Lyssna på Neneh Cherry i Sommar

Jag har lyssnat på flera avsnitt av Sommar i P1. Jag har skrivit om Anja Pärsons program som blev väldigt omskrivet.

Jag har hört flera bra sommarpratare, men det jag lyssnade på nyss, var riktigt bra! Det var med Neneh Cherry och hon berättar om sin uppväxt i en internationell tillvaro, med fotfästet i Sverige, USA och Sierra Leone i Västafrika.

Hon har idag hunnit få barnbarn och blir som vi alla äldre med tiden, men hennes berättelse och upplevelse som barn är intressant att lyssna på. Rötter från Lappland och Skåne, Sierra Leone och pendlande mellan Sverige och New York. Med båda fötterna i musikbranschen under hela sin uppväxt. Hon berättar om kärlek till familjen och om hur viktig familj och rötter kan vara när man inte lever med hela sin bakgrund och historia hela tiden i sin vardag.

Lyssna på programmet HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mabou är hemma igen

När Mabou vinkades av på Arlanda och lämnades över till flygbolagspersonalen så var det en modig, stolt och förväntansfull kille som reste.

Han blev väl mottagen i Gambia av sin pappa med familj, även om flygresan både blev försenad och han råkade ut för en liten trist incidens av en överförfriskad man på planet. Jag hann ringa många gånger till Gambia innan jag kunde slappna av över att han kommit fram.

Av fotona att döma så verkar han ha haft en härlig semester…

En massa nya kompisar verkar han också ha hunnit få. Här är en av dem.

Det här är en av Mabou´s favoritsysselsättningar i Gambia. Att få rida på stranden, pratade han mycket om redan innan avresan! Visst ser han nöjd ut?

Samma dag som jag och min mamma hälsade på Carina och KA och hade så trevligt med deras två papegojor, så ringde jag till Mabou lite senare och då visade det sig att Mabou just då själv hade sällskap av en papegoja, så han blev inte ens avundsjuk på vårat trevliga fågelsällskap…

Jag älskar att Mannfred drack påskmust direkt ur mitt glas!

Mabou kom hem i går natt. Han hade haft det riktigt, riktigt bra i Gambia. Fått träffa farmor, sin pappa, sina småsyskon, kusiner, faster och en massa andra människor! Själv har jag tack vara hämtningen på flygplatsen, helt och hållet vänt på dygnet, så nu sitter jag här, mitt i natten och funderar på varför jag inte känner mig trött…

Jag är så glad att Mabou fick den här möjligheten att resa till Gambia igen. Jag är så glad att mina barn får möjligheten att ta del av den Gambiska kulturen, språken, maten, levnadssätten och allt. Den Svenska kulturen och allt vad det innebär kommer ju gratis då vi bor här. Den är så självklar i våra liv. Jag önskar den Gambiska kunde vara ett lika självklart inslag.

Glädjen över mina barns möjligheter att resa är lika stor som om jag själv fått möjligheten. Jag önskar vi kunde resa oftare och framför allt stanna längre när vi väl reser. Men vem vet vad framtiden bär med sig för överraskningar?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Boktips: Utsatt

Jag har läst boken Utsatt av Markus Lutteman, som även skrivit boken El Choco, som jag skrivit om tidigare. (Rekommenderas varmt!!)

Den här boken handlar om Aster som adopteras till Sverige från Etiopien. Den handlar om svårigheter med att växa upp i en djupt religiös familj. Den handlar om svårigheter med att vara adopterad i en familj med både biologiska, adopterade och fosterbarn. Om att finna sin rätta plats i en familj på ett naturligt sätt, när ingenting är naturligt med familjekonstellationen. Den handlar om att bli utsatt för övergrepp men inte bli trodd. Den handlar om att se annorlunda ut. Att inte likna alla andra.

Men allra mest handlar boken om vikten av att lära känna sina egna rötter, sin biologiska bakgrund. Om vikten att veta vem man är när hela ens inre, hela ens existens brinner för att finna dessa kunskaper och finna en naturlig plats i tillvaron. Den handlar om en brinnande dröm som bara kan stillas av en person. den biologiska mamman. Boken handlar också om svek och den mörka sorgen över att vara omskuren.

Ja, den här boken handlar om så mycket och samtidigt en kvinnas styrka och svaghet. En kvinnas strävan efter att skapa en egen familj. Att ge något hon aldrig själv fått. Den ovillkorliga kärleken!

Boken är en viktig del av adoptionsdebatten. Jag har så lätt att sätta mig in i de känslor som någon som är adopterad kan ha när det gäller längtan efter att söka sina rötter, även om jag inte helt kan sätta mig in det, förstås. Jag har lättare att förstå den känslan än att som adopterad inte alls vara intresserad av att veta mer om sin bakgrund.

Jag har, genom att ha barn med dubbla kulturer och ursprung, flirtat med dessa frågor i många, många år. Jag tycker det är så självklart att varje människa vill veta om och lära känna sitt biologiska ursprung. Boken är därför oerhört intressant. Den blir inte mindre intressant när man känner till något om Etiopiens och Eritreas historia och kultur. När man beskriver det särskilda, höga ljudet som kvinnorna formar i sina munnar ”lelelelele” under särskilt glädjande tillfällen ger mig minnen från min tonårstid och alla de Eritreanska fester jag brukade besöka då. Injera (mat), danserna med de rörliga axelpartierna… Ja, boken fick mig att minnas med glädje en massa Eritreanska seder och bruk, samtidigt som många delar av boken gjorde ont längst inne i själen. Boken är stark och jag rekommenderar verkligen alla att läsa den.

Jag vet att jag tipsat om många böcker som fått höga betyg den senaste tiden och fler kommer det bli, men jag har helt enkelt haft riktig tur med det jag har läst och läst flera ruggigt bra böcker som jag blivit tvungen att ge full pott eller näst intill. Den här boken är inget undantag. Fem Afrika av fem möjliga:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Churay, rökelse från Gambia

Jag skrev igår om att jag fått presenter från Isatou (15) när hon kom hem från Gambia. Jag skrev också att en av presenterna var en vanlig rökelse i Gambia som heter Churay. Rökelse är ju något som varit vanligt i många länder sedan urminnes tider. I Sverige är det dock ett nyare fenomen att använda rökelse, men att använda sig av olika typer av väldoft har nog folk gjort i de flesta delar av världen, i alla tider, eller i alla fall väldigt långt tillbaka.

Här i Sverige idag känner vi nog mest till de rökelser som finns på pinnar man tänder. Även dessa finns i Gambia, men det vanligaste är trots allt den rökelse som jag fått i present och som ursprungligen är gjord av rötter.

Så här gör man Churay, så det ska lukta gott:

Man tar dessa rötter och lägger i en glasburk (oftast gör man mycket på en gång, så det blir många glasburkar). Sedan häller man i ganska mycket parfym. Det spelar ingen roll vilken sort, för själva rötterna är det som till slut ger doften ifrån sig. Sedan ställer man detta i solen. Man måste gå och vänta på burken ganska ofta, så rötterna inte torkar och man måste dutta i parfym eftersom. För att doften ska bli som bäst, ska man hålla på sådär i en månad.

När rökelsen är klar så kan man bränna den. I Gambia bränner man den i speciella kärl, som även finns på en del ställen i Sverige att köpa. Men har man inte ett sånt kärl, så går det bra ändå. Jag brukar tända en spisplatta på högsta värme. När plattan är riktigt het, så lägger jag på en bit foliepapper, med ett par teskedar churay på och sedan stänger jag av plattan eller sätter den på ettan, så sprider sig doften snabbt i bostaden tills plattan kallnar, eller om det doftar väldigt starkt, brukar jag ta av den från plattan innan den svalnat!

Om man är ovan, kan doften kännas stark och vara obehaglig, men har man vant sig vid doften och kan förknippa den med något positivt, så är det svårt att inte älska den! Själv har jag alltid churay hemma, även om det bara är i perioder som jag använder den. Eftersom doften lätt sprider sig, så sätter den sig gärna i både kläder och möbler och det finns de som lägger lite churay i garderoben, utan att tända den, eftersom det luktar väldigt mycket och gott även när den inte tänts. Har man någonsin varit i Gambia så har man absolut känt doften av churay, eftersom i stort sett alla använder den i sina hem och till och med på sina gårdar. I Sverige använder de flesta Gambianska kvinnor churay rikligt också och även en hel del män.

Det finns två olika churay i Gambia. Den ena heter Nemali och den andra heter Santang.

Santang: Behöver man inte använda parfym till när man tillverkar den. Bland Gambianer sägs att den är särskilt bra att använda när det är kallt eller när det regnar. Ofta använder kvinnor den redan på morgonen för att driva ut onda andar och för att det ger tur, utöver att den också doftar gott.

Nemali: Är mycket dyrare än vanlig churay och den är också mycket starkare.

I Gambia är det också ett väldigt vanligt sätt att förföra sin man. 🙂 Man brukar skämtsamt säga att om du har en väldigt bra och väldoftande churay så kommer mannen inte att lämna hemmet förrän doften har avtagit!

Det är mycket vanligt att gifta kvinnor gör sig i ordning, duschar, sminkar sig, klär på sig fint och sedan tänder en mycket fin och väldoftande churay för sin mans hemkomst.

Nu önskar jag förstås att jag kunde ge alla er läsare ett doftprov, men det funkar ju inte, tyvärr. Men jag kan försäkra att den doftar härligt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Slaveriet

Aftonbladet har idag en vacker och sorglig artikel om slavön Goré utanför Senegal. Artikeln är välskriven och ger en känsla av just det som Goré står för. Man visar även ett vackert bildspel från Goré. Få saker i livet berör mig så starkt som slaveriet. Därför är det lite av en skam för mig att trots att jag besökt både Senegal och Gambia, så har jag varken besökt Goré eller James Island. (slavön utanför Gambia)

En sak vet jag i alla fall. Jag kommer inte besöka varken Gambia eller Senegal igen utan att besöka Goré och James Island. Jag har suttit och sett filmer och foton när mina släktingar har besökt dessa öar och jag har läst en hel del om dem och det reportage som Aftonbladet idag har om Goré ger den uppfattning som jag tidigare har fått av andra (bland andra min mamma) som besökt ön.

Slaveriet är över sedan flera århundranden. Ändå är det mycket som slaveriet startade som ännu lever kvar. Särskilt i Afrika är det något som är högst levande, trots att det varit så förintande för tidigare generationer. I Gambia finns det till exempel en stam som tillkommit av att när slaveriet upphörde, så tog sig många tillbaka till Afrika. Men många var barn, barnbarn och barnbarnsbarn till de som en gång togs som slavar, vilket innebär att när man återvände så var många ”uppblandade” efter våldtäkter av slavägarna. På så sätt finns det än idag många som är ljusare än andra Gambianer. Aku-stammen är en av dessa. Dessa människor skapade också ett eget språk med Engelskan som utgångspunkt. Idag kallas språket i vissa delar av världen för Creol. I Gambia säger man Aku.

Det jag finner mest tragiskt i Aftonbladets artikel är detta stycke: ”Här bodde kvinnorna, säger han och pekar in i ett rum med vitkalkade smutsiga väggar. Man gjorde razzia i byarna, tog hit dem, separerade familjerna och sände kvinnorna till Brasilien, barnen till Tahiti och männen till Amerika. De återsåg aldrig varandra, berättar Mister Kabo som är kurator i Slavporten.”

För dig som är mer intresserad av att veta mer om hur det kan ha sett ut under slavtiden, så rekommenderar jag varmt den gamla filmserien Rötter om Kunta Kinte. Den är viktig och som kunskapskälla aldrig sinande. Alltid aktuell eftersom den är en viktig del av vår historia. Personligen önskar jag att denna film, tillsammans med filmen Förintelsen (om andra världskriget) skulle ingå i skolundervisningen.

Ett klipp från filmen kan du se här:

Den Senegalesiske sångaren Youssou N ´dour medverkar här om ön Goreé:

Låt oss aldrig, aldrig glömma…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,