Vi behöver lyfta ideologierna inom politiken

”Jag saknar ofta politiska ideologier.” Det brukar ofta min mamma säga och jag börjar förstå vad hon menar. Jag kan sakna de konkreta, tydliga ideologier som skiljer ett parti från ett annat, med tydlighet. 

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

När jag tänker på det parti jag själv röstar på, nämligen Vänsterpartiet, så tänker jag sällan på sakfrågorna. Det är förstås viktigt med vissa sakfrågor också, men huvudpoängen är trots allt ideologierna. Grundtanken med hur samhället ska styras. Jag är en stolt arbetarklass. Jag är ledsen över att våra allmänna tillgångar har reats ut under ett antal år nu. Jag tycker inte om att vi utarmar ett socialt system som tagit årtionden att bygga upp.

Jag tycker det är jätteviktigt vilken människosyn vi människor har. Denna tycker jag urholkas väldigt ingående och genomgående de perioder vi har styrts av borgerliga partier.

Det har också blivit markant under den tid som SD suttit i Riksdagen. Människosynen. Jag anser ju att SD verkligen har normaliserat rasismen och det handlar ju i allra högsta grad om människosyn.

Jag undrar varför människor blir så fokuserade på materiella ting och varför det nästan alltid tycks sammanfalla med hur vi människor anser att några ska utesluts eller i alla fall inte tas in en gemenskap. Genom att minska invandring, genom att förbjuda tiggerier, genom att dra ned på A-kassan, genom att införa tak för antal sjukdagar, genom att slopa socialbidrag etc.

Vi måste alla leva. Vi måste alla ha mat på bordet, tak över huvudet och de mest basala sakerna för överlevnad. Det finns vissa som arbetar år ut och år in, kan bygga upp en bra personlig ekonomi. Köpa bil, eller hus, sommarstuga, husvagn eller på andra sätt investera ekonomiskt i sina egna liv på olika sätt. Det är ju jättebra för de som har de möjligheterna. Samtidigt så gör ju detta också att dessa personer har råd att betala skatt som kan hjälpa andra som inte har det lika enkelt att ta sig fram.

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Sedan finns det de som trots ansträngningar inte får någon trygghet på arbetsmarknaden. Det kan vara personer som har olika diagnoser, det kan vara personer som arbetar inom en sektor som bygger mycket på vikariat och timanställningar, det kan bero på att man bor på en plats i Sverige där arbetslösheten är hög, det kan bero på otillräckliga betyg som man av olika anledningar inte förmår bygga på, det kan bero på en familjesituation som är svår att hantera, barn som är kroniskt sjuka, det kan bero på att man är ung och har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, det kan bero på att man inte klarar språket bra, det kan bero på diskriminering för att man har funktionsnedsättningar, för att man är muslim, för att man är svart, för att man är en HBTQ-person, eller det kan helt enkelt bero på en sådan sak som att man är väldigt blyg eller har social fobi.

Skälen kan vara enormt många. Självklart behöver det finnas hjälp och stöd att ta sig in på en tuff arbetsmarknad, om man har svårt att klara det själv. Det är ju fruktansvärt hemskt att det finns människor som inte kan ta sig in, trots att de är fullt arbetsföra och skulle kunna utföra ett fantastiskt arbete och därmed göra både sig själv, sin arbetsgivare och samhället en stor tjänst.

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Vi måste vara villiga att hjälpa varandra, att vara ett stöd, att göra det där lilla extra för att stötta en annan människa som är i en svår situation i livet. Vi har alla varit där eller kommer att hamna i svackor under våra liv och jag tror inte det finns någon människa som ska leva genom hela livet, utan att be om stöd eller hjälp. Jag tror att vi människor bör ta hjälp av varandra på olika sätt. Ge och ta. Att göra allt själv och att alltid klara sig själv tror jag inte är bra. Någon att prata med när vi behöver bolla en tanke, händelse eller idé, någon att få stöd av när vi känner oss nere. Där kommer också politiska ideologier in. Vad har vi för människosyn? Hur vill vi att våra resurser ska fördelas i samhället? Hur ska våra sociala instanser se ut och vem ska ha möjlighet att nyttja dem?

Det är det som är viktigt i slutänden. Att fördela resurser till de som för tillfället behöver dem bäst, det är den politiska, ideologiska inställningen. Det är det politiska parti som vågar stå upp för de mest behövande som jag lägger min röst på och också det liv och samhälle jag själv strävar efter att uppnå. Jag önskar bara att samtliga politiska partier kunde stå upp tydligare och mer konkret för sina respektive ideologier, oavsett vilken det är, då det gör det mycket mer tydligt vilka sakfrågor partierna är beredda att driva också. Det är det som är den verkliga politiken. Inte krångliga ord, ingen tävlan om vem som kan ro åt sig mest röster. Det är de som visar var de vill föra vårt samhälle och på vilket sätt. Den vardag du och jag lever i. Vilka resurser som ska fördelas till skolor, vilken kollektivtrafik som ska byggas, vilka bostäder som ska byggas upp, hur arbetstillfällen ska fördelas, vilka priser det ska vara på vårt livsmedel. Det är det som är den verkliga politiken. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tack, tack, tack, fotbollsfrun

Det är inte alltid jag håller med Malin Wollin. Eller rättare sagt: det är inte ofta jag håller med. Men just nu känner jag en enorm tacksamhet till hennes krönika angående reportage-serien i Aftonbladet om ensamstående mammor.

I kommentarerna under krönikan läser jag åtskilliga inlägg om hur vi ensamstående bara vill att folk ska tycka synd om oss, leva på bidrag och hur vi har hindrat våra barns fäder att ha kontakt med sina barn.

Det här stämmer säkert in på en del mammor, men i många fall kan det verkligen inte vara mer fel.

Jag lever inte på bidrag, jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig och jag har inte motat bort någon pappa att ha kontakt med sitt barn.

Ändå. Jag ska inte förneka att jag är ensam i mina beslut, i min vardagliga kamp för mina barn eller att jag ensam är den som bär problemen på mina axlar.

Jag tänker inte heller sticka under stolen med att det skulle vara svårare att klara mig utan barnbidragen och bostadsbidraget.

Men framför allt: jag vill inte att någon tycker synd om mig, däremot så suckar jag djupt av tacksamhet över Malin Wollins krönika och Aftonbladets artikelserie.

Jag vill inte att någon ska lägga huvudet på sned och titta på mig med medlidandets ögon och säga ”stackars dig”.

Däremot känns det skönt när någon har förmåga att sätta sig in i de delar som faktiskt är väldigt tufft för en ensamstående förälder, lägga en hand på min axel och säga: ”du är ingen perfekt förälder, men du gör ditt bästa, jag ser dig, jag bekräftar dig och du gör så gott du kan, det är gott nog!”

I en tvåsamhet kan man stötta och uppmuntra varandra på ett helt annat sätt än vad som oftast sker när man är ensamstående.

Det är det där lilla som blir så betydelsefullt. En klapp på axeln, lite uppmärksamhet, lite försök till förståelse…

Jag älskar verkligen mina barn och de ger mig enormt mycket glädje i livet som jag känner verklig tacksamhet för. Jag är också levnadsglad och försöker att alltid se saker och ting väldigt positivt.

Samtidigt, med all denna tacksamhet, kärlek och lycka som jag faktiskt känner till själva livet, så är det en annan sanning att det funnits dagar när brutit ihop i förtvivlad gråt för att jag tycker att ansvaret som ligger på mig har varit mig övermäktigt. Det har funnits kvällar när jag säckat ihop i sängen och funderat på hur jag ska orka kliva upp ur sängen ännu en morgon. Det har funnits morgnar när jag dragit täckte över huvudet och önskat att jag bara kunnat sticka i från allt…

Jag ser mig inte som någon ”stackars ensamstående mamma”. Jag ser mig som en kvinna som lever själv med mina barn som kämpar för att ständigt förbättra mitt och barnens liv och framtid. Jag ser mig själv som en stark kvinna, fylld av resurser. Resurser man kan använda och resurser som hittills är oanvända!

Jag ser att jag är en person som jobbar alla mina vakna timmar. Jag har ett heltidsarbete som jag trivs bra med, jag skriver krönikor, kåserier och bloggar. Jag jobbar med hemmets alla hushållssysslor (med god hjälp av döttrarna) och när jag inte jobbar med något av ovanstående, så jobbar jag med relationerna i min familj. Ibland med lyckosamma resultat och ibland med mindre lyckosamma.

Det underliga är att när barnen gör en bra prestation av något slag, som klarar av en uppgift som h*n har svårt för och kämpat för, när barnen gör något som jag blir stolt över, eller helt enkelt för att de gör mig glad för att de är den de är, då lägger jag all ”cred” på barnen själva.

När de gör något som jag blir besviken, arg, eller ledsen för, då tar jag alltid på mig den skulden själv. Jag känner mig övertygad om att om jag hade gjort ”si eller så” i stället, så hade det aldrig hänt. Jag är säker på att jag inte är ensam om det, eftersom alla föräldrar antagligen bär den känslan i olika situationer och kanske i ännu större utsträckning gör ensamstående föräldrar det.

Därför är det så tacksamt med en sådan krönika av Malin Wollin eller vem som än skulle skriva något liknande. Bara att ha fått en ”klapp på axeln” gör att man klarar faktiskt lite till…

Därför: Tack Aftonbladet och Tack Malin Wollin!! Tack för att ni ser oss, uppmärksammar oss och visar ett mått av förståelse för våra tunga vardagar. Vi ger aldrig upp!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Varje människa är unik

Bilden: Mina tre döttrar, från vänster: Isatou (15), Binta (19) och Jainaba (17) Uppväxta under samma förhållanden men olika till sättet som natt och dag. Alla med olika egenskaper, som är viktiga och användbara på olika sätt.

När man har flera barn så blir det än mer uppenbart att varje människa äger unika egenskaper. Det blir allt tydligare att varje enskild person är unik. Varje människa äger positiva egenskaper, jag tror att det helt enkelt bara handlar om vilken stöttning man får till att uppmuntra de positiva talangerna.

På samma sätt tror jag att det är viktigt att man försöker se till dessa positiva egenskaper. Det är viktigt för livskvalitet ´n att varje enskild person får känna sig duktig och bra på något.

När man har flera barn tycker jag det är särskilt viktigt att man som förälder uppmuntrar det varje individ är bra på, men också att man försöker stötta där barnet har brister. Jag tror att precis som alla människor har styrkor och är bra på olika saker så tror jag också att alla människor har svaga sidor och saker de inte är fullt så duktiga i.

Men en sak som jag tror kan vara svårare är att om ett barn är väldigt duktig på något, så är det lätt att ”missa” att ett annat av barnen också kan vara duktig på den saken, fast kanske inte lika duktig, då glömmer man lätt bort det barnets talang.

En annan sak jag brukar fundera på är att som vuxen så glömmer man lätt att leta nya talanger hos sig själv. Man kanske är medveten om att man är duktig på att simma och spela fotboll och kanske även på att lyssna. Sedan kan det visa sig att en kollega eller vän helt plötsligt säger att man är jätteduktig på att till exempel lösa konflikter.

Jag tror att ibland kan det vara en positiv egenskap som man utvecklat med åren, men ibland tror jag också att det är något vi alltid varit bra på, men som man varken själv eller någon annan uppmärksammat genom åren.

Därför tror jag att det är viktigt att ibland rannsaka sig själv och fundera på sina positiva sidor, så man lär sig att utnyttja dem, kanske i arbetslivet och kanske i privatlivet.

Det är ju ett väldans resursslöseri att ha egenskaper som du inte använder dig av. Ett litet tips kan vara att fråga runt bland olika personer du omger dig av. Be dem peka på ett visst antal saker som de tycker du är bra på/mindre bra på! Jag fick nyligen några svar av ett par kollegor som gjorde mig riktigt förvånad, men glad när jag tänkte efter och kände att det faktiskt stämde!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,