter, men kom inte och säg till mig att ”det är bara töntiga svenskar som ska vara så politiskt korrekta att de vill förbjuda neger-ordet”. Jag är Svensk och precis som de flesta mammor här i världen kommer jag att försvara mina barn in i döden om det krävs. För mig handlar det inte ett dugg om att vara politiskt korrekt, det handlar om att jag kommer att göra allt för att freda mina barn för den förnedring de får utstå every now and then…! För oss kommer ALDRIG neger-ordet att kännas rumsrent. Jag och mina barn kommer alltid att känna ett stick av förtvivlan i hjärtat när vi hör ordet, även om ni bara benämner ett bakverk. För DIG är kanske inte ordet rasistiskt. För DIG kanske det bara betyder svart/kaka eller vad-du-vill. För oss betyder det så mycket mer. Jag vädjar i dag till dig som hävdar din rätt att säga negerboll, snälla säg i stället chokladboll. Är det för mycket begärt?

Tack för att du faktiskt läst hela inlägget, trots att det är väldigt långt och utförligt!

Till sist: varför är det så viktigt att säga nn-ordetboll? Det är väl förhoppningsvis ingen ”n-ordet” den är gjord av. Det är ju faktiskt choklad! 😉

Tillägg 2012: *) Fotnot: Jag har förstått att även m-ordet anses kränkande av många personer och därför ställer jag mig nu bakom ett upphörande av att använda även detta ord, precis på samma sätt som ”n-ordet” och av samma grundskäl.

Tillägg 2014: Fotnot: Sedan ett par år så använder jag aldrig ”N-ordet” utskrivet, inte ens för att förklara dess negativa innebörd, då både jag själv och väldigt många andra tar illa vid sig av det ordet. Jag beklagar att det är utskrivet i denna text.

Tillägg 2015: Fotnot: Jag har nu skrivit om mina gamla blogginlägg med n-ordet och m-ordet utskrivna i de inlägg jag funnit. Jag beklagar om du hittar ”rester” av dem i min blogg och blir glad om du påtalar detta, så jag kan ändra dem då jag inte vill bidra till att ytterligare fortsätta sprida eller okeja dessa uttryck.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,