Vi har haft våra stormar. Stormar som ibland nästan stegrat till riktiga orkaner. Men stormarna ebbade så småningom ut…

Vi blev vuxna och gled isär så som man gör när man skiljs åt och börjar leva olika liv. Visserligen med barn gemensamt, men ändå lever man två skilda liv…

Sedan kom cancern. Cancern satte sina starka, plågsamma klor i dig. Du fick fel diagnos av läkarna och när de fann det verkliga felet så var det för sent. De opererade och försökte göra sitt yttersta, men det räckte inte. Cancern vägrade släppa sitt grepp om din kropp.

Läkarna gav dig en kort stund kvar på jorden. De var till slut tvungna att delge dig den obegripliga och oåterkalleliga sanningen. Du kunde inte ta emot det beskedet. Hur skulle du kunna det? Du, med all din levnadsglädje och all din lust på själva livet. Hur skulle du kunna föreställa dig att helt plötsligt inte längre få vara en del av det? Du hörde vad läkarna sa till dig, men du ville ändå inte ta det till dig. Du talade om hur det skulle bli när du återvände till ditt hem, du talade också om en ny resa till det land du föddes i och växte upp i. Du insåg att du omöjligt skulle kunna göra den resan nu, men du trodde verkligen på att den skulle gå att genomföra om du bara piggnade till och ”fick äta upp dig lite”.

Du planerade ändå allt in i minsta detalj, vad som skulle ske efter din bortgång. Samtidigt som du motsatte dig ett sådant alternativ över huvud taget. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar en människa. Efter att ha sett dig på nära håll i många år och inte minst de senaste veckorna, så är jag benägen att hålla med.

Den senaste tiden har du blivit påtagligt sämre. I början kommunicerade du väl, men det har med tiden avtagit allt mer. Ditt tillstånd har konstant försämrats.

Jag fick en chock när jag såg dig för några veckor sedan. Inget fanns kvar av dig, bara skinn och ben. Jag gick runt i vakuum efter det besöket, i flera dagar. Därefter har jag vetat vad jag skulle möta vid varje besök, men det har gjort mig lika ont varje gång. I början kändes det som att läsa en bok, där man vet att slutet inte blir något bra, samtidigt som man önskar, önskar, önskar att man har fel. Att boken ändrats i slutet eller att man helt enkelt blivit felinformerad.

I helgen när jag satt och vakade vid din bädd så var du fortfarande väldigt envis med att du ville stanna kvar i livet. Jag såg hur all styrka och kraft tycktes ha lämnat dig redan, även om du försökte dölja det in i det sista.

Sent i går kväll var det dags. Du lämnade oss här på jorden och lät dig lotsas till ett bättre ställe av änglarna för att få slippa smärta och lidande.

När vi kom fram mitt i natten så såg du ut som när jag lämnade dig i Lördags kväll. Med en liten skillnad. Du hade nu ett svagt, litet leende i ena mungipan. Du låg där avslappnad och fin. Jag såg att bröstet inte längre hävde sig i djupa, lugna andetag. Annars såg du ut precis som du gjort den sista tiden.

Jag drog fram en stol vid din sida, böjde mig över ditt huvud och kysste dig lätt vid hårfästet, sedan satte jag mig ned på stolen, tog din hand i min, sedan satt vi så, resten av natten. Det var lugnt och fridfullt. Ett tänt ljus på golvet. De hade bäddat så fint i din säng. Med armarna liggande längs sidorna.

Minnena som rusar runt i mitt huvud hela natten. Det där bråket vi hade. Försoningen efteråt. Den första dejten och hur du då lagade mat till mig. Hur du precis börjat ett nytt jobb när vi skulle få barn och hur du först ville försäkra dig om att jag verkligen skulle få barnet den dagen ”så du inte skulle missa jobbet i onödan”. Hur förbannad jag blev. ”Sätt dig i taxin och var tyst, jag struntar i ditt jobb, jag ska föda barn for heavens sake…” Du var en riktig arbetsnarkoman som aldrig missade ett arbetspass och jag minns inte att du någonsin under vår tid tillsammans haft en sjukdag innan cancern gjorde entre ´i ditt liv…

Jag sitter natten igenom och känner hur påtaglig tystnaden är. Inte ens ett litet andetag undslipper dig… Jag tänker på alla brev vi skrev och alla telefonsamtal vi hade när vi nyss träffats och du fortfarande bodde i Oslo och vi försökte med kärlek på distans. Jag tänker på hur viktig musiken var i ditt liv. Jag tänker på när du fick din stora idol Burning Spear att skriva sin autograf i Binta ´s vagn. Hur mycket du älskade att gå på fest och alltid var den som stannade till sist. Hur duktig du är på att trumma. Inte är. Hur duktig du var på att trumma…

Jag tänker på dina gröna fingrar, hur jag tog död på alla dina växter så snart du reste bort. För en dryg vecka sedan, när jag besökte dig på sjukhemmet sa du: ”jag tror aldrig jag har varit på en restaurang med snygga blommor, utan att sno ett litet skott”.

Så mycket glädje och sorg vi delat, jag är ändå glad att du verkar minnas mest av glädjen eftersom du sa härom veckan: ”Men i det stora hela tycker jag vi hade det ganska bra”.

Innan vi lämnar dig på sjukhemmet, när vi redan tagit farväl så många gånger, smeker jag sakta din arm. Den är kall nu. Jag torkar bort lite av mina tårar. Din blick är tom och ett litet, litet leende visar sig i ena mungipan. Smärtan är borta. Jag måste tro att du har fått lite ro nu. Änglarna har hämtat dig nu.

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med!

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, cancerfonden, kampanj, burning spear, minnen, rosa bandet, jc lodge, telephone love, oslo, på gott och på ont, chock, sorg, bortgång, r.i.p., rest in peace, vila i frid, levnadsglädje, sjukhem, gröna fingrar, änglar,