Just nu, sedan ett tag tillbaka så spelar vi väldigt ofta UNO hemma hos oss. Ganska ofta spelar vi om disken eller något annat trist som ingen vill göra. Det är roligare att spela om något än att inte spela alls, har vi upptäckt, så ibland hittar vi på något att spela om. Om vi är många kan UNO ta ett par timmar, så det kan verka orimligt att spela UNO i två och en halv timme om att diska upp tre muggar och ett glas som tar kanske fem minuter, men det är liksom inte det som är grejen.

När Jai och hennes sambo kommer till Stockholm och hälsar på ibland, så tvingar Jai oss typ att spela UNO hela nätterna, nåde den som försöker övertala Jai om att få gå och sova framåt nattkröken…

För det mesta när vi spelar UNO så vinner förstås jag! När jag inte vinner så är jag väldigt nära att vinna i alla fall och när jag inte är nära att vinna så har jag i alla fall haft en bra plan som någon av mina motspelare krossar genom att till exempel ge mig kort jag inte räknat med eller vad värre är, lägger en nolla så vi måste byta kort med varann. Visst, det är lite det som är tjusningen med UNO, att allt är så oförberett och att allt kan hända under en match, men ändå…

Så nu vet ni vem som är UNO-experten i familjen! 🙂 Här hemma kallar de mig oftast för THE UNO-CHAMPION!! (Och om någon av mina familjemedlemmar mot förmodan protesterar nu, så är det bara för att de är avundsjuka och rädda att sanningen ska komma ut!)

Läs även andra bloggares åsikter om familj, familjeliv, uno, sällskapsspel, spela uno, ironi, humor, trams,