En stark vänskap jag saknar

Idag, den tionde December 2012, är det precis fyra år sedan jag förlorade en av mina allra närmsta vänner. Helené och jag blev mer än vänner, vi kallade varandra för systrar. Vi var så lika på många sätt och så olika på andra, men våra band var enormt starka och vi blev verkligen en viktig del i varandras liv.

Fortfarande tänker jag på henne, nästan varje dag. Fortfarande saknar jag henne enormt.

Hon skänkte mig så mycket vänskap, så starka band. Vi hade det så roligt tillsammans. Hon fick mig att skratta tills jag inte kunde andas, hon fick igång mig, hon stöttade mig och hjälpte mig och hon var en helt fantastisk vän som jag saknar enormt!

Ibland tänker jag att det verkar vara så lätt att glorifiera och ”hjälteförklara” en person som inte längre finns bland oss, men i Helenés fall känner jag inte alls att jag ser henne så. Tvärt om är det lätt att minnas hennes ilska, skällande och styrande. Däremot ser jag idag på den med kärlek och starka känslor av vänskap. Det var en del av henne och ännu en del jag tyckte väldigt mycket om med Helené!

Jag är så glad att hon var en del av mitt liv och jag är så glad över att jag fick vara en del av hennes liv. Jag känner ibland att hon ännu finns med mig. Ibland pratar vi förtroligt med varandra och ibland skäller hon på mig. Men jag är övertygad om att vissa band finns det ingen som kan separera. De finns där. För evigt. Vila i frid min vän!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Vi minns Lamin

Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan Lamin gick bort. Den man som jag gifte mig med när jag var 18 år. Den man jag delat så många händelser runt de två äldsta barnen med och som jag delat både glädje och konflikter med.

Idag är det svårare att minnas just konflikterna, som var så centrala för mig under flera år. Vi gjorde upp vid hans dödsbädd till slut. Jag kan känna att det var synd att vi inte gjorde upp dem tidigare, samtidigt så vet jag att allt har sin tid och jag är tacksam över att vi hann göra upp dem innan det var för sent. Försonas. Med varandra, vårt förflutna, dåtid och framtid.

Jag känner tacksamhet över att vi pratade om det som var viktigt och att vi kom vidare innan han gick bort.

Det fula med döden är det definitiva. Sorgen, saknaden och smärtan.

Det vackra med döden är det definitiva och beständiga. Minnen som aldrig går att ta bort eller suddas ut.

Jag hoppas och tror att Lamin vilar i frid och jag sänder mina särskilda tankar till Binta och Jai och alla andra som sörjer extra mycket en dag som denna.

Tidigare inlägg i samma ämne:

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vila i frid, Syster Dyster

Jag har bloggat i över sju år, regelbundet hela tiden. Under dessa sju år har jag förlorat flera bloggvänner. Helené var förstås min närmsta vän av dessa, då vi pratade i princip varje dag i telefonen och träffades och bodde hos varandra med jämna mellanrum.

Den här gången är det Syster Dyster som lämnat oss alla. Mina första tankar går förstås till hennes familj. Jag var inte en nära vän till Syster Dyster, men vi hade en del mailkontakt, läste varandras bloggar i perioder och för någon månad sedan hade vi ett långt telefonsamtal.

Nu finns hon inte mer. Syster Dyster som trots namnet gett stöd och uppmuntran till många i bloggvärlden och utanför.

En förlust av en medmänniska är alltid en stor förlust för omvärlden, men allra mest för de nära anhöriga, förstås. Jag önskar Syster Dyster att hon får vila i frid och att hon bevaras i minnet hos många som den vänliga och medkännande person hon var.

Tidigare förluster av bloggvänner och vad de har betytt för mig och bloggvärlden:

Helené

Vera/Pysan

Tea

Vila nu i Frid alla fyra och hoppas ni har fina bloggträffar där ni tar hand om varandra på samma sätt som ni tog hand om människor här på jorden, där ni nu befinner er!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hyckleri i Sociala medier

Hela världen har svämmats över av bortgången efter den hyllade sångerskan Whitney Houston. Kvinnan med den fantastiska rösten och med den varma blicken. Kvinnan vars röst har fått många oss att rysa av välbehag.

Som den storstjärna hon var, så överöses sociala medier med kondoleanser, saknad, sorgliga texter och hyllningar till den avlidna Whitney och hennes sörjande familj under hela dagen och gissningsvis under några av de kommande dagarna.

Det finns en del som ifrågasätter den sorg människor känner för en person som de aldrig träffat. Särskilt kan man se i sociala medier att en del verkar riktigt irriterade över det hela. Jo det är klart man kan förstå att det blir lite upprepningar med alla ”RIP Whitney” i sitt flöde på Twitter, Facebook, som rubriker på bloggar och som förstasides på medialöpen. Samtidigt kan jag känna att alla som blivit berörda av Whitney och hennes musik, måste få rätt att uttrycka det på sitt sätt.

Lite av samma fenomen kunde man se när en annan storstjärna, nämligen Michael Jackson gick bort. En annan likhet man kan se med dessa två stora världsstjärnor är att både blivit riktigt stora, riktigt hyllade i början och under lång tid av sina karriärer, samtidigt som de under livets sista år har varit negativt omtalade. Michael Jackson för spekulationer runt pedofili och sexuella övergrepp på barn och Whitney för sitt missbruk och spekulationer om att vara ekonomiskt utblottad.

Av de som kritiserar sörjande fans, har flera även kritiserat folk i allmänhet för att ha haft negativa åsikter, eller i alla fall inget positivt att säga om Whitney de senaste åren, men att de nu kommer och vill visa sin sorg och sitt stöd. Det finns förstås en poäng i det, när det gäller att hylla artister, samtidigt som jag tänker att det inte är så konstigt. Dels för att till exempel då Whitney i det här fallet, har mycket i sin historia som är värt att hyllas och som vi har delat med henne och som vi har rörts och berörts av det hon har delat med till sin publik. Samtidigt som det de senaste åren har gått utför för Whitney. Missbruket har satt djupa spår, både utseendemässigt och på hennes sångröst. Den Whitney som var en fantastisk musikalisk begåvning, blev en spillra av sig själv. Kan man fortsätta hylla en spillra? Självklart har många fortsatt lyssna på hennes musik, men då inga nya, stora framgångar sköljt över världen, så har hennes musikaliska förmåga kanske inte fallit i glömska, men i alla fall tonat ner lite med tiden, som det mesta gör med tiden… Det i sig är inte så konstigt. Det skulle nog vara mer konstigt om vi fortsatt att lyssna på I will always love you dagligen, 15 år efter dess storhetstid. Kanske inte bara konstigt, men VÄLDIGT uttjatat också!! 😉

Så frågan är då: KAN man sörja en person man aldrig träffat? KAN man älska någon som man aldrig lärt känna? Kan man känna sig ledsen för att en känd person dör, som man aldrig har mött eller blivit en del av personens liv? Jag tror inte man sörja en artist som man inte känner personligen, på samma sätt som du kan sörja en närstående. Självklart sörjer man en närstående mer och mycket djupare än en känd person.

Men med detta inte sagt att jag tror att man inte kan sörja en känd person som man inte träffat personligen. Jag tror absolut att man kan sörja en förlust av en stor stjärna som har betytt något för en. För mig känns det självklart att många känner sorg idag. Att man sörjer en artist vars musik och filmer har berört oss och rört oss. Det finns de som känner ett behov av att vara ironiska över detta:

Ta Astrid Lindgren, till exempel! Självklart kände många av oss att det var en djup förlust när hon gick bort. Hon har delat med sig av massor av sagor som på något sätt har berört de flesta av oss jättemycket. Alla kan förhålla sig till någon eller några av hennes sagor och de har betytt något för oss. På samma sätt har de flesta av oss på något sätt blivit berörda av både Michael Jackson och Whitney Houston. Vi har relaterat deras musiktexter till oss själva och saker som har skett i våra liv. Kanske en förlorad kärlek, en lycklig kärlek, en betydelsefull vänskap eller satt ord på svårigheter vi har upplevt i våra egna liv. En text kan helt enkelt ha hjälpt oss att bearbeta en egen sorg vi har burit på.

Eller som någon skrev på Twitter idag:

Det finns de som ifrågasätter att man sörjer en artist men inte en soldat som dör och den typen av diskussion läser jag ofta. Till exempel under 9/11 var det många som menade att oskyldiga dör i både svält och krig, världen över, i massor varje dag, men att de inte sörjs och hyllas världen över. Och på ett sätt håller jag med. Ett liv blir inte mer värdefullt än något annat för att en person mött döden på ett spektakulärt sätt. Samtidigt så är det ju så att vissa personer har berört oss mer än andra. Det är svårt att sörja en person man inte ens vet att den funnits eller än mindre som man inte vet att den är död.

En annan sanning är också den att om vi skulle sitta och sörja varje människa som dör, så skulle vi själva inte hinna leva!

Så det är nog så, att vissa personer kommer att sörjas av fler än andra. Vissa kommer att bli ihågkomna mer än andra. Det innebär ändå att de som står oss närmast, är de människor vi personligen kommer att sörja mest. Oavsett om det är en känd person eller ej.

Sen tycker inte jag att man behöver välja! Man kan faktiskt sörja de barn som dör av svält i vissa länder, samtidigt som man sörjer en idol, eller en känd person som har kommit att betyda något för en själv eller en närstående som man känner personligen.

Jag kan också tycka att det är hyckleri att säga att det är hyckleri att någon sörjer Whitney bara för att man inte skrivit en massa positivia saker om henne den senaste tiden. Det verkar vara svårt för många att skilja på sak och person. Jag är till exempel en av de som tror att Michael Jackson inte utsattes för en utpressande komplott, utan att han faktiskt var skyldig i alla fall till en del av det han anklagades för under sin levnadstid. Detta gör ändå att jag tycker han var en helt fantastisk artist. Hans musik var nyskapande, originell och så var även hans dans! Han var en fantastisk artist, men om man skriver detta om en nu levande artist, så kommer oftast mycket kritik mot skribenten för att personen har ett missbruk eller för att man stöttar våldsbrott etc. Där har jag flera klockrena exempel i min blogg där jag skrivit något om en artist och det h*n gjort i musikvägen och genast fått kritik för att jag stöttar en ”misstänkt våldtäktsman”/ någon som ”förespråkar droger” etc.

Jag tror att man kan vara en fantastisk vän, men helt värdelös inom sitt yrkesområde. Man kan vara en omsorgsfull och kärleksfull son, samtidigt som man slår på sin fru där hemma. Man kan också vara en fantastisk artist, samtidigt som man är en idiot i andra sammanhang. Eller som Whitney. En missbrukare som lider svårt av sin sjukdom.

Att vi idag sörjer en röst som har berört oss, tycker jag därför inte är något konstigt eller underligt. Det är en naturlig process för någon som är död och har berört oss på djupet. Att Whitney var en starkt lysande stjärna som lyckades med något som de flesta artister aldrig kommer att komma i närheten av, tror jag ingen kan förneka. Inte ens hennes största kritiker!

Whitney´s life in pictures

Dolly Parton´s uttalande: HÄR!

Whitneys kropp lämnar hotellet The Beverly Hilton

Whitney´s dotter Bobbi Kristina till sjukhus och HÄR!

Uppaterat: Dödsorsaken klar, de första obduktionsresultaten pekat mot att Whitney var död redan när kroppen sjönk ned under vattnet i badkaret.

”När polisen genomsökte svit 434 på Beverly Hilton hittade de flera receptbelagda preparat. Enligt TMZ fanns bland annat Lorazepam, Valium och Xanax, tillsammans med starka sömnmedel.

Och tabletterna, i kombination med alkohol, verkar vara det som blev 48-åriga Whitney Houstons död.”

Mitt tidigare inlägg om Whitney´s bortgång: En stjärna har slocknat

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bob Marley-30 år efter sin död

Idag är det precis 30 år sedan Robert Nesta Marley (känd som Bob Marley) dog. Bob Marley är än idag, 30 år efter sin död, vår mest kända reggaestjärna. Jag har skrivit tidigare att reggae dock är så mycket mer än Bob Marley.

Å andra sidan så vore reggae ingenting idag, utanför vissa, snäva kretsar, om det inte vore för just Bob Marley. Han förde reggaemusiken ut i världen, utanför Jamaica och närliggande kretsar.

Eller som en bloggläsare skrev i ett tidigare inlägg:

”visst är reggae
mer än bara bob, men samtidigt är reggae ingenting utan bobban!
Och Bob marely är så enormt mycket mer än bara musik!!!”

Idag har alltså denna Legend varit död i hela 30 år. Samtidigt har han aldrig varit större. Jag har fortfarande inte träffat den människa som inte hört talas om Bob Marley och för oss som älskar reggae, är det en ynnest att han spridit reggaemusiken i världen, även efter sin död. Idag är hans musik lättillgänglig och spridd över hela världen, på ett sätt som gör att det är svårt att missa honom och lätt att få ta del av det arv han lämnat efter sig.

Bob Marley var så mycket mer än sin musik, även om den var nog så stor. För många av oss står han även för en dröm om enkelhet, frid i sinnet och en kamp för arbetarnas och de fattigas sida. För de som anammat RastafarI-religionen som är en högst närvarande religion i Bob Marley och många andra reggaemusikers sångtexter, finns även en stark vilja att leva så närvarande som möjligt i naturen och det naturliga och så långt ifrån materiella, skapade behov, som möjligt.

Nåja, det finns en uppsjö av information av Bob Marley på nätet och jag känner inget behov av att utöka det 😉 så jag lämnar det här, med en big, fet hyllning till en sann Legend och känner tacksamhet för det han lämnat efter sig och som jag gärna ser att det fortsätter spridas till nästa generation och nästa…!

Long Live the Music and the Spirit of Bob Marley!

(Bilderna i detta inlägg är snodda av min dotter: Binta!)

Citat av Bob Marley kan du finna HÄR! Jag gillar särskilt detta:

”My music will go on forever. Maybe it ´s a fool say that, but when me know facts me can say facts. My music will go on forever.”

Tillägg: DN skriver också om Bob Marley ´s minne HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sugar Minott har lämnat oss…

Jag upptäckte precis att nu även den gamle Veteranen inom Reggae, nämligen Sugar Minott har lämnat oss… Han blev 54 år och var en stor artist inom reggaemusiken. Tyvärr är han en av många som gått bort allt för tidigt! Att få det beskedet nu under upptakten inför Uppsala Reggaefestival, känns extra trist.

R.I.P. Lincoln Barrington / Sugar Minott

SvD: Reggaeartisten Sugar Minott är död

Sveriges Radio: Reggae-fans sörjer Sugar Minott

Sugar Minott: The Official Web site

Wikipedia: Sugar Minott

Myspace: Sugar Minott – Godfather of Dancehall

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Till minne av Pysan / Vera

Vila i frid, Vera

Ännu en bloggvän har vandrat vidare. Då menar jag inte ut ur bloggvärlden för där tror jag alltid Pysan kommer att finnas kvar, med en egen plats.

Jag kom i kontakt med Pysan redan 2006, då vi båda bloggade på Aftonbladet. Hon bloggade om sin nyupptäckta cancer.

Idag fick jag besked om att Pysan är död. På något sätt inbillar man sig, eller intalar sig att även om folk har svåra sjukdomar, så kommer de att leva vidare för alltid… Så blev det inte för Pysan.

För drygt ett år sedan gjorde jag en intervju med Pysan i min blogg. Den kan du läsa HÄR! Just då såg hennes prognos ganska bra ut, men strax därpå fick hon besked om att hon fått skelettmetastaser.

Det som mest slår mig då jag nu, så här efteråt, läser min intervju med Pysan är att trots att hon hade en så svår sjukdom, trots att hon hade smärtor och besvär av sjukdomen och behandlingarna av den, så var hennes tankar närmast sina anhöriga, såsom hennes make och andra anhöriga i liknande eller samma situation.

Det här var Vera ´s egna sista ord i min intervju:

”Närstående behöver också få lov att åka hemifrån och få vila upp sig för det är en lika svår sjukdom för dem att gå igenom om inte svårare. De ser sin älskade må skit, tappa håret, må illa, bli sjuk, åka iväg i taxi och ringer från sjukhuset att man får stanna. Dessutom den här amputationen, fast kärleken sitter inte i bröstet.

Varje år får ca 6 500 kvinnor bröstcancer och ca 50 män.

Så kolla era egna!”

Jag tycker det säger en hel del om vilken person som Vera var.

Sedan vet jag också att bloggen var väldigt viktig för Pysan och att den gav henne kraft och glädje, när hon som mest behövde det. Det ger mig tröst att tänka på att hon hade den. Bloggande är väldigt viktig för många personer, av olika skäl. Jag vet också att Vera med sin blogg hjälpte många andra i samma och liknande situation. Det ger också en viss tröst.

Soulsister, som var bröstsyster med Vera har skrivit fint om henne HÄR!

Pysans blogg kan du läsa HÄR!

Vila i Frid, Vera. Mina tankar går till din make Stefan och dina tre barn!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att dela en dag av minnen

Sorg, vardag, matlagning, handla mat, prata, gråta, skratta, minnas, minnas, minnas… Det är ungefär vad vår dag har innefattat idag. Det är både motsägelsefullt och samtidigt finns det inte heller något motsägelsefullt alls i det.

Det är ju så livet är.

Idag är det precis ett år sedan Lamin drog sitt sista andetag. Idag är det ett år sedan jag satt vid hans sängkant och kände tystnaden. Väntade på det där andetaget som aldrig kom… väntade på att bröstkorgen skulle häva sig, trots att den inte gjorde det. Det känns som igår och ändå som det skedde i ett annat liv…

Den där första chocken och sorgen har lagt sig, men vissa dagar är fortfarande svåra. När man mist en person så är det oåterkalleligt. Det finns ingen väg tillbaka, bara en väg och det är framtiden.

Lamin tyckte om framtiden och han tyckte om nuet. Lamin ville att folk omkring honom skulle vara glada. Lamin ville se glädje. Därför har det också funnits plats för skratt idag. Minnen och skratt. Minnen av Lamin och den glädje han skänkte. Må han vila i frid och finna glädje där han nu befinner sig…

Isatou, Vendela, Mabou, Hareg och Jai ute och handlar mat

Vendela och Hareg sitter och grejar vid datorn en stund

Lamins brorson och namne Lamin var med oss och åt gott och pratade minnen för att hedra Lamin. Hans år har varit tungt, då han nog var den som stod sin farbror närmast och även skötte om honom till stor del på slutet…

Till allas vår glädje kom även Binta förbi. Hon var också förbi graven i Stockholm idag och lämnade ljus och blommor och hade en egen minnesstund vid graven

Lamin ´s begravning. Vi kommer alltid att minnas… Rest In Peace

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

R.I.P. Michael Jackson

Jag får en smärre chock när jag surfar in på Aftonbladet och läser att Michael Jackson är död! Ja, vad säger man? Rest In Peace.

Jag har tidigare bloggat följande om Michael Jackson:

Kärlek till Jackson-kopia och fettfläckar på kudden

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fatou ´s Nyårskrönika del: 2

Fortsättningen på min Nyårskrönika för 2008 kan du läsa här:


Juli. ANC ´s terroriststämpel försvann. Uppsaladebatt om Romer är aktuell. En Bloggbebis såg dagsljus! Ofrivillig barnlöshet diskuterades. Jag tillägnade denna video till Birsen, som vi ber för just nu…

Jag klippte av mitt långa hår. (Bilder) Alter Ego kom på sitt sedavanliga sommarbesök. Hon gjorde också ett sedvanligt gästinägg i min blogg. Vi hade en Afrikansk afton hemma hos mig. Alla läste En halv gul sol. Det var mycket skriverier om Blondinbella. Träskon blev inne igen.

Augusti. Det var Pridefestival. Jag flätade håret på Isatou som jag skjutit så länge på… Jag åkte på ett rejält ryggskott och blev drogad med morfin. Sedan blir det mycket bloggande om Reggaefestivalen:

Fidel Castor började blogga… Jag var också ute på liten tjuvlyssning. Mabou serverar mig sin egen lilla sanning. Och en till… Jag la upp en personlig guide på bloggen. Mabou ´s första skoldag. Jag visade upp en lite primitivare sida… Siamesiska tvillingar föddes i Gambia. Bloggstafettens pinne till mig handlade om mobbning. Jag gjorde en intervju med Andreas om Rwanda.

September. Jag körde ett varv till i ”Negerdebatten”. Debatten om bitterfittor var igång. Binta åkte på bröllop på Gotland. Vi roade oss på Kulturnatten i Uppsala som fyllde 20 år i år. Mer om Kulturnatten. Jag tipsade om Mia Törnbloms bok Så dumt! som jag ännu en gång vill slå ett slag för. Jai började jobba ihop egna pengar! Vi besökte Pelle Svanslös hus och jag blev smärtsamt påmind om hur det är att vara ute med flera små barn samtidigt. Mabou vägrar prata med okänd tant. I September fick vi besked om två anhöriga som hade cancer, så det blev en hel del bloggar om det resten av året. Men beskedet kom i September och då skrev jag bloggen Sorg.
Oktober. Alfons Ã…berg kommer på besök. Jag ska bara… Jag skrev om vikten av att bekräfta alla barn.

En hel del om döden som kommit nära oss:

Jag skrev också om romska barn som lever i misär.

November. November fortsatte med väldigt dystra inlägg om döden:

Lite andra saker hände också världen i November. Obama vann valet i USA. Inför sitt boksläpp i December startar författaren Monika Antonsson en blogg där man diskuterar hennes bok. Mia-sanningen om gömda. Boken väcker stor uppmärksamhet då den sägs avslöja en annan sanning om Liza Marklunds böcker Gömda, Asyl etc. En bloggvän; Bigga går bort. Binta dansar i en video som är på MTV. Isatou reser till Gambia! Jag var med i Insider på TV3 och där diskuterade vi pedofiler:

Isatou kommer hem från Gambia. Jag publicerar den första delen av tre av min bloggbok: En Tonårsmorsa mitt i Livet. Godbitarna från mina tre första bloggår är sammanställt i tre böcker + lite nytt material, förstås och allt helt omskrivet för att passa bokform.

December. Det var inte heller någon trevlig månad för mig.

Binta är med på Uppsala-TV med sin dansgrupp Zumbas. Jag publicerar ett utdrag från min bok: En Tonårsmorsa mitt i Livet. Om våra fördomar för förorten och miljonprogrammen. Mabou avslöjar att tomten inte finns.

En av mina allra närmsta vänner och tillika bloggvän, Helené / Alter Ego, Hulda Norrköping, Alma Mater går bort i sin cancer:

Aftonbladet i samarbete med Bloggportalen bestämmer sig för att starta Stora Bloggpriset som ska avslutas med en gala i Februari! Jag ”firade” en märklig jul.

Nu är ÄNTLIGEN denna nyårskrönika klar och hade jag vetat att den skulle ta så här lång tid att skriva, så hade jag nog inte skrivit den ens…! Hahaha…

Till sist: SE TILL ATT NI FÃ…R ETT RIKTIGT GOTT NYTT Ã…R 2009!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,