Jag har fått frågan om hur jag själv ser på intervjuserien som jag just nu bloggar om. Mina tankar om själva intervjuerna. Jag har alltså publicerat nio intervjuer hittills som handlar om samhällsproblem. Eftersom det är väldigt tunga ämnen jag skriver om i intervjuerna, så väcker det naturligtvis enormt mycket tankar och känslor i mig, precis som många av er läsare har vittnat om, samtidigt som jag känner att alla dessa ämnen är så oerhört viktiga att lyfta fram!! Just nu har jag gjort en liten paus, framför allt av tidsbrist. Det tar nämligen en hel del tid att genomföra, renskriva, sammanställa, skriva om alla dessa intervjuer.

Jag ska gå igenom varje intervju jag har genomfört hittills och beskriva hur jag har upplevt det:

Först ut var intervjun med Puppe; Intervju med Puppe om Livsglädje och Missbruk.

Eftersom jag följt Puppes blogg till och från så kände jag att jag hade en del på fötterna innan intervjun och jag kände att det var viktigt att ”plocka upp” just det här med hans livsglädje, eftersom jag tycker den genomsyrar hela honom. Intervjun gjorde mig inte ledsen, även om jag förstår att det ligger hårt arbete bakom allt som handlar om att förändra sin egen livssituation. Jag kände desto mer att jag blev hoppfull och glad! Lite ”barnsjukdomar” kände jag dock att intervjun innehöll, då det var min första intervju i detta ämne. Men det handlar om mig och inte Puppe.

Andra intervjun var med Hanna; Intervju med Hanna som växt upp med en alkoholiserad pappa. Den här intervjun gav mig lite ont i magen. Inte främst för Hannas personliga historia, utan mer vetskapen om att många, många barn växer upp med ett missbruk. I Hannas fall kan man se hur man som barn har en enorm överlevnadsinstinkt. Jag tycker den blir tydlig när Hanna berättar om hennes nära och bra relation till sin mamma och den visar också hur viktigt det är som vuxen att stå kvar vid barn som växer upp under problematiska förhållanden. Jag reflekterade också över att jag tror att det är oerhört viktigt för barn som växer upp med missbruk, att ta hjälp och stöd av grupper som Vuxna Barn, AcOa, Al-Anon och andra liknande grupper, då jag tror att mycket av det man gått igenom som barn kommer tillbaka till en under vuxenlivet om man inte sett till att bearbeta alla känslor omkring på djupet!

Tredje intervjun var med Ludmilla, som mist sin dotter i självmord; Intervju med Ludmilla vars dotter begick självmord. Den här intervjun var egentligen lättast att göra. Inte för att ämnet är lätt, naturligtvis, utan helt enkelt för att jag har följt Ludmillas historia från allra första början. Dessutom är det ett ämne som har intresserat mig väldigt mycket under många, många år. Jag blev väldigt nöjd med just den här intervjun, även om jag inte är missnöjd med någon av intervjuerna, för då hade jag gjort om dem innan jag la ut dem. Jag reflekterar på att jag själv kan identifiera mig väldigt lätt med Ludmilla, utifrån mammarollen.

Fjärde intervjun var med LiLo; Intervju med LiLo om hennes son som missbrukar. Precis som i Ludmillas intervju, kunde jag här identifiera mig själv väldigt enkelt utifrån mamma-rollen. Det mest hjärtskärande i LiLo ´s berättelse är att den inte handlar om en anhörigs problematik bakåt i tiden, utan helt enkelt i nutid och eftersom vi inte kan se in i framtiden, så är det också svårt att ”trösta” eller försöka uppmuntra LiLo i sin fruktasvärda situation. Jag fällde många smärtsamma tårar under arbetet med LiLo ´s intervju och på ett sätt är det nog den intervjun tillsammans med Ludmilla ´s som har berört mig allra starkast! Jag skulle vilja ta en stor spade med hopp och bara kasta den över LiLo och jag skulle vilja handgripligen ta hennes son med mig in i en större värdighet än den han lever med idag…

Den femte intervjun var med Sofie: Intervju med Sofia om hennes ätstörningar. Det här är den intervju som var mest lärorik för mig personligen. Jag har inte så mycket kunskap om just ätstörningar, även om det naturligtvis inte gått mig helt förbi. Jag tyckte det var väldigt spännande att genomföra intervjun med Sofia eftersom den gav mig en del kunskap som jag inte hade tidigare. Jag tror också att det är viktigt för våra ungdomar att ta del av den intervjun.

Den sjätte intervjun var med Gunilla; Intervju med Gunilla som miste sin son Rickard i en bilolycka. Gunilla är också en person som jag har följt till och från länge på nätet genom hennes blogg. Gunilla har tidigare bloggat en del om hur man kan bemöta folk som är i djup sorg och jag ville lyfta fram just de delarna och det tycker jag att jag fick fram. Jag ville också lyfta fram hennes sons personlighet för att han ska bli ”verklig” för oss som inte kände Rickard och det tycker jag också att jag lyckades med.

I den sjunde intervjun lät jag Ndey komma till tals; Intervju med Ndey om att invandra till Sverige. Här valde jag att lyfta fram Ndey ´s första tid i Sverige för att belysa den känsla som en invandrarkvinna kan känna när hon kommer till ett nytt land. Det kan vara lätt att tro att om man kommer från Afrika till Europa, så blir allt rosenrött. I Ndey ´s fall ville jag belysa att det kan vara en ganska skräckfylld upplevelse att komma till en helt ny och främmande kultur, samtidigt som hon tydligt vittnar om hur hon lärt sig leva och trivas bra i vårt samhälle med tiden. Jag tycker också intervjun visar tydligt att det dock inte är något som kommer ”gratis” eller av sig själv, utan det kräver egen vilja och en kamp i sig att komma dit. Intervjun med Ndey är den intervju som jag hade svårast att inte fortsätta historien med, utan att försöka begränsa mig till det jag bestämt mig för att lyfta fram.

I den åttonde intervjun valde jag att intervjua Pysan; Intervju med Pysan om att leva med bröstcancer. Just bröstcancer känns väldigt angeläget att ta upp i denna intervjuserie eftersom sjukdomar är något vi alla kommer nära på något sätt, om inte annat för att vi oroar oss för att själva drabbas. Pysan är också en person som jag följt till och från på nätet genom hennes blogg under en lång tid. Jag tycker det var härligt att Pysan också valde att lyfta fram sina anhörigas svårighet att leva med en närstående som har cancer.

Den nionde intervjun gjorde jag med Nemo; Intervju med Nemo om Beroende. Nemo är också en av de som bloggar om det ämne jag har intervjuat honom om, men till skillnad från de andra så hade jag inte följt Nemo ´s blogg innan intervjun. Jag valde dock att intervjua Nemo eftersom just beroende är ett väldigt utbrett problem, även om intervjun med Puppe kom att röra samma ämne. Dock tycker jag att Puppes och Nemos historier skiljer sig väldigt mycket åt. Jag ville lyfta fram Nemo för att jag tycker att han kommit väldigt långt i sitt tillfrisknande och att han dessutom verkar ha ett perspektiv på sin period som beroende och jag tyckte även det var intressant att Nemo la vikt vid ordet beroende och jag valde därför att lyfta fram även de åsikter han har när det gäller benämningen av en beroende.

Sammanställande kan jag säga att samtliga intervjuer gjort mig lite klokare, lite skörare när man inser hur nära inpå dessa ämnen ligger oss som människor. Jag känner stor respekt för alla jag har intervjuat och jag känner tacksamhet för att de velat bli intervjuade så jag kunnat medverka till att sprida kunskap av dessa ämnen som jag anser vara av största vikt.

En intressant sak som jag upptäckte genom mina intervjuer är att vid varje intervju med de personer som inte har en egen blogg där de går ut med detta, har jag föreslagit anonymitet. Endast en person har själv önskat anonymitet. Särskilt med de unga tjejerna har jag stått på mig med att de kan välja vara anonyma, men de har i stället svarat med: ”Nej, det här är ett viktigt ställningstagande för mig, jag vill inte skämmas för det här!” Det gjorde mig förvånad och glad för jag varnade verkligen för google och annat som jag sa att det är viktigt att tänka på att folk kommer att kunna läsa detta på nätet under lång tid framöver, kanske resten av deras liv.

Jag är glad att deras ståndpunkter ändå var fasta och att de visade att det var viktigt för dem att gå ut med sin historia, utan att behöva gömma sig bakom en anonym identitet.

Det var också viktigt för mig att varje intervju blev ”personlig” och att jag inte hade förbestämt hur frågorna skulle vara innan jag kände till lite av personens bakgrund. Jag ville absolut att det inte skulle vara några intervjuer med ”standardformulär”. Därför var också mina frågor relativt ”luftiga” så att man skulle kunna lägga in längre svar där man hade något man ville trycka extra på.

Jag måste säga att jag är nöjd med intervjuerna och jag tycker de förmedlar viktiga historier.

Till er som eventuellt senare vill hitta tillbaka till dessa intervjuer enkelt, kan gå in högst upp på min sida där det finns en list, där det på ett ställe står ”Favoritinlägg” och längst ner i det inlägget ligger alla dessa intervjuer och några jag gjort tidigare.

Jag vill också passa på att tacka er som ställt upp och blivit intervjuade och till er som läst och till er som lämnat era tankar och reflektioner i kommentarer och mail!

Slutligen vill jag också säga att alla dess intervjuer gör mig hoppfull! Det viktigaste är trots allt inte att aldrig falla, det viktigaste är att resa sig var gång man har fallit!

Fler intervjuer kommer att komma, men jag vet inte riktigt när. Om det finns personer som känner att ni har en historia ni vill förmedla, så maila mig gärna på: tonarsmorsa@gmail.com   Det är inget problem för mig att ni är anonym.

Läs även andra bloggares åsikter om intervjuer, reflektioner, reflektera, samhällsproblem, intervjuserie,