Förlusten av en betydelsefull artist och människa

maudo sey 2I onsdags (17/4-2013) miste världen en gambisk-svensk sångare och musiker som har betytt mycket som inspirationskälla och underhållare under många år för väldigt många musiker och fans. Jag har skrivit en artikel om honom i Thegambia.nu som du kan läsa HÄR!

Ibland är det först när någon går bort som man inser vidden av den storhet personen haft och den inverkan på många människor som personen haft. Säga vad man vill om Maudo Sey (Mawdo Sey), men han har verkligen berört många…

Vissa människor lämnar helt enkelt tydligare och större avtryck efter sig än andra.

Vila i Frid Mao!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

En stark vänskap jag saknar

Idag, den tionde December 2012, är det precis fyra år sedan jag förlorade en av mina allra närmsta vänner. Helené och jag blev mer än vänner, vi kallade varandra för systrar. Vi var så lika på många sätt och så olika på andra, men våra band var enormt starka och vi blev verkligen en viktig del i varandras liv.

Fortfarande tänker jag på henne, nästan varje dag. Fortfarande saknar jag henne enormt.

Hon skänkte mig så mycket vänskap, så starka band. Vi hade det så roligt tillsammans. Hon fick mig att skratta tills jag inte kunde andas, hon fick igång mig, hon stöttade mig och hjälpte mig och hon var en helt fantastisk vän som jag saknar enormt!

Ibland tänker jag att det verkar vara så lätt att glorifiera och ”hjälteförklara” en person som inte längre finns bland oss, men i Helenés fall känner jag inte alls att jag ser henne så. Tvärt om är det lätt att minnas hennes ilska, skällande och styrande. Däremot ser jag idag på den med kärlek och starka känslor av vänskap. Det var en del av henne och ännu en del jag tyckte väldigt mycket om med Helené!

Jag är så glad att hon var en del av mitt liv och jag är så glad över att jag fick vara en del av hennes liv. Jag känner ibland att hon ännu finns med mig. Ibland pratar vi förtroligt med varandra och ibland skäller hon på mig. Men jag är övertygad om att vissa band finns det ingen som kan separera. De finns där. För evigt. Vila i frid min vän!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

En stjärna har slocknat

Få personers skönhet har fascinerat mig så mycket.

Få personers röst har fascinerat mig så mycket.

Rest in peace, Whitney!

A look back at her life!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Två år har gått. Vila i Frid, Lamin!

Vila i Frid, Lamin

Två år har gått. Idag är det precis två år sedan du lämnade oss. Lämnade oss i sorg och saknad. Du förlorade din strid mot den cancer som spridit sig genom din kropp.

Våra liv har gått vidare. Nya saker händer hela tiden. Ändå har vi på sätt och vis försökt gå lite i dina fotspår. Du var huvudskälet till vår senaste resa till ditt forna hemland och till att vi ville komma din familj nära. Din bror som fortfarande sörjde… och gå på de gator du gick på som barn… Dina rötter blev viktiga för oss, för att sluta den där cirkeln. Du ville åka tillbaka igen, men din tid var redan slut… Det fanns ingen tid kvar.

Jag är glad att vi hann prata om sånt man måste prata om. Jag är glad att vi hann säga det vi ville ha sagt. Jag är glad för att du åt med oss, trots att du var så sjuk. Jag är tacksam för att du funnits och att du gav mig något av det finaste jag har.

Jag hoppas att du får vila i frid och att du har det bra nu!

En extra tanke till Jai och Bintasom idag sörjer lite mer än andra dagar!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

R.I.P. Gregory Isaacs

En av reggaevärldens allra, allra största artister har gått bort idag. Gregory Isaacs blev 59 år och efter en lång kamp mot cancern, förlorade han slutligen.

Jag har så många musikminnen från Gregory ´s musik att jag inte får plats med dem alla.

Mina första starka minnen var 1986 när jag nyligen flyttat till Uppsala och min mamma och hennes kompisar lyssnade på Gregory dag och natt. Den mest populära låten då var Night Nurse, som kom att bli legendarisk i sig inom reggaevärlden:

Flera år senare så besökte jag min mamma i Norge, där jag också träffade min första make: Lamin som den här kommande veckan gick bort för precis två år sedan. Hans kompis Toots var DJ på en reggaeklubb i Oslo som kallades Café de Paris.

Just den tiden var jag galet förtjust i Gregory ´s låt: Bang Belly och så snart jag kom in på klubben så gick jag fram till Toots och bad honom spela just den låten och jag och mina kompisar ägde dansgolvet (tro det eller ej, Binta 😉 ) Till slut började Toots och andra som jobbade på den klubben att kalla mig för ”The Bang Belly-girl”. Det kanske säger en del om hur mycket jag tycker om den låten? Det är härliga minnen som gör mig glad att tänka på.

Ungefär i samma veva (Oslo-tiden) släpptes ytterligare en låt (minns ej om det var samma platta?) av Gregory som gjorde mig lyrisk:

Som sagt, Gregory har gjort enormt mycket bra musik som ger mig och många andra runt om i världen, härliga minnen!

Ännu en legend har lämnat oss, men han har också lämnat ett fantastiskt musikarv till oss som är kvar här på jorden…!

Vila i Frid Gregory Isaacs!! ♥

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Rest in Peace, min bloggsyster

Jag kan inte fatta att hon är borta! Sedan jag började blogga för över tre år sedan har vi varit nära, nära vänner. Jag benämner henne som en av mina tre närmsta vänner. Hon brukade kalla oss för systrar och det var den typ av relation vi hade. Men jag glömde säga det med de rätta orden. Med de där orden som jag känner i mitt hjärta, men aldrig tog i min mun.

Älskade syster. Helene. Hon är borta nu. Hon gick bort vid 10-tiden i morse och jag saknar henne redan så enormt. Jag skulle ringa ikväll efter jobbet. Vem kunde tro att vårt två timmars samtal i Söndags skulle bli det sista? Jag var inte beredd…

Helene lämnar fyra barn och barnbarn efter sig. Den där förbannade cancern tog hennes liv också. Jag känner smärta. Förtvivlan. En tomhet som bara Helene kunde fylla.

Jag kände henne först som Hulda på Spaces, när jag också bloggade på Spaces, min först blogg. Jag trodde då att hon hette Hulda, men det var ett bloggnamn som kom av Hulda Moder. Sedan började vi båda att blogga på Aftonbladet och genom Vendettanbettan lärde vi känna varandra även utanför bloggen. Där tog hon bloggnamnet Alma Mater, som alltså också betyder Hulda Moder. Slutligen byggde hon denna blogg åt mig och strax innan en till sig själv där hon kallade sig Alter Ego.

Jag känner mig förtvivlad. Just nu saknar jag ord…


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Änglarna har hämtat dig nu

Vi har haft våra stormar. Stormar som ibland nästan stegrat till riktiga orkaner. Men stormarna ebbade så småningom ut…

Vi blev vuxna och gled isär så som man gör när man skiljs åt och börjar leva olika liv. Visserligen med barn gemensamt, men ändå lever man två skilda liv…

Sedan kom cancern. Cancern satte sina starka, plågsamma klor i dig. Du fick fel diagnos av läkarna och när de fann det verkliga felet så var det för sent. De opererade och försökte göra sitt yttersta, men det räckte inte. Cancern vägrade släppa sitt grepp om din kropp.

Läkarna gav dig en kort stund kvar på jorden. De var till slut tvungna att delge dig den obegripliga och oåterkalleliga sanningen. Du kunde inte ta emot det beskedet. Hur skulle du kunna det? Du, med all din levnadsglädje och all din lust på själva livet. Hur skulle du kunna föreställa dig att helt plötsligt inte längre få vara en del av det? Du hörde vad läkarna sa till dig, men du ville ändå inte ta det till dig. Du talade om hur det skulle bli när du återvände till ditt hem, du talade också om en ny resa till det land du föddes i och växte upp i. Du insåg att du omöjligt skulle kunna göra den resan nu, men du trodde verkligen på att den skulle gå att genomföra om du bara piggnade till och ”fick äta upp dig lite”.

Du planerade ändå allt in i minsta detalj, vad som skulle ske efter din bortgång. Samtidigt som du motsatte dig ett sådant alternativ över huvud taget. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa. Efter att ha sett dig på nära håll i många år och inte minst de senaste veckorna, så är jag benägen att hålla med.

Den senaste tiden har du blivit påtagligt sämre. I början kommunicerade du väl, men det har med tiden avtagit allt mer. Ditt tillstånd har konstant försämrats.

Jag fick en chock när jag såg dig för några veckor sedan. Inget fanns kvar av dig, bara skinn och ben. Jag gick runt i vakuum efter det besöket, i flera dagar. Därefter har jag vetat vad jag skulle möta vid varje besök, men det har gjort mig lika ont varje gång. I början kändes det som att läsa en bok, där man vet att slutet inte blir något bra, samtidigt som man önskar, önskar, önskar att man har fel. Att boken ändrats i slutet eller att man helt enkelt blivit felinformerad.

I helgen när jag satt och vakade vid din bädd så var du fortfarande väldigt envis med att du ville stanna kvar i livet. Jag såg hur all styrka och kraft tycktes ha lämnat dig redan, även om du försökte dölja det in i det sista.

Sent i går kväll var det dags. Du lämnade oss här på jorden och lät dig lotsas till ett bättre ställe av änglarna för att få slippa smärta och lidande.

När vi kom fram mitt i natten så såg du ut som när jag lämnade dig i Lördags kväll. Med en liten skillnad. Du hade nu ett svagt, litet leende i ena mungipan. Du låg där avslappnad och fin. Jag såg att bröstet inte längre hävde sig i djupa, lugna andetag. Annars såg du ut precis som du gjort den sista tiden.

Jag drog fram en stol vid din sida, böjde mig över ditt huvud och kysste dig lätt vid hårfästet, sedan satte jag mig ned på stolen, tog din hand i min, sedan satt vi så, resten av natten. Det var lugnt och fridfullt. Ett tänt ljus på golvet. De hade bäddat så fint i din säng. Med armarna liggande längs sidorna.

Minnena som rusar runt i mitt huvud hela natten. Det där bråket vi hade. Försoningen efteråt. Den första dejten och hur du då lagade mat till mig. Hur du precis börjat ett nytt jobb när vi skulle få barn och hur du först ville försäkra dig om att jag verkligen skulle få barnet den dagen ”så du inte skulle missa jobbet i onödan”. Hur förbannad jag blev. ”Sätt dig i taxin och var tyst, jag struntar i ditt jobb, jag ska föda barn for heavens sake…” Du var en riktig arbetsnarkoman som aldrig missade ett arbetspass och jag minns inte att du någonsin under vår tid tillsammans haft en sjukdag innan cancern gjorde entre ´i ditt liv…

Jag sitter natten igenom och känner hur påtaglig tystnaden är. Inte ens ett litet andetag undslipper dig… Jag tänker på alla brev vi skrev och alla telefonsamtal vi hade när vi nyss träffats och du fortfarande bodde i Oslo och vi försökte med kärlek på distans. Jag tänker på hur viktig musiken var i ditt liv. Jag tänker på när du fick din stora idol Burning Spear att skriva sin autograf i Binta ´s vagn. Hur mycket du älskade att gå på fest och alltid var den som stannade till sist. Hur duktig du är på att trumma. Inte är. Hur duktig du var på att trumma…

Jag tänker på dina gröna fingrar, hur jag tog död på alla dina växter så snart du reste bort. För en dryg vecka sedan, när jag besökte dig på sjukhemmet sa du: ”jag tror aldrig jag har varit på en restaurang med snygga blommor, utan att sno ett litet skott”.

Så mycket glädje och sorg vi delat, jag är ändå glad att du verkar minnas mest av glädjen eftersom du sa härom veckan: ”Men i det stora hela tycker jag vi hade det ganska bra”.

Innan vi lämnar dig på sjukhemmet, när vi redan tagit farväl så många gånger, smeker jag sakta din arm. Den är kall nu. Jag torkar bort lite av mina tårar. Din blick är tom och ett litet, litet leende visar sig i ena mungipan. Smärtan är borta. Jag måste tro att du har fått lite ro nu. Änglarna har hämtat dig nu.

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

R.I.P. Lamin

Jag beklagar verkligen din bortgång igår kväll. Jag är tacksam att jag fick ta farväl. Må du vila i frid, Lamin. Tack för att jag fick känna dig, tack för att du funnits!

Din favoritartist Burning Spear bjuder jag dig på din långa färd:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,