Fatou ´s Nyårskrönika del: 2

Fortsättningen på min Nyårskrönika för 2008 kan du läsa här:


Juli. ANC ´s terroriststämpel försvann. Uppsaladebatt om Romer är aktuell. En Bloggbebis såg dagsljus! Ofrivillig barnlöshet diskuterades. Jag tillägnade denna video till Birsen, som vi ber för just nu…

Jag klippte av mitt långa hår. (Bilder) Alter Ego kom på sitt sedavanliga sommarbesök. Hon gjorde också ett sedvanligt gästinägg i min blogg. Vi hade en Afrikansk afton hemma hos mig. Alla läste En halv gul sol. Det var mycket skriverier om Blondinbella. Träskon blev inne igen.

Augusti. Det var Pridefestival. Jag flätade håret på Isatou som jag skjutit så länge på… Jag åkte på ett rejält ryggskott och blev drogad med morfin. Sedan blir det mycket bloggande om Reggaefestivalen:

Fidel Castor började blogga… Jag var också ute på liten tjuvlyssning. Mabou serverar mig sin egen lilla sanning. Och en till… Jag la upp en personlig guide på bloggen. Mabou ´s första skoldag. Jag visade upp en lite primitivare sida… Siamesiska tvillingar föddes i Gambia. Bloggstafettens pinne till mig handlade om mobbning. Jag gjorde en intervju med Andreas om Rwanda.

September. Jag körde ett varv till i ”Negerdebatten”. Debatten om bitterfittor var igång. Binta åkte på bröllop på Gotland. Vi roade oss på Kulturnatten i Uppsala som fyllde 20 år i år. Mer om Kulturnatten. Jag tipsade om Mia Törnbloms bok Så dumt! som jag ännu en gång vill slå ett slag för. Jai började jobba ihop egna pengar! Vi besökte Pelle Svanslös hus och jag blev smärtsamt påmind om hur det är att vara ute med flera små barn samtidigt. Mabou vägrar prata med okänd tant. I September fick vi besked om två anhöriga som hade cancer, så det blev en hel del bloggar om det resten av året. Men beskedet kom i September och då skrev jag bloggen Sorg.
Oktober. Alfons Ã…berg kommer på besök. Jag ska bara… Jag skrev om vikten av att bekräfta alla barn.

En hel del om döden som kommit nära oss:

Jag skrev också om romska barn som lever i misär.

November. November fortsatte med väldigt dystra inlägg om döden:

Lite andra saker hände också världen i November. Obama vann valet i USA. Inför sitt boksläpp i December startar författaren Monika Antonsson en blogg där man diskuterar hennes bok. Mia-sanningen om gömda. Boken väcker stor uppmärksamhet då den sägs avslöja en annan sanning om Liza Marklunds böcker Gömda, Asyl etc. En bloggvän; Bigga går bort. Binta dansar i en video som är på MTV. Isatou reser till Gambia! Jag var med i Insider på TV3 och där diskuterade vi pedofiler:

Isatou kommer hem från Gambia. Jag publicerar den första delen av tre av min bloggbok: En Tonårsmorsa mitt i Livet. Godbitarna från mina tre första bloggår är sammanställt i tre böcker + lite nytt material, förstås och allt helt omskrivet för att passa bokform.

December. Det var inte heller någon trevlig månad för mig.

Binta är med på Uppsala-TV med sin dansgrupp Zumbas. Jag publicerar ett utdrag från min bok: En Tonårsmorsa mitt i Livet. Om våra fördomar för förorten och miljonprogrammen. Mabou avslöjar att tomten inte finns.

En av mina allra närmsta vänner och tillika bloggvän, Helené / Alter Ego, Hulda Norrköping, Alma Mater går bort i sin cancer:

Aftonbladet i samarbete med Bloggportalen bestämmer sig för att starta Stora Bloggpriset som ska avslutas med en gala i Februari! Jag ”firade” en märklig jul.

Nu är ÄNTLIGEN denna nyårskrönika klar och hade jag vetat att den skulle ta så här lång tid att skriva, så hade jag nog inte skrivit den ens…! Hahaha…

Till sist: SE TILL ATT NI FÃ…R ETT RIKTIGT GOTT NYTT Ã…R 2009!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fatou´s Nyårskrönika del: 1

Eftersom jag skrev en Nyårskrönika för 2007 förra året på Nyårsaftonen, så vill jag ju inte vara sämre i år. Dessutom tror jag att det kan vara ganska bra att sammanfatta bloggåret. Om inte annat för mig själv. Man glömmer ju så lätt…

Januari. Ã…ret började med att The Real Mymlan gjorde en rolig musikutmaning. I Kenya rådde det våldsamheter och oroliga tider. Jai hade svårt att skilja på ”ditt” och ”mitt”. Mabou funderade på om det finns Bolibompa i Gambia. Två av barnen testade slöja. Mabou körde lite Afrikansk modevisning inför sin kommande Gambiaresa. Alter Ego blev mormor. Jag skrev inlägget Ken Ring – igår och idag, som för övrigt blev 2008 ´s mest lästa inlägg. Binta och Jai tyckte att jag överdrev ett NEJ!

Februari. Jag läste den bästa bok jag någonsin har läst. Jag blev radiokrönikör/radiokåsör, vilket jag fortfarande är och tycker är riktigt roligt! Det är en fantastiskt rolig utmaning! Jag kärleksbloggade om Gamla Bettan. Igen. Jag fick ett härligt mail från en bloggläsare som jag fick lägga ut i bloggen. Mabou kommer ÄNTLIGEN hem från Gambia. Jag läste ännu en fantastisk bok!! Jai tyckte inte att eget beröm luktade illa… Jag fick goda nyheter från flickan som inte ville leva. Mabou var på shoppinghumör! Mabou fyllde sex och jag missade Mabou ´s sexårskalas. Jag hade ett av de bästa utvecklingssamtalen. Ever! JAg letade guldkorn i vardagen! Jag fick ämnet Fördomar i Bloggstafetten.

Mars. Binta fyllde nitton år. Bloggläsare fick önska bloggar av mig:

Mera utvecklingssamtal blev det i Mars. Jag bloggade om alkoholism. Och nykterhet. Vi diskuterade barns rätt till båda sina föräldrar på bloggen. Vi beskrev vårat liv med sex ord. Jag bevisade för Binta och Jai att mammor alltid har rätt!! Min kamera kom äntligen hem från Gambia. Thank ´s to Binta. NOT!!

April. Mabou hade förlossningsfrågor. Det var 40 år sedan Martin Luther King blev mördad. Min bästa väninna (som nu flyttat hem igen) kom på Sverige-besök. Lilla Engla miste sitt liv i ett vansinnesdåd. Bildbevis på att jag får hem otroligt mycket på min cykel Gamla Bettan när jag är ute och shoppar!! Binta och jag hade fred och frid (kors i taket!!) Jag upptäckte att jag kunde trolla. Den fruktansvärda historien med familjefadern Fritzl uppdagades. Binta börjar blogga.

Maj: Jag fick Grekiska känslor. Jag bloggar om Stockholms utslagna medmänniskor. Binta ´s student närmar sig! Vi diskuterade mångkultur på bloggen. Och ”Svenskhet”. Mabou var glad över att få följa med Binta och vara med i en musikvideo:

Mabou tycker att livet är orättvist och Alter Ego ´s son uppträder i musikvideo. Jai fyllde 17 år! Jacob, Mabou ´s groda kilar vidare. R.I.P.

Juni. Jag reste till Riga en helg. Man är inte mer pinsam än man gör sig. Studentplanerna håller på att knäcka mig fullständigt. Bintas student i bilder. (Vi hade jäkligt roligt!!) Vi hade också en toppen heldag på Gröna Lund. (Bildblogg) Vi firade treårs-jubileum med min blogg. Binta vinner Swedish National Dancehall Queen 2008. Vi diskuterade rasistiska bloggar. Jag skrev en av de mest personliga bloggar jag någonsin skrivit. Jag fann Ludmilla ´s blogg och den grep mig starkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

N-ordet-debatten. IGEN.

Debatten kring ordet n-ordet har hållit på länge nu. Både i verkliga livet och i bloggvärlden. Sedan jag började blogga för över tre år sedan så har debatten säkert blossat upp till och från en fem, sex gånger där jag varit med och debatterat den. Nu har debatten blossat upp igen på Aftonbladets bloggportal. Jag har försökt samla hela debatten i detta inlägg, med länkar, så det ska vara lätt att följa. Jag vet att det finns folk som tycker att jag är löjlig, att debatten är fånig och trist. Det är okej att tycka det. För mig har det dock blivit något av en hjärtefråga, framför allt i bloggvärlden. Jag ska förklara varför i detta inlägg.

Inte för att jag tycker att ordet ska förbjudas, det tycker jag verkligen inte, även om jag blivit anklagad för det också. Jag anser för övrigt inte att det finns något ord som borde förbjudas. Jag har också full förståelse för att ”Agda 75 år, som aldrig kommit i kontakt med en svart människa, annat än på håll eller i TV och som lärde sig i småskolan att en svart människa är en n-ordet, säger n-ordetbollar”. Det som (faktiskt) upprör mig, är att när människor förstår att n-ordet av många uppfattas av många svarta personer och oss som faktiskt lever med svarta människor, som stötande, kränkande eller bara rent oförskämt. Om man förstår det och ÄNDÅ ”hävdar sin rätt” att få använda n-ordet, då tycker jag att man är synnerligen ignorant. Jag ska i detta inlägg försöka klargöra vart jag anser ”skadan” i att använda n-ordet ligger. Om du läser hela detta inlägg och de länkar jag kommer länka till i inlägget och ÄNDÅ inte vill förstå vad jag försöker förklara så att varje person, oavsett bakgrund, kan förstå varför ordet är så laddat och faktiskt sårar människor, då kan jag bara beklaga din ignorans, men egentligen är den inte till största del en förlust för de svarta människor du möter, utan i första hand är det en förlust för dig själv och en förlust i ett mycket större perspektiv än vad du antagligen någonsin kommer att inse.

Den här debatten började på dessa bloggar:

Det jag först väljer att bemöta som kommer upp i varje diskussion i denna fråga är först och främst dessa återkommande argument:

  1. Någon hävdar alltid att man känner en svart person som tycker det är helt okej att säga n-ordet och n-ordetbollar.
  2. Någon anser att man inte kan ta illa upp över ordet n-ordetboll, då det ju hetat så i urminnes tider och det till och med stod i våra kokböcker och skolböcker förr.
  3. Någon anser alltid att man måste få säga n-ordetbollar om man får säga finska pinnar och vitlök (och en rad andra exempel)
  4. Det är bara vita som blir upprörda, svarta tycker det är helt okej att säga n-ordetbollar/n-ordet.
  5. Att n-ordet inte kommer från ordet n*gger, utan från spanskan, där det betyder ”svart”, vilket alltså inte är ett negativt ord.

Det vi först och främst ska ha klart för oss innan en diskussion ens kan ta vid, är att man förr ansåg att världen var uppdelad i RASER. Vi benämnde oss själva och varandra som n-ordet, arier etc. Det var viktigt på den tiden att rasbenämna människor. Idag tror jag att i alla fall de flesta av oss människor i världen är eniga om att vi inte ska eller kan delas in i några raser. Däremot så är det ibland nödvändigt att beskriva varandra med hudfärger, för att underlätta för oss själva och varandra att beskriva någons utseende. Eftersom alla kan benämnas med ”färg” såsom ljusbrun/svart/vit/mörkbrun/rödlätt etc. så kan man ju knappast påstå att det är rasistiskt att färgbenämna någon, även om man i USA till exempel varken kallar folk vita eller svarta. Men här i Sverige är det fortfarande ”acceptabelt” bland människor, oavsett ursprung. Jag utgår (om inget annat anges) från Sverige när jag skriver detta inlägg.

Det jag själv i huvudsak har skrivit tidigare i detta ämne, är först och främst dessa inlägg:

I båda dessa inlägg är det inte minst i kommentarerna som viktiga analyser och nyanser kommer fram, tycker jag.

Jag ska börja med att bemöta de punkter som är ständigt återkommande i denna debatt, nämligen de punkter jag numrerat ovan i detta inlägg:

  1. Det är klart att man kan känna svarta personer som inte tar illa vid sig av att bli kallad n-ordet eller som tycker det är okej att säga n-ordetboll. Det handlar ju trots allt om tusentals människor (i Sverige) och det är klart att folk har olika åsikter, även om man råkar ha samma färg. Sedan får vi inte glömma att det finns en MASSA svarta människor i Sverige som har haft denna ”n-ordetbolls-diskussion” till leda på sina arbetsplatser, på sina skolor, på sitt dagis, bland sina grannar, bland sina bekanta och helt enkelt inte ORKAR ta den en gång till. Jag kan lätt räkna upp flera Afrikaner i min egen bekantskapskrets som avskyr ALLA ord som innefattar n-ordet, men som inte längre orkar ta diskussionen, utan ler och skrattar och säger när svensken ska förklara att h*n inte alls är rasist och yada, yada, yada… (Jag undrar, om man själv tycker det är så okej att säga n-ordetboll, varför måste man då ursäkta eller förklara varför man använder ordet?) Jag har själv en vän från Gambia som i slutet av 80-talet drev ett konditori med sin fru i Enköping. När folk skulle köpa en chokladboll så stod de och stammade fram vad de skulle ha. Min vän sa då alltid ”Är det en n-ordetboll du vill ha?” Vilket naturligtvis ledde till spridda skratt och till en lättad stämning på konditoriet. Kanske trodde en och annan kund att här var ”en n-ordet som förstod vikten av att få säga n-ordetboll”. Så var det INTE. Den här killen avskydde ordet, han tyckte att de som gjorde så var hycklare, eftersom han visste att de skulle ha sagt n-ordetboll om inte han stått i kassan. Men de kunde ändå inte stå för att de använde det ordet framför honom. Jag tyckte i och för sig att han var en hycklare också som lät ordet n-ordetboll få passera för att han var en affärsman och ingen politiker. Att det finns svarta som skrattar med åt det fåniga i att inte använda ordet n-ordetboll, är alltså ingen garanti för att man verkligen tycker det är okej. Hur ofta har du själv inte skrattat med när en kollega hånat eller förlöjligat något som egentligen går stick i stäv med din egen åsikt, av olika skäl?
  2. Det är sant att det stod n-ordet och n-ordetboll i gamla tiders kokböcker och skolböcker, men det är mycket som förändrats i världen med åren, tack och lov, så jag tycker det är ett synnerligen dåligt argument. Förr betydde käring något vackert. Idag används ordet som ett skällsord mot äldre kvinnor. Jag tror inte det är många som använder det ordet idag och hävdar sin rätt att använda det, för att det förr hade en annan betydelse. Det finns dessutom en massa andra saker som har ändrats med åren. Bl.a. säger vi inte heller längre Hottentott, som är ett folkslag, men som i Sverige under många år också användes som en annan rasbenämning för ”n-ordet”. Det har hänt lite annat i vår utveckling också, både före och efter det stod negrer i våra skolböcker. Kvinnor har fått rösträtt, det är ett brott att våldta sin hustru, det är ett brott att slå sina barn. Jag menar att om det är ett skäl till att säga n-ordetbollar, så borde man kunna anföra samma skäl för att gå tillbaka i utvecklingen när det gäller andra saker. Diskussionen har också nuddat en del vid Astrid Lindgrens ”n-ordetkung”, mina åsikter i den frågan har jag länkat till ovan, i mitt inlägg Kritik för att vara politiskt korrekt.
  3. Finska pinnar, eller vitlök, kan aldrig någonsin jämföras med n-ordetbollar, eftersom så vitt jag vet, har aldrig finnar blivit förtryckta av resten av världen i århundraden. N-ordet är som sagt var en RASbenämning. Det är inte finsk, det är en nationalitet. Det är inte ett uttryck som ”förtryckare” skapat åt människor från Finland. Samma med vitlök. Vitlök kan aldrig bli negativt för att vara vit är inte en förtryckt folkgrupp i sig. Förtryck mot svarta handlar inte bara om slavtiden för hundratals år sedan, förtryck mot svarta och i synnerhet Afrikaner är något än idag pågående. Jag kan rabbla otaliga exempel, men detta inlägg verkar bli långt nog ändå, så jag ska försöka nöja mig med att nämna ett par exempel från vår nutid. Apartheid pågick i Sydafrika en bit in på 90-talet. Inför allas våra ögon. Alla som läser denna blogg, var förmodligen födda då och visste troligen om vad som pågick. Folkmorden i Rwanda som var väl assisterat av Europeiska länder. Rasism och förtryck mot Afrikaner och andra svarta pågår än idag runt om i världen. DÄRFÖR är det i mina ögon omöjligt att jämföra finska pinnar eller vitlök med n-ordetbollar.
  4. Det är fullständigt struntprat!! Mina egna barn är ofta utpekade som ”n-ordet” (på ett negativt sätt) trots att de har en vit (svensk) mamma och är födda och uppvuxna i Sverige. Att de ser annorlunda ut och att de har Afrikanska rötter, det har de inte kunnat undgå att vara medvetna om och det är okej. Men därifrån att bli rasbenämnda med negrer, det är verkligen inte 2008 i ett upplyst land som Sverige, för mig. För dem kommer troligen aldrig n-ordet att kännas ”rumsrent”. Man kan inte bli kallad ”n-ordet” som ett skällsord 100 gånger och så säger någon ”n-ordetboll” på ett ”positivt sätt” två gånger och man kan förvänta sig att ordet ska kännas positivt för personen i fråga. Bland mina barns flertal Afrikanska släktingar som är boende i Sverige, tror jag inte ens att jag får ihop en handfull som tycker att ordet neger är neutralt och inte sårar eller irriterar dem. Då spelar det ingen roll vilket ord som sätts framför eller efter n-ordet. Det spelar ingen roll att det handlar om ”n-ordethora”, ”jävla n-ordet”, ”n-ordetbollar”, ”n-ordetkyssar”, ”n-ordetjävel”, för det är n-ordet det handlar om, inte vad som kommer före eller efter! Bland mina egna vänner, de som är svenskar och lever med Afrikaner, de som själva är mixade (förklaring vad jag anser om m-ordet kommer lite längre ner i texten) och de som själva är Afrikaner, med två Afrikanska föräldrar, tror jag knappt det är någon som tycker det är okej att säga n-ordet eller n-ordetboll idag, även om det endast är ett fåtal av dem som skulle starta en diskussion i frågan om det inte är med en väldigt närstående person.
  5. Det är sant att jag också är informerad om att det svenska n-ordet kommer ursprungligen från Spanskans negro, som alltså betyder svart. Men i Sverige betyder inte n-ordet svart, det är fortfarande en rasbenämning. Jag, som vit, har ALDRIG NÅGONSIN blivit omtalad som ”arier” eller på annat sätt blivit rasbenämnd, medan jag inte kan räkna på mina båda händers fingrar hur många gånger mina barn blivit omnämnda som n-ordet och ändå kommer inte mina fingrar på långa vägar att räcka till. Ändå är inte ”arier” i närheten så laddat som ”n-ordet” av samma skäl som jag angett ovan när det gäller jämförelsen av ”n-ordetbollar” och finska pinnar. Jag tycker det är ganska oväsentligt vart ordet n-ordet härstammar (förresten så härstammar ordet ”n*gger” från ”niger” som på Latin betyder Svart, men ändå blev ordet under slavtiden ett ord som i stort sett ingen i världen idag tar i sin mun på ett ”neutralt sätt”) utan det viktiga är hur man uppfattar det och även om det finns folk som inte tar illa vid sig av att höra ordet neger, så undrar jag VARFÖR man ändå hävdar sin ”rätt” att få säga ordet bara för att man själv inte associerar det till något negativt, när man vet att det finns massor av folk som faktiskt tar illa vid sig och dessutom tvivlar jag på att de flesta inte associerar det till något negativt, egentligen, eftersom man ofta måste komma med en lång harang av ursäkter efter man sagt ordet, en harang om förklaringar att man inte alls är rasist, vilket jag inte heller tror att alla som säger n-ordet är, men jag menar ändå att ordet har en djupare grund och har en större konsekvens än de flesta inser när de ”bara” vill kalla ett bakverk för dess ursprungliga namn! Inkopierat från mitt inlägg N-ordet: ”N-ordet har en sådan negativ klang idag att det är skit samma vad ordet betydde från början. Ordet ”Bonnläppar” BEHÖVER heller inte vara negativt, men eftersom det finns jordbrukare som skulle ta illa vid sig av ordet, så finns det ju ingen anledning att kalla dem för det. När det gäller n-ordet, så är det inte så att det är en liten klick ”extrema svarta” som tar illa vid sig, utan en massa människor, faktiskt både vita och svarta, som tycker att det låter väldigt nedvärderande. Jag tycker att det är så himla enkelt. När en svart ska beskriva en vit så säger de ”vita”, de säger inte ”Arier” eller ger oss andra s.k. ”rasbenämningar” som kan uppfattas som negativt, varför ska det vara så förbaskat svårt för oss att göra detsamma? På samma sätt kan man ju också säga att ”m-ordet” HAR en väldigt negativ betydelse. (Sägs komma från ordet Mula, d.v.s. korsning mellan häst och åsna.) Däremot har m-ordet (vad jag vet) aldrig använts som skällsord. Men skulle det komma att göra det, så är jag beredd att ändra mitt språkbruk när det gäller det ordet. Ibland är det inte själva ordets betydelse, utan hur ordet faktiskt uppfattas som är huvudsaken. (EDIT: En uppdatering av min åsikt i denna fråga finns längst ned i inlägget.) Det spelar egentligen ingen som helst roll om DU inte tycker att n-ordet är rasistiskt, det handlar om att svarta nu i årtionden bett om att slippa bli kallad för ”n-ordet.”

Jag är i stort sett uppvuxen med Afrikaner. Jag fick också barn tidigt med en Afrikansk man. N-ordet är ett skällsord som tyvärr fått tillhöra vår vardag under i stort sett hela mitt liv. Jag kan inte komma på vart i vårt samhälle vi har befunnit oss där vi blivit skonade från n-ordet. Det fanns en tid när vi själva försökte vända n-ordet till något positivt, precis som många svarta i USA försökt sig på med ”n*gger”. Vi skämtade om n-ordet hit och n-ordet dit. Det funkade inte. Det hade skapat för djupa sår inom oss alla i familjen under allt för många år.

Det började redan med min äldsta dotter Binta, på dagis, faktiskt. Hon hade nyss börjat där och var tre år gammal. Jag kan inte riktigt beskriva den känslan när hon började bråka med sin farbror och kallade honom ”jävla n-ordet”. Jag blev förstås upprörd, men farmor som också hörde orden, är smartare än så, så hon tog Binta och frågade henne vart hon hört ordet och vad det betydde. Hon sa att det betyder att man är dum och ful och att några barn brukade säga på dagis att hon var en jävla n-ordet…

När Jai (nu 17) var två-tre år, så var vi i Stockholm på Centralen. Jag var själv med alla tre barnen och vi skulle gå till pendeltåget. En vuxen man kommer i motsatt riktning, sträcker ut sin fot framför Jai (med flit) och fäller henne med orden ”din jävla n-ordet, åk hem!” varpå hon stupar i golvet och slår i munnen och det börjar flöda blod. Folk kom springande från Burger King med vatten och servetter. Mannen hann lätt ta sig från platsen då alla var för chockade för att ens springa efter och för upptagna med att ta hand om ett blödande litet barn.

Inte långt senare var även yngsta systern utsatt. Hon var ett år och jag hade rest bort för att jag skulle avvänja henne vid amning. Farmor och mormor skulle vara barnvakt tillsammans. De tog pendeltåget från Helenelund till Sollentuna för att handla en förmiddag. De satte henne på ett säte och en berusad man kom och knuffade bort henne från sätet och sa att ”vi vill inte ha några n-ordetjävlar här, som inte bidrar till vårt land” (tur att han bidrog till alkoholskatten i alla fall!) Mormor gick i taket och farmor tog lilla Isa (nu 15) och slet mormor av tåget för att mannen och min mamma var helt galna av ilska.

Jag bloggar inte särskilt ofta om den rasism mina barn och faktiskt även jag är utsatta för, men jag känner att det är viktigt för mig i denna diskussion att få fram HELA bilden. Inte för att någon ska tycka synd om oss eller liknande, tro mig, vi lever ett ”normalt” liv med våra sorger och glädjeämnen, men jag tycker det är viktigt att förmedla HELA bilden och vad den innebär för mig och min familj i vardagen och har gjort under de senaste tjugo åren och mer ändå…!

Naturligtvis är jag inte fredad från n-ordet i bloggen heller. Det finns några kommentarer som jag tidigare valt att inte lägga ut, som jag helt enkelt censurerat, men som jag väljer att lägga ut nu:

Suri
suuu@hotmail.com | xxxxxxx

ja men..du ÄR ju en negerhora..

(Jag har tagit bort ip-numren)

negerackel
http://www.nigger.com | negerblatte@hotmail.com | xxxxxxx

en dag blir din dotter valdtagen analt av en stor fet neger. da kan du ju sitta har och skriva.niggers

Inte heller i gästboken kan man låta bli att roa sig. Klicka på GÄSTBOKEN och kolla sedan in kommentar skriven 080711 19:32

Så ni som fortfarande tycker att det bara är en negerboll, fortsätt säg det, om samvetet tillåter, men kom inte och säg till mig att ”det är bara töntiga svenskar som ska vara så politiskt korrekta att de vill förbjuda neger-ordet”. Jag är Svensk och precis som de flesta mammor här i världen kommer jag att försvara mina barn in i döden om det krävs. För mig handlar det inte ett dugg om att vara politiskt korrekt, det handlar om att jag kommer att göra allt för att freda mina barn för den förnedring de får utstå every now and then…! För oss kommer ALDRIG neger-ordet att kännas rumsrent. Jag och mina barn kommer alltid att känna ett stick av förtvivlan i hjärtat när vi hör ordet, även om ni bara benämner ett bakverk. För DIG är kanske inte ordet rasistiskt. För DIG kanske det bara betyder svart/kaka eller vad-du-vill. För oss betyder det så mycket mer. Jag vädjar i dag till dig som hävdar din rätt att säga negerboll, snälla säg i stället chokladboll. Är det för mycket begärt?

Tack för att du faktiskt läst hela inlägget, trots att det är väldigt långt och utförligt!

Till sist: varför är det så viktigt att säga nn-ordetboll? Det är väl förhoppningsvis ingen ”n-ordet” den är gjord av. Det är ju faktiskt choklad! 😉

Tillägg 2012: *) Fotnot: Jag har förstått att även m-ordet anses kränkande av många personer och därför ställer jag mig nu bakom ett upphörande av att använda även detta ord, precis på samma sätt som ”n-ordet” och av samma grundskäl.

Tillägg 2014: Fotnot: Sedan ett par år så använder jag aldrig ”N-ordet” utskrivet, inte ens för att förklara dess negativa innebörd, då både jag själv och väldigt många andra tar illa vid sig av det ordet. Jag beklagar att det är utskrivet i denna text.

Tillägg 2015: Fotnot: Jag har nu skrivit om mina gamla blogginlägg med n-ordet och m-ordet utskrivna i de inlägg jag funnit. Jag beklagar om du hittar ”rester” av dem i min blogg och blir glad om du påtalar detta, så jag kan ändra dem då jag inte vill bidra till att ytterligare fortsätta sprida eller okeja dessa uttryck.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Intervju med Andreas om Rwanda

Detta inlägg är en intervju med Andreas. HÄR kan du läsa om varför jag valt att göra denna intervju.

Faktaruta:

Namn: Andreas Fällström
Ålder: 28
Sysselsättning: Studerar
Bor i: Uppsala

Hej Andreas! Jag vet att du har varit i Rwanda nyligen. Kan du berätta vad du gjorde där och hur det kom sig att du reste dit?

Bakgrunden är att jag läser på juristprogrammet vid Uppsala Universitet. Jag valde att göra mitt examensarbete som en Minor Field Study vilket i korta drag innebär att man söker ett stipendium ifrån SIDA för att göra forskning om U-landsrelaterade frågor. Jag sökte stipendiet och fick stipendiet för att kunna åka till Rwanda. Anledningen till att jag valde just Rwanda som land att åka till var att det för närvarande genom SIDAS försorg pågår ett samarbete mellan den svenska polisen, ihop med sydafrikanska polisen samt den rwandiska polisen för att bygga upp den rwandiska poliskåren som efter folkmorden var nära nog obefintlig. (De flesta i den gamla poliskåren i Rwanda blev antingen dödade eller var med och utförde mördandet.) Det är inom ramen för det samarbetet som jag gjort mitt examensarbete.

Hur länge stannade du i Rwanda och hur finansierade du resa och uppehälle?

Jag stannade i Rwanda i 10 veckor, stipendiet som var på 25 000:- täckte vaccinationer samt resa och uppehälle. Så jag bodde i ett hus finansierat av SIDA i staden Butare i södra Rwanda.

Berätta lite om dina upplevelser där. Var det som du hade föreställt dig?

Oj, svår fråga. Jag hade läst mycket litteratur, framför allt relaterat till min forskning, men även mycket om folkmordet 1994, och naturligtvis sett många av de filmer som handlar om folkmordet. Jag pratade även mycket med folk som varit en del i såväl Rwanda som övriga Afrika. Så jag hade någon sorts förväntning om vad som väntade. Samtidigt tror jag inte det går att förbereda sig på det jag skulle komma att möta, mina första dagar i Rwanda var överväldigande, på ett väldigt positivt sätt. Jag fick uppleva så otroligt mycket under mina 10 veckor, så här i efterhand tackar jag högre makter att jag givits möjligheten att spendera 10 veckor i Rwanda. Att söka Minor Field Study stipendiet är ett av mitt livs bästa beslut, jag har minnen och vänner för livet, samt en oerhörd stark vilja att åka tillbaka.

Hur blev du bemött av Rwanda ´s befolkning?

Framför allt med en stor nyfikenhet. Jag promenerade varje dag till universitetet i staden där jag bodde, en promenad på cirka 5 km, inte under någon av dessa promenader gick jag ensam. Från början kände jag mig som något av en safari attraktion, och det kändes en smula konstigt att folk vänder sig om på gatan och stirrar på en. De allra modigaste, framför allt barnen, kom fram och försökte prata några fraser franska med en. Det första som slog mig var den enorma gäst vänligheten, och intresset för att jag som främling skulle ha det bra. Jag minns framför allt min andra dag i Rwanda, när jag satte mig för att äta lunch på en av byns restauranger. Jag satte mig ensam vid ett bord, det tog två minuter, sedan kom det en man fram till mig och sa att vi sätter oss bredvid dig. Jag tittade mig omkring och alla andra bord var lediga. Men visst sa jag, det går väl bra. Sedan sa mannen: In Rwanda, you don ´t sit alone. Sedan satt jag och mannens familj och pratade under hela min lunch. Kan man annat än älska ett sådant land, och ett sådant folk? Och detta var ändå bara början.

Reste du omkring i landet och vad upplevde du i så fall på den/de resorna?

Jag reste i princip över hela Rwanda, men även till Uganda och Congo. Höjdpunkterna under mitt rundresande i Rwanda var underbart vackra lake Kivu-kusten, framför allt vid staden Kibuye. Var bland annat ute på en tropisk ö som hette Peace Island och solade och badade, helt fantastiskt vackert ställe. Sedan måste jag naturligtvis nämna min resa till Volcano National Park som är en nationalpark i norra Rwanda uppe bland vulkanerna. Förutom att naturen i norra Rwanda är obeskrivligt vacker, så inhyser även nationalparken vilda bergsgorillor. Att på avstånd höra silverryggen banka sig för bröstet bland dimhöljda berg är en upplevelse jag aldrig glömmer. För att inte tala om den timme jag fick spendera med gorillorna, visserligen är tillståndet för att besöka gorillorna väldigt dyrt, men såhär i efterhand så var det värt varenda US Dollar. Besökte även Akagera National Park i östra Rwanda, vi tältade mitt i parken bland alla vilda djur, också det en enorm upplevelse. Ett annat minne som jag av flera anledningar aldrig lär glömma är när jag i slutet av mina 10 veckor beslöt mig för att bestiga den aktiva vulkanen i närheten av Goma i Congo. För det första är området kontrollerat av rebeller, vilket är det första skälet att tänka över om det verkligen är en bra idé att åka dit. Det andra är att det som sagt är en aktiv vulkan på toppen av ett berg som är 3400 m högt. Trots alla vedermödor för att ta sig upp på toppen, kyla regn, en stormig natt i ett tält, samt att vi stötte på rebeller på vägen ner, så var det en upplevelse jag inte skulle vilja ha ogjord, samtidigt som jag inte skulle vilja göra om det. Att titta ner i djävulens öga, eller det inre av moder jord, är minst sagt en mäktig upplevelse.

Jag vet att det berörde dig väldigt starkt att träffa de människor som upplevt folkmorden 1994. Kan du berätta lite om din uppfattning och dina upplevelser på din resa när det gäller just folkmorden?

Det går inte att vistas i Rwanda utan att beröras av folkmordet. Folket därnere delar in tiden i före och efter folkmordet. Jag har läst mycket om folkmorden, pratat med många om det, och inget kan göra mig så otroligt arg, skamsen, och inge mig så mycket hopp på samma gång som just folkmordet. Otroligt arg eftersom vi i väst, och jag säger vi eftersom det gäller mig lika mycket precis som alla andra, stod och tittade på när nästan en miljon människor slaktades. Några länder har mer blodiga händer än andra, exempelvis Frankrike och USA. Frankrike understödde regimen som utförde folkmordet med vapen och monetära medel för att på så vis bevaka sina intressen som i första hand var att bevara Rwanda frankofont. USA la in sitt veto i säkerhetsrådet eftersom man något år innan förlorat 10 soldater i Somalia, och ville inte offra flera soldater för ett afrikanskt problem. Undrar hur många amerikanska liv det går på ett afrikanskt? Uppenbarligen fler än 100 000. Sett ur ett folkrättsligt perspektiv måste FN ingripa om konflikten är att anse som genocide (folkmord), USA lyckades dock dribbla med begreppen och Madeleine Albright uttalade sig i FN (USA gjorde allt för undvika att behöva skicka soldater) och sa att ”acts of genocide were occuring in Rwanda”, hon ville inte svara på frågan hur många ”acts of genocide” det går på ett genocide. När det sedan blev uppenbart för omvärlden att en folkgrupp var på god väg att utplånas, så skickade inte FN mer trupper än den fredsbevarande trupp som redan fanns på plats, tvärtom, istället reducerades den 2500 starka truppen till cirka 250 man. Då ska man ha klart för sig att det kanske hade räckt med en trupp på 5000 man för att avväpna de primitivt utrustade dödspatrullerna och rebellerna. En kostnad som FN inte var villig att betala. Det finns en klassisk (klassisk på ett dåligt sätt tyvärr) faxkorrespondens mellan befälhavaren för den fredsbevarande FN-trupp som fanns på plats i Rwanda när folkmordet startade, Roméo Dallaire, samt säkerhetsrådet i FN. Daillare begär mer hjälp och vill öppna eld mot dödsarméerna och får till svar att: You may not under any circumstances open fire, your mandate is peacekeeping, varpå Daillare svarar: With all respect, there is no peace to keep.

Jag rekommenderar verkligen Daillares bok, Shake hands with the devil (som är den starkaste bok jag någonsin läst) för den som önskar och orkar läsa mer om vad som hände i Rwanda 1994. Det är min önskan att så många som möjligt läser mer om folkmordet i Rwanda, det är i min värld beklämmande att alla känner till Srebrenica och Milosevic, hur många kan namnet på ens folkgruppen som nästintill blev utplånad i Rwanda? Jag skulle kunna skriva en hel bok om mina vänner i Rwandas upplevelser under folkmordet, man måste ha klart för sig att 95 % av befolkningen sett någon mördats, försök förstå vilka emotionella spår det lämnar på ett lands folk, jag kan det inte.

Hur ser du på din resa nu, när du har varit hemma några månader?

Från början kändes det väldigt konstigt. När jag satte mig på planet hem igen så kunde jag inte hitta känslan om jag åkte iväg eller om jag åkte hem. Väl hemma kändes allt jättekonstigt, folk var bleka och blyga, att gå hand i hand med män betraktades helt plötsligt som gay, det kom varmt vatten ur kranen när man vred på den, och rent vatten dessutom. Strömmen fungerar utan åtskilliga avbrott under dagen. Jag behövde inte vara orolig att jag skulle vakna av att lamporna plötsligt tändes mitt i natten när strömmen kom tillbaka ifall jag råkat glömma stänga av knappen under strömavbrottet. Det är mycket här hemma vi alla tar för givet som vi istället borde vara tacksamma för! När jag tänker tillbaka på mina 10 veckor idag så är det med stor glädje över de minnen jag bär med mig, och de vänner jag fått, såsom jag antytt ovan är det bästa jag gjort.

Skulle du vilja återvända till Rwanda?

Jag kommer definitivt återvända till Rwanda, det är definitivt min ambition att yrkesmässigt söka mig till Afrika. Ibland känns det som om min själ lämnar mig för en stund för att vara med mina vänner i Afrika. Så Afrika har inte sett det sista av mig.

Jag vet att många i Sverige som aldrig varit i Afrika, har en bild av en kontinent där det är torka, svält, och sjukdomar. Är det samma bild som du har? Om inte, vilken bild skulle du vilja förmedla till folk som aldrig varit i Afrika?

Det är absolut inte den bild jag har. Min bild av Rwanda, som är den del av Afrika jag kan uttala mig utan att generalisera alltför mycket, är ett land vars folk är otroligt gästvänliga. Inte under någon gång under mina 10 veckor tilläts jag betala för min mat när jag åt med mina vänner, och då är det ändå jag som betraktas som ett vandrande dollartecken. När jag vid ett flertal tillfällen insisterade i att åtminstone betala för min egen mat på restaurang (att bjuda mina vänner på mat var uteslutet, jag var deras gäst) fick jag alltid samma svar: You don ´t understand Rwandan culture, if you pay you make us angry. Var man hemma hos någon bjöds det alltid på mat, att som svensk säga det där klassiska ni vet, ”inget besvär min skull”, besvaras bara med fnysning samtidigt som matkärlen bärs ut på bakgården. Det gör mig också ledsen att Rwanda för evigt kommer förknippas med folkmordet 1994, landet har kommit otroligt långt under dessa 14 år, och hela landet andas, mot alla odds egentligen, framtidstro och hopp. Detta är dock något som aldrig kommer till uttryck. Tyvärr är medias bild av Afrika den bild som vi i västvärlden matas med dagligen, med bara misär och åter misär. En positiv bild av Afrika kanske inte säljer lika många lösnummer. Visst fanns det misär och fattigdom också i Rwanda, det sticker jag inte under stolen med, men det finns så otroligt mycket mer än så. För mig är det dock svårt att acceptera och leva med att vi idag, 2008, i skrivandets stund, tillåter att barn dör för att dom inte får en vaccination som kostar i storleksordningen 20 öre. Är det allvarligt talat inte dags att göra något åt det?

Slutligen. Är det något mer du vill berätta?

Jag skulle verkligen kunna skriva flera böcker om mina upplevelser och folkmordet 1994. Jag skulle avslutningsvis vilja komma med lite tips för den som vill fördjupa sig i Afrika och framför allt då Rwanda. Undvik filmen Hotell Rwanda som inte alls speglar verkligheten såsom den var 1994. Huvudpersonen i filmen som utmålas av Hollywood som hjälte var i själva verket en bad guy som tog hutlösa priser för rummen som de gömda flyktingarna gömt sig i. Detsamma gäller den lilla mat de erbjöds. Dom som inte hade pengar ville han kasta ut. Lösningen blev att flyktingarna skrev på kontrakt där de lovade att de skulle ge all sin egendom till hotellägaren när folkmordet var över. Någon som kommer ihåg den delen av handlingen i Hotell Rwanda? Hollywood brydde sig inte ens om att göra research om huvudpersonen som för övrigt idag lever som miljonär i Belgien där han föreläser om sina hjältedåd. Se istället Shooting Dogs, Back home, Sometimes in April eller spelfilmen (baserat på boken jag tipsade om ovan) Shake hands with the devil om ni vill ha en någotsånär realistisk bild över vad som hände.

Tack för att jag fick intervjua dig till min blogg och tack för att jag får använda dina privata bilder för att illustrera din resa! Jag avslutar med att önska dig allt gott och fler oförglömliga resor!

Fotnot: Bilderna i inlägget har felaktig datumstämpel. Samtliga bilder är tagna våren 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Afrika – mer än svält och sjukdomar!

Jag vet inte om ni minns att jag och några vänner och kollegor hade en Afrikansk Afton hemma hos mig för ett tag sedan? Hur som helst så kom den till genom att en vän till mig nyss kommit hem från Rwanda. Vi träffades då framför allt för att se bilder och höra honom berätta om sin resa. Jag tycker att hans berättelse om sina upplevelser av Rwanda är så intressanta att den är värd att spridas till fler. Jag har därför intervjuat Andreas.

Det finns ett skäl till att jag valt att göra denna intervju och det skälet handlar om att de flesta som inte varit i Afrika eller har haft någon närmare kontakt med denna kontinent, tycks ha ganska negativa föreställningar om hela Afrika. Dels tycks det finnas många som har den uppfattningen att Afrika är i stort sett detsamma vilket land man än talar om. Man talar ofta om att ”jag har hört att man gör så i Afrika”. I mina öron låter det som om man skulle säga att ”jag har hört att det är vanligt med tjurfäktning i Europa”.

Det som gör mig mest illa berörd är dock att många verkar ha uppfattningen om att Afrika i sin helhet är en torr kontinent med sjukdomar och svält. Även om dessa saker också finns, så är det inte så att det är det huvudsakliga man brukar se i de flesta länder i Afrika. Det finns så mycket vackert och positivt som jag gärna vill att folk här i vårt land ska bli medvetna om och kunna ta del av.

Andreas får bli en länk i det ledet, att ni som inte varit i Afrika får se andra bilder än de som visas i media. I mitt nästa inlägg kommer därför en intervju som jag hoppas att så många som möjligt tar del av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,