Kalla mig gärna lipsill…

… för det är precis vad jag är just nu! Jag skrattar och gråter om vartannat och tårarna tycks inte ha något slut! Jag är så lycklig över DETTA!! Och DETTA!!

Jag vill liksom krama hela världen!

En liten del av Helené är tillbaka!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det där med stolthet!

Binta, cirka en månad gammal

Jag läste en av de andra skribenternas blogginlägg här på Föräldrabloggars Gästbloggen. Det är skrivet av Emelie Mlish och heter äckligt stolt!

Inlägget handlar om föräldrars stolthet över sina barn

Jag funderade lite på det där. När mina barn var små så inbillade jag mig nog någonstans att den där stoltheten skulle hålla i sig hmmm… kanske till skolåldern?

Jag har varit mamma sedan jag precis hade fyllt 18 år, jag har varit mamma i ungefär 20 ½ år. Jag har faktiskt varit mamma längre än innan jag fick barn.

Jag fyllde 18 år den 22:a December 1988 och då var jag ungefär i 7:e graviditetsmånaden. När jag var 22 år så var jag trebarnsmamma. Att tänka så känns lite overkligt.

Nu känns det så invant att vara mamma. Att ha ansvar. Det sitter liksom i ryggmärgen.   Jag har skrivit tidigare om vad jag tycker om att få barn tidigt och vad jag tycker om att få barn sent.

Jag tror det finns för- och nackdelar med både äldre och yngre föräldrar.

Men en sak som jag inte tror förändras är den där oron och den där stoltheten.

Lika stolt som Emelie är över sin dotters små framsteg, lika stolt är jag när min 20-åring har sina dansuppvisningar.

Lika stolt som jag var när mina barn började ta sig fram på små, stapplande steg, lika stolt är jag nu, när de lyckas med någon bedrift.

Lika orolig som jag var över att mina barn som stapplande 1-2-åringar skulle falla ner för någon trappa, lika orolig är jag nu, när mina tonårsdöttrar ska ge sig ut på fest/krogen mitt i natten.

Man inbillar sig någonstans, som småbarnsförälder, att allt kommer bli så annorlunda och så mycket enklare när barnen blir större. Jag tar härmed ner alla småbarnsföräldrar på jorden igen.

Det är bättre att vänja sig!! ;-)

När Binta tog studenten fixade jag inte hålla tal, jag grät så jag hulkade av stolthet och av att jag var mycket rörd

Orosmoment av högre graden, när döttrarna ger sig ut på krogen eller en fest mitt i natten

De tre döttrarna: Isatou 16, Jainaba 18 och Binta 20. De gör mig galen av oro och galen av kärlek!!

(Detta inlägg är inkopierat från Gästbloggen, som jag skrev när jag gästbloggade där under en vecka.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det kom ett mail…

Jag skrev härom dagen att jag inte tror att jag har möjlighet att ta mig till Alter Ego ´s begravning av olika skäl…

Så fick jag ett mail av en bloggläsare som erbjöd sig att komma till Uppsala (från Eskilstuna!!) och hämta mig och barnen och köra oss till Norrköping och tillbaka.

Jag tror inte det är sant!! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men eftersom jag är en väldigt lättrörd person så började jag naturligtvis att stortjuta…

Well, jag har fortfarande inte fått besked om semester, men om jag får det, vilket jag hoppas få besked om i morgon, så har chanserna verkligen ökat att jag och några av barnen (alla får ju inte plats) kan komma iväg till Helenes begravning.

Det känns väldigt viktigt för mig att komma iväg på Helenes begravning och göra ett avslut. Särskilt som jag bär på känslor av tacksamhetsskuld och att jag hade så mycket osagt till Helene. Ja, det skulle ha känts verkligt skönt att få göra ett riktigt avslut med henne på ett värdigt sätt. Samtidigt vet jag att även om det inte blir så, även om jag inte kan vara med så är jag säker på att Helene vet hur mycket jag älskar och saknar henne ändå. Hon känner och vet säkert att min saknad efter henne är enorm. HÄR skrev Alter Ego ett inlägg om vår vänskap. Hennes skäll på mig, framgår tydligt i inlägget, samtidigt som jag läser massor av kärlek och en stark vänskap mellan raderna…

Men vad som faktiskt känns större för mig i just den här stunden, är att bloggläsaren som erbjöd mig och barnen skjuts, faktiskt gjorde det!!

Det ger mig hopp om mänskligheten, det gör mig glad att få leva och delta i den här världen och till sist men inte minst så gör det mig väldigt stolt över en medmänniska!!

Oavsett om jag kan anta erbjudandet eller ej: TACK till dig underbara människa! Tusen röda rosor till dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,