Posts Tagged ‘samhällsproblematik’

Ett slag för Slagfärdiga

Veckan har bestått av en hel del möten. Ett av de mer givande var ett möte jag hade med Anna, som är ordförande i Slagfärdiga.

Vi hann med en lååång fika på mitt favoritcafé i Stockholm: Kafferepet. (Det var inte jag, utan Anna som föreslog det, vilket var en rolig parentes i sig!)


Ja, nu hann vi inte bara med en fika, utan vi hade ett långt, givande samtal om vårt samarbete i ett kommande projekt som vi planerar. Slagfärdiga är en organisation som är till för: ”Om våld i nära relationer – av utsatta och närstående”. Anna jobbar med och för ett projekt där även Röda Korset kommer ingå som samarbetspartner.

För mig ligger styrkan i Slagfärdiga i faktumet att man som organisation försöker sprida kunskaper i vårt samhälle och bland myndigheter om erfarenheter man bär på när man blivit utsatt för våld själv eller som anhörig. Det är viktig och stor kunskap som behöver spridas. Jag är rätt trött på bilden att få medömkan när man berättar om sin erfarenhet om våld man blivit utsatt för. Jag vägrar sätta på mig den där offerkoftan. Jag tror i stället att jag bär på viktig kunskap som bör förmedlas till våra myndigheter, så att de får kunskaper i detta ämne och i mötet med oss som blivit utsatta. Och då menar jag annan kunskap än den som de har möjlighet att lära sig genom böcker eller i skolbänken. Slagfärdiga är inte för personer som är i kris för stunden, utan för oss som gått vidare och ändå vill dela med oss (eller ta del av andras) kunskaper som fötts inom oss med dessa erfarenheter.

Organisationen är till för både kvinnor och män och både företag, föreningar och individer kan även bli sponsor för Slagfärdiga. Läs mer om medlemskap och sponsorskap i Slagfärdiga HÄR!

Min mamma har också bloggat om Slagfärdiga: Slagfärdiga

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Efterlysning

För ett tag sedan hade jag en intervjuserie (längst ner i inlägget kan du läsa de olika intervjuerna) där jag intervjuade personer som kunde belysa olika typer av samhällsproblematik. Nu tänkte jag börja jobba upp en ny intervjuserie och jag har några på gång, men jag vill dels ha tips på vad för sorts intervjuer ni vill läsa?

Levnadsöden eller samhällsproblematik är de ämnen jag har i bakhuvudet. Är det några saker ni vill tipsa om? Skriv gärna en kommentar eller maila mig på: tonarsmorsa@gmail.com

Om du själv har en historia du vill ska uppmärksammas, så maila mig på ovanstående mailadress. Alla har möjlighet att vara anonyma och jag publicerar inget som inte har godkänts av den jag intervjuat.

Kanske en skilsmässa, en svår händelse i ditt liv, kanske något som förändrat ditt liv på ett negativt eller positivt sätt. Maila mig gärna, så får vi se vad vi får ihop!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intervju med Nemo om Beroende

När jag startade min intervjuserie fick jag ett meddelande av Abbes Pappa om att han tyckte jag skulle intervjua Nemo om hans beroende. Jag blev naturligtvis nyfiken på Nemo och började läsa hans blogg. ”Bekantskapen” gjorde mig ännu mer nyfiken på Nemo och jag blev väldigt glad över att få möjlighet till denna intervju med honom. Jag är väldigt nöjd med hur intervjun utvecklar sig med mångsidiga beskrivningar om beroende. För Nemo var det också viktigt att jag skrev ”beroende” i stället för ”alkoholmissbruk”. Möt Nemo och läs hans historia och ta gärna lärdom av hans erfarenheter.

Hej Nemo! Berätta vem du är.

Nemo här. Egentligen har jag ett ”riktigt” namn som jag flitigt delar. I den s k bloggosfären har jag valt att använda Nemo som en sorts identitet. Mitt verkliga namn är så ovanligt att jag lätt skulle kunna googlas fram och jag är inte där. Ännu. Senare i år fyller jag 50. Det mesta om mig, som jag tycker det är värt att veta, finns på min blogg.

Du bloggar om ditt beroende
. Vad får du för respons på det du skriver?

Genom bloggen får jag då och då mail – mest från anhöriga till beroende – som vill ha råd. Eftersom jag även är diplomerad alkohol- och drogterapeut (en utbildning som jag gick efter jag blev nykter) försöker jag svara, men kort. Den som söker hjälp behöver styras mot att träffa andra människor. Terapeut eller självhjälpsgrupp, men frågorna handlar mest om alkoholisten. Många anhöriga har svårt att se sitt egna medberoende.

Du har varit beroende av alkohol länge. Du har försökt lägga av tidigare med bland annat antabus. Vad fick dig att sluta dricka?

När jag ser i backspegeln förstår jag NU att jag var beroende av alkohol redan i åldern 20-25 år. Men det var först på hösten 2000 som jag insåg att jag hade ett problem som jag behövde ha hjälp med att lösa. Lösningen då var i min agenda: ”att lära mig dricka som vanligt folk”. I den vevan fick jag Antabus utskrivet av en läkare på alkoholrådgivningen där jag gick. Han tyckte att jag kunde ta detta under kortare perioder, så att jag inte ”slarvdrack” som han kallade det. Antabus var för mig ett djävulens påfund – och helt onödigt. Ville jag dricka, så tog jag ingen Antabus. Ville jag inte dricka, så behövde jag ingen. Enkelt. Problemet uppstod då jag tagit Antabus och ändrade mig – mentalt besatt som jag var – och ville ta en fylla i alla fall. Det var stunder i helvetet. Det tog ju två-tre dagar för Antabus att lämna kroppen.

Det som till slut fick mig att kapitulera och lägga mig på rygg och vifta med vit flagg var en kedja av händelser i början av oktober 2001. Jag hade supit igenom en helg där jag blivit blåst på 13 000 kr av en taxichaufför och var direkt olämplig att gå till jobbet måndag morgon eftersom jag i ren ångest fortsatte att supa mig igenom söndagen. Jag löste det genom att ta flera återställare på lunchen och fortsätta jobba. Jag gick sedan hem och sjukskrev mig, fortsatte dricka. Min arbetsgivare sökte mig i hemmet – men jag öppnade inte. Jag förstod dock att jag var avslöjad, jag tog mig till Nordhemskliniken med hjälp av min syster och fick träffa Dr Sjöberg (en gigant inom beroendevården i Göteborg) och han hörde min livshistoria under 10 minuter och sa; Du är alkoholist, ingen tvekan om det.
Det hade ingen tidigare sagt. Allra minst en auktoritet på området. Jag var snärjd. Såg ingen annan utväg än att försöka göra något åt min belägenhet.

När du tänker tillbaka på åren när du aktivt drack, vad är svårast för dig att tänka på?

Det finns stunder då jag förbannar min egen blindhet. Att jag inte själv såg att jag var hejdlöst förlorad i spriten redan då jag var 30. Ändå vet jag att alkoholism är en förnekelsesjukdom, så jag är ju inte speciellt unik i det avseendet. Jag resonerar också som så – att om jag blivit avslöjad när jag var 30 – så hade jag förmodligen tagit upp mitt drickande igen. Jag var helt enkelt inte ”färdigsupen”. Botten var inte nådd för min del.

Givetvis är det också svårt att tänka på relationen till mina döttrar som under vissa helger haft en mentalt frånvarande och trött pappa. Till stor lycka har jag nu varit nykter i mer än halva deras liv. Det gör mig istället mycket glad.

Du har två döttrar som bor hos dig varannan vecka. Hur blev de påverkade av ditt drickande tidigare?

De har givetvis påverkats av mitt drickande. De var i åldern 5-8 när jag drack som värst. Jag tror de lärde sig att parera mitt trötta sinne. Ibland var jag oberäknelig och lynning. Lättirriterad, men aldrig våldsam. Under den tvåårsperiod som jag var ”ensampappa” och drack var det turligt nog sällan som jag var full OCH umgicks med barnen samtidigt. Jag brukade tuta på när jag nattat dem. Så de såg mig oftare bakfull och trött än full. Det är förmodligen lika illa ur social synvinkel.

Hur ser er relation ut idag? Pratar ni öppet om ditt beroende?

Vi har idag en relation som jag är mycket lycklig över. Vi har under mina sju nyktra år umgåtts och gjort mycket tillsammans. Vi har gjort flera långa resor ihop. Till Thailand, Grekland och så… men det bästa i relationen är att vi har kul ihop. I vardagen. Jag känner deras tillit och märker av att de faktiskt trivs ihop med mig och vill vara ihop med mig. Fika och gå på stan – men inte 15 meter bakom. Det gör mig oerhört stolt.
I deras ögon är jag inte ”pinsam”  – något som ju många tonårsföräldrar känner igen sig i…eller? .

Min historia har vi hittills inte djupat så mycket i. Jag tog behandling på Nämndemansgården efter konfrontationen med min dåvarande arbetsgivare och Dr Sjöberg och var borta från dem under en månad. Eftersom de var små berättade jag att jag var på ”kurs” för att lära mig sluta dricka. Under mitt första nyktra år berättade jag också att jag gick på möten (AA) för att tillsammans med andra hålla fast vid att inte börja dricka igen.

Jag har givetvis kvar att reda ut eventuella skuld- och skamfrågor kring alkoholismen. Att det definitivt inte var deras fel att jag drack. Bara mitt eget. Att de har generna och att de förmodligen har en ökad sårbarhet för beroenden vet de också.

Öppenheten är inte totalt transparent…ännu. Jag strävar ditåt, men vi är ju två parter i detta. Jag – och barnen.

Fanns det någon utlösande faktor som fick dig att börja dricka okontrollerat?

Förmodligen var den utlösande faktorn att jag och min dåvarande fru bestämde oss för att separera. Då började jag parta och dricka redigt hårt. Skulle nog vilja påstå att perioden med min fru 1991-1999 var en hyfsat nykter period. Men – jag var missmodig, sluten och tung – för jag kände mig fångad i en familjerelation där det gällde att sköta sig, arbeta, skaffa radhus och hela kittet. Jag ville festa och inte alls ta ansvar över min verklighet. Mer än på jobbet – kanske. Min ex-fru blev en sorts ”social” Antabus som höll mig i schack. Förutom tre-fyra karatefyllor om året var jag nog rätt svennig när det gällde uppförandekoder och manér.

Separationen och att jag fick loss ett par hundra tusen på husförsäljningen var de startraketer jag behövde för att trycka på gasen och köra med full fart mot min personliga botten. Efter två år var jag i mål…

Hur ser du på ditt beroende idag när du lever i nutid och samtidigt har möjlighet att titta tillbaka i backspegeln?

Idag  upplever jag mitt beroende som en brist på andlighet (andlighet har inget med Gud och religion att göra för mig). Det var ett inre tomrum som jag redan i övre tonåren behövde fylla ut med något. Jag var lätt orolig, irriterad och missnöjd. Otålig. En helg då inget hände (fest) var en död helg. Bortom all förtvivlan. Tomrummet kunde endast fyllas ut med alkohol. Då mådde jag bra. Då infann sig lugnet, modet och öppenheten jag ville nå. Man kan säga att alkoholen gjorde att jag började må som folk gör mest… eller så som jag mår idag. Utan alkohol.

Jag följer också 12-stegsprogrammets principer och har haft stort utbyte av kurser som handlar om meditation och inre resor på www.baravara.se

Förvandlingen handlar om att arbeta med sig själv och inse att jag behöver hjälp. Det är det enda jag med säkerhet kan säga när det gäller vägen ur ett kemiskt beroende: -Du klarar det inte själv. Detta är mycket svårt för en aktiv alkoholist att ta in. En alkoholist som dricker ser sig ofta som jordens mitt, ”kan själv” och har en axel uppkörd där bak kring vilken världsalltet snurrar…

Har ditt tillnyktrande förändrat dig som person?

Andligheten och fridfullheten har kommit till mig och jag känner en inre trygghet och ett lugn i mig. Bland människor som jag inte träffat förut och skall beskriva sitt första intryck brukar säga att jag är ”trygg” lugn” ”inger förtroende” eller kanske det bästa jag fått höra; ”Det är något i dina ögon som säger mig att du är färdig som människa”. Det är stora ord som givetvis är omöjliga att leva upp till, men de gladde mig stort. Det är på något sätt som om alla eventuella problem som uppstår är peanuts jämfört med det jag hittills kunnat hantera. Att få bukt med sin alkoholism är tyvärr mycket svårt för de flesta. 2000 människor om året lämnar jordelivet genom alkoholrelaterad död. Det är som att sänka tre Estonia, men det skapar inga nationella trauman.

Vad får du för bemötande när du berättar om ditt beroende?

Hittills till 95% endast gott. -Starkt av dig att ta tag i ditt problem.-Du måste vara stolt som har lyckats så bra. – Modigt av dig att berätta och att dela med dig, är vanliga kommentarer.
De 5% negativa har handlat om misstänksamhet från de (ofta har de själva ett alkoholproblem) som bara inte kan förstå att man inte kan dra till det på en fest. Jag har också haft en arbetsgivare som vart ganska mörk över att jag inte berättat något om mitt beroende i samband med att jag anställdes.

Du tycker inte om att använda dig av ordet ”alkoholmissbruk” utan
hellre ”beroende”. Kan du förklara varför det känns viktigt för dig?

Jag är ingen större vän av termen missbruk. Den är olämplig eftersom den
oftast har bedömarens eget bruk som utgångspunkt, även om den
används i vissa fall för att karaktärisera överkonsumtion av alkohol.
Jag använder hellre termerna ”beroende” och ”högkonsumtion” eller ”riskbruk”.
Du kan missbruka utan att vara beroende och du kan missbruka genom
högkonsumtion. Det är mindre viktigt. Det som gör egentlig skillnad är
beroende – eller inte.

Är det något mer du skulle vilja dela med dig av eller tillägga?

Att kunna skratta åt sin historia och sig själv är mycket viktigt. Annars tror jag generellt på dessa framgångsfaktorer för att kunna tillgodogöra sig ett nyktert liv med god livskvalité:

1. Att våga be om hjälp, att inte försöka hitta egna lösningar, utan böja på gamnacken och lyssna på de som tagit sig ur sin aktiva alkoholism och nu ägnar sig åt att mildra sitt beroende genom andligt tillväxande.
2. Villighet – att vara beredd att ta emot råd och stöd
3. Ärlighet – att blottlägga sig sjäälv. Att oförskräckt rota i sina inre arkiv
4. Öppet sinnelag – att vara nyfiken på sig själv och sin möjlighet till förändring

Därför är skrattet så viktigt. Skuld och Skam blockerar skrattet. Och skuldkänslan förhindrar självrannsakan och förlamar ärligheten och möjligheten att kunna se sig själv i ett nytt ljus.

Jag upplever mycket ljus och glädje i din berättelse, trots att du har en ganska ”mörk” ryggsäck. Din berättelse gör mig hoppfull och glad och jag hoppas att fler ska uppfatta denna intervju på samma vis. Jag tackar dig därför att du ville vara med i denna intervjuserie och berätta om något som jag förstår är ett känsligt ämne för dig, samtidigt som du inser vikten av att dela med sig av din viktiga erfarenhet! Stort TACK till dig; Nemo!

Nemos blogg kan du läsa HÄR!

Om du har frågor till Nemo så ser han gladeligen fram emot att svara på
dem. Lämna gärna en kommentar eller maila Nemo på: musselmannen(snabela)gmail.com

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Follow Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intervju med Pysan om att leva med bröstcancer

Vera är en kvinna som har levt med bröstcancer och sviterna av det i snart tre år. Hon har också bloggat om sina upplevelser runt det här under tiden hon har behandlats under signaturen ”Pysan”. Bröstcancer är en sådan där sak som skrämmer alla oss kvinnor. Samtidigt tror jag de flesta av oss någonstans hoppas och tror att det inte kommer att drabba just oss… Men det gör det. Sjukdomen slår till skoningslöst när vi minst anar det och vi vet inte vem det drabbar, förrän det redan hänt. Läs Veras berättelse om att leva med bröstcancer:

Pysan, du har bloggat om din bröstcancer ganska länge. Berätta lite om vem du är.

Jag heter egentligen Vera och är snart 45 år. Jag bor i Töreboda som ligger vackert längs med Göta Kanal och 4.5 mil norr om Skövde.

Jag är gift med Stefan och har en son tillsammans med honom som idag är 8 år. Så har jag två töser som bor i Skåne. Den ena hos sin pappa och den andra har flyttat hemifrån för någon vecka sedan.

Började blogga den 17 maj 2006 efter ett telefonsamtal som gjorde att jag mådde så dåligt och behövde få ur mig allt.

När fick du beskedet om bröstcancer?

Jag fick det den 8 juni 2006 och det datumet glömmer jag inte. Fast då hade jag redan bloggat ett litet tag. För det var för att jag hade den där knölen jag en gång i tiden började med bloggandet..

Det konstiga är att man vet, man vet att det är cancer. På något konstigt sätt vet man, innan man får det bekräftat.

Hur fick du beskedet?

Maken och jag fick åka in till KSS (kärnsjukhuset i Skövde) och träffa en kirurg som bad oss sätta oss ner på britsen och så satte han själv sig på den där metalsnurrstolen som finns i alla behandlingsrum.

Så sa han rakt upp och ner att det var bröstcancer.

Jag förstår att du måste ha blivit väldigt chockad. Hur tog du det här beskedet?

Som jag sa innan så var det ju nästan så att man visste att det var cancer. Så man blir inte chockad på det sättet. För det är så att man har fått svart på vit att man hade rätt. Den där knölen som kändes som en sjuk sak var faktiskt sjuk.

Jag sa i princip till doktorn: Vad händer nu?

Vad är det svåraste med att leva med cancer?

Att livet inte blir detsamma efter en sån här sak.

Man lever mer i Nuet, man vill inte gärna planera något, för man vet inte om man orkar, eller om man är frisk den dagen…

Rädslan… den där rädslan att cancer ska komma tillbaka eller sprider sig till andra organ.. det där som man läser om men som man inte hoppas ska drabba en själv…

Att man blir en sur kärring, för att man proppar i sig en massa hormoner…

Att cancern sitter i väggarna och det är inte bara att flytta… men vi letar…

Att man kan bli väldigt nonchalerad av sjukvården fast man har den diagnosen man har och att de inte tror på en..

Väntan… väntan på att få bli hel… och att inte landstingen kan hålla sin garanti. Det är mer än 90 dagar sedan jag var hos doktorn och jag har ännu inte fått kallelse till bröstoperationen…

Har du förändrats som människa under den här tiden?

Ja, jag tar tillvara livet mera..

Jag tar inte heller livet för givet, det kan ändra sig från en dag till en annan..

Dessutom är det så att jag håller på att utbilda mig till sjuksköterska när jag fick mitt cancerbesked och detta gjorde att jag nu plötsligt skulle byta roll… jag skulle gå från vårdpersonal till patient… och det är inte lätt, fast samtidigt så var det så att jag var ifrågasättande och jag tog inget svar för givet. Jag ville veta allt…

Samtidigt som man blir nästan apatisk om man vaknar och har lite ont någonstans, för risken finns…

Vad har du för prognos idag?

Som det ser ut idag så är den en bra prognos. Jag har inget i det kvarvarnade bröstet. Jag ska iväg på skelettscint den 16 februari och får besked på den den 19 februari och då ringer min doktor mig, jag behöver alltså inte åka in till sjukhuset.. Detta är för att jag har ont i ryggen och höfterna, vilket till 99 % är biverkningar av hormonmedicinen som jag har ätit fram till nu, för den ger muskel och ledvärk, så jag har bytt preparat och det har blivit bättre och därför tror jag inte att det är något annat.

Sen går jag på antihormoner för att inte få tillbaka bröstcancern… Det är för att jag inte ska bli fertil igen och hålla östrogenproduktionen på en mycket låg nivå. Detta gör att jag då blir lite av en klimakteriehäxa och kan tända på alla cylindrar och det är tufft det också, för jag hinner oftast inte varna min omgivning innan det händer…

Vilket stöd får du av din omgivning när allt känns riktigt tungt?

Maken och jag pratar jättemycket och så har jag bloggen där jag kan spy ut mycket av det som jag inte har lust att belasta maken med heller, för cancer är tyvärr mycket en närstående sjukdom och de närstående får ingen som helst hjälp. Jo, de kan få en kurator, men om man inte vill prata med någon utomstående så står man där… ensam med en partner som är sjuk och som man ska stötta fast man har en massa frågor själv som man inte vet vem som ska besvara och vem som tar hand om mig när jag faller…

Ofta är det så att är jag stark så är maken svag eller tvärtom. Vi är aldrig svaga samtidigt, däremot är vi starka tillsammans!

Alla i byn vet också om det och alltid är det någon som kommer fram och frågar hur jag mår.

Sen finns det de som förtränger. Mamma och syrran. Syrran har jag inte träffat sen jag blev sjuk…

Vad får du för stöd från sjukvården?

Jag har ett nummer till bröstsjuksköterskan jag kan ringa om det är så att jag har frågor och det gäller fram till 2012 då jag i princip är ”frisk”. Som nu när jag har ont så fixas naturligtvis en skelettscint för att se ”om det finns något” och för att ha något att jämföra med… detta blir tredje scinten sedan jag fick beskedet.

Sen har jag också en jättebra kurator som verkligen ställer upp om man nu behöver hjälp och hon har ställt upp jättebra när det var riktigt akut en gång…

Hur ser du på livet och framtiden just nu?

Just nu försöker jag se bortom skelettscinten… och så ska jag på konsert i Göteborg snart och i höst åker familjen till Spanien, så jag försöker se lite framåt… Men ändå är tankarna på ryggen och scinten…

Jag väntar också på en kallelse från Sahlgrenska då jag ska få ett nytt bröst och jag har väntat länge…

Så jag ser på livet med ett ljust sinne, för det ljusnar faktiskt och våren är på väg och det måste firas.

Är det någon annan fråga som handlar om just bröstcancer som du känner att du vill belysa extra eller något annat du vill tillägga?

Ja, närståendes situation.

Jag som sjuk får allt och när jag är klar så får jag åka på rehabilitering i 14 dagar…

Maken får ingenting. Jo, han får prata med en kurator om han vill, men som han säger: ”varför när du och jag kan prata om det.”

En närstående behöver också få ladda sina batterier utan att behöva betala multum.

Där jag var på rehabilitering kostade det mig 80 kr/dygn.. och då hade jag tillgång till väldigt mycket skönt som massage, mat, hotell, sjukgymnastik, kurbad, simbassäng, bubbelpool och bastu.. dessutom otroligt vackra promenadstråk.

Hade maken velat bo där med mig hade det kostat 720 kr/dygn för honom..

Närstående behöver också få lov att åka hemifrån och få vila upp sig för det är en lika svår sjukdom för dem att gå igenom om inte svårare. De ser sin älskade må skit, tappa håret, må illa, bli sjuk, åka iväg i taxi och ringer från sjukhuset att man får stanna. Dessutom den här amputationen, fast kärleken sitter inte i bröstet.

Varje år får ca 6 500 kvinnor bröstcancer och ca 50 män…

Så kolla era egna!

Tack så mycket Vera, för att du delat med dig om något så personligt och svårt som detta. Jag tackar så mycket och önskar dig all lycka till!

Pysans blogg kan du läsa HÄR!

Tillägg 22/3-09: Den 20 mars 2009 fick Pysan beskedet att hennes cancer har kommit tillbaka i form av skelettmetastaser… Du kan läsa om det HÄR!

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Follow Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intervju med Ndey om att invandra till Sverige

Ndey* är en kvinna som har invandrat till Sverige från Gambia. Hon kom till Sverige på 70-talet och har alltså bott väldigt länge här. När Ndey kom till Sverige var hon en ung kvinna som egentligen inte valt att komma, utan halkade mer med sin make som flyttade hit först. På så sätt var hon ganska oförberedd på vad det innebar att komma som invandrare till ett Nordeuropeiskt land.

Hur länge har du varit i Sverige och hur kom det sig att du kom just till Sverige?

Jag kom hit på 70-talet. Det var min man som kom först och sökte uppehållstillstånd och sedan kom jag efter honom.

Vad var ditt första intryck av Sverige och hur var din första tid här?

Jag kom till Sverige i slutet av April. Det var inte så kallt då, men jag tyckte att det var jättekallt. Allt är väldigt annorlunda när man kommer från ett varmt land. När jag först kom hit tänkte jag att jag aldrig skulle klara av att bo här i Sverige. Jag längtade bara tillbaka hem till mitt hemland. Jag började vänja mig och gå ut efter några månader. När jag började läsa Svenska började det kännas lite bättre och jag vantrivdes inte längre.

När jag lärt mig Svenska började jag att arbeta som sjukvårdsbiträde. Jag hade jobbat som undersköterska i Gambia tidigare.

Vad saknar du mest från ditt hemland?

Klimatet och mina föräldrar och andra familjemedlemmar. En del maträtter som inte går att göra i Sverige på samma vis, saknar jag också.

Vad gillar du bäst med Sverige?

Att det finns bra sjukvård i Sverige. Väldigt bra. Jag tycker mycket om Sverige på sommaren. Man kan klä sig fint och slipper alla vinterkläder. jag tycker om att bära Afrikanska kläder och det blir lättare på sommaren. Det blir lättare att träffa andra människor och umgås också.

Jag tycker också det är bra att man respekterar barn här i Sverige på ett annat sätt än i Gambia.

När jag var i Gambia senast så hade jag med mig mitt barnbarn för vi skulle besöka Gambia för en stor fest som skulle hållas där. Mitt barnbarn hade med sig några kompisar som hon umgicks med där nere, till festen. Så när de började servera mat, så hoppade de över mitt barnbarn och hennes kompisar och jag blev arg och frågade varför. De som serverade förklarade att de blivit tillsagda att inte servera barnen och jag blev väldigt upprörd. Här hade jag tagit med mitt barnbarn ända från Sverige för att komma på festen och sedan skulle hon och hennes kompisar inte ens bli serverade mat. Jag kände sedan att jag tänker väldigt ”svenskt” med att barnen alltid ska gå först.

Vad var svårast att anpassa sig till när du kom till Sverige?

När jag kom till Sverige kände jag mig som om jag satt i ett fängelse. Alla dörrar är stängda och så har vi inte i Gambia. Jag tyckte det var konstigt att om jag skulle besöka någon så måste jag ringa först. Det var en riktig kulturkrock och jag ville bara återvända till Gambia. Det värsta var språket. Jag tänkte att jag aldrig skulle klara av att lära mig det. Jag kände mig handikappad för jag kunde inte kommunicera med folk.

När jag lärt mig Svenska och kom in på arbetsmarknaden och träffade arbetskamrater, då blev det mycket lättare och jag började trivas i Sverige.

När du besöker Gambia, känner du då att du har tagit till dig mycket av Svenska tankesätt eller känner du dig lika mycket Gambian som de som bor kvar i Gambia?

Det spelar inte någon roll hur länge man bor här, så kommer jag nog aldrig att känna mig Svensk. Men när jag kommer till Gambia så blir det också kulturkrockar.  Jag känner mig som en Gambian, men många i Gambia påpekar att jag har försvenskats när jag är där på besök. Så jag har nog tagit till mer av Sverige än jag märker själv.

Vad tror du är skillnaden att komma till Sverige som invandrare i dag, jämfört med när du kom hit på 70-talet? Tror du det är lättare eller svårare nu?

Det är både och. På 70-talet var det lättare att komma in i det Svenska samhället, idag är det nog ganska svårt. Sverige har tagit emot så många invandrare att det är svårt att låta alla bli en del av samhället.

Det som är lättare nu, är att man kanske träffar andra landsmän i Sverige som man kan prata sitt språk med och få goda råd av. Så jag tror att det är lättare nu, precis när man kommer till Sverige, men att det är svårare att anpassa sig till det nya landet.

När du träffar landsmän som kommer till Sverige idag och vill ge råd till dem, vilka råd brukar du ge dom?

Om de har familj så brukar jag råda dem att barnen ska komma först, man ska tänka på barnen. Man måste också försöka tänka på att det är här man bor och att man måste acceptera vissa lagar och regler där man bor, som man kanske inte är van vid. Det är viktigt att sitta ner och prata med sin familj, med barnen och barnbarnen. Jag brukar råda att folk ska gå i skolan och använda hjärnan så man inte hamnar i problem eller gör dumma grejer. Sånt man inte hann göra i Gambia, ska man passa på för att kunna anpassa sig till det här samhället också.

Är det något särskilt som du vill tillägga som har med de här frågorna att göra?

Som invandrare i Sverige, så tycker jag att det är viktigt att gå i skolan, lära sig språket och förstå kulturen i det land man planerar att bo i. Mest för sin egen skull och för barnens skull.

Tack så mycket för att jag fick intervjua dig och hoppas du får många, trevliga år i Sverige!

Ndey* heter egentligen något annat.

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Follow Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intervju med Gunilla som miste sin son Rickard i en bilolycka

Gunilla är en kvinna, vars blogg jag upptäckte för många år sedan. Hon hade då nyligen mist sin son Rickard. Att läsa bloggar eller artiklar av folk som har förlorat sina barn, får oss som är föräldrar som inte har mist något barn, att liksom stelna till i vårt eget liv. Plötsligt så inser vi hur sårbara vi är. Plötsligt gör det så oerhört ont i våra hjärtan!! Vi förstår att det omöjliga faktiskt är möjligt och vi hur gärna vi än vill blunda och låtsas som det inte kan ske.

Gunilla är en kvinna med stort hjärta, det förstår man genast när man besöker hennes blogg. Att sorgen efter att ha mist ett barn är ofantlig, kan man inte heller ta miste om när man läser Gunilla ´s texter. Här är hennes berättelse om sin son Rickard.


Du har bloggat ganska länge och det handlar i huvudsak om din sorg och saknad efter förlusten av din son. Vem är du?

Jag heter Gunilla Karlsson är snart 49 år och gift med samma man sedan snart 25 år tillbaka. Tillsammans har vi tre barn, ett i himlen och två på jorden.

Du skriver om sorgen och saknaden av din son Rickard. Hur förlorade du din son?

Vår son Rickard omkom i en trafikolycka. Av räddningspersonal har vi fått veta att Rickard dog en ögonblicklig död och hann inte lida. Det är väl en tröst i det hela, men samtidigt tror jag att de sista sekunderna i ens liv är speciella och att vi trots allt hinner tänka en del…

Vem var Rickard?

Rickard var vår förstfödde son. Jag var 21 år och en ung mamma när jag fick honom.
Som liten var han som barn i allmänhet. Han var oftast lugn och ganska blyg men hängde gärna med på hyss.

Blev så småningom storebror till både en syster och en bror. Ã…ldersskillnaden på Rickard och hans syster var bara drygt två år och det var ofta syskonbråk då det gick vilt tillväga. Detta försvann i samband med att dottern kom i mitten av tonåren och blev då mer kompis med sin storebror. Då blev Rickard killen som förmanade, försvarade och ville skydda sin syster mot allt ont. De hade en väldigt tajt kontakt med varandra och stod varandra nära.
För lillebror som är åtta år yngre blev Rickard mer en förebild och kompisen som lekte och hittade på saker tillsammans med honom. Även det fortsatte under åren och Rickard var den som líllebror anförtrodde allting för. Det var mycket ”killsnack” och hemligheter dem emellan.

Rickard var en snygg och populär kille, festprisse och tjejtjusare. Gillade fiske, datorn, musik, party och att umgås med vänner. Flyttade hemifrån efter studenten. Hade några olika jobb inom lager och livsmedel. Han hade en whip-plash-skada som gjorde sig påmind med jämna mellanrum och arbeten i kyla var inte alla gånger de bästa. Var vid sin död arbetssökande efter ett mer passande och givande arbete. Kunde stundtals känna sig ledsen och grubbla över detta. Mer och mer av detta har kommit fram efter Rickards död.

Rickard fick bli 23 år gammal. Han var en snäll och omtänksam person som alltid var mån om ens bästa och en vän som alltid ställde upp för dem han tyckte om. Kom alltid hem vid alla helger och födelsedagar och ville då umgås med sin familj.

Framtidsplaner var att få ett bra jobb och barn skulle han ha, men inte förrän han hade fyllt 30 år.

Du har skrivit flera böcker om din sorg efter Rickard. Berätta lite om dem och om drivkraften bakom ditt skrivande både som författare och bloggare.

Jag började blogga sommaren 2005, några månader efter Rickards död. Jag visste egentligen inte vad en blogg var för något. I alla fall började jag där skriva av mig många av alla tankar och känslor som fanns inombords. Det var frustrerande texter, hysteriska texter, texter skrivna under gråt och ångest. Bloggen blev lite som en dagbok. Men det var samtidigt skönt att skriva av sig. Ni skulle bara veta hur många sömnlösa nätter jag har suttit och skrivit vid min dator! Den blev vännen som alltid fanns där, trots vilken tid på dygnet det var.

Redan efter ett par dagars bloggande började det komma kommentarer och feedback på det jag skrev. Det var folk både med och utan sorger som skrev. De skrev att jag var modig som skrev om detta svåra, att jag satte ord på deras egna tankar och att jag gav tankeställare och råd till dem genom att berätta.

Plötsligt började orden till mina dikter dyka upp av sig själv, det blev som färdiga dikter inne i huvudet och det var bara att skriva ner direkt på papper eller på datorn. Oftast kom de mest när jag var ledsen och förtvivlad eller också kunde det vara efter en ångestattack. Och jag skrev och skrev och det blev mer och mer. Responsen på mina dikter var mycket positiv och jag fick rådet att försöka på dem publicerade. Mitt första försök var att publicera två dikter i en diktantologi. Drömmen att kanske någon gång kunna ge ut min egen bok började komma så smått.

En natt drömde jag om min Rickard som i drömmen sa åt mig: Mamma, ge du ut din bok! Jag vaknade klarvaken och kände att jag hade fått den där lilla sparken som behövdes. Samma dag tog jag kontakt med ett bokförlag och min första diktbok blev sanning! Det är boken ”Sorgen är kärlekens baksida- Aldrig skall jag sluta älska dig”.
Samma år var jag återigen med i två olika diktantologier.
Ett år efter att min första diktbok kommit ut i tryck kom diktbok nummer två ”Det fattas bitar i mitt pussel”.

Att skriva har öppnat många nya dörrar för mig och jag har fått kontakt med mina läsare på olika sätt och det är något som jag värdesätter väldigt mycket.

En förälders värsta mardröm är att förlora ett barn. Vi som inte gjort det kan inte förstå, men vi kan föreställa oss vissa delar och de gör nog så ont. Hur handskas du med smärtan?

Jag kämpar på, en dag i taget. Smärtan var outhärdlig och ständigt påminnande de första åren. Jag var som i en slags bubbla och fattade ingenting. Jag ville helst själv få dö för att slippa lida av min smärta.
Men efter två år och ett djupt fall så bestämde jag mig för att fortsätta leva, mest för mina två andra barns skull. Jag kunde inte utsätta dem för att de även skulle mista sin mamma. Det var inte schysst mot dem!

Jag tog tag i många olika livlinor, jag tog medicin för mina ångestattacker och min sömnlöshet, jag gick hos en kurator i tre år och jag hittade till Febe som under 2 1/2 år var en viktig kontakt för mig, för där fick jag träffa andra mammor som också hade mist sina barn. Dessa kvinnor fick mig att inse att jag var en normal sörjande mamma trots alla knäppa, konstiga tankar som dök upp emellanåt. Några av dessa kvinnor ingår numera i min vänkrets och vi är viktiga för varandra. Jag är med i en mailing-lista för föräldrar som har mist barn och på nätet har jag hittat till olika forum som riktar sig till människor med samma sorg. Där kan jag läsa om det som ingår i vår vardag och om jag vill kan jag skriva själv. Vi stöttar och ”peppar” varandra på dessa listor. Vi delar ju samma erfarenhet!

Jag har fått lära mig att en sorg efter sitt barn bär man med sig hela livet och att det är något man måste lära sig att leva med. Att ljuset trots allt kommer att synas igen någon gång och att det lättar efter ca. 8 år (10 år säger en del).
I vår är det fyra år sedan vår Rickard dog. Hans lillasyster är nu äldre än vad storebror hann bli. Märklig känsla!
Det går längre och längre mellan mina fall. Men de kommer och jag vet aldrig när. Då, när de kommer så känns allt som nyss igen. Jag tillåter mig vara ledsen och sakna när dessa dagar kommer.

Ã…rets absolut värsta dagar är julafton och Rickards födelsedag och dödsdag, men även nyår och övriga familjens födelsedagar är svåra för oss alla. Det är ju alltid en som fattas vid dessa tillfällen.

När det sker större olyckor där många personer är inblandade, så bildas kristeam och de anhöriga tas omhand och media uppmärksammar det stort. När en eller några få personer förlorar sina liv, så bildas inga kristeam och vi utanför får knappt vetskap om det som skett. Men som förälder måste ju sorgen vara lika förödande oavsett om ens barn förlorats i en tsunami eller i en bilolycka. Känner du att du fick tillräckligt stöd när sorgen och chocken var som värst?

På den frågan kan jag bara säga ett stort NEJ! Vi fick överhuvudtaget ingen hjälp utifrån utan fick själva söka upp hjälpen. Vi har nu i efterhand fått veta att sättet vi fick dödsbudet gick fel tillväga. Det skylls på att det var olika sjukhus och olika polisdistrikt och att informationen där emellan inte gick rätt till.

Hur har du gått vidare?

Jag försöker i princip bara att överleva. På mitt sätt. Jag har blivit förändrad som människa på många olika sätt och börjat finna mig i den nya rollen.

Hur förändras sorgen med tiden?

Sorgen bleknar men saknaden består.
Jag gråter inte längre varje dag. Jag kan skratta och må bra också.
Jag har inte längre behovet att tvunget gå till graven varje dag. Jag vet ju att mitt barn finns inte där. Jag har honom med mig på ett annat sätt. Detta andra sätt känns tryggt och bra för det mesta.
Jag kan för det mesta numera hantera mina ångestattacker.
Jag har lärt mig att ibland kunna styra bort tanken en stund när den behövs till annat.

Hur kan du råda andra människor att stödja någon som har mist ett barn?

Jag säger att de ska aldrig vända ryggen till av rädsla! Jag säger till dem att orden är inte det viktigaste. Det viktigaste är att visa att man vågar. Att man vågar ge kramen, räcka ut handen, sitta ner och lyssna.
Att man måste ha tålamod och göra många försök att fortsätta hålla kontakten för det är något som den drabbade familjen inte har ork till själva.
Säg aldrig Jag vet hur det känns! om du inte verkligen vet. För sorgen efter ett barn går aldrig, aldrig att jämföra med en sorg efter en annan anhörig. Så är det bara!

Hur har Rickards bortgång påverkat er som är kvar i familjen, i relationerna mellan er?

Jag och min man har blivit ”tajtare” med varandra.
Vi i familjen sörjer och saknar alla på olika vis och låter varandra vara och stöttar varandra när det behövs. Vi har blivit mer rädda om varandra! Bråkar aldrig och säger dumma ord till varandra. Lägger inte ner en massa energi på onödiga saker och ting.

Vad får du för respons på det du skriver?

Jag har bara fått positiv respons på mitt skrivande. Det kommer mail, brev och telefonsamtal från tacksamma läsare. Många bevis är värdefulla som t.ex. att få höra att en tjej som tänkte ta livet av sig tänkte om när hon förstod hur mycket det skulle komma att såra hennes mamma, en annan tjej skulle hem och krama om sin mamma och be om förlåtelse för allt dumt hon hade sagt till henne och så alla dessa mail från läsare som säger att jag sätter ord på precis det som de själva tänker och känner och på det viset hjälper dem! Att höra detta är stort för mig!

Till sist, är det något särskilt som du vill lyfta fram eller ge tips om?

Jag vill säga till alla Var rädd om det du har! Det värdefullaste är dem du har omkring dig! Vi vet aldrig hur länge vi har varandra!

Till dem som är drabbade av att ha mist någon när och kär så vill jag slå ett slag för att ta kontakt med någon form av samtalsgrupp och/eller nätverk för personer som är i samma situation. Det är tillsammans med dessa du får det bästa stödet och orken att fortsätta leva.

Jag ber att få tacka så mycket för att jag fick intervjua dig och för att du delar med dig av något så svårt till andra människor och genom det kan väcka förståelse och stöd till andra personer. Tack Gunilla!

Gunillas blogg kan du läsa HÄR!

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intervju med Sofia om hennes ätstörningar

Sofia är en ung tjej som precis har fyllt 18 år, men redan har hon lärt sig av livet den hårda vägen. Som så många unga tjejer och killar idag så har hon naturligtvis blivit påverkad av västvärldens ideal att vara smal. Det har kostat henne mycket då det tillsammans med andra faktorer gav henne ätstörningar. Läs Sofias väg tillbaka till livet!

Hej Sofia! Vem är du?

Jag heter Sofia och har precis fyllt 18 år. Jag bor i en förort till Stockholm tillsammans med min mamma, låtsaspappa och två syskon. Jag har precis slutat skolan då jag inte riktigt klarar av det för tillfället.

Du har levt med ätstörningar. Hur började det?

Egentligen vet jag inte riktigt det, men jag har aldrig tyckt om min kropp. Den har varit fel och ful och allt sådant som de flesta tonåringar tycker om sina kroppar. När jag var 15 år så tänkte jag att jag skulle äta lite mindre och nyttigare för att gå ner några kilon så att jag blev nöjd. Jag började hoppa över frukost och även ibland lunchen. Men jag gick ner i vikt för sakta tyckte jag, och började äta mindre, och mindre och mindre, tills det var försent. Istället för att inte vilja äta, så kunde jag inte.

Hur kunde en vanlig dag se ut för dig när du hade det som värst?

Hm, en vanlig dag.. Mamma kom in till mig med frukost på sängen för att jag skulle äta, sedan gick hon ut och jag la smörgåsen i lådan bredvid min säng. Sedan gick jag upp och ställde mig på vågen, och blev som vanligt inte nöjd. Satte på mig stora kläder som dolde min kropp så gott det gick. Ã…kte till skolan. Vid lunchen gick jag direkt och satte mig utan att ens titta vad det var för mat, sedan tittade jag på när mina vänner åt, och kände mig riktigt nöjd över att dom åt och inte jag. Väl hemma så tog jag ett stort glas vatten för att fylla tomrummet i magen, och till middagen tog jag sallad och ytterst lite mat, sedan spydde jag upp allt igen inne på toaletten. Innan jag gick och la mig så ställde jag mig på vågen igen. Ibland kunde jag inte riktigt äta så lite, utan jag rensade hela kylskåpet på allt gott som fanns och tryckte i mig, för att sedan gå till toaletten och kräkas igen.

Tog det lång tid innan du insåg att du hade ätstörningar, eller förstod du det direkt?

Någonstans visste jag väl. Men jag ville inte se. Jag var ju inte smal tyckte jag. Och då har man ingen ätstörning var mitt resonemang. Men det som verkligen gjorde att jag förstod att något var riktigt fel var efter ungefär ett år, när jag redan gått ner ungefär 15 kg. Då hade min mamma försökt få mig att äta mer ett bra tag men jag hade vägrat. Så då ringde hon till en ätstörningsenhet. Där var det inte lätt att få tid, utan de skulle återkomma när det hade en tid till mig. Det här var precis i början av sommaren och min familj skulle åka till Egypten några veckor senare. Mamma sa till mig att om jag skulle få åka dit så var jag tvungen att visa att jag kunde äta, annars skulle det inte gå. Och jag ville verkligen åka. Så jag försökte äta, och DÃ… förstod jag att jag hade en ätstörning, för hur mycket jag än ville så kunde jag inte riktigt äta som man skulle. Hur det nu var så lyckades jag iallafall få följa med till Egypten sen.

Hur kom du ur det här?

Så småningom fick jag en tid hos en psykolog och läkare på och en ätstörningsklinik. Där fick jag börja gå en gång i veckan, och de skrev också ut antidepressiv medicin till mig. Jag fick även åka dit en gång i veckan och äta lunch med andra patienter och en dietist som lärde oss hur man skulle äta och framförallt varför. Det gick bra, ett tag. Sedan började det åka berg-och-dalbana. Ibland kunde jag äta jättebra, och ibland inte alls. Ibland kunde jag behålla maten i magen, och ibland inte. Problemet var att jag inte riktigt ville bli frisk helt enkelt. Jag ville bli smal. Jag trodde att om jag blev smalare så skulle jag må bra. Men till sist förstod jag att det inte riktigt hängde ihop. Jag skulle inte må bra hur smal jag än blev, och det var inte förrän då som jag verkligen ville vara helt frisk. I samma veva började jag jobba på en förskola istället för att gå i skolan, och då fungerade det inte att inte äta. Både för att jag åt lunch tillsammans med barnen och för att orka hela dagen så blev jag helt enkelt tvungen att äta. Då gick allting mycket lättare helt plötsligt, och snart var det en självklarhet att jag åt lunch, något som jag inte hade gjort på över ett år. Det plus viljan att bli frisk gjorde att det blev mycket lättare att äta.

Är du helt fri från ätstörningar idag?

Ja, eller nästan. Jag kommer aldrig kunna banta igen utan att få tillbaka ätstörningen, det vet jag. Och visst, ibland när jag har ätit godis så smyger sig monstret som inte vill att jag ska äta på och säger hur misslyckad jag är, men jag kan oftast strunta i det. Och det har varit några gånger när jag inte vill äta alls, men oftast hänger det ihop med att jag mår dåligt och tappar lusten totalt att äta. Men jag brukar säga att precis som man blir nykter alkoholist så är jag en frisk ätstörd.

Vad tror du var huvudorsaken till att just du fick ätstörningar?

Det är svårt att säga, det är nog snarare kombinationen av massa saker. Men jag har alltid haft dåligt självförtroende och tyckt att jag är värdelös. Sedan fick en av mina bästa vänner väldigt allvarlig anorexi, hon var inlagd under över ett år. Man tycker att det borde ha avskräckt mig, men på något sätt blev jag avundsjuk på henne. Jag ville ”lyckas” också. Dessutom har jag alltid varit i stort behov av uppmärksamhet, och vad ger mer uppmärksamthet än att inte äta? Nu vet jag dock bättre.

Är det lätt eller svårt att få hjälp idag?

Det är svårt. Om du inte är allvarligt underviktig eller har en väldigt allvarligt ätstörning så får man i princip inte hjälp. En vän till mig lider av bulimi och har gjort länge, men hon får inte hjälp för att hon inte är underviktig. För mig tog det tre månader efter att mamma ringt till att jag fick hjälp. Det är väldigt länge när det handlar om så allvarliga saker, som till och med kan vara livshotande.

Hur har allt det här påverkat dig som person?

Jag har blivit mycket mer uppmärksam på mitt och andras beteenden. Jag håller mycket mer koll på både hur mina vänner mår och äter. Om det tex är så att min vän inte äter middag någon dag för att hon eller han ”inte är hungrig”, så ringer alltid en varningsklocka och jag börjar vaka över dom med modersögon. En del tycker att det är jobbigt när jag gör så och hela tiden frågar, men jag tycker att det är bättre än att jag bara låter det vara.

Vart eller hur fann du styrka att ta dig ur det här?

Jag fick otroligt mycket stöd från mina vänner och familj. En vän till mig brukade peppa mig genom att säga saker som ”vi måste ju ha våra berömda ätarkvällar igen!” och det var sådant som fick mig att fortsätta försöka, för jag visste ju hur mycket jag egentligen tyckte om att äta. Och jag ville njuta av mat. Barnen på förskolan jag jobbade på gav mig också riktigt mycket styrka. Deras livsglädje och livlighet smittade av sig på mig. Och att ha en liten tvååring i knät som bara myste med mig gjorde att jag insåg hur mycket jag en dag vill ha barn. Och för att kunna få barn så måste man äta. Det gav mig ännu mer drivkraft.

Hur mycket tror du att det påverkar unga tjejer och killar att media konstant matar oss med det ”smala modet”?

Jag tror att det påverkar väldigt mycket. Varje gång jag går förbi en affär med skyltdockor som man ser revbenen på så blir jag så förbannad. Alla tror att man måste se ut som de trådsmala modellerna för att duga, vilket ju självklart inte är sant. Jag menar, hur ofta sitter man och tänker ”hon/han skulle vara mer värd om hon/han var smalare” när man ser en person? Däremot tror jag inte att det är det ”smala modet” i sig som gör att man får en ätstörning. Många skyller allting på media, men det måste i grund och botten finnas ett dåligt självförtroende eller något annat som gör att man har lättare att utveckla en ätstörning. Men det smala modet har ju till viss del förändrats lite. Flera klädkedjor har ändrat på sina skyltdockor så att dom ser mer normala ut, och modeller är inte alltid extremt smala längre. Så lite försöker man ju förändra det sjuka kravet att vara jättesmal. En annan sak inom samma område som iallafall jag tycker är fel är det här med hur man sätter namn på storlekar. Jag tänker på XS, S, M, L och XL. Vem har kommit på det egentligen? Någon som köper ett klädesplagg i storlek Large behöver inte vara ”stor”, men det är ju det som storleken säger. ”Du är stor så därför behöver du Large”. Nej, tacka vet jag dom normala storlekarna i siffror!

Vad vill du säga till andra tjejer och killar som lever med ätstörningar och som inte vet var eller hur de ska söka hjälp?

Var inte rädda! Berätta för någon hur det är. Det kan vara en förälder, någon vuxen på skolan, vem som helst egentligen som du har förtroende för. Tillsammans kan ni söka hjälp hos proffs. Och tänk på: Folk vill HJÄLPA dig, inte göra dig tjock. Hur mycket du än tror det så är det inte så, jag lovar!

Är det något annat som du vill lyfta fram eller tillägga när det gäller ätstörningar?

Ni som misstänker att någon har en ätstörning, var inte rädda att fråga eller prata med personen i fråga. Även om hon eller han blir förbannad så sluta inte! Många vet inte riktigt vad dom ska göra eller säga, men i såna fall, be någon annan prata med personen. Ingenting blir bättre av att man är tyst!

Jag vill tacka dig, Sofia för att du ställde upp på intervjun och hjälper till att sprida kunskap om ätstörningar! Tack för att du delade med dig!

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intervju med LiLo om hennes son som missbrukar

Som nummer fyra ut i min intervjuserie, har jag intervjuat LiLo. LiLo har en son som missbrukar och även om alla historier jag just nu håller på med intervjuer om, berör mig, så när jag går igenom denna kan jag inte få tårarna att sluta rinna. Jag är själv förvånad över hur jag i mamma-rollen identifierar mig med LiLo. Läs det här!! Gör det!

Berätta lite om dig själv.

Jag heter ”LiLo” och har precis fyllt 50 år. Jag har varit enastående mamma sen min yngste son var 11 månader, hans storebror Oscar som det här handlar om var då två och ett halvt år. Killarnas pappa hade problem med alkohol och lätta droger, samt komplicerad ekonomi. Jag valde då att låta honom klara sitt eget liv, till förmån för att vi tre skulle få lugn och ro. Han hade sporadisk kontakt med dem fram till Oscar var ungefär sju år, sen upphörde kontakten helt

Jag gör den här intervjun med anledning av att du har ett barn som missbrukar. Kan du berätta lite om det.

Oscar har alltid varit nyfiken, social och haft svårt med  gränser.  I tolvårsåldern började det dyka upp många föremål, han ”hittat”. Det kom fler och fler samtal från skolan, misstankar om klotter och stölder av kamrater.Vi fick  kontakt med en jättebra socialsekreterare och gick på samtal, tillsammans och var  för  sig.
Men när han var knappt fjorton blev det totalt ohållbart, han struntade i skolan och i mina regler. Brydde sig inte om de konsekvenser jag gav. Jag fick avlastning i en jourfamilj, men inte  heller de klarade av att få honom att följa regler eller gå till skolan.
I nästan tre års tid bodde  han sedan på ett behandlingskollektiv. Där jobbade vi alla tillsammans, han själv, personalen och andra föräldrar för förändring och en framtid utan kriminalitet och droger. Jag trodde verkligen på idén och att det skulle leda till något nytt. Men det blev inte så.
Han började röka hasch och skolka igen, nästan direkt  när han   flyttade hem.  Andra droger började  locka och testas  och det försvann pengar och ägodelar ur vårt hem.  Vi fick    besök av polis som gjorde husrannsakan. Han uppträdde aggressivt mot mig och sin lillebror när han var påverkad.

Till slut när han fyllt 18 fick jag nog. Ännu en gång blev jag  tvungen att ”välja bort” en person, för att vi som levde normala liv skulle få en chans att fortsätta göra det.  Våra rättigheter till att leva utan att låsa in våra ägodelar, sova på mobil och plånbok och att helt enkelt få leva människovärdigt någon gång tog överhanden. Det är självklart det svåraste jag gjort men jag kunde verkligen inte hitta någon annan utväg som tydligt nog markerade att jag inte tolererade hans beteende.
Nu lever han utan jobb, utan bostad. Han försörjer sig vad jag förstår på snatteri och langande i mindre skala. Han är inte intresserad av att ta emot hjälp mot sitt missbruk, vilket innebär att han inte heller får hjälp med bostad eller möjlighet att få sysselsättning genom samhället.

Vad har det inneburit för dig och andra i familjen?

För mig har det inneburit sorg, sorg, sorg och oro.   Ilska, vanmakt, förtvivlan och längtan. Tider av total uppgivenhet då jag inte orkat arbeta. Dåligt samvete och grubblerier på vad jag gjort fel och vad jag borde och inte borde ha gjort. Men idag är det framför allt sorgen   och oron som är det tyngsta. Överdoser, olyckor misshandel bilderna som flimrar framför ögonen är inte lätta att hantera.

För lillebror innebar det att han till slut inte lämnade hemmet, han var orolig för vad som skulle hända om ingen var hemma när jag jobbade. Han slutade umgås med andra och tröståt under flera år tills han som 15 åring vägde över 120 kg till sina 175 cm.
Han blev sluten och levde för datorer, TV-spel och böcker. Han litade inte  på andra och höll sig därför undan.

Har du sökt hjälp från samhället?

Jag fick mycket hjälp och stöd så länge han inte var myndig. Då fick och gav jag information om vad som hände. Samarbetet med socialen fungerade, även om jag självklart tyckte alla beslut tog orimligt lång tid att fatta.

Tyckte du att du fick den hjälp och det stöd familjen behövde?

Självklart har jag stunder när jag tycker det borde kunnat göras mer för oss. Framför allt för Oscar. Men jag vet att ingen förändras förrän den själv vill, eller blir tvungen till det. Det jag varit mest störd av är att mitt inflytande och möjlighet till information om vad som händer försvann när han blev myndig. Innan det  kunde jag också vara mycket irriterad på att skola, polis och sociala myndigheter inte samarbetar, eller det är jag idag också när jag tänker efter. I somras var Oscar inlagd på ett sjukhus, då han hittas medvetslös efter en överdos av GHB. Läkaren skriver en anmälan om att han borde tvångsomhändertas för sitt missbruk. Socialen träffar honom och pratar och tror på att detta var en engångsgrej och att han annars bara röker lite hasch då och då…
Drömscenariot vore ju att varje gång ett sjukhus får in en person av den anledningen, eller varje gång polisen tar hand om någon i samband med droger eller alkohol, så  borde sociala myndigheter kontaktas och gärna anhöriga också.

För egen del fick jag otroligt mycket hjälp att utvecklas som förälder och människa under de åren Oscar bodde i behandlingskollektivet. Jag har också talat mycket med vänner, kollegor socialarbetare som lyssnat.

Vem är din son?

Oscar är en otroligt snäll och socialt begåvad kille. Han älskar att omge sig med andra, bjuda på sig själv. När han var liten bjöd han alla som besökte oss att stanna på middag (vilket ibland ställde till bekymmer för mig, men det gick alltid att lösa)
Han hittade ofta på och ledde lekar när han var liten. Han har alltid haft lätt att lära och har talang för det mesta. Duktig på idrott, ganska duktig på sång, dans och musik. Han började tidigt exprementera i köket och blev snabbt mycket duktig och fantasifull vid spisen. Han har inte heller haft några stora problem med ”vanliga” skolämnen.
Han har haft långa förhållanden med flickor sen han var 12 år. Mot dem har han varit romantisk, snäll och generös. Det är jag inte säker på hur det fungerar idag, dock.

Som förälder kan jag föreställa mig att man lägger mycket skuld på sig själv. Hur har du hanterat de känslorna?

Det är det svåraste. jag vet ju att jag gjort allt jag kunnat. När de gick på dagis och ett par skolår valde jag att jobba deltid för att orka vara mamma. Jag hade ont om pengar, men vi gjorde mycket tillsammans och jag såg till att vi reste bort varje sommar, även om det bara var en vecka i skärgården.
Mina grannar från småbarnsåren pratar än idag då jag möter dom om hur mycket tid jag gav barnen och det var ofta andra barn hos oss, lekte, åt och sov över.
Men idag har jag bestämt mig för att jobba på att inte grubbla så mycket på det, det som har varit har varit och går inte att ändra. Jag lever på hoppet och den dan min son bestämmer sig för förändring av sitt liv, kommer jag finnas där för honom.

Du har berättat för mig om hur du i en svår period gick in på KRIS kontor och ställde dig och storbölade. Som mamma kan jag förstå den maktlöshet du måste ha upplevt. Hur blev du bemött av KRIS?

Detta var då jag första gången blev väckt av samtal från Polisen och jag fick åka genom hela stan mitt i natten för att hämta honom på ett poliskontor. Han vägrade prata med mig om det som hänt och jag var så orolig och stressad.
Killarna på KRIS tog mig och mina bekymmer på största allvar. De bjöd på starkt gott kaffe och två killar pratade länge med mig och lät mig gråta, gnälla och vara mig själv. Jag fick två stora varma kramar när jag gick och mådde bättre än när jag snörvlade fram mitt ”Jag har en son som är sjutton år som knarkar och kriminell, finns det någon jag kan prata med!”

Kan du se hur denna erfarenhet har stärkt dig, eller är sorgen fortfarande för stor?

Jag känner mig som en starkare, mjukare och mer öppen person än innan allt detta började. Ödmjukare och mer tacksam för allt det som trots allt är bra i mitt liv.

Du har valt att vara väldigt öppen om att din son missbrukar. Hur har du bemötts när du berättat för människor omkring dig?

Det har jag enbart positiva erfarenheter av. Ingen har vänt mig ryggen eller dömt ut mig som förälder  pga av detta. Släkt, vänner och kollegor har varit underbara. Jag rekommenderar alla att vara så öppna de orkar. Att börja storgråta på jobbet hörde till vardagen en period, och det var ingen som brydde sig, de visste ungefär varför.

Hur ser er relation ut idag?

Den består till största delen av korta möten, då han hämtar post på min arbetsplats. Han ringer då han tror jag ska ge honom pengar,  vilket jag aldrig gör numera. Jag fyller på hans mobil, ringer en del samtal åt honom. Har han någonstans att bo, så händer det att jag följer honom till en matbutik och handlar några kassar basvaror åt honom.
Konstigt nog finns värmen mellan oss kvar om han inte är påverkad.

Om du hade möjlighet att säga något till din son just nu, vad skulle det vara?

Jag älskar dig! Jag kommer alltid att vara din mamma och älska dig. Jag längtar tills du börjar ta dig själv och ditt eget liv på allvar. Du är värd det.
Fram till dess är mina tankar hos dig ofta, ofta. Ibland med oro, sorg och ilska, men också med ett leende när jag tänker på härliga saker vi gjort och upplevt tillsammans. Jag vill kunna le tillsammans med dig igen!

Vad vill du säga till föräldrar som misstänker att deras barn har börjat ta droger?

Tjata, lägg dig i, snoka. Var en jävla käring eller gubbe. Ungar blir sällan så arga och jobbiga som när man kommer på dem med något de vet är fel. Ta det, låt dem rasa, vråla och vara vidriga. Ge inte upp! Ställ krav på ungen om det går.  Berätta om din oro, försök komma med ideér om annat att göra. Kontakta andra föräldrar om du vet vilka de är (åh vad jag saknar gammeldags telefonböcker med namn och hemtelefonnummer!)
Fältassistenter, lugna gatan, socialen,  vad som finns där du bor- kolla med dom!
Sluta aldrig älska ungen, det är samma lilla barn du alltid haft. Vad drogerna gör med dem har lite att göra med vilka de är innerst inne.

Finns det något annat som du särskilt vill lyfta fram i denna fråga?

Tjata på allt och alla som du tror kan ge stöd och hjälp. Dina vänner kan stå ut med mycket om de  verkligen är  dina vänner.

Försök att ändå ge dej själv tid att göra sånt du tycker om och mår bra av, det stärker dig som människa och du orkar mer. Läs, jogga, dansa, träffa vänner, älska eller vad som får dig att njuta av livet när det går. Att du utplånar dig själv hjälper ingen!

Glöm aldrig bort eventuella syskon.
Idag mår lillebror i familjen toppen, han vikarierar på fritids och älskar sitt jobb och ”sina ungar”  Han har jobbat bort hela sin övervikt och är en glad och snäll kille med massor av empati.

Tillägg av LiLo: ”Skyll ALDRIG på ”dåliga kamrater”, prata illa om dem eller deras föräldrar. Alla gör sina egna val och ingen förälder vill sina barn illa. Varför en del i vissa lägen inte orkar, kan eller vet det bästa för sina barn, det kan ha tusen orsaker och att döma ut andra föräldrar eller barn löser inte något problem.”

Jag tackar så mycket för intervjun och jag är glad att du ville delta i min bloggserie om samhällsproblematik och att du gör det väldigt öppenhjärtligt! Varmt tack och lycka till önskar jag dig och hela din familj!! Du har berört mig starkt och jag är säker på att du i denna intervju berör alla som läser den! Tack Lilo för din styrka att gå igenom detta och sedan även dela med dig av det! Med min djupaste tacksamhet!

Tidigare intervjuer i denna intervju-serie som handlar om samhällsproblematik:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Feedback önskas

Jag måste säga att jag är väldigt glad för att jag satt igång denna intervjuserie. Jag tycker att det är väldigt intressant att ta del av andra människors liv. Jag är glatt överraskad att så många väljer att dela med sig så öppenhjärtligt! Jag tycker att det är viktigt att vi lyfter fram även svårare frågor och inte bara tillåter att de tabubeläggs. Vi måste våga se dem, för att förstå och för att kanske vara ett stöd för våra medmänniskor när de går igenom olika typer av kriser i livet. Men även för att kunna påverka i högre nivåer för att det är viktigt att folk i kris kan få stöd och hjälp från samhället.

Men jag tror också det är viktigt att visa att man kan gå igenom fruktasvärda händelser i sitt liv, men ändå resa sig. Resa sig och gå vidare och bli en hel människa, även om ryggsäcken är tung.

Det var länge sedan jag slutade att ”fiska” efter kommentarer, men jag gör det nu. Jag ser i min besöksstatistik att jag har väldigt många besökare just nu, men jag är övertygad om att de som har blivit intervjuade skulle uppskatta lite feedback på det som de har gått ut med. Därför ber jag er som sitter och överväger att lämna en kommentar, att göra det i intervju-inläggen.Om ni själv har någon fråga att ställa, så skulle det inte förvåna mig om de jag intervjuar svarar! :-)

Tack för att ni läser!

Intervjuserien hittills:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Intervju med Ludmilla vars dotter begick självmord

Jag har tidigare skrivit om Ludmilla vid många tillfällen. Hennes öde att mista sin dotter som valde att avsluta sitt liv, är min allra största skräck!! Jag kan faktiskt inte tänka mig ett värre scenario i mina värsta mardrömmar. Ludmilla lever i min värsta mardröm. En kvinna som på utsidan har ”allt”. Hon är välutbildad, både läkare och framgångsrik företagare och författare, hon reser mycket, har ett socialt rikt liv och allra viktigast: Hon har en familj som älskar varandra. Ändå skedde det som bara inte får ske. Läs Ludmillas egen berättelse om hur hon miste sin kloka, vackra dotter.

Hej Ludmilla! Du skriver på nätet och har varit med i flertalet uppmärksammade artiklar om att förlora sitt barn genom självmord. Berätta lite om vem du är.

Jag är en vanlig fyrabarnsmamma som i grunden har ett mycket bra liv. Jag är läkare och KBT-terapeut (Steg-1) men arbetar framför allt med mitt företag Linnéas Simskola som jag grundade när Linnéa var baby (1993). Jag arbetar som doktor/terapeut en dag i veckan ungefär. Det är ett upplägg som gör mig väldigt flexibel så jag har kunnat vara mycket med barnen.

Berätta lite om vad som hände när du förlorade din dotter Linneá.

Linnéa valde att ta sitt liv den 30 maj 2008 efter att hon hade fått en obevakad permission från Barn- och Ungdomspsykiatrin här i Uppsala. Tyvärr så hade de varken frågat eller informerat mig om att hon släpptes ut. Hon var ju inlagd på grund av att hon inte ville fylla 15 år vilket hon skulle ha gjort 8 dagar senare. Linnéa ställde sig framför ett tåg och dog omedelbart.

Vem var Linneá?

Linnéa var en underbar person. Detta är inte något som jag efterkonstruerar och inte något som jag bara säger för att jag är hennes mamma. Linnéa var speciell. Hon var ett speciellt väsen. Hon spred glädje och positivitet var hon än kom. Man tyckte om att vara i hennes närhet. Linnéa fick alla att känna sig speciella för henne. Jag kände att vi hade en mycket fin mor-dotter-relation. Vi pratade om allt, trodde jag i alla fall. Jag var otroligt stol över henne. Hon var också vacker, duktig på att skriva, spela piano, dansa magdans  och hade väldigt lätt för sig i skolan. Hon hade planer att bli läkare. Linnéa var ödmjuk samtidigt som hon hade bestämda åsikter om saker och ting. Hon var blyg som väldigt liten, men var en tjej som stod med båda fötterna på jorden, tog för sig och lyckades med allt hon gjorde. Hon kunde ha gjort precis vad som helst i sitt liv. Livet låg framför hennes fötter.

En förälder är beredd att göra allt för sina barn. I din blogg framgår tydligt att du verkligen har kämpat för Linneás välbefinnande när hon mådde dåligt. Men vad händer som förälder med en, när man inte känner att man räcker till?

Det är det absolut värsta som kan hända. Jag var otroligt orolig när hon låg inne på BUP, för att jag inte kände att jag nådde henne. Hon höll ofta mig på lite avstånd då. Ibland släppte hon in mig och jag fick krama henne, hon kröp in i min famn och vi pratade nästan som innan hon blev sjuk. Men så plötsligt hade jag passerat någon slags gräns igen och då blev det ett avstånd igen. Jag kände inte att vi stod på samma sida om problemet. Jag kämpade för att hon skulle leva och hon kämpade för att få dö. Hon vann. Jag känner mig fullständigt misslyckad som förälder ibland. De skuldkänslor som jag känner bryter ned mig i mina beståndsdelar av och till. För det mesta klarar jag av att hålla sorgen ”utanpå” och leva ”med” den i stället för mitt ”i” den strida strömmen…

Jag förstår att många känslor trängs i dig när du försöker bearbeta Linnea ´s bortgång. Känner du ilska för att Linneá bestämde sig för att ta sitt liv?

Jag har varit fruktansvärt arg på Linnéa. Att hon har tagit sitt liv har påverkat otroligt många människor. Ett självmord ger ringar på vattnet på ett sätt man inte kan förstå. Minst 200 personer beräknas bli direkt berörda av ett självmord. Linnéa som var ett sådant stort stöd för sina vänner som mådde dåligt gjorde det mycket svårt för dem när hon ”gav upp” själv. Linnéa har två familjer och  fem syskon som hon lämnar i total hopplöshet. Massor med vänner, vuxna och barn. Hon har berört så många, så många under sin livstid. Jag är också arg för att hon lämnade mig på det sätt hon gjorde. Hon var arg på mig när vi skildes åt. Hon var arg på mig i sitt avskedsbrev. Det är nog det allra tyngsta. Vi har en oskriven regel i vår familj att man aldrig skils som ovänner… Framför allt är jag bottenlöst ledsen. Vissa dagar känns det som en avgrund som öppnar sig och jag tumlar runt i ett mörker på ett sätt som gör att jag inte vet hur jag ska orka. Men så kommer jag upp på fötterna igen…. ett tag till.

Hur hanterar du sorgen?

Jag försöker bara överleva. Jag har skrivit mycket. Jag pratar öppet om det som har hänt. Jag märkte väldigt snabbt hur ovana vi människor är att hantera sorg. Särskilt när någon tar sitt liv. Självmord är fortfarande år 2009 tabubelagt. Om jag kan påverka något litet genom att vara öppen och sprida information om självmord så är inte Linnéas död helt förgäves. Det är det som driver mig och ger mig kraft. Att kunna göra nytta i all denna tragedi. Det gäller att hitta balansen mellan att sörja och gå vidare, och det är inte det lättaste.   Rent konkret så försöker jag med KBT-verktyg som Mindfulness och Acceptans ta mig genom det som är smärtsamt. Jag försöker aktivt att fylla mitt liv med saker ”efter Linnéa” så att inte livet har stannat upp den 30 maj 2008. Jag försöker också aktivt fokusera mer på det jag har, än det jag inte har. Men det går upp och ned. Jag träffar en mycket kompetent KBT-psykolog en gång i veckan. Jag har också en underbar man som stöttar mig otroligt mycket.

Linneá var självmordsbenägen innan den fruktansvärda dagen då hon genomförde det. Du visste det och skrev till och med in henne vid barnpsyk för att hon skulle få hjälp och tillsyn. På barnpsyk gav de henne permission, utan att meddela dig. Hur tänker du runt det idag?

Det är uppenbart att det har begåtts många fel under de två månaderna som Linnéa var inlagd. Vi har skickat in en  lång anmälan till Hälso och Sjukvårdens ansvarsnämnd. Dessutom har  sjukhuset själva skickat in en Lex Maria-anmälan som de är skyldiga att göra.  Det skulle förvåna mig mycket om det inte blev en hel del nedslag både  gällande enskilda personer och organisationen i stort.

Hur upplever du bemötandet från okända människor när du berättar att ditt barn tog sitt liv? Är det så tabubelagt som jag har en känsla av?

Ja, det är det. Men, i och med att jag skriver om det på bloggen och har gått ut öppet om det i tidningar och pratar om det på ett självklart sätt utan att skämmas så vågar folk vara mer öppna om det med mig. Det bästa är när de frågar det de undrar och även om det är ok att de frågar. Det var en vän som sa att hon plötsligt såg att Linnéa och jag var så lika i en situation. Hon hejdade sig snabbt och frågade hur det kändes när hon frågade. Jag uppskattade just den frågan. För mig är frågor och berättelser om Linnéa det enda som finns aktivt av Linnéa och därför gör det hennes minne levande när folk pratar med mig om det.

Vad betyder det för dig att skriva om allt som hänt runt Linneá?

Det är en viktig bearbetning för mig att skriva. Jag skriver även en bok om det som har hänt. Det ger också något som blir kvar efter Linnéa. Det lämnar liksom avtryck. Hennes minne hålls levande. Att dessutom ha möjlighet att påverka psykiatrin och sprida information om självmord och sorg känns väldigt viktigt.

Jag vet folk som har mått väldigt dåligt har avbrutit sina självmordstankar efter att ha läst din blogg. Så jag vet att din blogg är till hjälp för många som mår väldigt dåligt. Blir det ännu en drivkraft för dig i ditt skrivande?

Jag hade verkligen inte tänkt på den aspekten när jag började skriva, men jag har insett att det är så. Det gör ju att Linnéas död inte är förgäves. Man kan säga att hon har räddat många andra personers liv redan.

Vad vill du säga till personer som läser det här och som har tappat livslusten och överväger självmord?

Att jag skulle vilja att de läser min eller någon blogg som någon av de mammor som förlorat sitt barn i självmord så att de förstår att det inte är bättre att de försvinner. Det ger otroligt stort lidande för många, många människor i resten av deras liv. Tänk på syskonen som får genomleva detta helvete som en del i uppväxten… Vad som än har hänt så är det i förstört. Vad som än har hänt så är det inte försent. Det går alltid att vända en livskris. Det finns ett liv efter den perioden som varit mörk och tung. Man måste inse det, trots att det inte känns så. Det finns hjälp att få. Du måste vara ärlig med dina tankar och känslor, annars är det svårt för de som ska hjälpa att hjälpa på rätt sätt. Ta emot den hjälp du får.

Är det något mer som du vill lyfta fram i den här frågan?

Jag är väldigt glad att du vågar ta upp ämnet nu, liksom tidigare flera gånger på din blogg. Du har också varit modig att berätta om att du själv har haft självmordstankar när du var i tonåren och att du tog dig igenom det. Det tror jag ger mycket hopp till de med självmordstankar.

Tack så mycket Ludmilla, för att du valde att dela med dig av din erfarenhet och din sorg. Det krävs stort mod! TACK!!

Ludmillas Blogg finner du HÄR!

Några av de tidigare inläggen jag har bloggat om Ludmilla:

Tidigare i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

7 visitors online now
7 guests, 0 members
Max visitors today: 30 at 10:01 am UTC
This month: 30 at 10-01-2014 10:01 am UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC