Who´s right and who´s wrong

Bunny Wailer, Gröna Lund 2009

Bunny Wailer, Uppsala Reggaefestival 2009

Att det i många år har funnits en öppen konflikt mellan Rita Marley (Fru till Bob Marley och även bandmedlem som en av de tre körsångerskorna som tillsammans bildade I-threes) och Bunny Wailer (bandmedlem till Bob Marley & The Wailers och även styvbror till Bob Marley och som även haft ett förhållande med en av de andra sångerskorna i I-threes, nämligen Jody Mowatt) är ingen nyhet.

Första gången jag hörde talas om det var för många år sedan när jag läste boken ”No woman no cry – My life with Bob Marley” av Rita Marley och Hettie Jones. (En bok jag för övrigt rekommenderar varmt!)

Nåja, jag vet inte vad jag ska säga om konflikten mellan Bunny och Rita. Båda är stora förebilder för mig och jag ser dem båda som roots-reggaemusikens verkliga ikoner och rent musikaliskt måste jag säga att Bunny nog varit den som bidragit mest till musikens utveckling av de två, men jag vill inte heller förringa Rita som kvinnlig, svart, Västindisk förebild! Jag tror hon har haft en stor betydelse för många kvinnor i världen och inte minst på Jamaica.

Om man läser hennes bok är det lätt att förstå att det inte varit helt lätt för Rita att kombinera sina roller som turnerande musiker, mamma, styvmamma, egen sångkarriär. Det är också lätt att förstå att Bob Marley inte alltid var en lätt person att leva med och det var säkert inte helt lätt att ”leva med” de andra bandmedlemmarna heller…

Det är förstås trist när två av ens största musikaliska förebilder träter. Jag ska inte gå in så mycket på vad bråket handlar om, men som jag har förstått det hela så handlar det en hel del om musikrättigheter och jag har läst en hel del om att Rita anses som girig. Om det är sant eller inte, har jag ingen aning om. Sedan många år är Rita bosatt i Ghana i Västafrika och jag vet att hon även driver en egen foundation vid namn: The Rita Marley Foundation. En av konflikterna mellan Rita och Bunny sägs dock handla om rättigheter till musik som skapades under Bob Marleys karriär och som än idag säljs och spelas flitigt världen över.

Vem tillhör rättigheterna? Bob Marley´s fru och barn och som även delvis varit med och skapat musiken och den popularitet som Bob Marley har uppnått, eller Bunny, styvbrodern och en av de bandmedlemmar som varit med och skapat mycket av musiken och även den popularitet som bandet uppnått?

Det är lite som när man ser sina barn bråka. Man är helt enkelt inte så intresserad av ”vem som har rätt” eller ”vem som vinner” utan man vill helt enkelt se dem sams och få möjlighet att njuta av att ha ett uppriktigt utbyte och kärlek till båda sina barn!

Jag vet inte om man kan påstå att konflikten mellan Rita och Bunny har trappats upp de senaste veckorna, eller om det helt enkelt handlar om att Bunny Wailer valt att bli lite mer ”outspoking” i sociala medier? Har det blossat upp just nu på grund av den nya dokumentären om Bob Marley som är på gång just nu? Som sagt, jag kan inte svara på det, men jag kan inte låta bli att läsa ilskan mellan raderna på Bunny´s statusuppdateringar på facebook och tweets på twitter:

HÄR är länken som hänvisas till ovan!

Jag vet inte vem som har ”rätt” eller vem som har ”fel”, eller om de någonsin kommer att lösa den här tvisten? Det jag vet är dock följande:

*Det finns få låtar som får mig på så gott humör och som jag har så svårt att sitta stilla till, som Bunny´s: Jump, Jump!

*Det finns få låtar som får mig att nicka så instämmande som när Rita sjunger: Who feels it – knows it!

*Det finns få reggaekonserter som jag uppskattar så mycket som jag uppskattar Bunny Wailers konserter och det finns många skäl att han kallas ”levande legend” inom Roots Reggae.

*Rita är definitivt en kvinna jag ser upp till av flera skäl och som jag ser som en stor förebild för många andra kvinnor.”

DETTA verkar en del av konflikten just nu handla om och den upprör många rastas at this very moment. Vi ser Mutabaruka i början av klippet:

Jag hoppas verkligen att dessa två kan lösa konflikterna oavsett om det handlar om flaggan, musikrättigheter eller annat och om de inte lyckas med det, så hoppas jag ändå att vi som tycker om dem båda för det de bidrar med i musiken, får möjlighet att fortsätta ta del av deras stordåd!

One Love-One Destiny

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Bob Marley-30 år efter sin död

Idag är det precis 30 år sedan Robert Nesta Marley (känd som Bob Marley) dog. Bob Marley är än idag, 30 år efter sin död, vår mest kända reggaestjärna. Jag har skrivit tidigare att reggae dock är så mycket mer än Bob Marley.

Å andra sidan så vore reggae ingenting idag, utanför vissa, snäva kretsar, om det inte vore för just Bob Marley. Han förde reggaemusiken ut i världen, utanför Jamaica och närliggande kretsar.

Eller som en bloggläsare skrev i ett tidigare inlägg:

”visst är reggae
mer än bara bob, men samtidigt är reggae ingenting utan bobban!
Och Bob marely är så enormt mycket mer än bara musik!!!”

Idag har alltså denna Legend varit död i hela 30 år. Samtidigt har han aldrig varit större. Jag har fortfarande inte träffat den människa som inte hört talas om Bob Marley och för oss som älskar reggae, är det en ynnest att han spridit reggaemusiken i världen, även efter sin död. Idag är hans musik lättillgänglig och spridd över hela världen, på ett sätt som gör att det är svårt att missa honom och lätt att få ta del av det arv han lämnat efter sig.

Bob Marley var så mycket mer än sin musik, även om den var nog så stor. För många av oss står han även för en dröm om enkelhet, frid i sinnet och en kamp för arbetarnas och de fattigas sida. För de som anammat RastafarI-religionen som är en högst närvarande religion i Bob Marley och många andra reggaemusikers sångtexter, finns även en stark vilja att leva så närvarande som möjligt i naturen och det naturliga och så långt ifrån materiella, skapade behov, som möjligt.

Nåja, det finns en uppsjö av information av Bob Marley på nätet och jag känner inget behov av att utöka det 😉 så jag lämnar det här, med en big, fet hyllning till en sann Legend och känner tacksamhet för det han lämnat efter sig och som jag gärna ser att det fortsätter spridas till nästa generation och nästa…!

Long Live the Music and the Spirit of Bob Marley!

(Bilderna i detta inlägg är snodda av min dotter: Binta!)

Citat av Bob Marley kan du finna HÄR! Jag gillar särskilt detta:

”My music will go on forever. Maybe it ´s a fool say that, but when me know facts me can say facts. My music will go on forever.”

Tillägg: DN skriver också om Bob Marley ´s minne HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Back to my Roots

Uppsalaslätten i all sin glans, men vad slår den Norrländska naturen?

Idag är det dags. Nu ska vi äntligen, äntligen åka till Norrland på min brors bröllop som jag tjatat så om! Den exakta platsen är Sundsvall. Jag härstammar ju själv från dessa trakter och är född i Härnösand, uppvuxen i Sundsvall och bodde mitt sista barndomsår och mina tre första tonår (sammanlagt 4 år) i en liten ort mellan Härnösand och Sundsvall, nämligen Söråker.

Egentligen finns det bara en person jag hållit kontakten med kontinuerligt från min ungdom och det är min vän Maria. De senaste åren har vi dock varit lite dåliga på att hålla den där kontakten. Hon var här för några månader sedan och det var kul efter att inte ha setts på ganska många år. Maria är också gudmor till Binta, min äldsta dotter.

Men nu när vi ska resa upp så ska jag och barnen bo hos henne.

Mabou är redan uppe. Han åkte i går med min bror och snart, snart så åker jag och döttrarna. Det ska bli väldigt roligt att gå på brorsans bröllop, men också att träffa Maria och hennes familj.

Trots att jag nu bott i Uppsala sedan jag var 15 år så måste jag ändå säga att i själ och hjärta känner jag mig fortfarande som en Norrlänning och inte en Upplänning. Och jo. Det ÄR ganska stor skillnad på en Upplänning och en Norrlänning och där måste jag nog säga att Norrlänningar vinner i mina ögon.

Vad har Lucky Dube att göra med Norrland? Jo, det var i Norrland i min barndom som reggaen började för mig genom min mamma, men eftersom jag vägrade erkänna att min mamma hade bra musiksmak, så började jag inte erkänna den förrän jag och Maria blev vänner i 11-12 års ålder! 🙂

Sköna sommardagar önskar jag alla mina bloggläsare!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Gambianska traditioner runt döden

Bland Gambianer i Sverige håller man ganska hårt vid vissa traditioner, särskilt när det gäller ceremonier som runt bröllop, namnceremonier och begravningar. I det här fallet så är är den närstående vi mist, som ni kanske förstått något av mina barns far. Han var född och uppvuxen i Gambia och kom till Oslo i Norge i mitten av 80-talet, där vi senare träffades. 1989 gifte vi oss och levde tillsammans några år.

Jag hade varit i Gambia tidigare (första gången 1986, när vi faktiskt träffades också, kom vi fram till när vi senare träffades i Oslo.) och umgåtts med Gambianer sedan barnsben, så jag visste en del om kulturen, även om jag alltid har nya saker att lära.

I Gambia är ca: 90% muslimer, däremot så har man blandat mycket av religionen med kulturella traditioner, så ibland är jag osäker på vad som är tradition och vad som är religion, vilket jag även upptäckt att många Gambianer själv är osäkra på, eller tror sig veta att det är t.ex. något som har med religionen att göra, men gör man lite efterforskningar eller frågar någon annan från Gambia, så visar det sig i stället vara en kulturell tradition man håller fast vid.

Många av dessa kulturella eller religiösa traditioner är sådant som jag särskilt är förtjust i. Ofta har de en väldigt fin baktanke eller något som man känner att det har en anledning.

Jag ska berätta lite om det som jag konkret blivit glad över att få vara en del av efter bortgången av min f.d. make.

Direkt efter att de som ville kom till sjukhuset och tog farväl av kroppen, åkte man till den bortgångnes lägenhet. Man ringde runt till släktingar, vänner och alla möjliga som kan tänkas ha haft någon kontakt med den bortgångna. En del kompisar ringde också till sina egna släktingar, som kanske inte ens kände den bortgångna, men som ändå kanske ville vara med och sörja, då h*n kanske står nära någon annan som sörjer.

Många går och handlar mat och läsk och frukt, för att alla som kommer ska få något att äta och dricka. Många går hem och lagar mat som man sedan kommer över och bjuder på till alla sörjande gäster. De närmast sörjande kanske inte själv kan äta något, men det är viktigt att alla får mat och att det inte är de närmast sörjande som ska behöva göra det. De som bor i närheten går hem och hämtar stolar så alla ska få någonstans att sitta. Om stolarna ändå inte räcker, går man runt bland grannar och ber att få låna. Alla som kommer ska känna sig välkomna och bekväma.

Man ställer gärna fram en bild på den bortgångna och tänder ljus framför bilden. Man spelar upp en cd-skiva med böner på arabiska i bakgrunden, sedan börjar folk berätta om episoder eller personligheten hos den avlidna.

Naturligtvis kan det skilja sig en hel del från familj till familj, precis som det gör med traditioner för oss här i Sverige till exempel. Där är klart att alla inte gör på precis samma sätt, men lite generellt så tror jag detta är huvudgrejerna vid någon Gambians bortgång här i Sverige.

Igår var det många som menade att det kändes konstigt att man spelade böneläsning för den bortgångna, många menade att man skulle ha spelat reggae i stället, för även om han var muslim, så visste alla att det var reggaemusik som satte denna persons hela väsen i brand. Han älskade Burning Spear och Culture bland annat. En liten stund spelade man därför också lite reggae, men i huvudsak så spelade man böneläsningen, då det fanns några äldre personer som menade att det kändes ”respektlöst” att spela reggae vid någons bortgång.

En muslimsk begravning ska ske, som det står i Koranen ”skyndsamt” vilket det finns en del som tolkat som inom 24 timmar. Detta brukar av praktiska skäl dock vara ganska svårt att genomföra i Sverige, men den begravning vi kommer att ha, kommer att ske nästa vecka. Efter det följer de 40 sorgedagarna och då är det meningen att alla ska samlas igen vid en ceremoni. Precis som detta bör upprepas på årsdagen av någon persons bortgång. Mer om religiösa traditioner om detta kan du läsa HÄR!

Men innan dess så har vi morgondagen. På den tredje dagen efter någons bortgång samlas man åter. Den tredje dagen är alltså i morgon och vi kommer att återsamlas i Stockholm i min f.d. makes lägenhet.

Det jag särskilt gillar med de Gambianska traditionerna (blandade med de religiösa) är just dessa uppsamlingstillfällen och hur de genomförs. Att man har som tradition att samlas för att följa upp och sörja gemensamt. Man behöver inte oroa sig för att det sitter en massa personer ensamma och otröstliga i sina hem och känner sig övergivna och kvarlämnade till sitt öde. De av mina döttrar som närvarade natten till igår och under nästan hela gårdagen, var tacksamma att få vara en del av denna tradition. Det gav tröst till oss alla och jag känner tacksamhet över att få ha delat med mig av mina minnen till andra som stått honom nära och jag glädjes över att få ha tagit del av andra personers minnen av min f.d. man.

En annan sak jag vill nämna just runt traditioner och Gambianer, är att jag aldrig varit med om att Gambianer inte velat dela sina egna traditioner med till exempel Svenska traditioner. Om någon skulle ha sagt att ”jag vill att vi gör så här, för det är en tradition som jag vill ha med här” så är jag säker på att ingen hade protesterat, utan man hade säkert försökt lägga in den så att alla skulle känna sig nöjda med sammankomsten.

Därför tänker jag också lägga upp här en video med en av Lamin ´s favoritartister, nämligen Joseph Hill (som också är bortgången sedan Augusti 2006, R.I.P.) från Culture.

Till sist vill jag upprepa:

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1200 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! I morgon är den sista dagen jag kommer att ha detta med, då kampanjen avslutas i och med att Oktober månad tar slut, så ta chansen nu och var med och ge ditt stöd mot cancer.


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Slaveriet

Aftonbladet har idag en vacker och sorglig artikel om slavön Goré utanför Senegal. Artikeln är välskriven och ger en känsla av just det som Goré står för. Man visar även ett vackert bildspel från Goré. Få saker i livet berör mig så starkt som slaveriet. Därför är det lite av en skam för mig att trots att jag besökt både Senegal och Gambia, så har jag varken besökt Goré eller James Island. (slavön utanför Gambia)

En sak vet jag i alla fall. Jag kommer inte besöka varken Gambia eller Senegal igen utan att besöka Goré och James Island. Jag har suttit och sett filmer och foton när mina släktingar har besökt dessa öar och jag har läst en hel del om dem och det reportage som Aftonbladet idag har om Goré ger den uppfattning som jag tidigare har fått av andra (bland andra min mamma) som besökt ön.

Slaveriet är över sedan flera århundranden. Ändå är det mycket som slaveriet startade som ännu lever kvar. Särskilt i Afrika är det något som är högst levande, trots att det varit så förintande för tidigare generationer. I Gambia finns det till exempel en stam som tillkommit av att när slaveriet upphörde, så tog sig många tillbaka till Afrika. Men många var barn, barnbarn och barnbarnsbarn till de som en gång togs som slavar, vilket innebär att när man återvände så var många ”uppblandade” efter våldtäkter av slavägarna. På så sätt finns det än idag många som är ljusare än andra Gambianer. Aku-stammen är en av dessa. Dessa människor skapade också ett eget språk med Engelskan som utgångspunkt. Idag kallas språket i vissa delar av världen för Creol. I Gambia säger man Aku.

Det jag finner mest tragiskt i Aftonbladets artikel är detta stycke: ”Här bodde kvinnorna, säger han och pekar in i ett rum med vitkalkade smutsiga väggar. Man gjorde razzia i byarna, tog hit dem, separerade familjerna och sände kvinnorna till Brasilien, barnen till Tahiti och männen till Amerika. De återsåg aldrig varandra, berättar Mister Kabo som är kurator i Slavporten.”

För dig som är mer intresserad av att veta mer om hur det kan ha sett ut under slavtiden, så rekommenderar jag varmt den gamla filmserien Rötter om Kunta Kinte. Den är viktig och som kunskapskälla aldrig sinande. Alltid aktuell eftersom den är en viktig del av vår historia. Personligen önskar jag att denna film, tillsammans med filmen Förintelsen (om andra världskriget) skulle ingå i skolundervisningen.

Ett klipp från filmen kan du se här:

Den Senegalesiske sångaren Youssou N ´dour medverkar här om ön Goreé:

Låt oss aldrig, aldrig glömma…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,